måndag 22 januari 2018

Räpplinge-Bo

Det finns inte så många Räpplinge-bor som låtit tala om sig. Räpplinge på Öland är inte heller en stor och mäktig socken i våra dagar. Drogmissbrukaren från Gärdslösa har låtit tala om sig, det vet jag. Drottning Victoria lät bygga Solliden, just i Räpplinge socken. Hon är också omtalad. Annars är det Bo Giertz, född där och med sommarvistet där, som är den namnkunnige.

En kommentator på Bloggardag fick till det. Frågan gällde om Svenska kyrkan är Kristi kyrka. Biskop Giertz hade ändrat sig och sagt att Kristi Kyrka finns i Svenska kyrkan. Mot detta anförs tre argument
1. man kan inte tvärsäkert veta vad han menade så här efter hans död
2. hans argument motsäger inte att Svenska kyrkan är Kristi Kyrka
3. Biskopens röst är bara en av tusentals. Hur många andra karaktäriserade Svenska kyrkan på samma sätt?

Vi kan ta argumenten ett efter ett

1. Man kan inte tvärsäkert veta vad biskopen menade så här efter hans död
Det är därför vi har skrivna texter. De kan läsas och begripas. Vad Giertz menade, tror jag är fullt klarlagt. Anssi Ollilainens avhandling Bo Giertz om prästämbetet beskriver. Avhandlingen från förra året ska förresten komma i populariserad form på Artos, tror jag. Men rätt fick han till det, jag citerar från sidan 147 i avhandlingen:
 "Senast under 1980-talet uppfattar Giertz att Kristi kyrka finns inom Svenska kyrkan, medan han under 1930-talet ansåg att Svenska kyrkan är Kristi kyrka i Sverige."

Vi kan fatta att biskopen menade, att en avgörande förändring ägt rum. I ungkyrkorörelsen handlade det om att fädernas kyrka verkligen var Kristi kyrka. Någon annan kyrka hade ju på 400 år inte funnits i landet och Kyrkans bekännelse till det apostoliska och därmed det katolska kunde anses klar.  Hon hade en motsvarande praxis. Detta förändras. Inte minst som riksdagen fattar beslut om det apostoliska ämbetet, en helt orimlig beslutsordning för detta av Kristus instiftade och apostoliska ämbete har riksdagen a) inte befogenhet att hantera och b) ingen aning om vad saken handlar om. Varför och hur skulle en statsmakt i 1900-talet kunna ha det?

Det är alls inte obegripligt att biskopen skiftar fokus då. Han ser att det är någon kris på gång i den svenska statskyrkan. Men en gång skrev han boken Kristi kyrka. Vi från fromma omständigheter fick den vid konfirmationen. Just say'in.

2. Biskopens argument motsäger inte att Svenska kyrkan är Kristi Kyrka.
Det är precis det han gör, för Bo Giertz har efter alla år bytt mening. Romanen Riddarna på Rhodos kan, jag håller med Rune Imberg som påpekat saken, uppfatas som att Giertz funderar över vad som kan göras när allt är förlorat och vad Gud kan ha för mening med det. Det är eftertanke på allvar. om än i romanform Någonstans i Svenska kyrkan finns fortfarande Kristi kyrka, men inte självklart så att Svenska kyrkan kan definieras som ett nedslag av Kristi kyrka. Det är hans mening. Det kallas till mycket i församlingslivet som noga taget inte kan kallas kristendom, kyrktro. Detta sker under allt större åthävor, åthävor med kommunikatörer försedda. Kyrkoherde L anförtrodde mig att han hittat bibelstället om kommunikatörer, Ordspråksboken 26:6. Vem är jag att säga emot denne insiktsfulle kyrkoherde?

Då förstår de i kyrkolivet förfarna, att den kyrkoglädje ungkyrkligheten gav fördes vidare till högkyrkligheten, som med nya exegetiska insikter (Lintons avhandling!) kunde glädja sig åt sin identitet. Vi stod samman med apostlar, martyrer och helgon. Det var deras glädje och i den levde de entusiastiskt till frostnatten i slutet av 1950-talet. Då dog många förhoppningar. Nej, Svenska kyrkan at large ska inte identifieras med Kristi kyrka. Men Kristi kyrka finns i Svenska kyrkan, håll utsikt efter katolicitetsmarkörerna, som dr F lärt oss! De markörerna har förresten fött tron i somliga personer så pass, att de til och med kunnat begränsa sig till att bli romerska katoliker. Men det var alltså det svenskkyrkliga livet som födde och närde tron.

3. Biskopens röst är bara en av tusentals. Hur många andra karaktäriserade Svenska kyrkan på samma sätt?
En röst bland de 144 000 kanske? Men bortsett från det så är inte det Bo Giertz säger ekvivalent med vad en större majoritet säger. Sanningsfrågor hanteras inte så. Men jag förstår hur kommentatorn tänker och ser att detta tänk enklast karaktäriseras som irrlära. Vi talar Blekinge, irrlärarnas stamort på jorden?

Här aktualiseras det andra problemet. Prästfrun tittade på sin nydisputerade make. "Det är konstigt med det ni har för er på universiteten för den ger inte mer insikter än att vem som helst med samma auktoritet kan säga emot er. Så vad har ni egentligen sysslat med vid akademien?"
Det kan man undra. Å andra sidan är det nyttigt att inte falla i farstun för vilka med kraft framförda påståenden som helst. Men om en biskop 50 år tidigare talade stort om Svenska kyrkan som Kristi kyrka och sedan skiftar position, finns det alla skäl i världen (och kanske bortom denna värld) att ta saken på så stort allvar att man blir bekymrad. Något har uppenbarligen hänt. På den tiden talade till exempel Bo Giertz och Carl Strandberg om ämbetsfrågan som symtom på en djupgående skada. Om dessa två hade fel kunde verkligheten lätt bevisat det genom vittnesbörd om framgångsrika år för Svenska kyrkan. Hade de rätt, hade utvecklingen visat det också. Så vad hade de? Och vilken är antingen framgångsfaktorn eller grundskadan? Var god och välj.

söndag 21 januari 2018

Svensk Pastoraltidskrift

Eländes elände. Jag har haft SPT sedan år 1966. Jag fick ett halvt års gåvoprenumeration och sedan var jag fast och det var inte bilderna på utvikningsflickorna det handlade om, om man säger så. Det var det andra snusket, folk som skrev vad sant var och var illa beryktade för det. Samt självfallet informationen om lediga och tillsatta tjänster. Predikoutkast fanns därtill.

Jag vet att jag berättat om teckningslärare Rosén, som var veniat. Han predikade en gång utifrån utkastet i SPT. Jag kunde ligga lite före honom och halvhögt berätta vilken nästa punkt i predikan skulle bli. Denna egenskap förlänade mig en nimbus av verkshelgon i församlingen. Fast inte hos fru Rosén, tror jag.

SPT kunde gott ha präglat någon medalj att dela ut till läsare som varit med i 50 år och det kunde också de svenska flygbolagen göra. Kanske Svenska kyrkan skulle prägla en motsvarande medalj i olika klasser för 50, 60, 70, 80 och 90 år. Kyrkmusen vid 50, därefter Gudamänniskan, Lejonet, Oxen och sist Örnen. Släpspännen hör med till medaljen förstås. Kravet är mycket enkelt. Prästen ska känna igen personen från gudstjänsterna. SPT kunde ha kategorierna "läsare" i olika klasser där klass 1 är finast. Eller så kan man vända på graderingen och bli finast med fyra vinklar på kavajärmen?

Jag förlorade mig ut i allt detta eftersom SPT bytt format och inte längre ryms i mitt förvaringssystem. Först hade jag mina kapslar. Sedan förvaringsbokar av arkivtyp. När de tog slut löste jag problemet genom at vandra till Systembolaget och köpa bag-in-box. Dessa boxar, en per år, blev inte bara en källa till glädje utan – och detta var syftet med inköpet, förstås – bra förvaringsboxar för SPT. Nu såg jag att den modellen inte längre fungerar. Boxarna är för små. Suckan och klagan! Men när nöden är som störst är hjälpen som närmast.

För ett akademabelt bestyr tog jag mig in i den garderob där tidskriftsförrådet finns. Mina ögon föll på en box från Robertson Winery. Jag fattade att den SPT-årgång, som låg där, kunde i stället placeras i den mindre boxen från Côtes du Rhone, som jag just färdat i avsikt att få in årets årång av SPT där. På ett enkelt sätt kunde jag skifta boxar. Blir man inte glad så vad blir man då? Så löstes problemen, som en bok av Ethel Rabe hette.

Annars funderar jag över min otydlighet i logisk framställning. Jag trodde att jag i går beskrev ett problem, när en präst avkragas på något som är tryckfrihetsskyddat och på en hypotetisk fråga, med påpekandet tillagt att rättsskipningen antagligen skiftar mellan stiften. Nu finns det en kommentator, bara en men ett lejon, som av detta drar slutsatsen att rättsskpiningen fungerar. Det var just detta jag satte ifråga. Vad var så svårt att begripa?

Den viktiga frågan är förstås den hur många blekingar som gått evigt förlorade på grund av falsk lära. Kan antalet bedömas? Kan för övrigt just blekingar gå evigt förlorade? Kan någon? Är det där med tron på riktigt allvar eller bara garnering av livet i den mån det behöver garneras? Är det sant att Jesus på riktigt, verkligen, är vägen, sanningen och livet eller bara, låt oss säga, kommunikation?

Jag frågar i en funktionellt ateistisk kultur. Ska jag verkligen nöja mig med vad den kulturen har att erbjuda eller ska jag stiga fram, docentalt liksom, och säga att Den Stora Berättelsen säger något mera och annat? Är kampen om den rätta läran, själva det uppenbarade, egentligen kampen om människan?

Ni förstår hur jag tänker och ni förstår att jag tänker. I dag tar jag mig till Rydaholm. Min Frälsare möter mig där, that's why. Kyrkoherden fuskar inte, dribblar inte med materien till mässan. "Adveniat verbum ad elementum et fit sacramentum" gäller och oavsett det romerska piruetterandet (minns Leo X och håll bara käften!) så är han en präst på riktigt. Det sker som han säger.

Låter jag bister? Alls inte. Jag har ju hittat en kartong i rätt storlek för SPT. Skulle då min själ bedrövas? Men då kommer den över mig. El-cykeln som inte var. Det finns sådna som kan trimmas och komma upp i 50 knyck och mer. Kanske 100? Nå, när det blir på det viset kan jag veta att jag delar det mänskliga livets vanliga villkor. Det får väl räcka tills vidare.

lördag 20 januari 2018

Kluven

På kyrkligdokumentation.nu finns Lunds domkapitels utslag om den kättarförklarade. Läser jag domen noga, ser jag två omständigheter. Boken Den ofullbordade kristendomen innehåller en gnostisk lära, kanske i en inte helt bearbetad form. Docenten Grantén vet att göra teologiska analyser och domkapitlet kan tryggt luta sig mot dem, tror jag. Men vi har tryckfrihet i landet och inte ens präster ställs under kravet att någon kyrklig instans ska godkänna vad de skriver i sina böcker. "Imprimatur" håller sig andra kyrkosystem med. Och boken är tryckt 2015. Så vad?

Detta problem löser domkapitlet genom att ställa frågan till den misstänkta om hon nu skulle kunna avlägga det andra prästlöftet, det hon avgav vid sin prästvigning. Detta är självfallet en hypotetisk fråga. Hon besvarar den nekande och därmed kan hon tydligen förklaras obehörig att utöva prästämbetet i Svenska kyrkan. En sak hade varit om hon själv, mot denna bakgrund förklarat att hon inte längre kunde eller ville vara präst, men kan man fällas för sitt svar på en hypotetisk fråga? Jag redovisar min osäkerhet. Metoden öppnar många möjligheter. Vad skulle en uppsättning präster svara på motsvarande hypotetiska frågor om att lyda den kyrkliga överheten, det prästlöfte som alltid varit en komplikation för en prästkandidat som fortsatt vill vara en lärjunge? Allt som man blir ålagd kanske inte ska göras, trots allt?

Den komplikation jag inte ser domkapitlet ta upp är den värre. Vad har den nu kättarförklarade egentligen förkunnat under sina år som präst i Svenska kyrkan? Har hennes åhörare lurats bort från Sanningen och beretts en väg bort från Livet? Finns det nu en uppsättning blekingar som går evigt förlorade därför att Lunds stift skickat en villolärare till dem? Det kanske redan är kört för många, men vad gör domkapitlet för de ännu levande, så att de ska få veta vilken den autentiska och frälsande kyrkoläran är? Skickas ett särskilt bekännelsetroget team till Blekinge nu?

Och därtill:
Den nu kättarförklarade har stått under tillsyn av kyrkoherde, kontraktsprost och biskop. Ska inte ansvar utkrävas av dem nu? För det är väl en rimlig tanke att det som en präst tänker också blir utlagt?

