torsdag 19 april 2018

Carl-Gustaf Andrén 1922–2018

Professor Carl-Gustaf Andrén dog i går. Han var min lärare i praktisk teologi med kyrkorätt,  rektor för Lunds universitet, universitetskansler och en vitter man på många sätt. Han var lätt att tycka om för han tyckte om människor och universitet. Han gjorde Svenska kyrkan stora tjänster inte minst i SKUT. Många kommer att skriva fint om honom. Lunds universitet har på kort tid förlorat två bemärkta tidigare rektorer, Håkan Westling och Carl-Gustaf Andrén.

Liksom sin bror Åke, professor i praktisk teologi i Uppsala, var han en hederlig person. Alla vid en akademi är inte det. Åke var scout livet igenom med kniv och i kortbyxor. Carl-Gustaf var i vart fall scoutaktig livet igenom. Jag hade skrivit ett manus till en bok som SKS/Verbum kanske skulle ge ut. Två Systrars exempel. Detta ville inte Arne Palmqvist och jag hade synpunkter på det. Carl-Gustaf var i Kalmar och sökte upp mig på mitt lilla tjänsterum för att mana mig till vänlighet. Han tyckte uppenbarligen att jag inte levt upp till vänlighetsnormen. När han fick klart för sig att Arne avvisat manuskriptet därför att det var fel författare och alltså inte ens läst det, fördystrades hans anlete. När han så fick klart för sig att frågan kommit upp än en gång med samma utfall och med samma förutsättning, Arne hade inte läst, stod det klart att Carl-Gustaf ogillade biskopens hållning. Frågan kom upp en tredje gång. Då hade Arne läst och kommit fram till slutsatsen att en sådan bok absolut inte skulle ges ut. Den blev utgiven. Jag tror Carl-Gustaf inte var helt oskyldig till det. Jan Arvid Hellström skrev studieplan, jag tror det var kompromissen.

Jag hade förstås hoppats på att Carl-Gustaf skulle kunna vara med på releasen den 29 maj på boken En annan Kyrka. Han uppmuntrade mig när vi talades vid och det betydde att jag vågade ta med lite mer material. "Du har ju egen förstahandskännedom", sa han. Han var också vänlig i sina omdömen om annat jag skrev vid universitetet. Jag roade mig efter hans föredöme att hålla docentföreläsningen prick 45 minuter lång. Det hade han själv gjort och berättade road att det enda professor Pleijel egentligen brytt sig om var att han slutat på sekunden. Föredömet förpliktade, kunde jag tänka.

Sommarviste på Öland och svägerskan född Edwall betydde att man kunde möta Karin och Carl-Gustaf i kretsarna kring prostparet Maj och Pehr i Kalmar.

Jag hör till dem som fortfarande funderar över vad som hänt i Svenska kyrkan om Carl-Gustaf accepterat att nomineras till ärkebiskop. Han hade blivit utnämnd men kunde inte uppfatta att detta var hans kallelse. Det blev Olof Sundby i stället. Båda var emot det skumrask som somliga stod för och förde in i kyrkolivet. Det var det scoutaktiga igen!

RIP


Bloggardag, typ omtänksam

När det kommer till teologiska frågor kan det fablas friskt. Det där att gå till källor och tidningslägg för att förstå, blir en besvärande omväg. Enklare är att tycka åt sig en egen förklaring till hur komplexa materier egentligen är och konstruera sig mycket enkla och lätt begripliga samband. mellan företeelser som egentligen inte hör ihop. Oomkullrunkeliga sanningar fastslås av dem som aldrig besvärat sig för något mer än att konstruera sig en passande verklighet. Verkar Bloggardag irriterad? Märk mina ord, Bloggardag uttrycker med eskatologisk ansats en häpnad inför denna värld!

Bloggardag nödgades resa sig  från skrivbordet och ta fram en bok av Dag Sandahl, Kyrklig splittring (Verbum 1993). Där beskrivs för övrigt hur präster i Småland gör ner Gustaf Wingren, en sanslöst rolig uppgörelse. På sidorna 44–50 finns en del om den reformatoriska ämbetssynen. Luther citeras. Han finner det vara ett Herrens bud att kvinnor inte offentligen ska predika. Detta återgavs i SOU 1950:48 bilaga 1. Ragnar Askmark skrev texten och hans sakkunskap ifrågasattes inte.

Sandahl hänvisade dessutom till fler Lutherställen genom att referera andra forskare, evangeliska såväl som romersk-katolska. Det var dessa referat som var själva grejen i framställningen på de aktuella sidorna och syftet var att visa på en bred forskningsmässig samstämmighet. Vill någon läsa vidare genom att gå¨till Luther själv kan Luthers Om koncilierna och kyrkan (Evangelieföreningens förlag, Vasa, 1993) fungera som stimulantia. När Kyrkans sju kännetecken avhandlas och Luther anför att ämbetet är ett av kännetecknen noterar han, att Den Helige Ande utesluter "kvinnor, barn och odugliga människor" (aa s 172). Vad detta betyder, utlägger för övrigt Stein, som man kan se hos Sandahl. Vill ni ha hänvisningar till Weimarupplagan så är det WA 30,3, 524.

Sandahl har i sin analys radat upp ett gäng forskare. Inget av de arbeten som gås igenom hävdar att saken för Luther handlade om lämplighet. Ingen påstår än mindre att Luther aldrig skulle behandlat frågan, ämbetet återförs ju till apostlarna och var ungefär 1500 år gammalt när Luther skrev (om man inte ska gå till Gamla testamentet, vilket man nog inte ska men faktiskt borde göra). Luthers svar på frågan är ett bibliskt svar och då behövs inget mer för honom. (Sandahl s 47 citerar Wolfgang Stein).

Den stackars Sandahl försöker förstå och förklara hur det kom sig att det teologiska underlaget inte beaktades fast Svenska kyrkan hade två referensramar: Bibel och bekännelse. Hans slutsats blir att den komplexa ämbetsfrågan endast kan hanteras genom att forskare dialogerar med varandra. Men vad Luther säger var forskarna eniga om. Och för Svenska kyrkan gällde att den teologiska rebus som ställts upp var olöslig eftersom de vanliga verktygen/nycklarna inte användes. Allt övrigt material, Rune Söderlund i STK 1978 (s 65-75) Kvinnliga präster i historisk belysning eller det anglikanska tar Bloggardag inte upp här och nu.

Då tar vi oss an frågan om varför ett stort antal lutherska kyrkor världen över accepterat kvinnliga präster.
Det enkla svaret måste vara, att dessa lutherska kyrkor inte är lutherska alls om det lutherska är att följa Luthers övertygelse i frågan. Detta borde väl vara självfallet, givet att kyrkorna skulle vara just lutherska, en beteckning som Luther själv avvisade, eftersom bara sekter anför personnamn för Kristi Kyrka. Ni förstår likväl.

Nu var det ju parlamenten eller regeringen som i Norge (1938), Danmark (1948) och Sverige (1958) fattade beslut i ärendet. Parlament fattar inte beslut på teologisk grund. Bevekelsegrunderna i frågan om kv*nnl*g* pr*st*r var andra och handlade om behörighet till statlig tjänst.

I Nazi-Tyskland, där prästerna tagits ut till krigsmakten, fanns "Pastorinnen". En sådan visades upp i Sverige, media bevakade och allmogen fick veta. Margit Sahlin insåg efter ett tag att denna kvinna alls inte var prästvigd. Hon gjorde sig vissa bekymmer över att denna sakuplysning inte kunde ges till media, som redan presenterat henne som något hon inte var – nämligen präst. Någon dementi kunde sålunda inte utsändas! I tidens längd blev det kvinnliga präster också i Tyskland. Märta Tamm-Götlind, en vän till familjen Sandahl, beskrev år 1957 hur situationen med kvinnor som präster var internationellt. Då kunde man förstå att det inte i första hand var de evangeliska (lutherska) som i kyrklig ordning slagits för reformen utan de reformerta och en uppsättning sekter. Detta faktum kanske tål att betänkas.

Eftersom det bärande argumentet, såvitt vi kan följa argumenteringen, handlat om jämställdhet, torde svaret på frågan vara att ett antal lutherska kyrkor inte kunnat stå emot när saken förklarats handla om jämställdhet och inte om vad Herren själv menat med ämbetet i Kyrkan samt att dessa kyrkor var statskyrkor och därmed tydliga ideologiska statsapparater (Louis Althussers insikt).

Kanske bör det upprepas att saken inte riktigt borde gälla hur olika kyrkor ser på ämbetet utan hur Herren ser det hela. Jag medger att detta på sitt sätt kan uppfattas som en komplikation. Det är då vi hänvisas till Skriftens vittnesbörd i fösta hand. Skriftens böcker lär fast, troget och utan villfarelse den sanning som Gud för vår frälsnings skull ville anförtro oss. Tänker ni annorlunda här? Därtill finns Kyrkans långa erfarenhet av ämbetet i praktiken.

Vid kyrkkaffet önskades också ett samtal utifrån frågan om Svenska kyrkan skadats av kvinnliga präster med begäran om exemplifiering. Det är en vansklig fråga. Många kan sätta kaffet i vrångstrupen då. Men kör till! Visst har Svenska kyrkan skadats.

Givet att beslutet strider mot Guds ord och Herrens ordningar är skadan en grundskada. Då har nämligen en annan princip än Bibel och bekännelse införts. Med samma förutsättning skulle vi då kunna misstänka att en skadegörare hållit sig framme. Mot denna tillvaros slut har det varnats för just detta. Man skulle också kunna misstänka att skadan är den som blir följden om en kyrka frivilligt övergår till att bli en sekt av modell Marcion (biskop Nygrens analys) och då konsekvent kommer att omfatta gnostikers läroprincip, nu som MTD-religion.

Att en kvinnlig präst kan uppfatta det som orimligt att gå in i prästeriets manliga värld borde inte vara ofattbart. Somliga har måhända löst den saken utifrån sin egen sexuella preferens, dvs det finns lesbiska kvinnliga präster. Hur detta kopplas samman med det dittillsvarande manliga prästämbetet utlöser spekulationer i hela den heteronormativa kristliga världen. Här brister mångas kompetens att förstå. Inte minst om saken ska avhandlas vid ett kyrkkaffe.

Feministteologin formulerar sig och det måste väl vara Kyrkan till skada om vi ska tro vad dessa teologer utsäger. Rosemary Radford Ruether förklarade ju att det var mycket mer effektivt att använda de existerande kyrkorna som brohuvuden för att få ut feminismen. Syftet är att komma tillbaka till ett mänsklighetens urtillstånd. Och då faller mycket av Kyrkans tro, egentligen själva uppenbarelsen, det fattar ett barn på sju år. Skadan kan beskrivas som en skada på Kyrkan, och det var just detta som var syftet eftersom Kyrkan i denna mening står för något skadligt. Lätt som en plätt att förstå! Lika lätt som att fatta att Svenska kyrkan ställer folk på sin lönelista och ger befordran till dem som har denna agenda men kanske svårt att förstå varför.

Om nu denna andra tro utminuteras så hörs det inte bara i den lokala förkunnelsen när församlingen har en kv*nnl*g pr*st. Det måste efterhand uttryckas också i kyrkohandboken. Begrepp som "Han" , "Herre" och "Fader" måste i görligaste mån ersättas. Vad skadas då? Det kan ni som tänker använda den nya kyrkohandboken fundera över.

Med reformen har Svenska kyrkan också lidit skada därför att somliga hos vilka en prästkallelse kunnat kännas igen, av kyrkopolitiska skäl vägras vigning. Det förekommer olika siffror på hur många det handlar om. Några men få är prästvigda i andra sammanhang eller kyrkor. En så prästvigd är numera biskop i den evangeliska kyrkan i Lettland. Han hade uppenbarligen en prästkallelse som Svenska kyrkan vägrade erkänna.

