fredag 24 mars 2017

Begravningsdag

Fredagar är för en församlingspräst begravningsdagar. Fredagar i fastan var besvärliga för de präster som fastade, för det blev begravningskaffe och det får hanteras. Det var inte smörgåstårta och citrontårta till kaffet jag egentligen ville ha för att bryta fastan. Men vad göra? Prästen får dela Kristi lidande eller fylla på måttet av hans lidande genom att äta smörgåstårta. Nu har jag dessbättre kommit upp i en så hög ålder, att fastereglerna inte är så strikta utan mer handlar om det som är invärtes. Lite andlig läsning och sådant är inte kroppsligt påfrestande, väl?

Jag åker till Åke Talltorps begravning idag. Det är begravning med mässa. På så vis skiftar fokus genom att handla om Jesus och den som är död och inte bara om den som är död. Det är bra. Det förtar ingenting om den döde utan förstärker snarare och får mig att minnas.

Vuxenlivet fungerar med glömskan som instrument. En del futtigheter och småttigheter glömmer vi som väl är. Sådant som var lappri. Vi glömmer en del annat också, sådant vi skulle behöva komma ihåg för att förstå våra egna livs villkor. Jag tänker på de enskilda händelser eller repliker som är en del av livsväven. Alltså hittade jag artikeln om hur det var när Åke fick sluta som polispräst. Det var eländigt.

"Polisen har hyllat Åke Talltorps insatser som polispräst, men ur kyrkans perspektiv har arbetet varit långt ifrån oproblematiskt. Eller snarare verkar Åke Talltorp som person ha varit alltför kontroversiell. Därför var en förlängning av tjänsten aldrig aktuell när polishuset bytte församling."

Kontroversiell som person? Andra uppfattade Åke som en hedersknyffel, det hette så i Åkes värld om han uttalade sig om människor vars kvaliteter han uppfattade. Och poliserna såg sådana kvaliteter hos Åke. Nu bytte polishuset i Linköping församling. Flyttade polishuset eller flyttades församlingsgränsen? Jag minns inte, och det spelar ingen roll. Från S:t Lars till Domkyrkoförsamlingen var själva förändringen. Men biskop Lind kan ge besked:

"Han kan inte samverka med kvinnliga präster. Man kan knappast tänka sig att i Domkyrkoförsamlingen, dit polishuset nu hör, anställa en präst som inte kan samverka med alla präster i pastoratet, säger biskop Martin Lind."

Lind uttalar sig sålunda i Corren. Men skulle Åke anställas eller hade han en uppgift som han enklast skulle förväntas fortsätta med - att vara präst hos polisen och därtill hyllad för sina insatser. Var återfinns det egentliga problemet? Eller på enkel svenska: Hur kunde det bli så här?

Åke fann, meddelar Corren, resonemanget märkligt:
"Vad sjutton har det med polisen att göra? Jag har ju inget altare där och det är ju vid gudstjänstgemenskapen som det är ett bekymmer, säger Åke Talltorp, som inte kan tänka sig att utföra gudstjänster tillsammans med kvinnliga präster.
- Jag tror inte på den ordningen som Svenska kyrkan har infört. Jag tycker inte att den är bibliskt hållbar. Läser man nya testamentet så är detta inte möjligt att förena. Då får man göra avkall på somliga delar av nya testamentet."

Martin Lind är en ärans man, det är de alla. Jag vill ha det sagt.
Han såg också "en stor källa till konflikt" varit Åke Talltorps sätt att klä sig. "Han har försökt klä sig så polisiärt som möjligt och haft en fullständigt orimlig uniformsfixering." På den anklagelsen svarade Åke Talltorp med sanna ord och lugn besinning: "Vad är detta för trams?" Han fann biskopens uttalande vara "en offentlig kränkning av min yrkesheder", för han hade aldrig utgett sig för att vara polis. Polismyndigheten hade tagit fram en tjänsteutrustning för sin präst - och den hade Martin Lind själv skriftligen godkänt för bruk. Jag, som varit chef för fältpräster, kan inte uppfatta saken på annat sätt än att det var samma princip som gällde för tjänsteutrustning för Åke var ute med poliserna i tjänst. Han hade inte bara andakt vid en luciahögtid eller så. Han samtalade, själavårdade, var närvarande.