Räcker komplikationerna?
Inte riktigt. Är det en omständighet att det är en pensionär som avkragas? Saken får inte så stor praktisk betydelse. Men om det varit en präst i tjänst?

Mycket av det som hävdas i boken, menar andra präster och biskopar också. Hur gör vi då? Har vi i Lunds stift fått ett fall som leder till en ny kamp för den rätta läran och därmed uppgörelser med många i Västerås och Stockholms stift?

Den sista komplikationen för dagen. Vad hade hänt om den nu kättarförklarade ställts inför domkapitlet i Västerås och biskop och domprost där haft rättsskipningen om hand?

Jag tänkte att det var bäst att skriva allt detta en lördag och inte en söndag, även om jag inte längre sitter i Strukturutskottet och omfattas av några regulationer. De återstående böckerna har författaren själv. Man kanske kan få köpa och läsa själv. Eller begära ut den från domkapitlet och hävda att den är offentlig handling?

fredag 19 januari 2018

Rätt men ohyggligt fel

Ska man vara opinionschef har man antagligen en väl tilltagen lön för att leverera opinioner varje vecka. En bloggare har det inte så förspänt. Å andra sidan har bloggaren inte sådana krav på sig att han eller hon alltid måste vara havlig, dvs skriva sådant som inte stöter för mycket men likväl kan uppfattas vara framåtsyftande relevant. Blir det för mycket av åsikter, riskerar prenumerationer att sägs upp i protest. Det är inte alla som späker sig med en torsdagsdepression varje vecka, en som hävs av högmässan på söndagen när det är som bäst.
.
Opinionschefen Eek menar att det behövs en handlingsplan för kyrkans rekrytering. Rätt på sitt sätt, men ohyggligt fel. Vem tar på sitt ansvar att rekrytera besättningsmän till Titanic och hur känns det att veta sig ha gett goda råd till den som mönstrat på det osänkbara skeppet när livbåtarna och flottarna fiskas upp och de försvunna räknas?

Eek menar nationell handlingsplan, ni vet en sådan där som snickras ihop i Antjeborg och sedan förväntas få lokalt nedslag. En förutsättning för detta är den förutsättning som var, men knappast längre är. Den som var bestod av t ex arbetsvilliga och hängivna präster som tog prästkallet på allvar och därför smittade av sig. Några rekryterade medvetet, Rune Klingert t ex. Han var ute efter fullt normala killar som kunde bli präster. Det fanns präster som rekryterade andra ungdomar. Men de stift som ordnade kurser för blivande präster, dvs tonåringar på gymnasierna, kunde mönstra ett kompetent gäng. Som i Växjö stift på 1960-talet. Det var dessa unga som kom att följas åt ett antal universitetsår och sedan kom ut i tjänst och fortsatte fortbilda varandra och oförtröttligt tala pastoralteologi. Ingen av dem skulle under sin prästtid vara prästrekryterare, tror jag.

Om någon i församlingen när dessa blivit präster åkte på en prästkallelse, noterades saken som gällde det en dyster omständighet som tarvade förbön. Dessa präster lät närmast som aposteln Paulus, som rannsakade om han döpot någon och inte hade. De konstaterade att de inte prästrekryterat. Hur skulle de kunna det? De kyrkopolitiska beksdet upprepades ju: Ni är egentligen inte önskvärda, ni är ömkansvärda. Av sådant blir ingen entusiastisk kallelseiver. Inte för egen del, inte för andras.

Denna inslagna väg gav oss en idiotförklaring som skulle undertecknas för att alls få komma till. Den är en produkt av socialdemokratisk kyrkopolitik, den som gick ut på att få slut på kv*nn*pr'stm*tst*nd*t, ett slagord i kyrkovalet 2005, tror jag. Egentligen uppfattade jag denna kampanj som kyrkligt suicidaldemokratisk. Det fanns visitkortstora små blad med denna målsättning toppad av maningen: "Älska varandra". Makabert så det förslår och definitivt inget som en anständig människa vill lura in någon allvarligt syftande kyrkokristen i.

När jag var mycket ung präst i kapellet i källaren tror jag att s Kertsin och jag talade om att man kunde bli präst, kantor, diakonissa (det hette så) eller ha någon annan betald kyrklig syssla. Några präster kom ur den gudstjänstfirande församlingen och några därför att de hört oss hålla diverse föredrag, men i grund och botten känner jag mig oskyldig.  Jag ville inte ha in mina döttrar och jag vill inte ha in mina barnbarn. De är för kloka för detta, tänker jag. Jag har ju hört prästfrun säga: "Det är bara idioter som blir präster" och jag antar att hon visste vad hon talade om.

Mitt problem är tudelat. Det är nog empiriskt konstaterat att det var präst jag skulle bli, alltså autentisk prästkalellse. Samtidigt ser jag ju hur kyrkosystemet närmast konsekvent uppträtt bedrägligt genom att använda lögnen som vapen och sveket som verktyg mot de kallade och vigda. Ska vi ha det så, ska väl ändå ingen tro att anständiga människor skulle rby sig om en nationell  handlingsplan för  rekrytering? När jag rört mig i andra miljöer, som trots allt ägt mitt hjärta mindre, har jag mött större uppskattning för mina insatser. Det är faktiskt underligt och med så underliga erfarenheter talar jag hellre för en karriär som yrkesofficer, till och med i en situation där ÖB kämpar för att rusta en enda brigad. På min tid var det som sämst 13. Hur många det var som bäst, vågar jag inte ha en mening om.

Lycka till med den nationella handlingsplanen för kallelse. Vi andra får väl mer idogt be om Svenska kyrkans förnyelse, dvs "kyrklig förnyelse". Under tiden ska tydligen biskopsmötet enligt opinionschefen ta ledartröjan. Så? Jag har en känsla av att biskoparna inte ens vet var den ledartröjan tagit vägen. Begär inte det omöjliga av de stackarna. Förnyelsen, den nödvändiga, kommer nerifrån, men den kommer bara till ett kyrkosystem som omvänt sig och gjort upp med förödande felbeslut, de beslut som förtog kallelseglädjen. Ett av felbesluten handlar förresten om proletariseringen av komministrar, ett förhållande som kommer att ge många explosiva konflikter just denna vinter och vår. Nog sagt.

torsdag 18 januari 2018

FLASH! Könsbytet i media FLASH!

Lite konstigt blir det väl att en präst som är av kvinnligt kön och nu förklaras vara kättare, ska kallas "han" när det är en "hon". I detta fall och med mystifierande syfte, kunde man prövat "hen". Men det finns så många kvinnliga präster i Lunds stift att saken inte borde vara ett bekymmer. Eller jo!

Minns biskopen Anders Nygrens ord i kyrkomötet 1958 om att Svenska kyrkan växlat in på främmande sår, gnostikers och svärmandars. Den kättarförklarade har dömts därför att hon är gnostiker. I sitt försvar påpekar hon att det finns flera sådana. Hon har alldeles rätt i detta. Men det är självklart att hon inte ska kunna få rätt, för då kan de illasinnade börja dra fram Nygrens ord. Som jag gör nu, alltså.

Denna omständighet skulle, medvetet eller omedvetet, kunna förklara domkapitlets skarpa formuleringar i beslutet. Boken då? Den ofullbordade kristendomen. Den får man nog skaffa sig. Och frågan om vad den kättarförklarade förkunnat under sägs 25 års tid, återstår att reda ut. Vem ägnar sig åt sådant? Eller behövs det. Kyrkligt folk kanske inte gick för att höra hennes förkunnelse, när de fått några smakprov?

Ska jag upprepa att detta var i Lunds stift och i Blekinge just? Vem prästvigde den kättarförklarade, dvs vem var biskop i Lund år 1990? Rätt svar är PO Ahrén.

Men frågan till media återstår. Varför mörkar ni?

Besvikelse

Jag tyckte jag betade så bra. Så här skrev jag i går och påstod sålunda att
"förkunnelsen effektivt hämmas, genom att gudstjänsttillfällena inskränks. Det blir så när små församlingar slås samman. Prästen kan inte betjäna dem alla. Vore det inte också på sin plats att rakt ut hävda, att den inre svaghet vår kyrka lider under beror på att Guds ord inte i sin fullhet och renhet fått komma till sin rätt i förkunnelse och själavård, den enskildes kristna liv och i församlingsgemenskapen?"

Varför hakade ingen på?
Jag funderade över den saken när hundpromenaden förde oss förbi pentekostalernas tillhåll i Moheda. Jga har ogärna gått där eftersom jag blir påmind om pingstvänsfejket med el-cykeln, men man kan inte fastna i det förgångna utan ta med sig erfarenheterna för framtiden. Det betyder väl att jag borde säga upp prenumerationen på Dagen. Ut ur den gula tegelladan kom en pingstvän, det förstod jag. Det var säkert en hygglig karl fast uppsynen var ohygglig. Den blir sådan när man är i gubbålder och klär sig i keps. Han körde Opel och frun satt uppenbarligen i bilen och väntade på honom. Vithåriga pingsttanter är det något evigt över. Med dessa synintryck, som kallade fram en så rik tankevärld, kom jag inte längre i mitt tänkande. Vad jag skrev i bloggposten var väl mer än en antydan att det väl är rätt kört för Svenska kyrkan på grund av inre svaghet. Jag kunde tänka mig att någon kommentator obekymrat dessutom ställt frågan vad som förkunnas och någon annan hur det förkunnas. Det var som upplagt för en engagerande debatt. Men icke!

Jag får väl ägna mig åt andra lärostrider då. En präst som varit verksam i Blekinge har blivit anmäld för irrlära till Lunds domkapitel. Sådant gillar vi eftersom det styr in på grundläggande frågor och inte trams. En präst som inte bekänner att Jesus uppstått från de döda är något förunderligt och märkligt, omöjligt att förstå. Men fenomenet finns tydligen. Hur reder Lunds domkapitel ut detta? undrade jag. Med svarvade fraser eller med hopsamlade vedpinnar till ett kättarbål?

Svaret kom prompt. Han rök. Väl att detta inte var i Växjö stift för här hade kyrkomedlemmarna upprörts dubbelt. Både över villoläran och över det faktum, att de betalat för något som präster inte levererat, nämligen en kristen förkunnelse. Det är så nära kättarbålet man kan komma. Prästen var vegetarian och fann det anstötligt att tala om kött, dvs Kristi kropp för dig, ja ni vet. Och han lämnade över sin sak till Gud och Jesus Kristus (det hette så!) för ingen kyrklig instans kan bedöma vem som är heretiker. Tanken på den yttersta domen och tanken på försoningsoffer försvann ut i det blå. Är det någon som undrar vilken biskop som prästvigde? Lunds stift. Det omfattar Blekinge, Just say'in.

Tror ni att folket i Blekinge då med glädje hälsar domkapitlets beslut och finner att allt står väl till? Jag undrar. För effekten av prästens förkunnelse kan ju vara den förödande, att församlingsborna går miste om det eviga livet eftersom de lurats bort från evangeliet och alla beskeden om hur det egentligen är. Jag får väl fråga runt lite. Har blekingarna kommit oskadda ur detta?

Komplikationen anar jag. Kättaren har skrivit en bok, jag vet inte vilken. I den finns de kätterska åsikterna. Men kan ett domkapitel avkraga för något som tryckfrihetslagstiftningen godkänner? Det har nog gått så till att den för kätteri misstänkte har fått frågor och svarat på dem. Då ryker både han och kättarbålet. Om den misstänkte sagt sig bara ha skrivit en bok med funderingar för andra att stimuleras av, hade han haft kragen kvar då?

Minns ni biskopen Jenkins i Durham? När han, den läppalätte professorn, skulle introniseras, slog åskan ner i katedralen, som brann mycket effektfullt. Detta betraktades som ett omen. Syster Alicia, min omtyckta och respekterade vän, hade börjat en tjänst vid katedralen. Hon såg inte saken riktigt så, men noterade fenomenet. Bedriva gäckeri med vår allra heligaste tro, den som avslöjats av Gud själv, ska man inte ta lätt på. Så vad förkunnas egentligen? Är inte frågan välmotiverad?

Nu var det också i Lunds stift, det första som fick en kvinnlig biskop, en präst klev av och blev häxa. Hennes man, en präst, följde henne ut i denna av auror omgivna tillvaro. Så, när allt kommer till allt, hur står det till i den svenska folkkyrkan, där Gud och Jesus nämns stup i kvarten men sånt här som nu skett, har inträffat. Det börjar bli som frågan om sant och sannolik hos Tage Danielsson.

På tal om att inte ta lätt på. Jag ringde min värderade biträdande handledare från mina år som doktorand, etikprofessorn, och sporde hur jag kunde förfara med de intressnta uppgifter jag hade men med tillsägelse att inte citera. Citaten kommer inte på bloggen, det stod klart efter min etiska konsultation. Hoppas bara att arvingarna har vett att ta mina pärmar om hand. Där finns en myckenhet av sådant ni vill veta om vad som hänt bakom kulisserna i Svenska kyrkan. Eller inte! Allt är inte trosstärkande.