Vilka andra välsignelser har Svenska kyrkan vägrat sig och tagit skada av? Vilken skada blev följden av att CH Martling, PO Sjögren, Carl Strandberg, Rune Klingert och Bengt Holmberg inte blev biskopar (Bengt vann biskopsvalet efter Bertil Gärtner i Göteborg och det var uppenbart vilken sorts biskop stiftes valmanskår egentligen ville ha, lika uppenbart vem (S-)tatsmakten föredrog...) Det är klart att detta skadar Svenska kyrkan också så enkelt att tilltron till valsystemet blir skadat. Hur då? Det är uppenbart att ingen frågar efter vad Gud vill, systemet är funktionellt ateistiskt och de som röstat står där snopna. För att inte tala om dessa biskopskandidaters kompetens som Svenska kyrkan avstår från.

Det är också klart att Svenska kyrkan skadas, när kyrkfolket ser sina systrar och bröder konstatera, att  de inte längre kan tillhöra Svenska kyrkan. Präster, diakoner och lekfolk drar den personliga slutsatsen. Det tycks som om Svenska kyrkan inte bedrövas. Kan det vara så illa? Har härskarna i himlarymderna kunnat få så stort inflytande på härskarna i de högre kyrkliga rymderna att ingen reagerar när någon lämnar sin plats i församlingens liv och besviken går sin väg?

Ska frågan ställas på individnivå om vad enskilda kv*nnl*g* pr*st*r ställt till med som skadat? Hon som lämnade prästämbetet och gick ut i New Age-köret? Hon som etablerade sig som häxa? Hon som förskingrade kollekten? Hon som efter några år konstaterade att hon inte skulle vilja bli prästvigd nu för hon var mer för religion i största allmänhet än Kyrkans tro? Det verkar vara orimligt att jaga individer för att se vilken skada de kunnat ställa till med. Bättre att hålla sig till Ulla Carin Holm.

Holm beskrev i sin doktorsavhandling Hennes verk skall prisa henne (1982) att det var två olika och oförenliga system som stod emot varandra när det handlade om kv*nn*pr*stfr*g*n. Detta något mer oprecisa blir mer precist än jakten på enskilda. Men då bortser jag från mycket. Visst har ämbetsreformen skadat Svenska kyrkan och många, många enskilda. Varför släpptes själva lögnväsendet in och detta utan protester? Det är kanske just detta som är själva skadan. En ovän har gjort detta. Inte konstigt att det då blev som det blev.


onsdag 18 april 2018

Dumt och biskopsdumt

Vad som är dumt i största allmänhet kan skifta, ibland är det svårt att förstå och alltid svårt att heltäckande definiera. Den ackumulerade dumheten i världen en helt vanlig dag utgör en märklig pyttipanna. Annorlunda är det med den specifika biskopsdumheten. Dess särdrag är att den kan framstå som ämabel, upplyst och insiktsfull. Bortom detta är den egentligen vanlig dumhet, men finare. Hos biskopar och professorer är denna finare dumhet av två slag. Antingen medfödd eller förvärvad. Om den medfödda gäller Bengt Lidforss ord: fruktsam som en kaninhona, rastlös, aldrig vilande och utgör personens verkliga existensform. Vi går nu inte närmare in på att dissikera sammanhanget djupare. Professor Holmströms dumhet är medfödd, professor Brings förvärvad, menar Lidforss. Nog så.

Det pågår ett präst- och diakonmöte i Växjö. Biskop före detta Johansson, som städslats att var tredje vecka skriva kolumn i Smålandskomposten, låter det förhållandet att präster (han inte mer än nämner diakonerna i förbigående, märkligt nog) kommer att synas på stan, föranleda några reflektioner. Det är informationsbärande att få en inblick i biskop före detta Johanssons tankevärld. Han finner det alltså vara av värde att för allmogen i tidningens spridningsområde påpeka att "präster är hyggliga – även i grupp". Hur tänkte han då och hur tänker han att folk tänker när det handlar om präster?

Hur har Johanssons syn på präster formats?
Den kyrkovetenskapliga förklaringen är, förslagsvis, att den formats från ett skrivbord på ett stiftskansli. Det är de mindre fördelaktiga bilderna av präster som grupp som utminuteras med slutsatsen att "så länge som vi ser på varandra bara som grupper så frodas lätt både fördomar och förakt." Hur formades alltså Johansson när han såg prästerna från stiftskansliets skrivbord och när han följde Sven Lindegård ut i stiftet? Var det av betydelse att hans bakgrund i det frikyrkliga och hans bristande församlingsprästerfarenhet alienerade honom från de andra prästerna (enkannerligen de högkyrkliga), gjorde honom till överhet och utanförstående med de följder för förståelse och brist på sådan som sådant skapar? Ägnar han sig åt att besvärja en verklighet som egentligen skrämmer honom? Är han de facto rädd för präster själv?

Det finns snälla präster som aldrig fäller ett kritiskt ord om biskopars göranden och låtanden. För dem är det av värde att Växjöborna just får veta varför det rör sig präster på stan. För alls inte så länge sedan hade Smålandspostens redaktör Svensson bevakat prästmötet och gett insiderinformation till den läsekrets som nu en gammal biskop vill nå. Kritiken menar jag skulle handla om att biskop före detta Johansson missade möjligheten att skriva något väsentligt om det som sägs vara mötets tema: Jesus.
Detta är den första kritiska punkten.

Den andra handlar om biskopars tillkämpade folklighet. I detta fall bygger den på att människor skulle ha fördomar mot präster. Så kanske den biskop tänker som inte under några decennier varit hemma hos folk i allsköns ärenden och aldrig blivit ett inslag i årets revyer. Det är där det avgörs. Om biskop före detta Johansson ville medverka till folkligheten – varför skrev han inte att präster är av jovialisk typ "som ni vet: Ni har ju själva mött era präster." Om detta särskilt skulle behöva poängteras. Jag ogillar att präster karikeras för att karikatyren därefter ska vridas ner till en mer rimlig nivå.  Nå, den som under två timmar i går kväll hört 39 präster minnestecknas vet en del som media inte informerat om. Det beror främst på att minnestecknaren Lars Aldén inte intervjuats  om minnestecknandet som genre. Mediafolket fattade inte att detta kunde vara något att göra något av. Och stiftet fick väl inte ut den nyheten heller.

Att någon lovar att om "du i veckan" skulle "stöta på" (han skriver så, den före detta, trots #metoo-kampanj...) okända präster är dessa "rätt hyggliga som grupp också" så är det ett befängt och oprecist löfte. Rätt hyggliga? Sådant skall ert tal vara att ja är ja och nej är nej. Vad betyder utsagan? Om en präst som till exempel just fått en p-bot i Växjö, kan man då förstå att en sådan präst är "rätt hygglig"? Jag har för egen del mött präster som visat sig vara rätt ohyggliga. Ska biskopar nuförtiden uppfattas som "rätt hyggliga"? Anders Wejryd kommer förresten till Växjö.

Just denna vecka är det många präster i Växjö men alltså få i Alvesta, Älmhult, Ljungby för att inte tala om Ormesberga eller stora städer utanför tidningens spridningsområde. Att en ansenlig skara tidningsläsare inte rör sig just i Växjö och därför allra minst denna vecka kommer att se en grupp präster, kan vi naturligtvis bortse från (det är bara intressant som illustration till hur snett det blir i Växjö stift, där tydligen Växjöperspektivet är det som räknas. Detta har jag dock vetat länge). Men löftet kan före detta Johansson verkligen inte stå för. Det finns grupper av mycket antipatiska präster. Jag skulle vilja mana klokt folk att hålla sig på avstånd från dem. De är ohederliga, heretiska, intellektuellt lågpresterande, lata och överbetalda präster. De upplever sig arbeta hårt men de får ingenting gjort. De framstår som ljusets riddarvakt bara genom att svärta ner bakgrunden. Somliga av dessa veritabla dumskallar gör sig en vacker kyrklig karriär.

Med detta är ingenting sagt om biskop före detta Johansson. Det är en till synes vänlig själ. Bloggardags oreserverade men inte kritiklösa sympati har han. Och det finns goda präster också. Icke utan rörelse följde jag minnestecknandet i går kväll. Där fanns en del präster man oreserverat kunde anförtro sig åt. Att präster är till för sådant anförtroende kunde före detta Johansson kanske också nämnt?

Ska till allt detta fogas en rad om kyrkohandboken? Med största nöje. Det blir ett skriftetal.
https://www.dn.se/kultur-noje/maria-schottenius-maste-svenska-kyrkan-paminnas-om-sjunde-budet/

tisdag 17 april 2018

Rabies theologorum

Gång på gång gäller det att återvända till grundfrågor, kliniskt blottlagda grundfrågor. Felfrågorna är legio. Det fanns en tid när romersk-katolsk ämbetsuppfattning skulle ställas emot "luthersk". Det var också ett tilltag där teologer friskt och frejdigt, samt befordringsgrundande, kunde grotta ner sig i den här sortens frågeställningar. En systematisk teolog från Blekinge gjorde så, publicerade en bok, som möttes med entusiastiska recensioner från kamraterna, men som efter några veckor var helt bortglömd. Eftersom få läst den, behöll den dock en viss reputation tills en annan teolog undrade om det fanns frågor som inte fick ställas vetenskapligt, alltså "tabuiserad forskning". Ingenting av detta har hjälpt Svenska kyrkan att komma till rätta med oenigheter.

Handen på hjärtat, finns det ett av Gud instiftat biskops- och prästämbete vi borde tala om utan att ställa olika ämbetsuppfattningar mot varandra men väl att undersöka das Ding an sich. Vad är ämbetet? Vad ska Kyrkan ha det till? Vad har Herren själv med detta ämbete att skaffa? Den sortens frågor ställer självfallet aldrig en riksdag eller ett folketing. Politiska instanser hanterar statens angelägenheter och kan om det vill sig illa reducera Kyrkans herdeämbete till en fråga om statstjänstemän. På sitt sätt är det ironiskt. Engelskans ord för tjänsteman, clerk, kommer ju av clericus, dvs Kyrkans folk var de bildade som kunde hantera organisatoriska frågor och togs över av staten. Ungefär som Olavus Petri, diakonen i Strängnäs, för att förfalla till det svenska. Så i en fas är Kyrkan en resurs för staten och detta leder staten till tanken och handlingen att lägga Kyrkan och hennes av Gud givna ordningar under sig.

Nu avhånas Bloggardag och utmålas som en ståndaktig tennsoldat. Det kan man väl bjuda på. Men är det så fullständigt klarlagt att frågorna är omotiverade? Här ska inte de gamla argumenten tröskas till leda, men nog vore det intressant om folk började fråga sina församlingspräster och biskopar i sak. Professor Gustaf Wingren hade, såvitt det kan förstås, rätt när han påpekade att debatten inte har börjat än. Och han var ivrigt för 1958 års reform. Likväl blev han och Dag Sandahl överens om sakläget. Debatten har i verkligheten inte börjat än. Den har eliminerats till en icke-fråga men detta har skett utan mödosam intellektuell process och bärkraftig argument. Tvärtom. Just denna möda har undvikits. Det är en tidsfråga tills detta åstadkommer stora problem.

De förödande frågorna är inte svåra att formulera. Ta dem och ställ dem vid nästa kyrkkaffe till era präster. Här är en uppsättning frågor som kan ge en ingång till förståelse.