Vart ledde allt detta? Åke började köra taxi. Vid begravningsgudstjänsten ska jag minnas vad Åke sa till Corren om polisprästeriet:
"Jag saknar det fruktansvärt mycket. Det är en stor del av mitt liv som lyfts ut för mig. Jag vet att jag har utfört ett hederligt arbete."
Ska jag också fundera över faktum att biskop Lind inte visste detta?
Om jag inte blir för vemodig, eller kanske just då, ska jag försöka se alltihop i ljuset från och kring Jesus, det som tydligt finns i en kristen begravningsmässa.

Åke Talltorp var inte värd den behandling Linköpings stift med biskop Lind i spetsen utsatte honom för. Det hela var skamligt. Jag ska meditera på temat att "gott kan nog finns utan ont, men aldrig ont utan gott". Åke bevarade tron på sin Frälsare och var resklar när dagen för avresa kom. Men jag saknar honom. Det blir så, när man kommer i den ålder då vi går på varandras begravningar.

http://www.corren.se/nyheter/min-yrkesheder-kranks-4467171.aspx
http://www.dagen.se/polisen-kampar-for-sin-prast-1.249701

torsdag 23 mars 2017

En kyrka i världen att längta till

Vi behöver arbeta med dem som är mest utsatta, sa Modéus II när Stiftsfullmäktige i går samlades till seminarium. Då kunde man tänka sig att ämnet skulle handla om de exkluderade kv*nn*pr*stm*st*nd*rn*a, men ämnet styrde mot integration (fast inte av dessa...) och Regnbågsnyckeln. Många hämtar inspiration från arbetet i Växjö stift, sa han med slutsatsen att "stolta och glada" ska vi vara för detta. Det brukar sägas så. Alltså "En kyrka som integrerar - en satsning som engagerar". Då återstod för stiftsfullmäktige att känna just engagemang.

Varför ska vi som kyrka jobba med det här?
Hebr 13:1-2 och 5 Mos 10:17-19, Matt 19:14, Mark 10:15, Luk 18:17. Jesus själv var en flykting, hette det. När den enkla biblicismen är användbar, används den. Annars? Vore det inte vettigare att gripa sig ämnet an utifrån en mer allmänmänsklig ansats? Det tror jag. Risken är att bibelanvändning av detta slag blir lagisk. Om den inte blir lagisk så är den i vart fall styrd av intresse att hitta passande bibelord till det ärende som avhandlas utifrån den förutbestämda agendan. Kan man kalla detta "instrumental bibelanvändning"?

Stiftsadjunkten var emot gränsdragningar. De var vanliga, förstod jag, men felaktiga. Vi ska inte avgränsa, för avgränsningar rinner ner och blir till värderingar. Så sant. Han nämnde inte de tydligaste exemplen i Svenska kyrkan. Det fromsinta skitsnacket skaver, tycker de känsliga. Då läser jag Tino Sanandajis bok Massutmaning och inser en hel uppsättning komplikationer när det kommer till migration och de utmaningar vi alla står inför. Utmaningar? Tja, eller utgifter. Det är vi, våra barn och barnbarn som ska betala. Längre sträcker sig inte mitt perspektiv.

Vi fick läsa en gammal artikel från Stiftsliv, där god teologi /ja, det hette "bra" teologi men det ordvalet hade folkskollärare Carin Rundblom aldrig godkänt/ definierades. God teologi "utgår från hur verkligheten faktiskt ser ut, och skapar berättelser om Gud och människan utifrån den iakttagelsen." Då blir teologi immanent ideologi, menar jag. Vad är dålig teologi? Den "utgår från en färdig berättelse, som människan och verkligheten och Gud till varje pris ska anpassas efter." Detta är uppenbart dåligt - men vilken glädje har vi av två falska alternativ? Så läste vi en sida ur Paulus brev till svenskarna. Den lagiskheten väckte somligas entusiasm, förstod jag. Jag förstod också att få läst Sanandaji. Jag har.