Tar ni lätt på frågan om kyrkokollapsen, systemet som imploderar? Det gör inte jag. Nu deprimerades jag av utsikten att det ska bli full fart med rekryteringen till denna struktur. Eek skrev så i Torsdagsdepressionen.





onsdag 17 januari 2018

Samtidsidiotier

Jag vet inte oim ni brukar titta på nyheter och väder som släpps i tv. Det har kommit en ny form av överlämning. Programledaren ska i korthet dra nyheten och sedan säga: "Eller hur Nisse?" Och då ska stackars Nisse eller Greta eller vad dom nu heter spela med och säga. "Precis." Det är väl att inte jag ska haka på, för då hade jag nog inte kunnat förställa mig utan sagt:
1. Hördudu, det är jag som kan det här. Trampa inte in på mitt ämnesområde utan påannonsera att jag ska in nu.
2. Det har du fått helt om bakfoten. Hur kommer det sig? Vädret blir i stället detta? Bortgjord i direktsändning måste ha sina poänger.
3. Enkelt bara sagt. "Då vet ni det essentiella" och gått därifrån.
I grunden handlar detta om journalistisk brist på respekt för tittarna. Vi ska hanteras som idioter. Går ni verkligen med på det? Det är dock inte vi som är idioterna och mer än så tänker jag inte precisera min utsaga. Men den mediala infantiliseringen är och utgör ett stort problem.

Jag får inte säga zigenare eller neger heller. Mitt fadderbarn, som är lite mörkare i hyn än mitt skära fejs, får inte beställa "negerbollar" på Ramklints i Lund utan att det blir oro i leden. Nu är han en begåvad man: "Ja, jag vet det. Kalla dom vad ni vill, men det är sådana jag vill ha." Att jag i går kom körande genom den obetydliga orten Ör och mötte en neger utan reflexer på vägen, får jag inte skriva. Än mindre kommentera hur svårt det är att upptäcka en mörkklädd sådan i mörkret. Jag tar naturligtvis all hänsyn till detta, men jag vill veta hur det blev så. Abusus non tillit usum är väl den hållningen som gäller för en svenskkyrkligt kristen? Och allt är rent för den rene. Jag redovisar nu endast ett stycke förvåning. Vem har utnämnt sig själv till språkpolis? Får vi inte i det samhälle som ska vara tolerant och inklusivt kalla en neger för neger och en zigenare för zigenare samt en lapp för en lapp? Tycks detta oss inte lite märkligt? Max Lundgrens bok Omin Hambe är lyssnade. Där samlar skolans elever in pengar för att skaffa sig "en egen neger" och nöjer sig inte med att skicka pengar till Afrika som u-hjälp. Får en kyrkokristen uppskatta den boken och dess budskap? Den är brutalt antirasistisk i sitt budskap. Kan den då verkligen vara rasistisk i sitt språkbruk?

Grundfrågan jag ställer är förstås den enkla: Vem bestämmer över ordens valör? Vem avgör vilka ord som får användas och vilka som ska skrivas om? Är det ett problem att det någonstans högt uppe i Babels torn sitter någon som fattar beslut om språket? Är det ytterligare ett problem att vi inte vet vem den personen är? Är det helt enkelt en sån där som kom med blommor eller frukt till fröken i skolan och sa "Pappa hälsar!" Jag påminner om min brors fråga vad det blev av den sortens inställsamma skolelever med svaret "Det var dom som blev våra chefer!"

I det kyrkliga har jag fått problem när jag läser om vad som förevarit. För 33 år sedan skrevs mig brev från då avsuttna biskopar. En ville berätta men inte bli citerad. Hur länge håller en sådan begränsning? Nu är han död. Vi tänkte i teologiska frågor inte lika och ändå. Jag inser att vad han berättade är sant, jag har hört varianter från andra håll. Ska jag helt enkelt vissla och vänta att bland alla papper som arvingarna kommer att kasta går också detta i containern? Eller har en forskare en moralisk skyldighet att avslöja hur det var i de slutna rummen? Jag sliter med frågan.

När sockenkyrkorna i Växjö pastorat står gudstjänstlösa – en omständighet som inte hindrar att domprosten Pettersson förs fram i biskopsval – borde ingen påpeka, att förkunnelsen effektiv hämmas, genom att gudstjänsttillfällena inskränks. Det blir så när små församlingar slås samman. Prästen kan inte betjäna dem alla. Vore det inte också på son plats att rakt ut hävda, att den inre svaghet vår kyrka lider under beror på att Guds ord inte i sin fullhet och renhet fått komma till sin rätt i förkunnelse och själavård, den enskildes kristna liv och i församlingsgemenskapen? Eller vore ett sådant konstaterande bara dumt, samtidsidiotiskt? Jag sliter med den frågan också.

Till det kommer sommarens aviserade kustbevakningsövning i Karlskrona, där främmande makts kustbevakare ska röra sig i för den svenska marinen känsliga områden och lära sog ett och annat. Med perspektiv från fordomdags verkar detta faktiskt vara en samtidsidioti.

tisdag 16 januari 2018

Det som ställer till det rent mänskligt

Jag läser inlägg på Facebook och inser att personalproblemen i Svenska kyrkan är besvärande. Det jag uppfattar som mest besvärande är både mänskligt och självklart: det finns två versioner av vad arbetsplatskonflikter handlar om, två sidor av myntet. Jag kan fatta att det blir så, men det hjälper föga. På ena sidan den som blivit utsatt. På den andra själva kyrkosystemet. Jag föreställer mig Maktlösheten mot Makten. Och jag vet hur det är. Kränkta människor samarbetar inte. Då förvärras konflikten och alltid till Maktens fördel.

Makten använder juridik, paragrafer och bestämmelser i Kamomilla stad. Det måste förstås vara så. Problemet är bara att detta aldrig räcker om man ska lösa konflikter. Ofta förstör dessa maktinstrument mer än de underlättar. Och kyrkoherdarna? Jag vill att de som tänker att samtliga kyrkoherdar är värda tillit nu räcker upp handen. Det var väl det jag visste.

Förundersökningen om mobbing mot organisten i Tyringe är nedlagd för arbetsmiljöåklagaren kan inte bevisa att pastoratet gjort sig skyldigt till "straffbar oaktsamhet". I nättidningen Frilagt stod det inte "pastoratet" utan Kyrkan. Det är så det blir. Kyrkan smetas ner. Det kostar Svenska kyrkan anseende och anseende blir i nästa led en fråga om pengar. Medlemsflykten påverkas positivt, dvs om det ska vara flykt just. Annars är allt negativt.

Nu är det nästan omöjligt att sätta dit en arbetsköpare för att inget gjorts mot mobbing på arbetsplatsen. Åklagaren menar att en lagändring behövs. Då får höga vederbörande i Svenska kyrkan passa sig, inte bara för att polisen kommer utan också därför att ingen vettig människa då vill sitta i ett kyrkoråd.

Facebook är en möjlighet för snabb informationsspridning av konflikter av detta slag. Den kvinnliga präst som kyrkoherden ville bli av med eller den manlige präst som hamnade i konflikt med sin kyrkoherde inser, att de inte står ensamma. Vi andra vet förstås inte vad som kan göras alls och arbetsgivaransvaret läggs egentligen inte på den kyrkopolitiska nivån, dvs så att kyrkostyrelsen har något ansvar. Det visade sig när jag för länge sedan frågade om utköpen. Första vändan ville styrelsen inte svara. Året efter frågade jag igen och då nödgades styrelsen vara bekymrad. Samtidigt pågick utköp och kostade mänskligt lidande, viktigast, och pengar. Jag kan förstå dem som inte vill vara med i Svenska kyrkan och lägga några tusenlappar per år för att se dessa sekiner resultera i utköp.

I kyrkovalet skulle det Stora partiet göra Svenska kyrkans arbetsplatser till Sveriges bästa. Det är sådant som sägs. Den som säger det, vet inte vilket Augiasstall som ska mockas. Vore det inte en vettigare målsättning att säga, att Svenska kyrkan ska bli en arbetsplats som är högst normalt halvtaskig? Och borde inte någon lärd teolog säga att meningslösa konflikter hör till Kyrkans existensform. "Går Djävulen ett varv runt Uppsala, går han sju varv runt Samariterhemmet", lärde Gunnar Sundin diakonisseleverna. Ni minns sakinformationen från completoriet: "söker vem han må uppsluka".

Det kommer mera av arbetsplatskonflikter. De kan visa sig vara intressekonflikter. En organist eller en präst satsar på det som håller kvalité musikaliskt eller teologiskt och detta är just sådant som "den nya folkligheten" avskyr, för MTD-religionen satsar inte på det som kräver lite mer. Det är roligare med en falsksjungande barnkör, som drar föräldrar, släkt och vänner än en orgelafton med fader Bach, om man så säger. Prästen kan få för sig att tala om sådant som aldrig varit populärt att höra. Minns att aposteln Paulus kallades "smitthärd" och så uppfattas själva budskapet. Det finns på sitt sätt förnuftiga skäl när man har ihjäl de kristna. Själva budskapets anstötlighet ställer till det och då slår vi som vanligt budbäraren för budskapets skull. Jag är nu bara angelägen att förklara mekanismerna. Det finns arbetsplatskonflikter som är inbyggda i det kyrkliga när kristen tro och MTD-religion kolliderar i det lokala. Vi kommer att se fler sådana konflikter om prästerna inte blir duktiga på att trolla bort själva den anstötlighet som är inbyggd i evangeliet, men då trollar de bort evangeliet självt. Man behöver inte ha läst Olov Hartman eller Bo Giertz för att fatta detta.

Det är självklart att arbetsplatsproblem blir ett tillstånd på arbetsplatsen och i själen. "Ensak" blir till ensamhet när de medkristna förklarar att de "inte vill göra din strid till min sak". Är det ens fel att två träter? Klart inte. Så mycket mer intressant blir det då, att intresset för att se vilka de strukturer är som skapar konflikterna, är så klent. De flesta nöjer sig med att förenkla konflikter i stället för att fördjupa dem, se vad de i grund och botten handlar om och se vad som egentligen bör göras. Som vi nu har det, fortsätter utköp och i de värre fallen oredlighet mot den som är utsatt (med eller utan egen förskyllan).

Antagligen förhåller det sig på samma sätt som när jag blir sjuk. Jag ska inte åka till lasarettet med två sjukdomar. Jag ska en, som är lätt att diagnosticera. Har jag två, blir det bara förvirrat om sjukvården ens varsnar att det sjukliga är tvåhövdat. Enkelt och ordnat ska det vara. Det lilla problemet att livet inte fungerar så, blundar vi för både i det kyrkliga och i det världsliga. Det är i denna tillvaro mycket som ställer till det rent mänskligt. Och en del av det som ställer till det är dessutom djävligt. Det vet en kyrkokristen. Detta förhållande gör inte de kyrkliga arbetsplatskonflikterna lättare.

måndag 15 januari 2018

Biskop i teologisk mening

Jag bar in den heliga familjen  och ängeln när det i lördags var tid att avsluta julen. Ängeln satte jag upp 1:a söndagen i Advent, Josef och Maria den 23 december och Jesusbarnet på kvällen den 24 december (lite för tidigt). Jag bar in Josef först, för det var han som tog med sig barnet och dess moder. Ängeln sist. "Utanför tiden", tänkte jag. Man kan meditera en del under det att praktiska sysslor utförs. I dag väntar kuling om inte 23 meter/sek som på västkusten och snö. Underbart!

Jag funderade ett ögonblick när jag bar in Herrens moder på det där med att Maria var jungfru i teologisk mening. Ni förstår att det fortfarande är el-cykeldebaclet som spökar. Jag drömmer nattetid om den sjuväxlade el-cykeln. Sorgearbete är en process som inte ska påskyndas. Då och då befrias jag från de dunkla tankarna och med viss entusiasm prövade jag begreppet "biskop i teologsik betydelse". Jag undrade enkelt: Om Maria ska förstås som jungfru i teologisk betydelse ska väl också biskopar förstås så. Men vad är en biskop i teologisk mening? Det måste väl vara dels något som egentligen inte är (el-cykeln!), och dels något som är en ren konstruktion, dvs påhitt. Men det är svårt att reda ut tankekomplexet.

En biskop i teologisk mening är då egentligen ingenting, men någon måste trots allt vara det. En biskop i denna mening skiljer sig från apostlar och apostlars efterföljare för dessa var väl ändå på riktigt? När de avrättades för sin bekännelse var detta inte i teologisk eller metaforisk mening utan högst handfast. Biologiskt och materiellt. Kropp, kors, svärd, eld – you name it! Behöver man särskilt mycket bry sig om någon som är biskop i teologisk mening? Jag blir tveksam.

Jag tror att denna tveksamhet på en del goda grunder är inbyggd i det reformatoriska. Missbruk av biskopsämbetet, ett missbruk känt också i den romersk-katolska kyrkan, får sådana följder. Det underliga är dock att den välmotiverade tveksamheten döljs av grandezzan vid biskopsvigningar i Svenska kyrkan. Ibland vandrar en romersk-katolsk biskop med i vigningsprocessionen för att liksom understryka att denna vigning är på riktigt. Då blir de andra i processionen glada. Minns biskop Fjärsteds artikel i Gotlands Allehanda den 19 oktober 1993 som ett tecken på detta.