- Vad hände när du prästvigdes?
- Vem handlade i prästvigningen?
- Skulle det gå lika bra med lekmannaledd mässa? Motivera svaret.
- Hur beskriver du skillnaden mellan de troendes allmänna prästadöme och det särskilda prästadömet?
- Vad sa biskop Anders Nygren om beslutet år 1958?
- Hade biskopen rätt eller fel? Motivera svaret.
- Vad sa Biskopsmötets bibelkommission i sin rapport om 1958 års beslut?
- Hur kom du själv på att det beslutet är korrekt?
- Hur mycket har du i dina akademiska studier läst om ämbetet?
- Hur kallades du till präst och vilka var alternativen?
- Har du gått igenom Svenska kyrkans program för kristen fostran eller har du en annan (och självfallet värdefull) bakgrund?
- I vilket andligt sammanhang fanns du när du kallades till präst i Svenska kyrkan just?
- I frågan om kv*nnl*g* pr*st*r säger Martin Luther och påven Sankt JPII båda nej. Vilka är deras argument?
- Kan kyrkomöten fatta fel beslut i teologiska frågor?
- Kan en kyrkokristen reservationlöst tro ett beslut i andliga frågor som en riksdag fattar?
- Ska en kristen omfatta ett beslut som genomförs med lögnen som vapen och sveket som verktyg?
- Om du skulle beskriva hur Svenska kyrkan konkret förändrats under efterkrigstiden, vilka faktorer för du då fram?
- Vilken bok läste du för att övertygas om att 1958 års ämbetsbeslut var riktigt?
- Har du läst boken Bibelsyn och bibelbruk?
- Nämn något teologiskt arbete som behandlar frågan om Kyrkans ämbete som betytt mycket för dig.
- Varför finns det enligt din mening kv*n*pr*stm*tst*nd*r*?

Bloggardag undvek nonsensfrågor som frågan om vem som avkragats för sitt ställningstagande i ämbetsfrågan. Den verkliga frågan är väl hur många som på grund av denna fråga inte påkragats.  Bloggardag undviker också påståendena om bitterhet och grämelse. Vad som finns i en människa vet ingen utom den människans egen ande. Den som är vetenskapligt skolad vid ett svenskt universitet skulle ju kunna tänkas utföra en klinisk arbetsuppgift när en teologisk fråga och dess sammanhang blottläggs. Det finns forskare om vilka det kan heta: "Trots personligt engagemang arbetar han nyfiket med bibehållen distans till problemen. Hans hittills presenterade arbeten har kvalitativa förtjänster genom författarens problemmedvetenhet och analysförmåga." Samtalen vid kyrkkaffena med prästerskapet kunde kanske föras på den nivå för att minimera riskerna för att kaffet skvimpar över på grund av frustration, stress och effekterna av rabies theologorum. Men det ska klart utsägas: den som tar upp grundfrågor om ämbetet kan komma att utlösa väldiga emotionella stormar. Så pass upp när ni passar på!

måndag 16 april 2018

Ponera mera!

Ponera mera eller tänk det otänkbara mer vidlyftigt, tänkte Bloggardag. Det finns en otrevlig mänsklig vana att kalla företeelser med fel namn och ge dem intellektuellt understöd med fel argument samt därtill göra det som är rätt men av fel anledning och med dåliga skäl. Om ni håller med är det oproblematiskt. Om ni vill säga emot ska ni passa er. Orden är Gilbert Keith Chestertons. Han är väl en auktoritet som står över det mesta.

Hans mission var att stå upp för det normala mot det abnorma, hävda förnuft mot oförnuft, det meningsfulla mot det meningslösa med problemet att vi vardagsvis rör oss i en abnorm, oförnuftig, meningslös och oförnuftig värld. Fast vi låtsas att världen är precis det andra; att det som är helt normalt. Tänk om de kyrkokristnas uppgift är att demaskera eländet, helt enkelt, och tänka det otänkbara: att det som våldet skapar och idiotin framföder inte är evigt. Ponera!

Det finns en mängd normalitet som egentligen är abnorm men den får pågå för de flesta uppfattar inte det abnorma och tänker att "det är som det är, för hur skulle det annars vara?" Jag tänkte inte exemplifiera med Svenska Akademien och det beror bara på att frestelser är till för att övervinnas. Men hur är det med Svenska kyrkan? Är det verkligen normalt för en kristen kyrka att låta en bestämd grupp av hårt arbetande präster definieras bort av kyrkopolitiska skäl och detta, för att tala  klartext, av skäl som på lite djupare sett är partipolitiska och i grunden sekulära? Vad är det för normalitet om dessa maktintressenter styr ett kyrkosystem med följd t ex att de som röstas fram som biskopskandidater konsekvent väljs bort av just kyrkopolitiska skäl. Valmanskåren vill ett men  den politiska makten stoppar valmanskårens utslag. Och detta gäller också när valsystemet gjorts om för att normalisera förhållandet, som alltså valmanskåren i det längsta försöker stå emot. I skilda stift röstades sju gånger en biskopskandidat fram, men utnämndes aldrig. Normaliteten var abnorm. Alla visste, några protesterade. Men det var mest att finna sig i den abnorma situationen.

Eller prästrekrytering. Det viktiga är att få in rätt folk på positioner i organisationen och få bort annat folk. Då skapas en normalitet. Konsekvensen av den blir till sist katastrofal för det är en annan rekryteringsprincip än kompetens som slår igenom. Ett sådant system ser starkt ut men håller begränsad tid. Det abnorma duger inte som mått.

Uppstår det sedan prästbrist i en av två betydelser, blir det problematiskt. Den första betydelsen är att det kommer för få prästkandidater, tjänsterna kan inte fyllas. Den andra betydelsen är att de som kommer inte är kyrkliga, inte uppfattar ett kall utan har skaffat sig ett jobb och hanterar prästeriet just så. Prästbrist i den första betydelsen är lättast att upptäcka. Förklaringen att bristen beror på kyrkopolitiska beslut, nämns sällan. Konsekvenserna av en situation i den andra betydelsen är lika katastrofala. För vem som uppfattar det abnorma vill i längden vara med och betala för det?

Förändringen i synen på prästen och prästens förändrade syn på vad prästämbetet är och innebär är en förändring som får djupgående konsekvenser. Prästen blir lönearbetare. Detta är den nya normalitet som i kyrklig mening är abnorm. Det finns i svenskt kyrkoliv föga av medvetenhet om ämbetet, det Gud ger oss för att vi ska få den saliggörande tron. Det beror på att ämbetsfrågan blivit kyrkopolitiskt laddad och då kan de grundläggande frågorna inte ställas. Detta blir själva normaliteten. I det ekumeniska samtalet är dop, nattvard och ämbete viktiga ämnen. Knappast i det svenskkyrkliga församlingslivet. Där är teologisk omedvetenhet snarast normaltillstånd. Så var det inte för högkyrkliga präster. När jag var något yngre visste den sortens präster att medvetandegöra. Det var en hållning som inte bara var 68-hållningen, det var den högkyrkliga grundhållningen.

Välan, hur förhåller man sig till en normalitet som egentligen är abnorm? Man står den emot, anpassar sig inte. Den som anpassar sig tror sig vara smart men kommer till sist att stå med Svarte Petter. Den ansvariga hållningen är Chestertons.

Ponera nu att det finns några grundbultar i Svenska kyrkan som alla tror är normala och ditskruvade efter monteringsanvisningar och säkerhetsföreskrifter läs: Bibel och bekännelse) men att det har fuskats och grundbultarna inte sitter som de ska. Ponera att de som sagt just detta och därför förpassats ut i marginalen har rätt och att detta visar sig? Det vore inte första gången i historien som grundbultarna i stora system visar sig inte hålla. Vad händer då? De upphöjda får gå i vanära. För att det ska bli så, krävs något som egentligen är enkelt: människor som vardagsvis rör sig i en abnorm, oförnuftig, meningslös och oförnuftig värld och kyrkostruktur och beskriver företeelserna just så samt ställer frågorna om grundbultarna monterats efter anvisningar och föreskrifter.

Vi som varit med ett tag borde inte tänka att det otänkbara är otänkbart. Det är i högsta grad tänkbart. Så varför ska man lita på att ett beslut som fattats på ett sätt som döms ut av de sakkunniga? Den frågan kan ställas inför ett beslut år 1958 men gäller också beslutsprocessen som gav kyrkohandboken 2018, den process som kantats av problem och haverier. Så för oss som vill tänka gäller det uppmuntrande ordet. Ponera mera!



söndag 15 april 2018

Rom – utan Coca.Cola igen

År 1953 kom Coca-Cola till Sverige. Året efter drack jag drycken för första gången. Hade jag fyllt 6 år? Det skulle dröja ungefär tio år innan jag kompletterade drycken med rom, något som jag dittills mest uppfattat var något som fanns i en kaviartub. Nu tänkte jag vända på detta mitt gamla perspektiv genom att skriva om – Rom.

I staden Rom har de romerska katolikerna gott om problem. Några kardinaler behöver nog uppsöka kardiologen för de är hjärtsnörpet mycket nära. Kardinal Sarah är inte okritisk mot påven. Jag har läst hans bok (ihop med Nicolas Diat) The Power of Silence med underrubriken: Against the Dictatorship of Noise (Ignatius Press, San Francisco 2017). Men Frasse gjorde honom till kardinal. Bengan har skrivit en efterskrift och fått sig boken tillägnad.

Kardinalen talar om präster som gång på gång upprepar sina banaliteter till skillnad från "holy priests". Jag förstår vad kardinalen är ute efter och inser uppiggad, för intet är som en sådan glädje, att den sortens präster också finns i den romersk-katolska kyrkan. Det skulle kunna komma att uppfattas vara en smäll på käften för somliga bloggkommentarer i vårt universum.
2 Kor 2:17 anförs som auktoritet. Jag gillar det.

Poängen med att läsa kardinalen är både att vi får en viktig kulturkritisk reflektion men också en kritik som visar, att paradiset inte ligger på andra sidan Tibern. Jag tror att alla kyrkor skulle behöva fundera över kardinalens markering mot en politiserande kyrka, en som fungerar som samhällsideologi. Kardinalen har också besökt Grand Chartreuse.  Där finns uppenbarligen en stimulerande spiritualitet. En hel del nyttigt om bönen får vi oss till livs också.

När Frasse lät sig intervjuas av den ateistiske redaktören Eugenio Scalfari läste kardinalen Raymond Burke under stigande upphetsning vad påven sagt. Burke lät som dr Luther: Det är nödvändigt att kritisera påven om han inte fullgör sin tjänst för alla själars bästa.
Kardinalen gör inte uppror mot påven. Han begär bara att misstagen ska rättas till och det gör han av respekt för påveämbetet. Detta som kardinal Burke står för stavas väl bara "L U T H E R"?

För en evangelisk katolk blir detta bara trosstärkande. Så fel är vi nog inte ute och den romerska överlägsenheten kan på goda grunder ifrågasättas. Då som nu är det den romersk-katolska kyrkan som har problem! Samma problem?
Kardinalen ser en sammanblandning av Petrusämbetet och världens politiska idéer. Lösningen är att skilja mellan personen påven och påveämbetet. Jag undrar om detta egentligen är en lösning. De romerska katolikerna står verkligen inför problem som i hög grad påminner om 1500-talets situation. Fascinerad konstaterar jag detta genom innantilläsning.

Inte blir det så mycket lättare när kardinalen Blase Cupich fick frågor om påvens metod att göra sig av med dogmatiskt oppositionella, läs "traditionalister". Kardinalen undvek precisa frågor och manade dem som undrade att fråga sig själva om de verkligen trodde att den Helige Ande inte längre leder Kyrkan. Det går att uppfatta att kardinalen Cupich inte riktigt tänker sig att Anden leder också genom invändningar och kritiska frågor. Professor John Rist, som var den som frågat, förklarade att han såg Frasse som möjligen den värste påven någonsin och hans tid i Vatikanen som "a disaster". Någonsin –!? Rist poängterade att påven inte ska identifieras med Kyrkan. Reflektionerna göra sig själva, som det heter. Framåt till professorn i Wittenberg!