Som vanligt skulle vi gå till olika hörn, ni vet en sån där trosstärkande positionering. Det handlade om vad vi bad om i församlingen; bli fler, bli aktiva mm. De två sverigedemokraterna satt kvar och utgjorde en egen grupp. De undrade över varför så många numera känner sig främmande i Svenska kyrkan. Det är uppenbart att SD i kyrkovalet avser att kapitalisera på detta diffusa främlingskap. Missnöjespartier fungerar så. Men det ska hederligt erkännas att dessa positioneringar, också SD:s position att sitt kvar på sina platser, var det närmaste vi kom en dialog under hela seminariedagen. Jag fascineras av seminarier, som betonar vikten av dialog och lyssnande, som blir en form för meddelande av insikter, mestadels levererade i monologens form.

I arbetet med utsatthet ska vi visa att vi är kyrka, sa stiftsadjunkten. Exponerad moral, sålunda. Alla församlingar har flyktingar, fortsatte stiftsadjunkten. Han känner inte till hur det är i Göteryd, Pjätteryd och Hallaryd och ville egentligen inte höra med kyrkoherden på plats hur det är. Där finns inte så många urinvånare kvar i den sydsmåländska glesbygden, än mindre flyktingar. Sedan berättade han om nätverksarbetet. Myndigheterna var tacksamma mot Svenska kyrkan. Då handlar det om frågor hur man gör med människor som inte fått uppehållstillstånd och ändå ska ha hjälp att vara kvar. Är situationen inte märklig? Antingen ska väl regelverket vara rimligt och följas eller orimligt och ändras utan att Svenska kyrkan ska ha projekt som handlar om att gå under regelverket?

När stiftsadjunkten kommit till slutsatsen att kyrkan blir trovärdig genom sina insatser, börjar jag tänka på Jesus. Resonerade han så? Sedan fick vi vittnesbörd från integrationsfrämjare. De kritiska frågorna levereras mindre av dem, men detta som kunde uppfattas vara en brist, kompenseras av stor entusiasm. Jag tror inte att de studerat Sanandaji. Det som sägs vara en kyrka i världen ter sig mer diakonal än profetisk. Jag tror det är uppskattat av de politiska eliter, som genomför sin misslyckade politik. Men är inte Svenska kyrkans kallelse något mer utmanande? Det talades om Svenska kyrkans insatser och om pengar som fanns för detta arbete. Ingen, säger ingen, av talarna nämnde Frimodig kyrkas avgörande insatser här. Än mindre tackade talarna Frimodig kyrka. FK:s ledamöter noterade.

På eftermiddagen var det Regnbågsnyckeln vi talade om. Få begrep vad queer betyder men alla försökte läsa in den hbtq-ella gloslistan. Jag måste säga att alla var duktiga elever, tysta i grund och med några snälla frågor när det behövdes.

På väg hem hörde jag om attentatet i London. Jag följde BBC ett slag. Detta är världen. Så vad är det att vara Kyrka i världen om saken ska tas på allvar? Är det något annat än en rätt liten grupp människor som har tid att utsäga förnumstigheter därför att det i organisationen finns alldeles för mycket pengar, som gör detta möjligt? Själv tänkte jag denna morgon över hur livet ter sig i Ramallah och i Kabul. Det är till att vara vidsynt, konstaterade jag belåtet om mig själv. Jag kom på mig med att tänka på en värld att längta till!




onsdag 22 mars 2017

Bramstorps avläggare

Bondeförbundaren Bramstorp var regeringschef för sommarregeringen juni-september 1936. Detta faktum påminner om den goda historien när två bondgubbar tittade in i stian, där det fanns en gris. "Vad heter grisen?" Svar: "Vi kallar han Bramstorp för vi ska bara ha han under sommaren." Det tyckte alla utom bondeförbundarna var roligt. Bondeförbundarna finns kvar under täcknamnet "Centern".