Biskop i teologisk mening som en konstruktion? Själva tillverkandet av en biskop har väl inrymt en del olika moment, men bön och handpåläggning tycks vara det avgörande och i detta avgörande ögonblick visas ett apostoliskt samband. Är det så viktigt att visa? Ja. Antingen för att det verkligen finns en succession i lära och person eller för att det inte finns en sådan.
I det första fallet för att förstärka de fromma insikterna om Kyrkan som är sänd i världen på apostoliskt sätt och enkelt kan identifieras som autentisk tiderna igenom.
I det andra fallet för att framställa något som ska se ut som autencitet. Det krävs vishet för att kunna skilja de två åt, för de ser likadana ut men är det inte.

Jag antar att den grundläggande skillnaden är mellan dem som ska uppfattas vara biskopar i teologisk mening och dem som är det i Kyrkans mening. Det borde bereda problem. Alla är inte biskopar som framträder som sådana. "Säg mig vem som vigt dig, och jag ska säga dig vem du är!" blir hållningen. Och då har Svenska kyrkan problem. Eller är det bara de dissiderande som har problem? Knappast. Antingen är det ett problem på riktigt eller inget problem alls. Det gäller att motivera svaret och det kan bli svettigt för många.

Nu har jag en olycklig förmåga att säga olämpligheter. Problemet är inte att jag talar om galenskaper. Problemet är att jag talar. "Polisiärt ärende", sa Warmland. Jag har inte sett något ännu, men konstaplarna Kling och Klang vara vara i närheten förr än jag anar. Kanske ska då mitt svar till missionsförbundaren Eric Widell i Falköping, frid över hans minne, anföras mot mig?

Widell skrev mig år 1993 en liten hälsning med innebörden att eftersom kvinnan var en så syndfull varelse att hon inte kunde stå i predikstolen, vi kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* inte heller skulle "vidröra henne sexuellt".  Jag svarade att argumenten i sak är allmänt tillgängliga och hänvisade vänligt till ett par skrifter jag själv medverkat i. Sedan la jag lika omtänksamt till: "I detta perspektiv tycks dina gubbsjuka funderingar alldeles överspelade. Den sorts problem du redovisar kan emellertid hanteras. Rådfråga din distriktsläkare."

Har jag nämnt att jag är läkarson? Eric Widell tackade för tipset, när han återsände mitt brev. Men han vände sig också till biskopen. Den nyheten kunde en häpen allmoge inhämta i Kalmar Läns Tidning 5-11 november 1993. Widell , som var styrman (det visste jag inte) var kränkt på missionsförbundiskt vis: "Jag har varit på sjön i 40 år men än inte besökt något horschapp. Jag och min äkta maka har två barn och dessa är födda i vårt över 40-åriga äktenskap. Och de samlag jag haft är endast med min äkta maka." Widell krävde en ursäkt. Den fick han inte. Han skulle gå vidare, sa han. Det blev inget av det, men gamla anklagelser kan bli som nya. Själv var mitt samvete rent, ser jag i Kalmar Läns Tidning: "Svaret bör ha gett honom en adrenalinchock som förlänger hans liv med åtminstone ett halvt år och det bör gubben vara tacksam för."

Rubriken över artikeln är lika minnesvärd: "Sandahl 'anmäld' till biskopen Kallade kvinnoprästvänlig, gubbsjuk." Kan det bli ett polisiärt ärende också av detta? Vad säger Nils Warmland?

Ja, var detta humor i teologisk mening? Jag menar, ens för 25 år sedan?

Nu är glada julen slut, slut, slut men jag ville förse somliga av er med lite glädje. Ni andra får väl bli passligt och kristligt uppbragta. Alla får fundera över vad en biskop är. Vet biskoparna det själva när allt kommer till allt och de skulle ställas inför frågan?


söndag 14 januari 2018

Öster om Kolbäck

Öster om Kolbäck ligger Västerås. Ter sig inte denna tanke lite förbryllande? Bara om man vet att det finns ett Östra Aros längre bort, då blir namnvalet Västra Aros alldeles logiskt. Ibland måste man ha "hela bilden klar för sig", som biskop Lindegård älskade att säga när han tänkte att han just hade det. I intellektuell mening är det många som stannar kvar i förvirringen och funderar länge över hur det kommer sig att Västerås ligger öster om Kolbäck. Västerås är dock inte utan intresse.

I Västerås bor professor em Eva Hamberg. Jag har läst ett bidrag hon publicerat: Religious Monopolies, Religious Pluralism and Secularization: The Relationship Between Religious Pluralism and Religious Participation in Sweden. Bara titeln kan imponera. Referenserna finns längst ner i denna bloggpost.

Det finns mycket att fundera över i Evas genomgång. I aftonlampans sken och med säsongens julfirande bakom mig åstundade jag att få ge er ett par beskrivningar:
Bara en liten del av medlemmarna i Svenska kyrkan omfattar traditionella kristna trossatser trots högt medlemstal procentuellt sett:

"However, only a small minority of the members adhere to traditional Christian beliefs, while the majority of the members hold other types of religious beliefs – such as belief in a nonpersonal transcendent power, spirit or life force – or express no religious beliefes at all."

Detta resulterar i att Svenska kyrkan
"now depends for its economic survival on members who do not share its central beliefs, as the members who still adhere to traditional Christaisn beliefs and practices consitute a minority that is far too small to serve as an adeaquate economic basis for the church."

Nu har inte Svenska kyrkan avsagt sig sina bekännelsetexter från 1500-talet men
"many of the clergy and bishops, including the Archbishop, now express beliefs that are contrary to the confession to which the church officially adheres."

Jag citerade från sidan 9. Det finns fler slutsatser att fundera över som. Är det så att "in societies with putative monopoly faiths, religious indifference, not piety, is rife"? I så fall är väl hela den situation, som så belåtet beskrivs som "folkkyrklig", Kyrkans och människornas värre fiende? Här citerade Eva ett arbete av Roger Finke och Rodney Stark från år 1992 oh jag från Evas artikel s 12.

I Västerås har vi också Mikael Mogren och domprosten Senter. Stackars Mogren får skäll för att han velat tala om annat än Hen-Jesus och Senter för att hon talat just om Hen-Jesus. När de två hämtat sig något från den första chocken, minns Senters förvåning och fråga hur det kunde hända att kritikstormen bröt lös, får de understöd av biskop em Claes-Bertil Ytterberg och stiftsadjunkten em Pelle Söderbäck. "Kyrkan har alltid varit i förändring i relation till sin tid", heter det i Västmanlands Läns Tidning. Men "folkkyrkoprofilen" från Billings tid har blivit ett signum för Västerås stift: "En öppen kyrka där samtalen om svåra frågor får leva." Mogren har utvecklat och förnyat stiftets folkkyrkoprofil och är "en skarp teolog, en ödmjuk människa." Han är precis den biskop Västerås stift just nu behöver. Ytterberg och Söderbäck förklarar att de med sina rader "vårt totala stöd för stiftets biskop och domprost." Domprosten kom med på slutet, om henne hade de faktiskt inte skriva något i inlägget. Däremot hade de tydligt markerat att de var emot Stalin.
http://www.vlt.se/opinion/insandare/ytterberg-kloke-mogren-ar-precis-den-biskop-stiftet-behover

Vad lär vi oss av detta? Kanske mest hur förvirring blir en viktig beståndsdel i det teologiska samtalet. Det bestående och det föränderliga i kristendomen är ett stort och på sitt sätt intressant tema, men det undviker Mogrens och Senters lilla supporterklubb att borra i. I relation till sin tid förändras kyrkan men förvandlas inte. I relation till evigheten har hon ett av Gud givet uppdrag och det vare sig förändras eller förvandlas. Hen-Jesus var och är en förvanskning utifrån en som bäst slarvig kristologi, en som tror att man kan hantera Jesus lite hur som helst.

Det där med folkkyrkoprofil är också intressant. Västerås var det stift som hårdast drabbades av den sekularisering som innebär sviktande kyrkogång och främlingskap för kristen tro. När denna situation sedan förvärrades av frikyrklighetens framväxt, den som skulle klara av det som Svenska kyrkan misslyckats med, nämligen folkmissionen, stod kyrkolivet håglöst som statskyrka med kommunalt samband. Att Svenska kyrkan var något mer och annat markerades i folkkyrkovisionen. Den gav en ungdomsrörelse i den turbulenta tid som markeras av året 1909. Denna unga rörelse, ungkyrkorörelsen, måste förstås i ett internationell sammanhang med studentmissiionen. Detta var år när hängivna och nu legendariska missionärer rekryterades. "Världen kristnad i vår generation", löd slagordet. Den generationen ligger nu samfällt på kyrkogården och världen är ännu inte kristnad. Skulle man bli besvärlig kunde frågan ställas i två led: 1. Vilket är det konkreta resultatet av folkkyrkovisionen i Västerås stift om vi talar kyrkogång och 2. Vad återstår av Billings folkkyrkovsion i stiftet? Kyrkopolitiskt är det en något annorlunda folkkyrkovision som praktiseras, nämligen en där folket bestämmer. Så var det inte för Einar Billing.

Den här sortens sysslor, nämligen att skära tunna skivor, är i det kyrkliga livetöster om Kolbäck knappast uppskattat. Där hålls man hellre med enkla slagord. Inget oint om det. Biskop Ytterberg och jag har en gammal pakt att inte kritisera varandra. Det är en pakt som Ytterberg har haft stor glädje av, kan jag meddela.

Bra att vi då har Eva Hamberg som benar upp sammanhangen för oss. Det var hon som tipsade mig om den gratissajt som kan bilda oss övermåttan: Interdisciplinary Journal of Research on Religion, IJRR.
Kolla själva och registrera er. Det är gratis. Evas bidrag hittar man under årtalet 2015, vol. 11, artikel nr 6.
http://www.religjournal.com

lördag 13 januari 2018

El-cykel i teologisk mening

Jag kan inte hjälpa det, men jag sitter fast i besvikelsen. Det tidningen Dagen gav mig var bara en el-cykel i teologisk mening. Det betyder att det i verkligheten inte var någon el-cykel alls. Och detta har den pingstliga tidningen ägnat sig åt!

Pingströrelsen håller sig med en esoterisk tro som så många andra, tänker jag. Men kanske ska jag vara tacksam. Nu har det avslöjats vad en el-cykel i teologisk mening är. Ingenting. Precis som det sades om min Herres moder Maria. Jungfru i teologisk bemärkelse. Det måste betyda att de luras – både Lukas i evangeliet och i trosbekännelsen. Det jag hör och det jag säger ska sakna egentlig mening, för just jungfru var hon inte. Bara i teologisk mening. El-cykeln bevisar att i denna mening är ingenting verkligt, på riktigt.

Detta kan man lura i Sveriges docenter(utom två) och Sveriges pingstvänner samt Kalle Hammar & Co. Jag och docent O avviker.Vi går inte på det. Jag vet vad jag tror och kristen tro är mer handfast än teologisk i denna mening. Det ändrar inte faktum att jag sitter fast i besvikelsen. Det kunde ju ha varit som vi kyrkokristna tänker. Det kunde ha varit på riktigt. Då hade jag kunnat skruva fast den högst påtagliga luftpumpen med två högst påtagliga små skruvar på cykelramen. Men icke! För en el-cykel i teologisk mening är icke! Lika lite som en död papegoja lever.

Det finns somliga som ställer grundfrågor. Jag hör till min olycka just till denna kategori. Jag var känd som sådan redan när jag gick i söndagsskolans Lill-klass för fröken Hjertstedt. Jag tänkte på mitt enkla sätt att antingen är det på riktigt annars är det inte alls. Jag måste stå fast vid denna insedda sanning också efter alla dessa år. Jag vet på vem jag tror. Så är jag inte prästbarn med behov av uppgörelse – fast uppgörelse på betald tjänstetid. Den var fin, den piken, men helt möjlig att identifiera väl?

Varför ska man vara kristen om man måste omtolka apostlarnas tro och ordningar.?Då kan man väl, ursäkta franskan, helt enkelt skita i alltihop? Nog borde det vara möjligt att leva ett gott liv utan att bry sig om vad andra tror, de som tror på Vite Krist. Men här är problemet för de avgjorda. De fortsätter att avgöra vilken tro som är rimlig, lämplig, relevant och allt vad de säger. De omvända tänker inte så. De inser hurdan tillvaron är och det enda de kan säga till Jesus är det aposteln Petrus sa: "Herre, till vem skulle vi gå?" De alternativlösa har drabbats av den djupa insikten, inte valt den.