Kardinalen Christoph Schönborn sa i en intervju, att ett framtida ekumeniskt koncilium kan besluta om kvinnor i prästämbetet. Det ledde till spekulationer om hur det var med Ordinatio Sacerdotalis. Var det detta dokument kardinalen syftade på när han sa, att frågan var större än ett en enskild påve kunde besluta? Välan, ett framtida ekumeniskt koncilium. Betyder det ja till kvinnor i prästämbetet eller till att de kyrkor som infört eller pådyvlats reformen får stå fram som konkreta exempel, sådana Kyrkan i stort inte vill följa? Minns Mariaviterna i Polen som infört reformen och avskaffade den. Minns Lettlands evangelisk-lutherska kyrka som gjorde detsamma. Minns Anders Nygren ord om "främmande spår" och sektväsende. Tänk om Nygren hade helt rätt? Tänk om Kyrkan "at large" vid ett ekumeniskt koncilium uppfattar att det är så? Några av oss har kanske under decennier gjort Kyrkan stora tjänster genom att inte falla undan? Solen skiner! Svenska kyrkan har gått före och andra lär av denna kyrkas misstag och står i tacksamhetsskuld? Pröva tanken och glöm inte var ni mötte den först. Ett ekumeniskt koncilium skulle ju kunna upptäcka att Guds goda verk inte införs på det sätt som skedde i Svenska kyrkan och sedan genomförs med lögnen som vapen och sveket som verktyg.

Den som vill simma över Tibern för att få ett lugnt, avkopplande och stillsamt lärjungeliv ska fundera ett varv till innan simturen. Det rytande lejonet som går omkring är uppenbart simkunnigt. Och doktor Luthers hållningar är högst samtida, inte så mycket i de reformatoriska kyrkorna som i Rom tycks det. "Ja, mycket ska man höra innan örona trillar av, men nu sitter de allt bra löst", som syster Kerstins tyskadjunkt brukade säga. Somliga i Den Ranghögstes sällskap har en del frågor att under stillhet och förtröstan fundera över. De kan hämta uppbyggelse från kardinal Sarah och hans bok samt kanske ett glas grön Chartreuse. Eller gul.

I går var det brunch i Rydaholms sockenstuga och idag högmässa men då i kyrkan. I Rydaholm finns en god församling och ett folk att gilla. Det som det bråkas om i Rom går dessa gudstjänstfirare helt förbi. De firar i god ordning högmässa och Ulla ser till att det finns en kopp kaffe med kaka därefter samt chans att byta ett ord eller två. Det kanske inte kan tyckas vara mycket eller märkligt. Må så vara. Men det är autentiskt kristet kyrkoliv i det lokala. Och Kyrkan framträder som församling och  stift, heter det i Kyrkoordningen... I vår tid är en sådan insikt att förstå som en markering mot Antjeborg och därmed ett problem för Kyrkostyrelsen att ta tag i. Men förtvivla inte. Rom har också problem, med eller utan Coca-Cola.

lördag 14 april 2018

Hvad skola vi lära oss af Akademien?

"Snille och smak" – skulle inte Bloggardag, som är pigg, käck och munter och använder lärda begrepp i sin framställningskonst, kunna platsa i Svenska Akademien nu när det tycks bli en del lediga platser? Kanske inte främst för att företräda ordboksintresset, men väl stå för "de himmelska tingen". Detta är ju också Akademiens ärende och kanske är just de himmelska tingen något försummade?

Bloggardag funderar över Frostensson, som har handelsbolag ihop med Kulturprofilen. Detta förhållande har mörkats för akademiledamöterna, sägs det. Pengar har anslagits till ett handelsbolag och tydligen utan att någon frågat om handelsbolagets ägare, som ska vara minst två. Jag är dock inte häpen om Katarina Frostensson inte riktigt gjort reda för saken. Släkten Frostensson kommer från Loshult. Det var i Loshult den svenska krigskassan år 1676 stals av snapphanarna och sedan fördelades på ömse sidor gränsen mellan Danmark och Sverige. Krigskassan (var den kring 30 miljoner?) har inte återfunnits. Men då kan ni väl förstå en historiskt betingad vana att inte tala om penningar och penningars värde. Detta ligger historiskt inlagt i släkt-DNA:et för alla som härstammar från Loshult och trakterna däromkring.

Har Kulturprofilen haft intresse för sexualia, som det påstås. Han är fransman, säger jag. Men det ursäktar inget. Vi som är för jämställdhet och vet hur bourgeoisin fungerar inser, att Sture Allén inte brydde sig om vad några pigor utsattes för när de sades sig ha blivit påsatta av Kulturprofilen. Det ingick inte i den allénska alienerade världsbilden att uppfatta att detta skulle vara något anmärkningsvärt. Om jag förstår min vän Sara Danius rätt, fann hon allt orätt. Antagligen bröt hon därmed mot den kod som gäller i gruppen. Sådant kostar alltid på. Tigandet, förmågan att se bort och inte lägga sig i och låta ett lögnväsende bestå är viktiga komponenter i härvan.

Vad ska mera sägas som inte redan Peter Akinder, Östra Småland/Nyheterna, sagt? Han tog fram en balja poopcorn, satte sig bekvämt tillrätta för att följa äventyret som har alla de nödvändiga ingredienserna: pengar, makt och sex redan i fredags, sa han. En vecka med popcorn av purt kulturintresse. Sådant imponerar. Inte bara det. Det är mycket som imponerar när det imploderar.

Frågan ska väl trots baljan med poppat majs ställas: Hvad skola vi lära oss af Akademien? Och har dessa lärdomar någon bäring på Svenska kyrkan?

* Gruppens betydelse
Är det sant att Akademien drabbats av vänskapskorruption och kotterier? Då lär vi oss undvika sådant? Men detta gäller i väl så hög eller lika, välj själv, Svenska kyrkan på nationell nivå. Det påpekades för mig hur svårt det är att komma in till ett kanslimöte, den besökande ska hämtas vid receptionen och sedan eskorteras ut. Det är ett förfaringssätt som riskerar att ge intrycket av en slutenhet för den som kommer. Men risken är också att den skapar en bild för de anställda av avskildhet och av att utgöra en egen värld. Jag hajade till när jag hörde påpekandet.

Gruppsystemet är för övrigt infört som beslutsmetod och ansvaret har lämnats över till allt färre. Det är kanske inte det värsta. Det mest betydelsefulla är att det finns så bestämda avgränsningssystem i det kyrkliga. Oavsett de vackra orden är kyrkoystemet ett avgränsnings- och utstötningssystem. Det beror naturligtvis på grupptänket, partipolitiseringen. Den inrymmer ett tydligt "vi mot dom". Detta har kanske alltid varit en del av det mänskliga i det kyrkliga men visst har hållningen skärpts under efterkrigstiden och det -är inte omöjligt att det reformerta tänkesättet genom en immigrerande frikyrklighet bidragit att ändra Svenska kyrkan också.

* Gruppens världsbild
Grupptänket blir ett självbedrägeri för det styrs utifrån manifesta uppfattningar om verkligheten. Främst uppfattningen om den egna godheten. Eftersom gruppen är god, gör gott och tänker rätt blir det andra just motsats. Det blir munspel och frasigt tal om vikten av öppenhet och dialog och allt det där – men egentligen inget annat. Viljan att ständigt ta in ny kunskap, pröva nya perspektiv, komplicera resonemang, söka det underliggande och allt som hör öppenhet till finns naturligtvis men självklart inte i relation till de bortdefinierade.  Det betyder at det alltid är roligare att tala om annat än de problem som organisationen har.

Till världsbilden hör i högsta grad att se vad man vill se och den grundläggande ohederlighet som består i att varsna ett problem men inte göra något åt det. Ibland kan de utomstående häpna över hur annars fullt hederliga personer håller tyst inför lögnväsendet och låter sådant sägas om personer som uppenbart är helt felaktigt och annat skamlöst förtigas. Jag ska inte nämna mitt favoritexempel men det var just denna mekanism som satte mig på spåret att något är grundläggande fel med den saken.

Hvad skola vi lära af Akademien? Upptäcka mekanismerna. De finns i en ärevördig institution av 1700-talsmodell. De finns i Svenska kyrkan också. Börjar någon peta i detta och får bilden att krackelera måste illgärningspersonen stoppas. Det exklusiva bevaras genom exkluderande. Och därefter kan det fortsatt väljas in nya i gruppen som delar världsbild eller kyrkosyn. Jag tror ni har fattat resonemanget.

* Gruppens sårbarhet
Var det Jesus som sa att liten tuva ofta välter stort lass? Om inte, så är det erfarenheten som talar. Den lilla tuvans betydelse missas ofta när folk ser ett maktsystem och imponeras av det. Det lilla hotar allt detta storslagna och folket i systemet vet egentligen detta.

I går var det mest underhållande den stackars glappkäften som uttalade sig så att lösningen på akademiens problem var en lösning som han kommit fram med ihop med kungen. Då fick Hovet dementera. Glappkäften trodde då och hoppades att kungen skulle vara nöjd med lösningen. Varför kungen alls skulle dras in i sammanhanget var uppenbart: beslutet behövde få auktoritet för att haveriet skulle kunna maskeras. Det gick förstås inte. Dementi från Hovet, det konungsliga, inte Johannes. Någonstans här riskerade Akinders majsbalja att välta, tror jag pågrund av icke återhållen munterhet.

Akademien eller Antjeborg lika så är kyrkohandbokshaveriet en lysande illustration till hur mycket som gång på gång spricker upp. Det går inte att dölja. Den där duktigheten att skapa något som skulle ses som "bred" enighet genom ett löfte att musikfrågorna skulle tas i på nytt ändrar inget i sak. Det som antagits blir inte bättre för det, heresierna består och syntaxen är lika usel oavsett musik. Samma sak på alla nivåer i det kyrkliga. Nervositeten är alltid stor att sårbarheten ska avslöjas. Alltså kan det bli fromt: "Vår Gud bär sår". Orosfrågorna mal: Hur ska det gå? Utifrån den ansatspunkten kommer det mesta att bli fel. Vem vill gå i strid ledd av nervöst befäl?

I oro och under stress fattas nämligen oftast fel beslut. Detta gäller från församlingsråd och uppåt. Akademien är en organisation under stress men det är också Svenska kyrkan. Kanske är detta ett normaltillstånd i världen efter syndafallet. Då sticker en sådan som Gamaliel av från denna normalitet. Apg 5:33-42. Det gäller att skapa reflektionsutrymme för att undvika fler eländen. För grupper och stora system är detta svårast av allt. Inte minst när journalisterna samlas och Akinder förväntansfull sitter med en balja majs.

Gårdagen var annars en dag i sol. Jag var i Kalmar, på vägen avnjöt jag proggiga låtar. På eftermiddagen gladdes jag över att Helgasjön var isfri och att den lilla återstående issörjan låg på andra sidan sjön. Hunden Loke ville undersöka vart isen, som han kunnat springa på, tagit vägen, men eftersom jag vet hur han umgås med vatten, höll jag hårt i kopplet. Man är väl klok. Den som heter Loke är som bekant inte alltid det. Guden Loke skulle platsa för inval i Svenska Akademien förstår jag och kunna fungera som ledamot i kyrkliga styrelser på alla nivåer och trivas i miljön. Han trivs med att ställa till det.

En fråga återstår:
Är Bloggardag verkligen vän med Sara Danius?
Bloggardag är som den tappre och troskyldige soldaten Svejk, vän med alla om inte annat utsagts och i thy fall fortfarande med sina trofasta ögon vänligt tittande på alla. Också de ovänliga. Ska Bloggardag muntra sig med att läsa om Per Meurlings bok Den goda smakens pingviner? Piggar kanske upp genom att ge perspektiv...

fredag 13 april 2018

En moralitet om kyrkohandboken

Nu sänds handboken ut. Vaktmästare ilar till närmaste utlämningsställe och bär hem paket till expeditionen. Är det fest och glädje? "Äntligen!" Det är det om vad som sagts stämmer. Men det är många kommentarer som säger något annat. Och så har det varit hela tiden.

Ska vi minnas hur organisationen gjordes om och hur kansliet tog hand om ruljangsen? Ska vi påminna om kritiken från Svenska Akademien och Svenska Musikaliska Akademien? Ska vi en liten stund fundera över hur handboken kommit till genom en bortvalsprincip. Voldemorts namn fick inte nämnas. Det fanns en dold agenda. Och till den agendan hörde att ändra uppdraget från en revision till en ny handbok.