Kyrkoval triggar bondeförbundarna, som Lars-Ivar Ericson i Skånska Dagbladet. Om jag fattat situationen rätt, och nu följer utgångspunkt för målangivning, svarade Ann Lång på ett inlägg av redaktören Bengt Olof Dike. Långs korta inlägg (SkD 13/3) kan man läsa på Frimodig kyrkas hemsida. http://frimodigkyrka.se/svar-till-bengt-olof-dikes-debattinlagg-1-mars-2017-skanska-dagbladet-folkkyrkan-vard-att-sla-vakt-om/

Kyrkoherde em Ericson tyckte då att det var gentlemannamässigt att kasta sig över Lång. Två män mot en kvinna. När det gäller Ann Lång, behöver nog Dike assistans, det betvivlar jag inte. Mucka inte med kvinnliga fd kommunalråd med anor i snapphanebygd, det är mitt kordiala råd. Ann Lång svarar för sig själv, men här kan jag i all blygsamhet notera några omständigheter. Dikes och Ericsons inlägg kan jag inte länka till. Ni får hoppas på att jag citerar korrekt.

Ericson passar i sitt svar på att anfalla Frimodig kyrka. Det är de frimodigas lott i kyrkolivet att bli påhoppade och påpucklade av de finkristna. Det får vi bära i saktmods ande. Visserligen tar sig Ericson enligt egen uppgift för pannan, när han läser Lång. Det kan förklara att han inte riktigt förstår, vad han läser. Tar man sig för pannan blir sikten begränsad. Det är i detta stycke lättare om man sätter handen för munnen.  Han har läst in att Ann Långs principkritik av partipolitiseringen ska uppfattas så, att förtroendevalda från andra nomineringsgrupper än Frimodig kyrka inte skulle värna om evangelium och kyrkans bästa. Var detta verkligen vad hon skrev? Det kan kollas.

Denna bristande insikt leder Ericson till städmani. Dvs han tycker att Frimodig kyrka "borde sopa rent framför egen dörr". Citationstecknen är hans. Varför det? Här kommer det, håll i er! Och nu är citationstecknen mina:

"I kyrkomötet möter jag ledamöter från Frimodig kyrka som fortfarande (sic! DS) anser att kvinnor inte kan bli präster och uteblir från gudstjänsttillfällen där kvinnor tjänstgör." Nu är Ericson fd kyrkoherde. Han är född samma år som jag, teologie kandidat och prästvigd 1984. Han syftar inte minst, kanske mest, på mig.

Det är sant att jag uteblir och att jag fortfarande (!) inte övertygats i ämbetsfrågan. Kyrkoherden är alltså av den sort som kräver kyrkoplikt. Noteras. Å andra sidan gick jag till högmässa med nattvard på Österskär när Margit Sahlin var där. Det var i november 1965. Nu undrar jag: När gick Lars-Ivar första gången till nattvarden hos en kvinnlig präst? Och nästa fråga: Hur kom han på att det här var en reform i överensstämmelse med vad Gud vill? Därtill: Varför har han under våra år tillsammans i kyrkomöte och kyrkostyrelse aldrig, säger aldrig, försökt övertyga mig och besvara mina invändningar i ämbetsfrågan, de är dock offentligt angivna i skrift? Jag finner denna försummelse vara märklig.

Men vad ska sopas framför egen dörr? Ska jag sopas bort? Är detta innebörden i Ericsons maning, att jag är en sopa, skräp, trash? Jag vill veta. Ska vi ses bakom möbelaffären i Derbe?

Nu är Ericson politiker, fd riksdagsledamot. Han utslungar följdriktigt till allt annat en politiskt passlig lögn:
"Ofta röstar de (Frimodig kyrka, DS) på samma sätt som Sverigedemokraterna." De flesta som läser Skånska Dagbladet har inte tid, lust eller kompetens att luska ut om det är sant att Frimodig kyrka ofta röstar på samma sätt som SD. Om därmed inte avses att Frimodig kyrka röstar på samma sätt som SD genom att resa sig upp eller trycka på voteringsdosa avses att vi i sak intar samma positioner Jag gör det enkelt för dem och för oss alla: Upp till bevis, Lars-Ivar! Det var väl inte Sverigedemokraterna men inte heller Centern som tog ansvar för en motion i flyktingfrågan? Det var Frimodig kyrka. När är detta "ofta" och hur ofta inträffar detta "ofta" som visar att Ericson är ett sannfärdigt vittne? Missa inte vad jag frågar som ett ifrågasättande. Jag undrar om Ercson är politiskt hederlig och vill se honom träda upp till försvar för sin politiska heder som centerpartist, alltså visa att han talar sanning. FK röstar ofta med SD. Handsken är kastad, som det heter. Och jag påstår utan omsvep och tills vidare att Lars-Ivar Ericson ljuger. Politiskt passlig lögn - men lögn. Möbelaffärens baksida?