Jag gjorde självtestet om jag kunde stå för det jag förkunnat och det blev boken Jesus. Motspänstig medmänniska. Den finns att läsa på kyrkligdokumentation.nu om man inte kommer åt ett exemplar att ställa i bokhyllan. När jag kollade, kom jag på att jag tror med goda skäl, inte därför att jag skulle vara särskilt pissträngd. Inget ont om de pissträngda, men deras svårmod gör inte oss andra glada. Och de ska alltid med idogheten hos en dräktig kaninhona ränna runt och åstadkomma sina goda gärningar. För att göra allt detta goda, måste de konstruera sig den verklighet som passar för deras godhet. Ni förstår. Men medge att dte blir lite tröttsamt med dessa de avgjorda.

De omvända är det mer glädje med. De är ungefär lika töntiga och trögfattade sm apostlarna och Jesus suckar över dem, men på sitt oskuldsfulla sätt är det ändå mer glädje med dem. De lever inte i en lämplig konstruktion. De lever i Verkligheten. Ibland läser de Kolosserbrevet bara för att hetsa upp sig mot de avgjorda, de som konstruerar sig sin verklighet och sin relevanta tro. De handfasta kristna är det verkligen mer glädje med

Lite löjligt blir det förstås. De avgjorda kan sjunga "Jag är så glad att jag är avgjord" men det är faktiskt inte möjligt att sjunga "Jag är så glad att jag är omvänd". Det bara är man. Fast det hindrar inte glädjen, men den ligger utanför som en främmande rättfärdighet om man så vill säga och den kan inte besjungas klämkäckt.

Jag stirrar ut över kyrkogeografin och konstaterar sakligt, att jag inte har tron gemensam med andra präster i Svenska kyrkan. Är inte detta egendomligt? Jag menar, söndagsskolan har jag genomgått, konfirmationsundervisning har jag fått och ett antal lärda präster har delat med sig av insikter. Jag är trygg i mitt svenskkyrkliga. Några fromma böcker har jag läst därtill och kan se den svenskkyrkliga relevansen i ett katolskt perspektiv. Jag kan se ett stycke romersk-katolsk irrelevans också. Det kan alla normalbegåvade från påven och neråt. Vilka är dessa de andra som kom in? Svenskkyrkliga är de inte på samma sätt som jag, kanske inte alls. Är inte detta konstigt? Vad svarar de på frågan om sina teologiska lärare, dvs på frågan om sin personliga apostoliska succession? Vill jag veta? Antagligen bara rent akademiskt. MTD-religionen har sitt prästerskap men vi har föga gemensamt när det handlar om tro, de och jag. De cyklar el-cykeln, men det är en el-cykel i teologisk mening. Ni förstår dilemmat. Skulle jag cykla el-cykel skulle det vara el-cykel på riktigt. Och då accentueras den besvikelse tidningen Dagen och falska pingstvänner åstadkommit i mitt liv.

Jag får passa på att glädja mig över eländesboken. I dag ska jag kolla litteraturlistan och se om den är konsekvent. Det är den nog inte ännu. Trycket på boken är hårt. I Finland står folk på tå och i kö för att få läsa den i finsk översättning. Där presenteras boken så här:

Tämä ei ole perinteisessä merkityksessä historiallinen kirjoitus eräästä organisaatiosta, sen toiminnasta ja rakenteesta vaan tutkielma kirkon sisäisestä organisaatiosta joka on kuvattuna kontekstin taustaa vasten, Ruotsin kirkon kehityksestä 1950 luvulta tähän päivään asti.
Lähtökohdaksi esitykselle on valittu 1930 luku jolloin ”Kyrklig samling” (käännettynä Kirkollinen yhteistyöryhmä) näki normaali kirkollisuuden uhattuna vuoden 1957 kirkolliskokouksen jälkeen .
Kirkollinen yhteistyöryhmä haluaa koota ne ihmiset, jotka ymmärsivät että se mikä tähän asti yleisesti on käsitetty oikeaksi koskien Raamattua ja tunnustusta, siitä joudumme luopumaan ja jotain uutta on tullut tilalle.
Se uusi mikä astuu tilalle Ruotsin kirkossa kuvataan kirjassa tapahtumana miten valtion kirkosta tulee kansan kotikirkko, kuvattuna uskonnollisena kansankirkkona, jossa merkittävää ei ole Raamattu eikä tunnustus, vaan joku muu asia määrittelee kirkon olennaisen olemuksen.

I dag ska glada julen ut, ut, ut. Det tycker jag inte om. Det blir mörkt i husen. Det riktigt ljusa vi kan se fram emot är Gin&Tonic Monday, som infaller den 12 februari. Det handlar om en teologisk måndag men inte om en måndag i teologisk mening. Denna måndag är på riktigt. Tro mig, på tidningen Dagens redaktion kommer denna måndag icke att högtidlighållas. Det säger allt. Återstår att fråga vad som sker i Antjeborg. På S:t Ansgar firas G&T Monday antagligen. Inte annars? Och på Torsdagsdepressionens redaktion är det väl måndag i teologisk mening som vanligt. Det är nästan synd om de avgjorda och präktiga.

fredag 12 januari 2018

61 kommunikatörer med eken stångades

Verkligheten i Svenska kyrkan är hjärteknipande, må jag säga. Jag väntar nu när pingstvännerna visat sig inte vara ordhålliga om el-cykeln mest på att frågan om mina fem smutsiga små fingar ska bli, som Warmland formulerade saken, ett "polisiärt ärende". Jag har inte sett någon konstapel, inte Kling och inte Klang vid dörren för att hämta in mig till förhör. Men det kanske kan komma. Det sista som överger en är hoppet. Kanske blir det polisiära ärendet bara en anmälan till domkapitlet. Då får Modéus II och nyvorde biskopspretendenten Pettersson, den gamle hårt organiserade kvinn*pr*stm*tst*nd*r*n, något att ta i ,eftersom vittnesmålen spretar värre än mina fingrar. Men hav tröst. I väntan på det ena eländet kan vi ta det andra.

Eek alltså. Han hade synpunkter på kommunikationshaveriet med Senter och senterhalvorna, kommunikatörerna. De blev uppbragta. Det heter så. Och denna uppbragthet måste de förstås – kommunicera till oss alla! De 61 hade uppenbarligen inte läst sin Anders Nygren. Professorn och biskopen varnade alltid för att skriva på aktstycken ihop med andra. Det är enklare att stå för det man själv skrivit. Icke så kommunikatörerna. De nickar samfällt. Vad gällde bråket?

Kommunikatörerna hade uppfattat att opinionschefen Eek utgått från att kommunikatörerna saknar omdöme och analysförmåga. På denna missuppfattning, för bara en kommunikatör kunde tro att detta var vad Jonas Eek hävdat, byggdes sedan hela pjäsen upp. Eller piecen – för jag har varit i Danmark! Det hela blev bara dumt. Kommunikatörerna skrev att de var lika viktiga som alla andra. Det tror inte jag. I valet mellan en riktig präst och en riktig kommunikatör, väljer jag prästen. Jag är på det stora hela misstänksam mot kommunikatörsskrået. Ni kan få veta anledningen: Jag betalar!

Först betalar jag kyrkoavgift så att kommunikatörer kan anställas. Helst på tre nivåer, lokal-, stifts- och nationell nivå. Kommunikatörens primära uppgift är tillrättaläggande. Jag ska bibringas något som får mig att fortsatt betala min kyrkoavgift och därmed kommunikatörens lön. Redan här varsnar ni problemet.

Kommunikatören ska kommunicera viktig information till journalister. Jag betalar för prenumerationer. Om en murvel eller muck-raker fått tag på en för Svenska kyrkan olämplig nyhet, är kommunikatörens främsta uppgift att minimera skadan, dvs lägga orden väl, så att jag inte ska förstå och välja att lämna Svenska kyrkan. Jag betalar med andra ord kommunikatörer för att inte få veta sanningen. En klen journalist går på det och jag hålls i okunnighet.

Nu händer inga skandaler att dementera eller minimera. Kommunikatören sitter sysslolös. Då är det kanske sociala medier och käcka utspel som gäller. Jag är inte övertygad om att jag möter kommunikatören i kyrkan på söndagen för då är det vilodag, men söckendagarna gäller det sociala med utspel. I värsta fall är det lokala kleresiet klent rustat och då gör man en höna av Jesus. Bara som ett exempel, Helge. Det är fortfarande jag som betalar! Och jag inser i detta ögonblick att predikstolen i nuvarande religionsutövning inte är prästens utan kommunikatörens. Vad kommunikatören tror, vet jag inte. På söndagen träffas vi inte. Men mina nyvunna kunskaper får mig att tänka "MTD!"

Nå, nog sagt. Mot 61 kommunikatörer som stångas mot Eek kan resultatet bara bli ett. Eek bedyrar hur viktiga kommunikatörerna är. Hur har Kyrkan klarat sig utan detta skrå i 2000 år? Jag undrar. Jag behöver nog inte undra så länge. Svaret är klatt. Just därför har Kyrkan klarat sig. Det har räckt med en präst och kommunion! Vad vill kommunikatörerna nuförtiden göra? Håll i er, här kommer svaret frisch vom Fass: "stolt visa att vi är en bärande balk i samhällsbygget". Nog sagt om man säger "hybris". Men i MTD-religionen är detta grundläggand, bärande balk om ni vill ha en annan bild att bruka.

Eek vek ner sig. Vad säger Jonas? Jonas beklagar. Kommunikatörerna blev glada och försonliga. Ni kan själva kolla om ni betalar deras löner. Eek påstår att de gör en fantastisk insats. Det är ungefär det som hävdas om diakonerna också, inte minst de som kanske ska göra mig till ett polisiärt ärende.

Senter då? Var inte Torsdagsdepressionen i går tunnare än vanligt? 24 sidor varav 5 sidor annonser om tjänster. Har mandomsanammelsen firats så att det inte fanns skrivkraft över? Hen-debatten tog två sidor. Vad gör journalisterna när läsekretsen gör tidningen?

Senter och senterhalvorna hade fått ihop ett inlägg som bar syn för sägen. Senter berättar om sin stora kärlek till Svenska kyrkan.
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/arbetar-i-karlek-till-svenska-kyrkan
Det är då jag hesiterar. Det blir liksom för mycket, för brett pålagt som vi säger som gått på Konstfack eller brett leverpastej på mackan. Stolt ska det berättas om allt det goda Svenska kyrkan gör? Och allt det som inte är gott, då? Klart att Senter också spelar ut kvinnokortet. Och så får vi veta att det var efter långa teologiska samtal som Svenska kyrkan beslutade att kvinnor skulle prästvigas.

Fel, fel, fel! Läs på bättre. Det var riksdagen som beslutade. Jag böjer mig fram och till höger på skrivbordet kan jag plocka upp Första lagutskottets utlåtande nr 26 år 1955. Vad tycker ni om den prästfixering som där återfinns? "Endast efter prästvigning kan kvinnan bli i stånd att utan begränsning göra sin insats i det kyrkliga arbetet." Jag säger: Detta är obeskrivligt dumt. Jag fattar inte att inte yrkeskvinnor, Morsan till exempel, då reste sig i hela sin längd och sa att också en provinsialläkare i tjänst gör en insats i det kyrklig arbetet genom att vara kristen på jobbet. Senter gör sig märkvärdigare än vad hon är, förstås. Och spelar allan, som den säger som kan sin 100-åring, han som klev ut genom fönstret.

Senter? Det är hennes djupaste övertygelse, hon skriver så, att de förändringar som skett i Svenska kyrkan har hjälpt människor att möta evangeliet. Hur kommer sig det? En förklaring anger hon: Det är många fler som medverkar i gudstjänsten än när hon prästvigdes. Vad skulle Första lagutskottet sagt då? Att präster kanske inte är fullt så viktiga som de som ville slåss för statlig behörighet tänkte? Och statlig behörighet var just vad saken gällde, som biskopen Cullberg (i Västerås av alla ställen)  ivrigt upprepade när det begav sig.

Blir man alltmer uppgiven eller blir man alltmer uppgiven?
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/underminera-inte-kommunikatorernas-yrkesroll

Kyrkoherden som visade upp dopskålen i Antikrundan var inkognito. Jag kände igen honom! Jag kände igen grötskålen också. Jag hade själv värderat den till 1 miljon och sagt detta till kyrkvärdarna. Hur känns det att ha rätt men ändå bryr man sig inte? De påstods också att 37 kvinnor och kanske fler blivit gravida efter att ha använt en app. Det gick jag inte på. Är man läkarbarn så vet man. Det var inte appen som gjorde dem med barn. Vet dom på tv ingenting? Ska vi kalla in några kommunikatörer till både det ena och det andra, grötskålar och appar alltså.

torsdag 11 januari 2018

Bibelsyn och cykelbruk

Hon i Dagens telefonväxel var undrande. Hade jag alltså vunnit en cykel? Jag hade fått en, svarade jag. Av tidningen. Då undrade den vänliga damen, som kanske hade knut i nacken för så vänlig lät hon, om jag visste av vem. Då sa jag att det nog var opinionsredaktionen. Jag kopplades dit och fick tala med redaktören Sandlund. Hon gav klart besked. Hörbarhet femma.