Ska vi verkligen minnas vad som hände på sluttampen med handboksförslaget? Revisiorerna publicerade en rapport som de fåkunniga bara kunde begripa innebar en omfattande kritik. Beslutsprocessen bedömdes utifrån tre färger: rött, gult och grönt. Varje trafikant kunde förstå. Ingen enda punkt fick grönt. Man körde ändå med förklaringen att det inte var innehållet utan processen som bedömts. Tjena!

Ska vi minnas Bertil Werkström som 1986 manade gudstjänstutskottets ordförande och sa att reservationer måste undvikas när det gäller en kyrkohandbok? Nu blev det särskilda meningar och reservationer längs vägen. Om kyrkohandboken skulle kunna skrivas en för ledamotskap i Svenska Akademien meriterande bok av typ Där reservationerna blomma.
Nu var det inte så besvärande i den samtida svenska kyrkan för det var rätt folk som reserverade sig, det vill säga fel folk, sådana vars meningar man enkelt kan strunta i. Det kunde man också med det konstruktiva bidraget Mässa för enhetens skull av Christer Pahlmblad. Alla ledamöter i kyrkomötet fick den. Denna generositet satte inga spår, inte ens som uppslag för en diskussion. Minns att det var Pahlmblad som var Voldemort. Boken finns utlagd på kyrkligdokumentation.nu

Beskedet som lämnades i kyrkostyrelsen att upphovsrättsfrågorna var lösta var inte korrekt. Alternativ var det "Fake Information". Varför fick kyrkostyrelsen inte besked att det kunde bli problem? Det upptäcktes först när någon fäskalle på kansliet fått för sig att claima (det heter så) copyright och upphovsrätt. Fäskallen har inte kommit med namn och bild i någon tidning. Det tycker jag är skada. Först i det ögonblicket när det claimades fann de som skrivit anledning att protestera. De ville inte begära tillstånd för att få använda sina egna texter. Så blev det som det blev. Och slutsatsen efter en del svettningar och vallningar var tydligen att kyrkohandboken sannolikt gick att distribuera. Sannolikt.

Till grund för det sannolika hör självfallet att enskilda personer har rätt lite att sätta emot en så rik organisation som Svenska kyrkan. Det är den uppställningen i kyrkostyrelsen att störst går först och upphovsmännens rättigheter kan nonchaleras som borde göra präster och kyrkomusiker lite betänksamma. Upphovsrättsfrågorna är inte lösta men det hela klarar sig sannolikt ändå. Men det vet ingen. Det kan gå lite hur som helst. Hur Frimodig kyrka skrev sig fri i kyrkostyrelsen om detta vet jag inte. Inte heller vad Frimodig kyrka markerade när bokförlaget Artos fick nej på sin fråga om att få trycka ett eget missale.

Det finns de som vet att insatserna med missalen de senaste decennierna på uppdrag av arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse (Noteria och Artos) hör till det som vitaliserat gudstjänstlivet. Somliga som vet detta inser vad saken nu gäller. Högkyrkligheten ska pressas tillbaka och här är en fungerande metod. Inte bara nej till sådana prästkandidater och befordringsstopp för dem som är i tjänst och skarp uppmärksamhet mot allt vad den sortens präster kan ta sig till (och på mobbingmanér söker man komma åt de svagaste för flockmentaliteten finns också i det kyrkliga/kyrkopolitiska) utan också nej till en kyrkohandbok som skulle kunna komma att uppfattas som en motbok. Talet om mångfald kokar som i alla maktsammanhang ner till ett intet, intet, intet. Och biskoparna vet att de teologier som återspeglas i kyrkohandboken spretar så att några tagna för sig inte skulle klara en granskning om saken gällde Bibel och bekännelse. Alltså tar biskoparna till knepet att endast se allt som den läromässiga helhet kyrkohandboken icke är.

Då anmäler sig som en kyrkohandbok på Postnord frågan om receptionen av den nya boken. Det ska förstås på Pingstdagen trumpetas att det gamla är förgånget och något nytt har kommit, som vore detta en händelse att fira. Ska den tjänstgörande prästen vid Pingstdagens gudstjänst förklara sig ogärna följa en kyrkohandbok som från början till slut på område efter område ifrågasatts och som kan sluta i domstol. Man får inte ens med miljardförmögenheter sätta sig över lagen. Och allt det som den av kyrkojuristerna städslades advokatbyrån säger, är detta alls inte prövat i domstol.

Vad händer i förlängningen om en församling trycker en agenda med material som Svenska kyrkan inte fått upphovsrätt till? Och vad händer med kyrkomusikern, som ambitiöst vill spela efter det nya och plötsligt inser att då begås lagbrott – givet att upphovsrätten inte säkrats och det har den faktiskt inte.

Det är, tycks det, musikfrågan som kan bli den riktigt besvärliga.Vad ska kyrkomusikern då ropa? "Sätt mig på cellen!" Och kan tjänstgörande präst bevakas så att inga icke förhandlade texter används vid sockenkyrkans altare? Eller ska prästen bevakas så att texterna läses rätt, dvs så att prästen inte säger "Han" där det ska sägas "Gud"? Eller ska prästen fråga Domkapitlet till råds för att förstå vilken den andra guden är. "Ära åt Gud i höjden" kan prästen fatta. Men den andra guden, "som Gud älskar" vem är det? Den guden dyker oförmedlat upp. Marcion kunde ha gillat situationen. Kanske ska prästen klara sig undan anklagelser för felläsning genom att konsekvent följa trosbekännelsens föreställningsvärld. Det är ändå till den apostoliska tron prästen förpliktat sig vid sin vigning.

Det finns sådana som tror att kalabaliken kring kyrkohandboken snart är över. Fel, fel, fel. Det är nu den egentligen börjar. I församling efter församling.
Inspirerade av Winston Churchill kan vi säga och skriva texten på ett anslag i vapenhusen:

- We shall defend our Church, whatever the cost may be, we shall fight on the beaches, we shall fight on the landing grounds, we shall fight in the fields and in the streets, we shall fight in the hills, we shall fight in the parishes, we shall fight at the altars, we shall fight in the pulpits, we shall fight in the parish-halls, we shall fight by the organs and with them; we shall never surrender.

Vilket är alternativet?
Fundera på det.
Och om hela detta ärende blir för jobbigt med för mycket att hålla reda på för den som kommit på att något är grundläggande fel med kyrkohandboken, minns då Ordspråksboken 28:5 och sträck på er.

torsdag 12 april 2018

Själva självbilden

"Hållningslös" var en förklaring till ordet "slashas" men också "en slarvig person", fick jag veta. Detta begrepp är noterat sedan år 1912 och ordets sista led kommer av tyskans Hase [hare]. Wikipedia anför "slö hare" och hävdar att detta åsyftar (mans-)personer över 45. Då noterar jag att motsvarande iver att definiera "rätte lärare" inte var ärendet för de första anropen apropå gårdagens bloggpost. Jag bestämde mig därför för att fundera på egen hand. Det betyder nog att man håller huvudet i handen och funderar. En förutsättning är att det sitter kvar på kroppen dock.

Vilken självbild har egentligen biskopar?
De är viktiga som stiftschefer och de får röra sig bland fint folk.
En biskop var så glad för han kunde till stiftsmiddagar få bjuda kulturpersoner han aldrig annars fått träffa. Efter vad Svenska Akademien nu uppvisar kan alla begripa att kulturpersonerna blev glada över att få komma på middag. Allt måste vara roligare än torsdagsärtor med illvilliga arbetskamrater.

Sjävbilden är väl också bilden av framgång.
Nyvalda biskopar brukar uttrycka entusiastisk glädje. Denna entusiasm kan kompletteras av en bekänd ödmjukhet. Alla ska förstå att biskopen är en fin person som vet att vara ödmjuk offentligt. Därtill är biskopen sympatisk, socialt begåvad, duktig när det kommer till matlagning, kanske intresserad av motorfordon samt dessutom och inte minst klimatfrågan. Biskopen är också studerad. Av Svenska kyrkans biskopar är åtta disputerade, men ingen i Biskopsmötet är docent vid ett svenskt universitet... Det var tidigare inte ovanligt liksom det dessförinnan inte var ovanligt att  professorer blev biskopar. Jag undrar över mindervärdeskomplexet hos de icke disputerade och över om de disputerade funderingar kring att de skrivit avhandlingar som inte hör till de främsta i respektive genre – givet att de inte är de enda som skrivit i just den genren. Då blir de bäst fast sällan citerade...

En annan vital del av självbilden gäller positioneringen.
Biskopar tror att de alltid är mittast. De konstruerar sig därför två flanker, ena sidan och andra sidan. Mer begåvat än så är det inte, endimensionellt liksom. Högkyrklighet är den ena flanken och befrielse/feminist/queer/you name it-teologi den andra. De stackars biskoparna begriper inte att genom sin hållning mot högkyrkligheten (de tänker att om de gör som de högkyrkliga tycker man ska göra i liturgin så tror de på samma sätt men självfallet på ett mycket finare och mer ansvarsfullt sätt) fattar de inte att de hela tiden hör hemma på den där "you name it"-sidan. Fråga Bloggardag. Han är alltid insiktsfull och har ett mörkerseende som gör att han uppfattar vad som rör sig i biskopssjälarna.

Kanske är situationen lättare att greppa om vi försöker analysera vad som inte innefattas i självbilden.
Selektionen och de då avgörande faktorerna ska först uppmärksammas.

Det gäller att vara i rätt ålder inte minst om man ska bli ärkebiskop. Det begränsar kandidatfältet högst väsentligt. Annars kan det vara kring 50 man kollar om inte stiftet är i kris. Då vill man ha någon äldre, någon som man snabbare blir av med.
Havlighet är grundkriterium. Vari själva ohavligheten består fördjupar jag mig inte i. Ohavligheten  handlar dock inte om bristande erfarenhet som församlingspräst/församlingsbyggare men inte heller om bristande pastoralteologisk reflektion.
Anpasslighet är en dygd. Det ska väljas ett ledarskap som inte i första hands leder utan leds utan att bli less på den situationen.

De selekterande och faktorerna därvidlag?
De selekterande var förr präster som valdes för att vara prästernas präst, pastor pastorum, herdarnas herde. Det var en tydlig struktur där Kyrkan kom till det lokala. Nu är de selekterande i första hand inte präster utan socialdemokratiska och centerpartistiska elektorer. Lokalförsamlingen kommer till Kyrkan. Deras samtal om lämpliga biskorpar förs i slutna rum och små kretsar, långt från transparens. De som röstar har ingen närmare personlig kännedom om några av kandidaterna. De röstar ändå. De har nämligen fått besked. Samma sak, tror Bloggardag, gäller flertalet av diakonerna: de känner inte närmare till kandidaterna. Det blir som det blir. Faktorerna? Ä och Ä är en möjlig förklaringsmodell. Ämbetsfrågan och Äktenskapsfrågan – för utan rätt svar på dessa två kan ingen blir biskop.

Gud då?
I MTD-religionen lägger sig Gud inte i. Valet sköter sig liksom självt. Hur skulle det kunna vara på annat sätt? Oss emellan är detta en så simpel process att andligen allvarligt sinnade kan ta sig för pannan. Och anspråket att biskopen på något sätt hamnar på katedran genom gudomlig försyn är en tanke som borde avförtrollas. Det betyder att en mer sekulariserad hållning till biskopsval är att rekommendera. Det hela har kanske inte så mycket med gudomlig auktoritet att göra? Jag återkommer strax till temat.

Men om denna skildring av selektion är korrekt, hur kommer det sig då att biskoparna uppträder som de gör?
Svaret är: Just därför.
Ju mindre biskopsämbetet är inuti, desto mer uppseendeväckande blir det yttre. I fylket syns kung, drottning, knekt och kanske ett och annat ess; (S).