Nu finns det en "risk att Frimodig kyrka blir talespersoner" (Ericson, inte pluralform på ett objekt som följer ett subjekt i singularis, sa folkskolläraren i årskurs 4) "för de anställdas kyrka och 'innegänget'." Det är människor som regelbundet och trofast tar sig till Kyrkans gudstjänst för att lyssna till Guds Ord och fira Herrens Heliga Nattvard som kyrkoherden betecknar som "innegänget". Vilken normalbegåvad gudstjänstfirare skulle vilja rösta på Eri(C)son efter att ha avfärdats med en speglosa? De anställdas kyrka, jo - och Ericson är pensionerad kyrkoherde! Kul. Men somliga är inte bara anställda utan dessutom engagerade och detta långt utöver arbetstid. Jag är själv en sådan. Så vad motiverar avfärdandet? Vad diskvalificerar detta att jag inte bara varit utan denna dag (men inte i morgon) är anställd från kyrkopolitiskt ansvarstagande? Det behöver nog förklaras.

Nå, efter detta EriCsons avfärdande av de kyrkokristna, de som på söndagen gör efter katekesens ord, pläderar han för en öppen demokratisk folkkyrka där alla känner sig välkomna oavsett hur långt de kommit på trons väg. Det brukar heta så. Men somliga av oss fattar ju att egentligen är vi inte särskilt välkomna, vi i de anställdas kyrka och de i "innegänget". Svenska kyrkan har alltid haft det svårt för dem som tror, inte för dem som inte tror, och allra svårast för dem som vet vad de tror.

Jag undrar i all enkelhet. Kan ni tänka er en ICA-handlare som avfärdar sin kundkrets med epitetet "innegänget"? Om ni inte kan det, varför?

Vad önskar Ericson? Håll i er igen! Han "skulle önska en större respekt från er sida (dvs Frimodig kyrka) för alla goda krafter som behövs för att jobba för kyrkans framtid." Har han fattat att prognosen för de närmaste sex-sju åren säger ett tapp på 600 000 medlemmar och en 80-85 000 avlidna varje år. Det blir dryga miljonen. Då är det faktiskt inte läge att avfärda innegänget, tror jag. Och den missmodets kyrka som Ericson de facto står för, är nog inte så mycket att hurra för. Men beröm ska Lars-Ivar Ericson ha. Han gör motsättningarna tydliga. Och den bild han förmedlar ska locka folk till Svenska kyrkan! Valrörelsen har sin egen repellerande kraft, må jag säga.

En gång i tiden slogs centerpartiet för
* bevarad relation kyrka-stat
* bevarad folkbokföring
* bevarat medlemskap utan dop.
 Nu slåss centerpartisterna tydligen för en
* bevarad folkkyrka.
Då är det väl efter sedvanan kört igen. Erfarenhetsmässigt brukar det som partiet vill bevara i det kyrkliga  gå förlorat.

Jag då? Stina Eliasson fick en utmärkelse för sina insatser i Svenska kyrkan. Jag tror att jag ska förvänta mig att få en centerutmärkelse. Kanske Bramstorpmedaljen. Jag hjälpte i vart fall Centerpartiet ut ur återvändsgränden i kyka-stat-frågan och därmed kunde Stina Eliasson få sin fina kyrkliga medalj för insatserna att genomföra den politik hon kritiserat och avpolletterat Anders Svärd för. Var är min av Centern förlänade medalj? Prosten Frithiof ska nog också ha en. Om vi inte kan dela på en - svåra vill vi inte vara.