Det var en symbolisk cykel, fick jag veta. "Det förstod du nog."
"Symbolisk? Har pingstvännerna börjat läsa Bibeln symboliskt. Det trodde jag var Antjes och andras specialitet. Man säger ett, men det är något annat som gäller."
Då gavs beskedet att alla som jobbade på opinionsredaktionen inte var pingstvänner. Jag förmodade som svar på detta styrkebesked, att  förklaringen till att ett liberalt sätt att läsa Bibeln smugit sig in i pingströrelsen var just denna. Det hade inte redaktören Sandlund några invändningar emot. Då skriver jag det på bloggen, sa jag. Det hade hon inte heller något emot. "Bra", sa hon. Och så skildes vi åt, dvs la på luren. Det sägs så. Symboliskt. Numera finns ingen lur att lägga på utan en knapp med avmålad lur. Symboliskt alltså.

Nu kan jag gå ut i garaget och titta på pingstvännernas icke-cykel, för så är det. Den symboliska cykeln utgörs av ord utan kraft, innehåll eller konsekvens. Men vad ska jag med en tidning som ägnar sig åt den sortens nonsensordbruk till? Innehåller tidningen något av värde, när den utlovar en el-cykel som inte finns och dessutom inleder mig i frestelse att tänka dolska tankar om speditionsfirmor i allmänhet och Postnord i synnerhet? Det har inte varit någon el-cykel under hela denna väntetid. Lurad! Och falskciterad dessutom. Hur tror ni det känns?

Den symboliska tolkningen är förstås rent skitprat för att dölja vad vi andra kallar falska förespeglingar och direkta lögner. Här har jag glatt mig åt min sjuväxlade el-cykel och så finns den inte. Symboliskt skulle annars kunna vara detta, att två verkligheter hålls samman. Syn-ballein, som lektor Per Hyltén lärde oss helklassiker. "Kasta samman". Löftet och leveransen hör ihop och bevisar sig därigenom vara sanna. Precis som Fadern i sitt rådslut genom Ordet verkligen gör något som vi ser, vi som är sakramentsrealister och sakramentala materialister. Inte fromma myter utan Verklighet! Sådana är alltså inte pingstvännerna eller icke-pingstvännerna på Dagen. De är mest andliga förstår jag och kanske mest symboliskt finns de på Dagens opinionsredaktion. Eller inte!

Ska jag dock föredra att tänka att pingstvänner av deras tidning att döma är oredliga i affärer? De säger ett och detta de säger betyder alls inget. Om en vecka är temat de kristnas enhet. Vill vi hålla ihop med oredliga pingstvänner, som importerat kraftlös liberal teologi till sin opinionsredaktion och därmed kan luras friskt? Skulle jag kanske läsa dr Sahlbergs avhandling Pingströrelsen och tidningen Dagen (1977) för att få kläm på hur rörelsen hanterar oredlighet? Det var värt ett försök i går. Jag kollade efter både cyklar och el-cyklar samt dessutom mopeder i Sahlbergs avhandling. Om dessa tingestar stod inte ett ord.  Inte ett enda. Är fenomenet något nytt efter avhandlingen, som har 40 år på nacken? Jag talar nu symboliskt för en bok har rygg men inte nacke?

Det är tre frågor som utöver det anförda anmäler sig.

Sakramentssynen först.
Det finns pingstvänner som symboliskt firar mässa. Det är den reformerta syn både Luther och jag tar avstånd från. Sakramental tillbedjan blir för dem avgudadyrkan, kan jag förmoda. Är det i detta deras avvikande sakramentsbruk som den symboliska verklighetsförståelsen uppkommer, alltså detta att man säger något som egentligen ingenting betyder när allt kommer till allt?

Bibelsynsfrågan
När det symboliska tagit sig in i bibelläsningen behövs inga fakta. Känslor räcker. Så tänkte Schleiermacher. Så tänkte väl Strauss och Viktor Rydberg också. El-cykeln illustrerar: den finns men ändå inte. Läser man Den Heliga Skrift på det viset, viker heligheten och de heliga hemligheterna förblir hemliga. Fram träder en Tam-Gud, en som tämjts efter mina önskningar. Dr Luther, som alls inte var baptist eller pingstvän men en diggare av Anden, läste Skriften ihop med Guds gode Ande i tanke att Skriften är gud-andad och ger besked i sak, dvs i salighetsssaken. Och det hela var på riktigt, alls inte symboliskt på Dagen-vis. Kör man dubbla sanningsbegrepp med en el-cykel, vad är man då inte fri att göra?

Framtiden för symbolikerna?
Det där symboliska, att något som egentligen inte är ändå sägs vara, skulle ha framtiden för sig, tror jag inte. Alltför få normalbegåvade vill betala för det kalaset. Varför skulle de? Liberalteologin är i sig själv ett preventivmedel mot praktiserad kristen tro. Läs Bengt Lidforss genomgång i Modärna apologeter! Klokt folk genomskådar de symboliska orden och finner att där bakom finns just ingenting. Det hindrar inte att symbolikerna kan hinna förgöra kyrkolivet. Heretiker kan. Och alla vet att det går fort att riva ner,  men tar tid och är mödosamt att bygga upp. Så är det.

Nu står hela pingströrelsen avslöjad, ingen kommer undan. Tal utan täckning! Om några pingstvänner vill lämna ett sådant sällskap ska de bli högkyrkliga. Högkyrkliga pingstvänner brukar vara det bästa som finns. De tror Ordet, de kan inse vad de är med om (liturgin som en ständig bibelreflektion) och tillbedja i ande och sanning. Men finns det några sådana kvar eller är de bortcyklade? Elektriskt.

Var ska jag nu skruva fast den nya luftpumpen? Ska jag skruva den fast symboliskt? Men skruvarna i min byxficka var alldeles konkreta i går. Jag upptäckte att jag hade kvar dem där efter min utlandsvistelse, den där jag konkret fick pumpen. Annars var det så eländigt att jag gick på pumpen när jag trodde löftet, som icke kunde svika och tänkte att el-cykeln kommer. Elektro-Fahrrad kommt, liksom. Det symboliska är det ingen riktig glädje med.

Nu maxar jag gärna konflikten.
Genom redaktören Sandlund, som sitter i den kommitté som symboliskt delar ut icke-existerande el-cyklar har det symboliska resulterat i ett reellt kyrkopolitiskt problem. Hon företräder Frimodig kyrka, där jag är medlem. Ska jag vara det längre? Kan jag vara det? Vill jag vara det? Ska jag vara med fast rent symboliskt? Vad är det för nomineringsgrupp som håller sig med företrädare som inte korekt kan citera kamraterna och polemisera mot vad de faktiskt menar och vad är det för nomineringsgrupp som håller sig med höga företrädare som gör det som icke är till symboliskt prat? Förstår ni allvaret? Var inte redligheten Frimodig kyrkas grundhållning på min tid? Ska Frimodig kyrka bli som POSK? Ska uppbragthet leda till uppgörelse? Kan man kräva tillbaka sin medlemsavgift och säga upp sin prenumeration på Dagen för att visa vad man tänker högst påtagligt och alls inte symboliskt?



onsdag 10 januari 2018

Beklaganden

I dag måste jag nog ringa Dagen och fråga för när jag kom hem från min resa i söderled (och västerled därtill) fanns ingen el-cykel. Jag misstänkte det. Vår vänliga vän, som tagit in posten, hade inte ringt eller skickat sms. Ingen speditör hade hört av sig till mig heller, men jag var osäker på om de har mitt telefonnummer. Någon narras med mig aprillo. I december och januari! Jga drar mig lite för att ringa. Tänk om den värsta misstanken, den om ohederliga pingstvänner, besannas? Men vi ska inte tro det värsta, menar jag. Jag ringer!

En flitigt återkommande kommentator uppfattas vara en positivhalare. Denna musik uppskattar inte alla och vill ha den tystad. Bloggardag kan beklaga både det ena och det andra, men det unika med denna bloggsida är inte bara tillträdet till den lärda värld som blogginläggen utgör utan också tillgången till intressanta reaktioner. Hur tänker en företrädare för POSK? Hur funderar den som suttit i kyrkomötet? Vilken slags folkkyrka är det en sådan person står för? Hur gestaltas världsbilden? Vad har en sådan beslutsfattare förstått och vad inte? Hur tillgodogör han sig invändningar? Till det innevarande eländet har dock inte bara biskopar bidragit utan också de förtroendevalda. Det var för deras önskemål och nycker som biskoparna, väktarna på Sions murar, vek ner sig. Finner ni inte detta fascinerande? Eller bara beklagansvärt?

Nu behöver ingen läsa kommentarerna och reta upp sig. Vill någon kommentera vad bloggposten avhandlat, går det fortfarande bra. På något sätt är alltihop informationsbärande. Det finns sidor på nätet som kommunikatörer regisserar. När något ter sig olämpligt för domprosten i Västerås, för att ta ett exempel ur högen, eller för någon administratör i Antjeborg, tas det bort om det alls kommit med. Allt läggs till rätta genom uteslutningsmetoden. Så ska vi väl inte ha det? Det vildvuxna har sin säregna charm och får ha det. Det betyder att var och en får ha tillit till sitt eget goda omdöme. Jag har tagit bort väldigt lite. Upprepade personliga påhopp mot meddebattörer hör till den kategorin. Men också i den genren har rallarsvingar varit tillåtna. Åskådarna förstår då argumentens bärkraft.

Grundläggande misstror jag numera det tillrättalagda och läser och lyssnar med stigande misstänksamhet vad jag ska få mig till livs. Det bedrivs kampanjer, det heter så, där jag ska fösas i någon riktning. I år är det valår och en kategori som kallas "yrkespolitiker" stiger fram. Hur kunde det i en demokrati blir en särskild klass av yrkesutövande i förtroendebranschen? Var inte tanken att några under ett antal år gör sin politiska värnplikt genom att sköta polis, staden/staten? Själva förutsättningen för detta ansvar var samhörigheten med medborgarna för  det var en medborgare som tog hand om frågorna. Journalister förväntades berätta om vad som hände och i mer djuplodande analyser förklara hur det kunde hända. I det demokratiska samtalet ställdes allehanda frågor, bekväma och obekväma, och folk visste vilka som var förutsägbara när de begärde ordet men visste också att lyssna efter väsentligheter både i det som sades och det som utelämnades.

Till denna demokratiska livsform hör inte bara mötesplatser utan också revisorer, som granskar och ställer fram problem som Makten helst av allt skulle vilja sopa under mattan. Grundtanken är antagligen en insikt, den att makt korrumperar. Blir den fria debatten då ett maktinstrument med budskap som medborgarna ska bibringas för att på så vis domesticeras, är det fara å färde. Till det demokratiska ansvaret hör att sortera intrycken och ställa de frågor som behöver ställas.

I går talades det om åldersbestämningar av ensamkommande flyktingbarn. Ja, det talades om Lars Ohly, som lämnat sitt parti också. Det senare med ett moraliserande tonfall som om fenomenet "full och kåt" skulle vara en ny upptäckt. Jag har sett journalister och kulturfolk i den belägenheten dock. Men detta var en stor nyhet i fosterlandet, tydligen. Som gjort för avståndstaganden. Men åldersbestämningarna?

De sågs inte vara rättssäkra. Vems rätt? Kunde man till nöds tänka sig, att den som söker asyl förväntas kunna visa vem han (för det är en han) är? Vilken rätt har den som slängt sina identifikationshandlingar att få sin sak prövad i en process som kostar det landets medborgare inte bara stora belopp utan uppenbarligen ger problem i minst ett par generationer och skapar ett utanförskapets samhälle (och därmed inte ett samhälle) av mått vi inte sett på länge? De kristliga blir till sig när frågor av detta slag ställs. Jag blir osäker.Jag vill veta hur det egentligen är. Ska migranten kallas flykting? Och vem betalar priset för migrationen till Sverige? Mina barnbarn, kan jag anta. Med vilken rätt tas då nu beslut som uppenbarligen ger dem nya påfrestningar att hantera om 10 eller 20 år, givet att världen består. Finns det en sund hållning av protektionism, som är en vällovlig egoism? Jag vet inte. Borde jag inte få underlag för att få veta? Eller ska frågor av detta slag endast mötas med beklaganden att någon ens ställer dem? Och ska kristen tro praktiseras som måttlös godhet av godhetsentreprenörer/godhetsmarodörer vars uppenbara insats blir att de förstör tilliten till det öppna samhället, när nämligen inte medborgarna fritt vågar samtala om samtiden utan riskerar repressalier?