Mer brydsamt än vigningsfestivas blir det att folk bryr sig om de så selekterade, tar dem på allvar. Om vi kunnat höra vad fader Gunnar sagt (och det kan vi genom att läsa hans böcker och artiklar) så är den klara innebörden att Antje inte kan viga någon till biskop. Dessa biskopar ska så viga präster! Alla förstår komplikationen, givet att fader Gunnar tänkte rätt. Denna insikt visar biskoparna förstås ifrån sig. Sannolikt blir de arga om de påminns om hur kyrkoherden och doktorn Gunnar Rosendal i Osby resonerade. De kan inte blir arga på honom för han är död. Men de kan bli arga på dem som påminner om vad han sa. Det kan man på ett rent teoretiskt sätt förstå. Biskopar är inte mer än människor. Det hela påminner på något sätt om akademiledamöter.

Något lurt är det ändå med biskopar. De åker på retreat och hamnar tydligen i Danmark. Där träffar de danska biskopar och ställer upp på bild som läggs ut till beskådande å det så kallade nätet. Det är uppenbart att detta alls inte är retreat i någon rimlig mening. Det kanske inte ens är stilla dagar. Vore det så kunde biskopsmötet helt kulturellt fara på stilla dagar i Clichy. Om jag minns rätt var dagarna inte så stilla där heller förresten. Mittåt! Låt oss ta vara på insikterna att orden inte riktigt beskriver företeelsen sådan den verkligen är. Det är också ett sant ord att ta vara på.

Slutsatsen?
Den gamla vanliga: Det är synd om biskoparna. På alla sätt. Och värre blir det. Ingen ljusning  sikte. Satt de verkligen på "retreat" i Helsingør? Platsen för repliken: "There is something rotten....". Och de hade sålunda för alls inte länge sedan betecknats som något annat än "rätte lärare".

Känner någon nu ett behov av att lugna nerverna kan jag rekommendera en kur.
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/hogt-spel-med-handboken
Annars är det torsdag och Torsdagsdepression.


onsdag 11 april 2018

Biskoparna: en samling slashasar

Det var 1950- eller kanske tidigt 1960-tal. En uppbragt präst kommenterade biskoparna som "en samling slashasar" och kompletterade med påpekandet att de inte var "rätte lärare". Indignationen mot prästen styrde in på det där med "slashasar". Att han påstått om biskoparna att de inte var "rätte lärare" gick rätt spårlöst förbi. En klarsynt präst noterade att innebörden i begreppet "slashas" var oklar men att säga att en biskop inte var en rätt lärare, kunde inte missförstås. Vad var egentligen värst att bli kallad? undrade en präst, som bevittnat spektaklet. Plötsligt genomfors Bloggardag av en oändlig sympati för prästen som kallade biskoparna för en samling slashasar. Det beror inte på att innebörden i begreppet "slashas" under årens lopp klarlagts, men detta förhållande eller icke-förhållande förtar inte den inneboende kraften i begreppet. Uppbragtheten är gemensam för många av oss.

Tanken som slog var denna: När biskopar och kyrkostyrelse avvisar ett nytt Artos Missale, vilka tror de att de är? Jag antar att det kom en reservation mot Kyrkostyrelsens beslut i frågan från Frimodig kyrka. Majoriteten med Wanja och Maggan visste nog inte riktigt vad Artos Missale var och att detta missale fungerat som användbar gudstjänstbok. De hade väl förespeglats att denna bok var något annat men ett antal, inte alla, eukaristiska böner återfinns och därtill mycket annat material. En del av detta har inspirerat till det nya i den ny antagna kyrkohandboken. Sades detta och krävdes i kyrkostyrelsen ett erkännande av detta verks betydelse? Sannolikt inte. Jag skulle väldigt gärna vilja läsa reservationen mot detta idiotiska beslut.

Jag borde kanske ringa dem som jobbat med gudstjänstböcker helt ideellt under hela min prästtid. Borde de inte kunna förvänta sig ett erkännande och ett tack. I normala sammanhang vore det självklart. I det nuvarande kyrkosystemet är det lika självklart att svaret är nej. Ska jag då påpeka att vi har en ärkebiskop nr 2 som inte är döpt i Svenska kyrkan och den första svenska ärkebiskop som är konfirmerad i en unierad kyrka (det vore kul att få se den ordningen för konfirmation) och så vet alla att hon egentligen inte är svenskkyrklig. Hon är inte ensam om det men i alla fall. Biskopen i Karlstad - ?. Nya biskopen i Luleå - ? Bortsett från att det finns sådana som menar, att de biskopar som Antje viger alls inte blir biskopar mer än till namnet.

Modéuspojkarna gör sig märkvärdiga i missalefrågan – mot Christer Pahlmblad av alla. Honom är de för sin andliga växt tack skyldiga. Modéus II tycks inte ha vett att stå samman med Mikael Löwegren. Det borde han ha. Mikael hör till dem som ideellt har jobbat med gudstjänstarbete. Andra har gjort det på välbetalda tjänster och med högst begränsad obekväm tjänstgöring. Missalemännen har lagt sina fria tid på detta arbete. Jag hör till dem som menar att biskoparna borde skämmas. Kyrkostyrelsen – den förstår inte bättre och har inga förutsättningar att göra det. Men reservationen gör att någon eller några går fria.

Nå. Detta är väl småtterier vi inte ska bråka om. Ohederlighet som småtteri – smaka på den och känn på den! Svenska Akademien granskas. Gud hjälpe Svenska kyrkan om fokus flyttas till skumrasket i den. Gud hjälpe Svenska kyrkan än mer om fokus inte flyttas!

Nu kan Kyrkostyrelsen enkelt nitas. När det gällde Akademien sa vår vän Sara Danius att det stod vem som helst fritt att polisanmäla. Det betyder att en ansvarig medborgare kan meddela Åklagarkammaren att ett brott tycks begås. Saken är inte intern för Svenska Akademien. Hur med Svenska kyrkan. Vi vet vad riktlinjerna säger: "När det gäller andras texter, bilder och filmer, är grundregeln att inte använda dem, såvida inte upphovsmannen lämnat tillstånd." Vi vet också  att familjen Göransson lika lite som Anders Ekenberg och Christer Pahlmblad inte lämnat något sådant tillstånd. Ska det verkligen hävdas att dessa personer inte är upphovsmän eller har upphovsrättigheterna så är det, som moster Astrid skulle sagt, "inte kristligt". Att säga det är väl ett lika allvarligt omdöme som att säga att biskoparna inte är rätte lärare och betydligt allvarligare än att kalla dem "slashasar". Om kamraterna i Svenska Akademien inte haft så mycket annat att stå i, hade jag frågat om begreppets etymologi. Men jag tror att begreppet oavsett innebörd var djupt känt. Av många. Ord kan vara djupt kända utan att deras djupare betydelse klarlagts, inser jag.

Jag vet hur kyrkohandboken kom till. Jag fattar varför. Det fanns en del i kyrkoläran som skulle tonas ner. Vi kan inte ha en kyrkohandbok som antyder att somligt folk, betalande medlemmar i Svenska kyrkan, inte delar tron. Nej, vi sätter oss i ringen och får på så vis in kyrkoavgifterna. Talet om synd och nåd eller om rättfärdighet och försakelser och den kommande domen blir lika förskräckande i Svenska kyrkan som det förskräckte Felix (Apg 24:25) Själva hotet inte mot folket utan mot systemet  utgörs av de högkyrkliga.Det är inte så konstigt. Kyrkan har alltid haft större problem med dem som tror för mycket än dem som tror för lite. Och i 60 år har fiendebilden av somliga svenskkyrkliga varit manifest och generöst distribuerats till en häpen allmoge. Det är skamligt. Men på denna skamliga grund har somliga kunnat klättra sig upp till positioner. De sitter där i trygghet bara så länge folk inte 1) förstår hur det egentligen är, 2) börjar förklara för andra hur det egentligen är och 3) protestera.

Varför ska halvfigurerna få härja fritt? Uppbragtheten har tagit mig i sitt våld, känner jag. Det är för att jag tycker illa om översitteri och bristande generositet. Mycket ska egentligen kunna rymmas i det kyrkliga. Trädet som växer och blir större än alla andra träd fast fröet var så litet, mindre än alla frön, ska kunna rymma alla himmelens fåglar. Det säger jag inte om allsköns läror men jag säger det om den inklusivitet som skulle vara Kyrkans exklusiva priviiegium att gestalta.

Till det idiotiska hör förstås att den ena gudstjänstboken som används söndagen innan blir förbjuden söndagen efter. Hur v ar det när 1942 års mässbok kom? Att detta inte var läget på 1500-talet vet vi. Där firades mässan på övligt sätt så länge mässboken höll ihop. Och jag har, upprepas, varit med om högmässor i Ormesberga kyrka efter år 2000 som sjöngs efter text och melodi från 1942 fast vi hade ny handbok sedan en halv generation tillbaka. Sug på den! Eller ring docenten Pahlmblad!

Nu återstår bara att vänta på Artos produkt. Inte ett Missale men en Mässbok. Ordnung muss sein.
http://www.artos.se/bocker/massbok

Biskoparna har förlorat. Se dem som de verkligen är. För de ska väl inte indexera en mässbok? Men glöm inte att tycka lite synd om dem. Jag säger inte att de ska klassificeras så som Horace Engdahl klassificerades av Kjell Espmark dock. Vad sa Espmark? "Det finns ingen heder kvar i den mannen." Så långt kan man inte gå när det handlar om biskoparna för vi måste följa Den Store Rorsmannens ord: Utan undersökning ingen rätt att tala. Utan undersökning fattade biskopar och kyrkostyrelse sitt förbudsbeslut. Det säger allt om det beslutets tyngd.

I går gick jag nästan på det. "Färre lämnade kyrkan under mars månad". Det verkade konstigt, tänkte jag. Men det var faktiskt 346 färre än i mars månad förra året. I år 6035 och föra året 6381. Hade jämförelsen gjorts med år 2016 var utträdessiffran högre nu. Då var den 2876. Men hur väljer man att presentera statistik? Förklara det för mig. Finns det ingen heder kvar i statistikerna heller?

Finns det inget som muntrar upp? Jag har beslutat att vara en påsklevnadsman under hela påsktiden. 50 fina dagar. Den som är en påsklevnadsman är ingen renlevnadsman, det lämnar jag åt mina vänner samerna. Detta faktum kan förklara att jag närmast blev rörd när jag i går läste Stillsam om kyrkohandbok mm.
http://stillsam.blogspot.se

tisdag 10 april 2018

Psykosocial arbetsmiljö

I går kom rapporten från Malmö.
Jag vet inte om ni kan leta er vidare här. Annars tycks alla kyrkoherdar ha fått rapporten.
https://internwww.svenskakyrkan.se/arbetsgivare/aktuellt--malmostudien-klar

Jag kastade mig över undersökningsresultaten. Kvinnor som är präster rapporterar sämre hälsa än män som är präster. 25% av kvinnorna mot 17% bland männen säger att deras hälsa är dålig eller någorlunda. Samtidigt ser vi av undersökningen att diakoner upplever större mening i arbetet än prästerna. Å andra sidan tycks kyrkoherdar uppfatta att de har "social gemenskap, mening i arbetet, inflytande, förutsägbarhet, rollklarhet, arbetstillfredsställelse, involvering på arbetsplatsen, positiv påverkan mellan arbete och privatliv samt engagemang." Sedan kommer det: "Övriga präster upplever högre känslomässiga krav samt utbrändhet i större utsträckning än kyrkoherdar." Här finns kanske något alarmerande, kyrkoherdar som en belåten kast av brahminer och så det mer gemena prästerskapet? Värt att undersöka.

Tillbaka till kvinnorna. De rapporterar signifikant högre kognitiva och känslomässiga krav än vad männen gör, upplever i högre utsträckning konflikt mellan arbete och privatliv och rapporterar högre upplevelse av utbrändhet, vilket betyder fysisk och känslomässig utmattning. Jag noterar att den tidigare dominerande förklaringsmodellen till denna kategoris alla problem, kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn*, alls inte nämns i undersökningen.