Nu kan vi avbida en replik av kyrkoherde Ericson, hoppas jag. Visserligen tycker han att jag skriver långa drapor på bloggen, men jag undrar om han ändå inte tagit sig igenom denna....

Vill ni muntras upp?
https://www.facebook.com/filmsforaction/videos/10153810179575983/


tisdag 21 mars 2017

Det går att begripa också obegripligheter

Det var som om fjäll föll för mina ögon (Apg 9:18), när jag läste en bloggkommentar och plötsligt förstod vad "demokrati" kan betyda. Demokrati kan också, lite alternativt alltså, betyda "folkförankring". Och mot tanken att en kyrka skulle vårda det folkomspännande draget har väl få invänt? Däremot har många under 1900-talet funderat över den demokrati som kan bli totalitär och den demokrati som inte kan stå under uppenbarelsen eftersom den beslutar om allt, också om uppenbarelsen från Gud. Men om uppenbarelsen kan man inte rösta. Bara bestämma sig om man vill vara med eller inte. Ord kan alltså vara mångtydiga, förstod jag. Det blir konstiga debatter om folk inte är överens om vad orden betyder. Alice i Underlandet-känsla, kan jag tycka. Om demokrati är ett sätt att fatta beslut, är vi oeniga. Om det betyder "folkförankring" är vi överens. Men för klarhets vinnande kanske demokrati ska betyda vad ordet faktiskt utsäger - av demos och kratein. 

Socialdetikerna på 1950-talet påstod att det inte var uppenbarelsen som stod under omröstning. Det var ett argument som inte riktigt gick hem. Inte hos de kyrkligt förnyade, men inte heller hos professor Gustaf Wingren. Den fösta kategorin jobbade med friskt mod (i kyrkovalsouvertyren kan man nog inte skriva "frimodigt") för att bygga församlingar, tänka igenom grundfrågor, finns nya vägar med studiearbete och evangelisation men också genom att reflektera över sina sammanhang; kyrkoidentitet, ämbete, Bibel, bekännelse. Allt var arbetsuppgifter att entusiastiskt  ta itu med. Det som sedan hände, var att det kom en frostnatt i vårtiden och det som spirat dog. Så uppfattade de saken. Den här sortens präster hade dock den ekumeniska rörelsen på sin sida liksom ärkebiskopen Yngve Brilioth, som skrivit boken Vården om kyrkan (1956) med preciseringar om vad Kyrkans frihet krävde.

De här prästerna hade uppgörelserna med Gustaf Wingren i färskt minne. Inte minst kanske därför att de uppfattade att Gustaf Wingren inte kunde svara i sak på deras inlägg. Debatten rasade i två omgångar i Svensk Kyrkotidning. Den är sammanfattad i ett avsnitt i en bok som heter Kyrklig Splittring. Men när det kom till demokratiseringsfrågan var det gemensam front mot socialetikerna, de som företrädde den ideologi som efter år 1982 slagit igenom i Svenska kyrkan. Gustaf Wingren kunde blottställa skillnaden mellan borgerlig och kyrklig demokrati. Den ligger i (kursiverat här) "förankringen i den lokala gudstjänstgemenskapen" (Wingren, Demokrati i folkyrkan, Gleerups, Lund 1963 s 59) Både prästen och de förtroendevalda är underställda nådemedlen, kan det heta. Visst är detta en idealistisk syn, som en lärd författare tidigt påpekat, och den har inte genomslag i det faktiska livet. Den beskriver dock hur folkkyrkotänkare i Billings efterföljd tänkte.

Den socialetiska delegationen tänkte inte så. I deras tänkande slog demokratin restlöst igenom, men inte i betydelsen folkförankring så mycket som beslutsform. Deras tänkande var/fungerade som ideologi för beslutsfattare i kyrkan. De principiella frågorna om gränserna för demokratin ställdes aldrig på sin spets. Frågan vad som i demokratisk ordning inte kan beslutas, ville de inte klargöra. Skälet var enkelt. De såg inga gränser. Har det i demokratisk ordning beslutats att rött är sött, gult är fult och blått är flott, är det också så. Det var detta problem som den ekumeniska rörelsen hanterat under 1930-talet genom att tala om "den totalitära demokratin".