Läkarbarnen har det värre än många andra. De styr från sin hemmiljö på kliniska frågor i syfte att i första hand bota, i andra hand lindra och i tredje hand trösta –– eller hur var det? På ett sätt är det självklart att de möts av beklaganden.





tisdag 9 januari 2018

Kunskapsförakt

Allt oftare blir jag – och detta tycks jag inte vara ensam om – alltmer häpen över det förakt för teologisk/kyrkovetenskaplig kunskap som frodas i Svenska kyrkan. Vem som helst kan ställa sig upp och hävda en uppsättning åsikter utan minsta koppling av dessa till insikter, men de ska gälla som lika mycket värda som insikter som vilar på vetenskap och beprövad erfarenhet. Vilken agrarlabial som helst vet lika bra och kanske bättre om det teologiska som församlingsprästen. Förr i världen när lokaltidningarna var alerta med insändare om det kyrkliga var detta fenomen lätt att dokumentera. För att vara tydlig drabbar detta kvinnor och män utan undantag, kanske kvinnor mer (men det vet jag inte även om det påstås vara ett mönster att kvinnor gärna ska anställas som präster och sedan besinningslöst köras över när sakfrågor diskuteras i kyrkoråden). Jag gör mig ock inga illusioner.

När det gäller den bok som ska komma ut i vår fick Björn Fyrlund, som frågade i en kommentar, svaret att den som vanligt handlar om ett antal åsikter jag för fram. Nu vet jag inte, och sannolikt upprepar jag mig i denna bloiggpost, om jag blivit docent vid ett svenskt universitet på grund av åsikter jag publicerat i namn av vetenskap. Då har universitetsväsendet nog problem, för att inte tala om skattebetalarna! Nu litar jag på att akademin gjorde sitt för att pröva min forskning och tänker med värme på förre rektorn Göran Bexell som var biträdande handledare och uppriktigt sa: "Dag, det räcker inte att du skriver en bra avhandling. Du måste skriva en bättre." Det var sant. Jag begrep det. Men jag var outsägligt glad för att han sa som det var. Jag var glad över min professor Lars Österlin och över forskarseminariet också. Åsiktsproduktion hade jag inte ägnat mig åt utan forskning.

En avhandlings resultat bedöms efter disputationen också genom hur avhandlingen blir citerad och om några forskningsresultat kommer in som standardkunskap i handböcker, dvs har erövrat kunskap som har förblivande värde. Jag klagar inte därvidlag. Fakulteten manade mig att skriva mer och på den vägen blev jag docent. Vad som står i den nya boken kan sägas knyta an till den tidigare forskning jag bedrivit och ger ny kunskap och nya perspektiv. Om detta vet lektörerna något och Björn Fyrlund mycket. Jag kan förstå hans häpnad över att någon som inte läst manuskriptbunten likväl vet vad den innehåller.

Den som trodde sig veta, var samme man som i kyrkomötet av alla ställen nödgade kyrkostyrelsen att förklara att 3 månaders forskning knuten till Forskningsrådet inte skulle få någon fortsättning. Det var någon centerpartistisk jämtgumma som på uppdrag av Hammar & Co gav det svaret och då var naturligtvis ett tänkbart forskningsprojekt helt meningslöst. På 3-månadersperidoen hade det för övrigt redan gått ett antal veckor på grund av frågan i Kyrkomötet. Enkelt sabbat sålunda. Egentligen hade kyrkomötet inte med saken att skaffa. Vad som vanns på sabbandet har aldrig klarlagts.

Däremot är det helt klarlagt att Svenska kyrkan egentligen inte förmår ta forskningskompetens till vara. Det är andra som gör.

Det gavs förslag till boktitlar. Jag kan kommentera dem.

-Jag ville så väl, men fel det blev!
Om vi antar att förslagsställaren åsyftar statskyrkoreformen finns det två saker att säga.
1. Det dåvarande statskyrkosystemet vilade på en övergångsbestämmelse i grundlagen, som blev alltmer konstitutionellt ifrågasatt. Ingen jag känner påstod att en reform skulle ställa Svenska kyrkan stadigare i folklivet. Det var ett polemiskt påhitt då och är det nu. Vi visste vad erosionen innebar och därför föreslog jag av alla en "folkkyrkostudie" för att innehållsfrågorna och frågorna om kyrka och folk skulle tas upp. Den skrevs också, publicerades men uppmärksammades knappast.
2. Många församlingar var emot en reform. Det var de små på landet. De flesta finns inte längre kvar. De är sammanslagna.

-Kyrka för fåtalet eller för folket?

Om denna fråga skulle utmana den s k högkyrkligheten är den felställd, men siktar den på kyrkobyråkratier på lokal, stifts- och nationell nivå är den välmotiverad. Handlar den om domproststupiditet likaså. Det som kallas folkkyrka har i hög grad blivit en fåtalskyrka. Läs statistiken.

-Mitt rebelliska kyrkoliv

Om detta skulle vara mig en bra memoartitel vet jag inte. Jag har varit slätkammad och byggt församling. Fast det är klart, mot dem som sade sig vara folkkyrkliga fick jag kämpa för att det skulle byggas kyrka i stadsdelen. Det tog 13 år. Då insåg jag att somligt som kallas folkkyrklighet bara är ett illa spelat munspel.

-Jag kom, jag sågs, jag förlorade!

Kanske. Men problemet var inte att jag sågs och sågades utan att jag såg och skrev om det i böcker och artiklar. Fel fick jag inte, som bekant. Och vad är det att förlora om man sagt att kyrkosystemet kommer att gå förlorat och det sedan gör det. Då är jag väl i all tragik en vinnare?

-Den förlorade biskopsdrömmen

Hos Sofia Lilly Jönsson såg jag uppgiften att det skulle ta tio år längre för kvinnor att bli kyrkoherdar än för män. Då blev jag häpen. Jag har aldrig tänkt mitt prästeri i karriärtermer. Sålunda var jag kyrkoadjunkt länge och sedan komminister på en och samma plats. Bara en idiot kunde tro att jag skulle bli biskop när det var Marita Ulvskog som utnämnde. Så har jag heller aldrig stått på något biskopsförslag. Och inte ens haft drömmen om inte som mardröm. Tänk att sitta och se på sönderfallet när folk tror, att man har makt att förhindra det men själv fattar, att man ingenting kan göra. 

-Folkets kyrka - ej min styrka!

Nu är det knappast en ofolklig kyrka som varit mitt ideal och inte heller min verklighet. Folklig präst har jag gällt för att vara både i staden och på landet. Kom ihåg mamman i Kalmar som sa: "Vi går ju inte i kyrkan så ofta, men min 6-åriga dotter vet vad prästen heter. I hur många stadsdelar av detta slag  är det så?" Hon var tagen av förhållandet. 

Ingen boktitel passar heller för den bok jag skrivit. En får tacke likväl. Det gav anledning till repetitiva klarlägganden.

I går i utlandet köpte min fru en liten behändig luftpump, som jag kan skruva fast på el-cykeln. Skruvar medföljde. Här söderöver har jag inte brytt mig om att kolla om el-cykeln levererats. Har den inte kommit ska jag ringa Dagen och fråga om det är Postnord som har till uppgift att leverera den. Skickar Dagen en ny om min kommit bort? 

måndag 8 januari 2018

Hjärtinfarktstimulantia

Det som inte dödar härdar! Vi kör lite hjärtinfarktstimulantia och överlever ni den, kan ni glada ta er an dagens id. Om inte, så hälsa dem där hemma!

Frågan är till synes enkel. Det är svaret som komplicerar.
Frågan lyder: Kan en majoritet av medlemmar i en kyrka vara och fungera som ockupationsmakt för främmande intressen och därmed med nödvändighet vara den majoritet som varje kyrkokristen på alla sätt måste motverka och förklara att just denna majoritet saknar varje auktoritet att fatta beslut som angår tron?
Svaret?
Svaret är ja, det kan finnas medlemmar i en kyrka som ska uppfattas vara vad de är: ockupanter och företrädare för främmande makt.

Ockupationsproblemet hanteras i frikyrklig tradition genom medlemskontroll. I en klassisk kyrkostruktur avvisas den hållningen. I stället är det läroämbetets ansvar att med den yttersta domen för ögonen vaka över Kyrkans lära, som alltså inte får läggas under "demokratisk" kontroll men inte heller under t ex prästerskapets. En kontroll skulle i värsta fall innebära att de parlamentariska institutionerna – utan någon som helst koppling till gudstjänstlivet – tar kontroll över vad Kyrkan lär. Detta är en skräckvision inte bara när det gäller demokrati och parlamentarism utan också när det gäller kunga- och kejsarmakt. Medeltidens slagord löd Libertas Ecclesiae, Kyrkans frihet. Men med den moderna staten och dess möjligheter till ideologisk kontroll och behov av ideologiska statsapparater, som ska vidarebefordra statsmakternas värderingar, är situationen rätt katastrofal.

Hur allvarligt läget är kan den förstå, som ger sig in i arkiven och biblioteken och studerar 1930-talets ekumeniska ansatser. De stora studierna om statsmakten varnade för den absoluta och totalitära staten. Kommunism, nazism och demokrati lika!

Vari bestod, menade man, likheterna? Egentligen i att Makten blev gud och Gud, som är Fader och Son och Ande, detroniserad.

All offentlig makt utgår från folket, heter det i vårt lands grundlag. Man kan roa sig med att ställa den seriösa frågan vart makten sedan tar vägen. Man kan också dissekera begreppet "all offentlig makt" för nog finns det en offentlig makt som bara är Guds, givet att man tror och tänker som en kyrkokristen. Då svajar grundlagen. Kanske betänkligt. Men låt oss välvilligt inskränka begreppet och säga att Ingvar Carlsson och de svenska grundlagsfäderna (var det några grundlagsmödrar med?) inte menade att skriva in något annat än en definition av den politiska makten, hör då inte det svenskkyrkliga till denna offentlighet?

I en mening gör den det. Statskyrkosystemet består eftersom det Svenska kyrkan är av riksdagen lagreglerad. Det är ingen annan kyrka, inget annat samfund. Statschefen ska också enligt lag omfatta Svenska kyrkans bekännelse. I en annan mening har förhållandet mellan kyrka och stat reglerats i avsikt att tydliggöra att statsskickets grund inte är religiös. Knepigheten att Svenska kyrkan definieras som demokratisk kan ställa till problem och gör det med den ordning kyrkomötet antog år 1982. För demokratins gränser måste alltid fastställas och fasthållas, annars blir demokratin – totalitär!

I en totalitär demokrati skulle, jag tar nu ett häpnadsväckande exempel, sekulära politiska partier ställa upp i kyrkliga val på alla nivåer och mena, att partierna har kompetens att avgöra vilka kandidater som kan väljas och därmed få ideologisk kontroll i en kyrka. Ombudsmän och valberedningar, som partierna anställt eller valt för att hantera partiets interna frågor (men som alls inte behöver vara i någon mening kyrkliga), förses med makt att sortera bort de kandidater som inte är havliga. Skulle sådant ske, borde alla kunna förstå också detta som hjärtinfarktstimulantia. Egentligen skulle en sådan o-ordning falla under lagrummet om resande av livsfarligt vapen. Komme därtill sådana, som har en alldeles privat tolkning av vad kristen tro och kristen ordning innebär, att väljas till inflytelserika poster, aktualiseras för de kyrkokristna kravet på motstånd och klara deklarationer att kyrkliga organ som ockuperats på detta sätt inte ska åtlydas utan bekämpas.

Vad hade vi gjort, vi som idogt tränats för att kunna bekämpa Stormakt Röd, om stormakten lyckats ockupera landet? Vi hade förstås följt den lagliga regeringens instruktioner att göra motstånd på alla upptänkliga sätt. Det hade varit vår medborgerliga skyldighet och stormaktens lakejer i ockupationssystemet hade hört till fienderna och hanterats så. Ger denna av staten inte bara approberade utan till oss distribuerade insikt någon anledning att tänka över det kyrkliga, givet att en medlemsmajoritet faktiskt kan ockupera den?


söndag 7 januari 2018

Bakom kulisserna

Det är fullkomligt naturligt för människor att undra hur saker och ting hänger ihop. Hur gör illusionisten egentligen? Var tricket att få folk att tro att han trollade eller trollade han verkligen, fast bara lite?

Margareta Grape har, som bekant, anmält kyrkorådet i Uppsala till domkapitlet och domkapitlet har beslutat att kyrkorådet ska ta upp frågan om bordet, skulpturen, igen eftersom barnkonsekvensanalys inte gjorts. Jag vidhåller mitt enfaldiga, att ett beslut att inte sätta dit ett bord utan låta allt vara som det är, knappast skulle behöva en barnkonsekvensanalys. Inget av det nuvarande har förändrats. Skulle det behövas barnkonsekvensanalyser för alla befintliga miljöer när inget förändra? Då skulle konsulterna fröjdas än mer än när kyrkobyggnaderna skulle kartläggas. Hur vore det alltså med en mängd utredningar om miljön i och kring våra kyrkor för att skapa klarhet hur de fungerar ur ett barnperspektiv? Men detta är en annan och definitivt kostsam sak.