Hade den generation högkyrkliga präster som gick i pension det decennium när de som nu pensioneras prästvigdes läst undersökningen hade kanske någon undrat om det inte måste bli så. Förutsättningen för ett sådant tänkesätt är då att prästämbetet som Herren gett sin kyrka för att vi ska få den saliggörande tron också har försetts  med bestämda regulationer, om man så säger- Om dessa instruktioner för handhavandet av verktyget för den saliggörande tron nonchaleras kommer det att bli problem. Det är möjligt att någon från denna generation tagit upp ett samtal om det inte var så, att Svenska kyrkan faktiskt växlade in på främmande spår och därmed antog sektens sätt att vara och verka. Under den kristna tros täckmantel blev det innehållsligt en annan religion och en annan religion behöver andra uttryckssätt, gudstjänstordningar och mindre av det gamla samt självfallet ett nytt prästerskap. Det nya skaver mot det gamla. Inte så konstigt egentligen.

Det finns öppna svar i undersökningen. "Kritiken kan tolkas som en brist på identitet där det unika för kyrkan får minskad betydelse i relation till administrativa styrformer." Jo, eller att prästen som alla andra blir en lönearbetare och att Kalle och Fredde såg rätt år 1848. En kyrkoherde identifierade det nya som New Public Management och detta NPM såg kyrkoherden att kyrkan "smittats" av.

En diakon får sammanfatta. Hos diakonen finns en längtan bort från den stora organisationen till det lokala. "Politisk och administrativ ledning samt chefer har inte alltid förståelse för och insikt i uppdraget." (undersökningen s 35)

En kyrkoherde som börjat trappa ner efter 20 år "måste få säga att organisationen med politiskt valda representanter i råd och nämnder mellan varven nästan knäckt mig helt." Jag fyller på från framställningen: "Förtroendevalda med lokala intressen, personliga intressen eller politiska intressen som styr i stället för kyrkans bästa, samt ibland en upprörande okunnighet om vad uppgiften egentligen är. Detta har i stort sett dödat min lust till arbetet helt och hållet. Samt det faktum att vi aldrig arbetat så mycket och fått så litet gjort. Vi, liksom alla andra, har möten och planerar, men gör inte särskilt mycket längre." (undersökningen s 36) Är detta månne en kyrkoherde som förläst sig på Bloggardag eller en snäll och vänlig präst som inte läste vad de högkyrkliga skrev också för snart sagt 50 år sedan om vilken framtid som avtecknade sig för den som ville se?

Tänk om en chef i ett svenskt exportföretag konstaterat detta som kyrkoherden anförtror de intervjuande genom ett öppet svar. Vilken framtid för det företaget hade då avtecknat sig?

Ska vi lugna nerverna med en gudstjänst från Malmö från i söndags?
MTD-religion, det moralistiska och det terapeutiska i skön förening. Jesus får plats också. Det är en deistisk Jesustolkning, han kommer och fixar och på något underligt sätt kommer förbönen att bli en bön om mig själv. Ta ut satsdelar och analysera och fastna inte i det som låter fromt utan försök förstå om detta uttrycker Kyrkans tro. Kanske ska man slänga in en genusanalys också?
http://sverigesradio.se/gudstjansten
Komplettera med frågan om den psykosociala arbetsmiljön för radiolyssnaren.


måndag 9 april 2018

Modärna apologeter

Jag kanske måste redogöra för helgens luculliska äventyr. Jag avser då inte det egna påvra hushållet och den fantasilösa mathållningen. Jag talar om prosten G med hustru. Nå, hon släpptes inte in i köket, förstod jag, och detta var en situation hon var helt tillfreds med.

Först visade sig värden inte vara ogin, det uppskattades. Så blev det snittar, lax, gubbröra mm och till detta dricker man inte rödvin, om ni förstår vad jag menar. Öl och två sorter av det som hör till, meddelar jag er som förstår att uppskatta det underförstådda. Därefter räksoppa med sherry. Ingen supé utan soppa, sa värden, djävulen och vårt eget kött. Därefter var det kött, men inte eget utan kalventrecote. Lingondricka från Frankrike till detta. Rubesco hette lingondrickan. Sedan har jag svårt att redogöra för måltiden men jag drar mig till minnes att ost sattes fram och en annan flaska lingondricka från Frankrike eller Italien. Senare framåt aftonen blev det skorpor och Vin Santo del Chianti. Vi slöt med UvaViva Italiana, som är en grappa. Jag hör till dem som exmerar vad som sätts fram, är inte kinkig när det gäller mat eller dryck. Varför berätta detta? Ordet stavas transparens. Det är högkyrkligt. I Antjeborg skyr man transparens som pesten, man transpirerar bara man hör ordet. Också högkyrkligt matliv är transparent och man saliverar i sammanhanget.

Det var högmässa och jag säger som och citerar biskop Beijer: "Det är inte mycket som slår en väl genomförd svenskkyrklig högmässa." På vägen hem ringde äldsta barnbarnet från Berlin. Hon hade skött sig och tärt en Berliner Weisse. Hon hade också varit i en gudstjänst där pastorn i svart talar hävdat att kyrkkaffet var väl så viktigt som nattvarden. Barnbarnet häpnade. Jag fann det konsekvent, givet att vi talar MTD-religion.

På väg hem fanns det tid att reflektera. Jag hörde ju berättas medlemmar i Svenska kyrkan som skrivit brev med frågor till själva kyrkosystemet. Svar fick de aldrig. "Maktens arrogans", tänkte jag och beslöt mig för att tycka illa om den. Ska jag skriva brev till Antje och föreslå medaljer till gudstjänstförnyarna? Jag menar, Marita Ulvskog har ju fått...

Väl hemma tänkte jag över Maria Schottenii insatser. Det var då jag insåg att vi tvingas leva i upprepningens tid. Bengt Lidforss, docent i Lund (vem är inte det?) skrev om Modärna apologeter och gav sig på nyteologer. de intellektuellt oredliga. Maria Schottenius hade enkelt kunnat haka på,  men som den vänliga själ hon är, sparar hon uppgörelsen ett år. Nästa påsk smäller det, förstår jag. Det hindrar inte mig från att granska Camilla Lif, radioandaktaren ni minns. Det var hon och Antje som fick Maria på banan.

Lidforss hade vällustigt tagit sig an Lif. "Någonting hände". Hon kan inte fastslå exakt vad som hände. Hon har tydligen gått medieutbildning, för då ska man just inte veta "exakt" (vilket självfallet aldrig någon begär när det behövs en kommentar i stunden) och därmed sno sig undan. Ingen har frågat Lif om exakta uppgifter. Det räcker med det grovhuggna. Vad hände? Var graven tom? Har den döde uppstått till nytt liv och sitter han nu konkret på Faderns högra sida för att komma tillbaka därifrån och då för att döma levande och döda? Lif tror på detta "något" som spridit sig. Men jag undrar över själva trosbekännelsen? Var i den bekänner vi att vi tror på Något?

Själva det lif-givande budskapet förstår jag: "Med sitt budskap och sitt väsen visade han att ingen människa fick betraktas som en människa utanför Guds kärlek." Så låter det, men Ingemar Hedenius granskade utsagan och fann en helveteslära. Lif fablar. Begåvat folk som förstår att fråga, inser detta. Inte minst om de kollat de s k stridssamtalen i evangelierna. Maria Schottenius höll inne det sista skottet. Hon skulle ha större problem med en kyrka som tog miraklen helt och hållet bokstavligt. Helt och hållet? För egen del får jag större problem med mirakler som aldrig inträffat i verkligheten(egentligen inträffat)  men som nu gång på gång inträffar i något mystiskt inne djupt i mig. Så sa inte söndagsskolfröken. Narrades hon? Eller var hon helt enkelt en sakramental materialist?

Nu pågår en "rörelse" hävdar Lif och vi har uppgiften att föra rörelsen vidare och kravet är att vi omsätter berättelserna i handling. Tja. Den gamla lagiskheten blir gärna fromsint, men jag går inte på resonemanget för jag är en kyrkokristen i den tradition som burit Ecclesia Svecana århundraden igenom. Jag är också i själ och hjärta en luttrad gosse. När statsministern går med ett ljus ser jag de där typerna som blev stjärngossar med strut på huvudet, de som gjorde vad fröken förväntade sig. Stjärngossen som blev statsminister och fortsatte i branschen! Förstår nu hur det känns för den som bevarat sitt ynglingasinne och förmår genomskåda stupiditet varhelst den än möter.

Skulle inte några barmhärtiga hundhedningar kunna ställa till det och ställa de finkristna till svars, så som Bengt Lidforss gjorde på sin tid?

Inte en dag utan en rad om kyrkohandboken, den som alla längtar så efter! "Lex Sandahl" har jag läst, Riktlinjer för förtroendevalda på nationell nivå för användning av sociala medier. Jag noterar ansvaret att uppträda så att förtroendet för Svenska kyrkan inte undergrävs. Hohoho. Det gäller också sådana som kyrkostyrelsen utser till diverse organ. Men det avser inte Bloggardag, som aldrig valts till något uppdrag.

Bäst av allt var raderna om respekt för upphovsrätten och detta får ni inte läsa om ni inte först sitter ner:
"När det gäller andras texter, bilder och filmer, är grundregeln att inte använda dem, såvida inte upphovsmannen lämnat sitt tillstånd."
Läs den meningen en gång till särskilt ni som heter Ekenberg, Göranson och Pahlmblad. Jag tänker på nytt på Bengt Lidforss. Till ärliga vapen när det gäller nyteologernas militära ekipering räknade Lidforss även den medvetna lögnen, när den håller sig till sak. Borde Maria Schottenius roa sig med att läsa Lidforss och pröva hur långt hans kritik håller för att jaga samtiden "modärna teologer"? Skulle det få underhållningsvärde? Vad tyckte biskop Gottfrid Billing om Lidforss? Han klassade Lidforss inflytande över den akademiska ungdomen som "diaboliskt". Men just nu återstår att konstatera det uppenbara. Det finns upphovsmän som inte lämnat något tillstånd. Utifrån Kyrkostyrelsens egen text står det klart, att Kyrkostyrelsen medvetet bryter mot lag. Ska vi ha det så? Ska de arroganta makthavarna respekteras? Självfallet inte. Kan de högkyrkliga mat-havarna ordna en lucullisk måltid kan de också stå makthavarna emot. Stärkta av måltidsrasten bryter vi glada upp...

söndag 8 april 2018

Kyrkohandbokssammanbrott och kyrkohandboksbrott

Söndagssol över Halland och en afton med halländsk gästfrihet men det får inte gå för lång tid mellan kommentarer om kyrkohandboken. aKF:s ordförande är teol dr Björn Fyrlund. Bloggardag gav sig in i intervjuarbranschen apropå kyrkohandboksdebaclet. Frågan om eventuella likheter mellan Svenska Akademien och Svenska kyrkan – förutom att båda anlitar advokatbyråer för att lösa sina problem! – ställdes inte. Den första frågan har Bloggardag genom flitigt tv-tittande lärt sig att ställa:

Hur känns det?
Jag säger som aKF:s förste ordförande: Ju sämre, desto bättre! 

Om jag preciserar. Hur känns beslutet om kyrkohandboken?
Ja, då blir ju svaret mer komplext. 
För den kyrkliga förnyelsen har det alltid varit viktigt att uttryckssätt och former i liturgin uppgraderas med syfte att ge församlingarna möjlighet att komma närmare ett fördjupat trons hemspråk i bön och lovsång. I den nya kyrkohandboken ser jag något annat: inlåsningar, insnävningar och ideologistyrning, dvs ideologiskt styrda mer eller mindre obligatoriska uttryckssätt.

Det var skarpt men poetiskt sagt: ”Inlåsningar, insnävningar och ideologistyrning”. Men vad säger du?
Förändring i Lovsången och sjungen förbön vid vigsel syftar till något mer än uppdatering av språket; att få makt över den teologiska uttolkningen.