Nu markeras i nyhetsrapporteringen att Margareta Grape anmälde som privatperson. Det är här jag undrar. Pensionär är vad som gäller, har jag förstått. Att hon också är coach för forskningschefen/nya enhetschefen Nahnfeldt nämns inte. Hon går väl med egen kodnyckel i Kyrkans Hus? Och hon har i decennier varit en viktig person i, kring och för kyrkoledningen. Vem tror att detta är faktorer som inte alls har med bordfrågan att göra? Är inte den första tanken, enkel och lättfattlig, den rimliga?  Hon fungerar som bulvan för Antjes bord. Idén var Antjes. Jag har aldrig påstått att den idén skulle vara dålig. Dyr, ja. Men om bordet blir en stor turistattraktion och en  ekumeniskt viktig signal  kanske ett antal miljoner ska brännas? Det kan förvisso diskuteras. Själva spelet bakom kulisserna besvärar dock. Några använder det icke-transparenta för att nå det resultat de vill ha, det som i den demokratiska ordning vi har inte blev.

Det hade känts bättre om alla vetat att Margareta Grape, när hon hört besvikelsen i Kyrkans Hus, insett, att hon kunde göra en insats för bordet och Antje uppifrån genom att anmäla och bättre om alla förstått, att nu skulle kyrkorådet i Uppsala sättas under press för att fatta ett annat beslut. Det är så det går till när ukaser sänds uppifrån och ner. Bordet ska på plats. Överheten har talat. Förre gruppledaren för Frimodig kyrka är nog närmast stum av beundran eller förvåning eller en kombination av bådadera när vi ser spelet. Ska vi läsa Djurfarmen av George Orwell i väntan på beslutet i kyrkorådet?

Jag hoppas ni varsnar problemet. Ovan där är det position som betyder något, inte argumentationens bärkraft. På ett sätt ska det vara så i en episkopal kyrka. Biskoparna har prövats och vi vet inte bara att de håller måttet utan att de är väl beprövade och kallade till sitt ämbete med en gudomlig kallelse. Deus le vult, som vi säger. Men om "havlighet" är urvalsprincip, faller hela resonemanget. Då kan vi inte utan vidare lita på att biskoparna har tumme med Gud. Ska de likväl få igenom sina idéer och hugskott? Det är inte helt självklart.

Jag hör alltså inte till dem som utan vidare skulle säga att idén om bordet är dålig. Finansieringen är oklar. Jag tvekar om ärkebiskoparna får plocka så fritt ur fondmedlen som de fått för sig. Men konstnärlig utsmyckning skulle vi väl ha råd med. Något skulle bordet signalera och detta skulle utmana den nuvarande maktstrukturen, som alls inte gillar ifrågasättande diskussioner vid bordet.  Vi får väl se hur det blir med bordet. Första diskussionen vid bordet kunde gälla beslutshaveriet om det.

Hur det blir med det framtida kyrkliga diskussionsklimatet får vi också se. Min vän professorn H antydde, att det blir tuffare i Svenska kyrkan framöver, när medlemsflykten fortsätter i oförminskad eller ökad hastighet. Då tolereras de avvikande än sämre. Kanske domprosten i Västerås går före när hon tar bort de kommentarer som inte passar. Det händer på fler kyrkliga sajter. Här också. Men här ska det vara högt i tak och lite hojtande förstärker inte argumentationen, det trodde inte Hägerström, men kan räknas till det underhållande. Hojtandet avskys bland byråkraterna. Därför ska vi nog se fram emot hårdare administrativa tag mot de oliktänkande av det banala skälet, att opposition alltid är ovälkommen. Och nu riskeras kyrkosystemet med dess anställningar och annat. Räkna med bråk.

Kan det vara så att fader U, som hör till ordensfolket, har rätt. Det blir inget i Svenska kyrkan förrän prästerna har civila jobb och utan lön får sköta prästeriet på fritiden?

Jag har skrivit på en bok. Jag anmäler förhållandet för den ska snart vara färdig, säger kamraterna och ges ut i vår. Lektörerna har gjort sitt och kamraterna stöttar. Jag får skriva något lite tydligare och läsa från början till slut och se om jag tycker att allt hänger ihop. I någon mening är det en bok som tittar in bakom kulisserna. Den har kallats "eländesboken". Man kunde tro att den kallas så för att den är så eländig som framställning, men en kyrkokristen tyder allt till det bästa, så jag antar att de som läst manuskriptet anser att den beskriver ett elände utan slut.

Det finns sådana som tror att bara något av det gamla hörs, den gamla trosbekännelsen eller en trosstärkande psalm som den fariseiska sv ps 183, så vidmakthålls också det gamla. Den som tänker så, har inte fattat ett jota av hur heresier fungerar. De låter nästan som det andra, men är i själva verket något annat med det gamla som garnering eller just kuliss. Ärendet är det lagiska och sådant uppfattar folk och uppskattar gärna. Vi nådehjon vämjes just då! Fokus flyttas från Frälsaren till det samtida och en del av det som sägs är enkla konstruktioner som de historiskt bevandrade, de som t ex läst om Sidenvägen, utan vidare kan skratta bort. Jag lyssnade min vana trogen på radiogudstjänsten i går på väg hem från högmässan i Rydaholm. Jag kände igen MTD-religionen. Den är politiskt korrekt, förstås, men det är – och det är finessen – religiöst politiskt korrekt.

El-cykeln? Jag ringde tidningen Dagen i fredags för att fråga om vilken transportör som fått cykeln om hand. Jag fick inget besked. Pingstvännerna hade stängt, för det var en sådan dag för dem. I min barndom struntade pingstvänner högaktningsfullt i kyrkoår. Naturligtvis unnar jag dem ledigheten tack vare Svenska kyrkans kyrkoårstrohet. Men det går inte en dag utan att jag undrar över min el-cykel. Hur är det bakom kulisserna, tror ni? Har de ställt cykeln där?

lördag 6 januari 2018

Villoläran i Västerås och den välsignade vintern i Uppsala

Opinionschefen Eek på Torsdagsdepressionen skrev kritiskt om #hen-kampanjen i Västerås och menade sig se "grund förståelse för hur både kyrka och media fungerar". Det kan man säga. Han vände uppmärksamheten mot kommunikatörerna och det var bra gjort. Vi hålls med sådana. Vad de tror och tänker i Kyrkans identitetsfrågor vet ingen – eller alla. Läromässigt prövas aldrig kommunikatörerna, märkligt nog – eller självklart inte. Med kommunikatörer, som utlägger Ordet, kan det bli rätt fel.

Vem är den där Hen-Jesus egentligen? Ett falsifikat, förstås.
Senter luras. Maria och Josef blir "de lyckliga föräldrarna", men ett söndagsskolbarn vet att så lyckligt var det inte. Herodes ville döda barnet. Den underliggande lagiskheten i beskrivningen av de lyckliga två, kan alla utsatta lägga märke till. Allt barnafödande är inte präglat av lycka eller tvåsamhet. De som personligt vet detta, har kanske inte så mycket att hämta hos Susann Senter och hennes kommunikatörer?

Senter går dock fri. Kritikerna är "ultrakonservativa" till skillnad från de andra, de som är för #hen-kampanjen eftersom dessa upplever det som var felaktigt uttryckt "som ett försök att hitta ett ärligt uttryckssätt." Är inte detta en typiskt grund förståelse det också?

Senter går vidare och tror att vi behöver ett samtal "igen" om hur vi beskriver Gud och Jesus och om hur vi kan nå bortom ensidigt manliga uttryck. Hur kan vi vidga det bibliska språket, som tillkommit i en helt annan tid?"

Nu är detta som utsägs en kristologi som nog Kyrkan tagit avstånd från och detta av goda skäl. Och talet om den där andra tiden kanske borde kompletteras med insikten att just den tiden var tidpunkten om vilken Gud menade att tiden var inne? Gal 4:4.

Senter är en fin kristen. Påhoppen på henne på Facebook, karaktäriserades som "de elakaste inläggen mot mig personligen" och dessa "har vi fått ta bort." Den kritiske kyrkokonsumenten undrar förstås vad begreppet "fått" betyder i sammanhanget. Hon ångrar dock inte hen-formuleringen. Och så kommer det viktiga: att säga "hen" om Gud ligger nog nära till för flera av oss.

Vari består oenigheten? I synen på uppenbarelsen. Kristen tro vilar på ett avslöjande och det är Gud själv, som på många olika sätt uppenbarar sin vilja och ger de nya perspektiven. Okunskapen och gissningarna kunde bytas mot tilltro, myterna kunde få sitt svar i det evangelium som var "sann myt", för att knyta an till Tolkien. Stjärntydarna kunde lägga ihop ett och ett och sadla kamelerna, hamna fel (Jerusalem) och ledas, märk ordet, rätt (Betlehem). Konfirmanderna fick lära sig hur det är: "Gud valde ett folk, gav dem en lag, sände profeter, sände sin Son och fortsätter sitt verk i Kyrkan genom den Helige Ande." Det finns en del människor inte ska pilla i men väl utgrunda. Det sker på ett andligt sätt och det sker i Kyrkans gemenskap tiderna igenom. Efter 2000 år är det mycket vi kan lära av de fromma.

I somras lärde jag mig skilja mellan avgörelse och omvändelse och här ligger också en motsättning. De första kristna var inga avgjorda kristna men väl omvända. De såg inte vad de trodde, men trodde vad de såg. Avgjorda kristna bestämmer sig för att kristen tro i någon form nog kan vara bra. Omvända kristna har inte det alternativet. De har bara uppfattat sin bestämmelse, dvs vad Gud har bestämt åt dem. Det här kan man fundera över en stund när man ser på sitt liv. Åke Talltorp kunde säga att när han såg tillbaka såg han dörrar öppnas och stängas i en korridor och han kom dit han skulle, ledd av den Helige Ande. Ibland dit han inte ville, kunde man tillägga. Jh 21:8. Detta är kristen tro och kristet liv.

Låt oss på apostoliskt vis slå vakt om oenigheten. Thomas Andersson, som i livet var en flitig kommentator på Dagblogg och Bloggardag, hade i detta läge pekat på Diotrefes. 3 Jh vers 9-10 som modell för andra som kommit och ville ta över ledningen från apostlarna och därför förtalade dem. Diotrefes vägrade ta emot bröderna och när andra gjorde detta, ville han hindra dem. Han stöter ut dem ur församlingen. Diotrefes senaste knep är att skriva bestämmelser i Kyrkoordningen, som ni vet. Detta ändrar ingenting. Vi ser bara grundmönstret.

Själva Västeråstekniken ser vi också. Nu välkomnas debatten, men de elakaste inläggen tas bort, säger Senter och hennes medhjälpare, de så kallade Senterhalvorna. Argumentet är det vanliga, man ska skilja mellan sak och person. I andra frågor gör de aldrig detta, jag nämner inte det yppersta exemplet på hur en sak i allt får styra på person. Fast det ska också sägas: det är personer som bär saken vilket kan leda till två möjliga slutsatser: a) just därför ska vi skilja på sak och person eller b) just därför ska de båda i alla sammanhang och på alla sätt hållas samman.

För egen del konstaterar jag att domprosten i Västerås och jag inte tror detsamma. Jag tänker inte publikt dribbla med  bekännelsen till Jesus, min Frälsare. Inte ens med glimten i ögat. När jag skriver detta är min position enkel att bestämma. Jag hör till Kyrkans center i alla tider.

Hur är det med andra domprostar? Prosten F ringde i går. Han noterade den dåliga kvaliteten på domprostar nuförtiden. Han är så gammal att han har överblick. Ändå hade han inte läst domprosten i Uppsala. Hon är inkluderande. Det kan den se som läser hennes hälsning i tidningen Svenska kyrkan i Uppsala ger ut, Hopp. Hon önskar sålunda inte "God Jul"! eller "Välsignad Kristi födelses fest", uttryck som exkluderar. Hon önskar "Välsignad Vinter". Men, heter det i Uppsala, sedan hon börjat önska så, är vintern vare sig vinter eller välsignad utan en förbannad frånvaro av vinter!

Uppsalaborna lider av vinterbristen när det regnar och är becksvart. Om det fryser någon gång så börjar regnet, det förbannade, igen och det frusna underlaget blir glashalt. I Uppsala undrar fromt folk över samband. Är Jesus sur på domprosten för att hon inte vill uppmärksamma hans födelsedag eller handlar allt om tillfälligheter? Uppsalaborna undrar.

Nu vet de att domprosten fyller år den 24 maj. Då kanske de inte säger "grattis på födelsedagen" utan "Hoppfull vår!" Kanske är tanken användbar. Domprosten i Uppsala och jag önskar olika inför Herrens födelsedag, det står klart. Hon vill vinter, jag vill jul Har ni hört om det förut någonstans?

Så kunde vi fortsätta med domprosten i Visby, men helgelsen har sina gränser. Sofia Lilly Jönsson tycks ha fått rätt rakt över när hon beskrev hur det var i församlingen, fast det så bestämt påstods att hon missförstått precis allt. Nästa gång ni får tag på något att skåla med, så höj en skål för Sofia. Och försök förstå vad hon skriver i sin långa genomgång Killarna. Morsan och mormor hade fattat omedelbart och jag begrep också.
https://sofialillyjonsson.com/2018/01/05/killarna/