Inlåsning och inläsning. Du anar kyrkopolitiskt maktspråk?
Vi får en kyrkohandbok som i sin helhet och detaljer är en sammanhållen enhet, förstärkt genom upphovsrättsanspråk. Menar man att teologin och en levande liturgi sitter i rätt innantillläsning och inte i att prästen utifrån en integrerad teologi och liturgisk klangbotten kan be i överensstämmelse med Kyrkans tro? 

Läronämnden har dessutom sagt att inte varje text, men just helheten, uttrycker kyrkans tro. Man förväntar sig tydligen att prästen skall kunna kombinera och genom liturgiskt kunnande välja texter som uttrycker Kyrkans tro. Det konstiga är ju bara att prästen inte längre får göra detta med uttryckssätt som fram till 19 maj 2018 angetts uttrycka Svenska kyrkans tro, lära och bekännelse. Dessa böner är efter 20 maj obsoleta.

Du menar att om någon ber på det tidigare sättet efter den 20 maj så bryr sig inte Gud om den bönen?
Det får du nog fråga biskoparna om.

Vad händer nu? Hinner du lära om till 20 maj?
Felläsningar om Andens person har väl använts också i dagens liturgi och läsningar. Det kanske får bli några fler sådana. Om det nu kan vara fel att säga om Anden vad som faktiskt står i trosbekännelsen, den som ska läsas! Och så får vi se om domkapitlen har resurser att språkgranska varje församlings gudstjänstliv och har verktyg för att fälla präster som tror detsamma före och efter 20 maj.

Vad skulle du önska hände i den bästa av världar, vad skulle exempelvis biskoparna kunna göra?
Jag menar att det är nödvändigt om nya kyrkohandboken skall få tillbörlig legitimitet att biskoparna samlar sig till ett verkligt herdabrev kring liturgins väsen och innehåll. Ett brev där de beskriver vad det innebär att Guds folk igenom tiderna ber och lovsjunger. Ber med ord och begrepp som binder samman trons folk genom tiderna. Att de anger hur liturgin kan vara katolicitetsmsrkör, svenskkyrklighetsmarkör och trosmarkör samtidigt.

Men det klarar väl inte biskoparna?
Jo, i den bästa av världar i en kyrka som är episkopal både till namn och gagn.

Så den nya kyrkohandboken har inte rimlig legitimitet?
Sannolikt inte. Den kom till utifrån en annan agenda, i arbetet är somliga tydligt och medvetet bortvalda, problem har kantat hela processen och nu sägs det vara sannolikt att materialet klarar en tvist om upphovsrätten. Vad händer om det blir en rättsprocess och materialet inte klarar den granskningen? Kyrkohandbokssammanbrottet leder till kyrkohandboksbrott i mer än en betydelse.

Kommer aKF med ett nytt gudstjänstmaterial?
Detta har varit den kyrkliga förnyelsens ansvar för den svenskkyrkliga traditionen år 1942,1954, 1968, 1976, 1988 och 2002. Så är det fortfarande. Det kommer nytt. Redaktörerna bakom missalet år 2002 nominerades till priset som ”Årets förnyare i Svenska kyrkan” för sitt arbete. aKF fortsätter förnya, fördjupa och återföra till apostolisk och katolsk ordning och tar de kapaciteter till vara som Svenska kyrkan inte vill använda.

Så vad då, ”ju sämre, desto bättre”?
Mer arbete för den kyrkliga förnyelsen och livet är som bäst när det är möda och bekymmer. Visionen består. Kallelsen till kyrklig förnyelse förändras inte på något sätt när det går Svenska kyrkan illa. Tvärtom!

Antje och du promoverades vid samma tillfälle och ni gick i processionen sida vid sida.
Gick hon i takt med dig då?
Jag vet inte, men vi skulle gå i takt med dem som gick före oss, jubeldoktorerna. De gjorde jag. Det gick att gå framåt med dem som var före, märkte jag. Detta gäller kyrkolivet i sin helhet.


Fem snabba till aKF:s ordförande
Ja, nej eller avstår är alternativen

Uppfattar du att komplikationerna kring kyrkohandboken är över nu?
Nej

Uppfattar du att kyrkohandboken tas emot med entusiasm i kyrkolivet?
Nej

Uppfattar du kyrkostyrelsen som ignorant arrogant?
Ja

Uppfattar du att kyrkostyrelsen hade både kompetens och material i sak för att kunna fatta något beslut om upphovsrättsfrågorna?
Avstår

Uppfattar du att experten har rätt när han säger att det är ett faktum att Svenska kyrkan i upphovsrättsfrågorna beter sig illa?
Ja


lördag 7 april 2018

Sorpresa con Pasqua: Icke-dop!

Eva Brunne är trefalt anmäld till Ansvarsnämnden.
http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/tvist-om-kyrkan-erkanner-dop-i-swedenborgskyrkan
http://www.dagen.se/nyheter/biskop-eva-brunne-anmald-for-att-ha-ogiltigforklarat-dop-1.1122474
Med tvekan gav jag hänvisningen till tidningen Dagen – men för er skull! Och de flesta kommer väl inte in på Torsdagsdepressionens låsta sida. Jag samlar sålunda kol på de illasinnades huvuden.

Swedenborgskyrkans dop erkänns inte av Svenska kyrkan, menar Eva Brunne. Diakonkandidaten ska döpas före vigning. Å andra sidan är diakonkandidaten konfirmerad, dvs Svenska kyrkan har redan konfirmerat hennes dop! Nu blir problemet uppenbart. Men diakonkandidatens moster är också döpt i Swedenborgskyrkan, konfirmerad i Svenska kyrkan och prästvigd i Svenska kyrkan av Caroline Krook. Om dopet inte erkänns, faller hela grunden och hon som träder fram som präst kan inte i någon rimlig mening betraktas som präst. Hon verkar vara det, men är det inte. Saknas dopets grund, finns ingen grund alls!

Det är kanske inte så konstigt att saken anmäls till Ansvarsnämnden, men är det Eva Brunne som egentligen skulle bli anmäld? Hon har sett ett problem med diakonkandidatens dop. Hon visste kanske inte att en präst i Stockholms stift döpts med ett dop som inte erkänns vara ett dop. I varje fall inte erkänt av Biskopsmötet. Nu vet hon. Och blir anmäld för att konsekvenserna av detta faktum (eller icke-faktum) blir stora.

Den anmälande mostern, vi kallar henne Moster i fortsättningen, pekar på "glappet" att hon döper med risk att de dop hon utför inte upplevs som giltiga. Upplevs som? Detta är väl det mindre problemet. Moster uppträder som något hon faktiskt inte är och hennes sakramentsförvaltning måste ifrågasättas när grunden för hennes ämbete saknas. Givet förstås att dopet i Den Nya Kyrkan inte räknas. Så tänker dock inte Eva Brunne.Moster beskriver situationen: "Prästvigningen gäller, även om dopet i dag är ogiltigt", hävdade Eva. Men antingen är dopet giltigt eller ogiltigt, i dag och alla dagar. Och är det ogiltigt, för att nu använda en kyrkorättslig och faktiskt en i sammanhanget lite tveksam beteckning, måste prästvigningen ifrågasättas om prästvigning är överlämnade av en nådegåva till den som är döpt, genom dpet inforgad i Kyrkans gemenskap och på dopets grund kallad till präst. Hon är faktiskt inte präst och kan inte göra det en präst är vigd att göra om ett avgörande rekvisit, dopet, saknades när hon prästvigdes. Vi fokuserar nu på detta enda rekvisit och då faller allt.

Hur gick det här till? Först en konfirmationspräst, som nog inte alls begrep att det var ett icke erkänt dop som skulle konfirmeras. Detta går förstås alls inte. Och därefter Carros vigning. Bli inte arga på henne heller. Hon måste ha sett ett papper att prästkandidaten var döpt i annan ordning och konfirmerad i Svenska kyrkans. Men då varsnar alla problemet. Misstag följs på misstag och dessa misstag upphäver inte varandra utan förstärker dem.

Hur ska då diakonkandidaten, som inte vill bli döpt "på riktigt", tröstas? "Ingen tar ifrån dig din upplevelse av ditt dop", skriver Eva. Det var väl ändå en svag argumentation. Upplevelsekristendom är väl inte riktigt vad vi pläderar för. Anmälaren, diakonkandidaten, konstaterar att ett dop som är giltigt för en lekman, inte är giltigt för en som vill gå in i vigningstjänsten". Men det var väl inte ritkigt detta Eva skrivit. Hon nöjde sig med upplevelsen av dop.

Hur kommer det sig att Carro och Eva bedömt dopet olika, om de nu gjort detta? Jo, menar Eva, det beror på att i en reformatorisk kyrka förändras både lära och lärotolkning. Hoppsan. Säg det till Luther. Reformationen gick ju ut på att den romersk-katolska kyrkan ändrat och det var just detta som var själva felet. Därför re-formation. Tillbaka till den verkliga formen för tro, lära och liv. Vilken seminarieövning i Lund var det Eva missade?

Eva för ett annat resonemang om hur det är när det blivit så fel. "Kyrkan bär detta." Naturligtvis är detta fromsint skitprat för att komma undan problemet. Lite farligt skitprat dessutom. "Der Führer denkt für uns"-hållningen duger inte. Vi kan inte springa undan eget ansvar genom att skylla på en eterisk storhet som vi kallar "kyrkan". Luthers poäng är insikten om ansvar i Kyrkan för de insiktsfulla när kyrkosystemet far vilse och han skyller inte ifrån sig utan går till Skriften men också till kyrkofäderna för att förstå. Av detta drar han slutsatsen att koncilier/kyrkomöten kan hamna fel. Då är det ett personligt ansvar att med goda bibliska argument säga emot.

En romersk katolik har också anmält Eva. Argumentet är att den romersk-katolska kyrkan godkänt dopet i Swedenborgskyrkan. Kan det bero på att dessa romerska katoliker inte riktigt fattat vad de godtagit och tänker att är det bara vatten och den Treeniges namn så blir det oavsett tillägg och oavsett Swedenborgs trinitetsteologi rätt? Här tror jag faktiskt Svenska kyrkans biskopar har en bättre urskiljningsförmåga än de romerska prästerna.

Lite roligt är det förstås – eller oroligt, väl själva – att Carro avböjer kommentera ärendet. Hon ska resa utrikes och har fulltecknad kalender. Jo, det kan man tänka. Men saken gäller att hon överantvardat ett prästämbete ogiltigt eller irreguljärt. Då drar hon eller drar sig undan. Evas tal om ämbetsansvar blir förstås obegripligt. Det är inget att säga om. Just denna obegriplighet är poängen, för annars talar vi om något som inte kan hanteras. Tänk om en församlingsbo träder fram och undrar vad det är Moster hållit på med. Ska det då hänvisas till – upplevelser?

Ska vi knyta ihop säcken så ska nog både Carro och Eva gå fria men också stackars Moster. Hon driver bestämt meningen att den som hon döper ska veta att det är ett fullt godkänt dop. "Jag vill inte at de ska få höra att prästen inte är en del av Guds församling, inte döpt." Moster har min sympati. Hon menar att det handlar om trovärdighet. Det har hon rätt i. Och som det nu är, är Moster inte trovärdig. Hon är inte infogad i Kyrkans heliga gemenskap. Hon är inte präst i Svenska kyrkans ordning. Allt hon gör och allt hon gjort som präst i Svenska kyrkan är sken. Skenheligheten har fått ett ansikte. Det betyder, att det är synd om samtliga. Och skräcken uppstår om någon församlingsbo börjar ifrågasätta Mosters ämbetshandlingar. Var nattvarden nattvard? Vad ska svaras då och med vilka otvetydiga argument, kraftfulla nog att trösta bedrövade

Fredagen den 13 april sammanträder Ansvarsnämnden för att fatta beslut i ärendet. Datumet ter sig i sammanhanget närmast som en lustifikation.