Är Kyrka och demokrati så uppbundna vid varandra som det sagts? Inte i urkyrkan eller fornkyrkan, förstås. Inte i det feodala samhället. Inte i något sammanhang före den moderna demokratins genombrott. Och då var den kyrkliga demokratin så konstruerad, att den utgick från den lokala församlingen med vid kyrkstämman valt kyrkoråd och därefter valda elektorer representanter till de andra organen. Den partipolitiska ordningen slår brutalt igenom när Svenska kyrkan börjar förlora folket. Det är en historiens ironi eller en alldeles självklar konsekvens av det förhållandet.

Handlar det om folkförankring står emellertid andra verktyg än partipolitisk demokrati oss till buds. Det var folkförankring när Sverige kristnades och det likväl inte fanns ett enda kyrkoråd och ingen var demokratiskt vald. Vad var det som grep människors hjärtan då? Jag hör sannerligen inte till dem som tror att de partipolitiska företrädarna säkrar folkförankringen i kyrkolivet heller! Plats för skratt. Jag har varit med för länge för att tänka så. Den missionerande kyrka som slog igenom under tre århundraden hade inget politiskt koncept. Den hade en mission! Det blev något av den.

Nu tror ni att jag glömmer att vara pigg, käck och munter? Icke! Samhälle & Existens kan bland deltagarna räkna in en kyrkopolitiker från Mörrum. Han tänker sig vara där för att opponera, var det nu ska ges utrymme för sådan opposition, för det är medverkande i seminarier och gemensamma uppställningar som tycks stylade. Kyrkopolitikern berättade i en kommentar att han skickas till Malmö av sin församling. Har vi inte då fått en illustration till hur politiker finner nöje i att för kyrkliga medel konferera om frågor i skärningspunkten med mycket men inte "tro". Något om "Gud och Jesus" står inte på programmet. Så är det också ett program i korsvägen mellan politik, kultur, media och teologi. Läs en gång till. Teologi. Inte tro, inte den tro som skulle vara motståndskraft i politik, kultur, media och teologi. Das lässt tief blicken.

Detta var det jag hade på hjärtat. Det går att begripa också obegripligheter. Nu till Göteryd, som vi säger.


söndag 19 mars 2017

Friends eller Arena

Situationen klarnar. Det gäller kyrkosynen. Det gäller också en ideologisk uppgörelse, dvs nödvändigheten att värna Svenska kyrkan mot övertagande. Man får tycka illa både om blogginlägg och bloggkommentarer, men somliga insikter ger båda slagen om man står ut med det yviga, det förvirrade, det tentativa och det felaktiga. Om inte annat så klarnar det när det gäller verklighetsförståelsen. Vi förstår inte verkligheten på samma sätt och använder inte begrepp på samma sätt. Inte konstigt om det blir konstigt då, skulle man kunna säga.

Kyrkan kan uppfattas vara "Friends" eller "Arena" om vi ska beskriva i två tydliga kategorier.

Friends
är Kyrkan efter Herrens ord, för han kallar de sina just för vänner. Kyrkan består av människor, ett Guds egendomsfolk (1 Petr 2:9-10). Aposteln Petrus hela dopundervisning (1 Petr) går ut på att göra saken tydlig. Om detta folk, Guds familj och vänner, gäller att de är främlingar i världen (ni kan läsa på i apostelns brev själva) och samtidigt har Gud utvalt dem. Det är något som särskiljer dem från andra. Det betyder en annan livsföring och slutinsikten att allt handlar om Guds nåd. Dessa vänner kan få lida i världen, utsatta för förföljelse. Det var villkor då och är i grunden villkoren i alla tider. Om lidandet blir vardag, ändrar det likväl inte grunden. De kristna är Guds vänner och kallade till ett liv i gemenskap.

De kristna lever i världen. Den gamla insikten är (Brevet till Diognetos) att de kristna i världen är vad själen är i kroppen. Det finns något bland Guds vänner som är till för de andra. De kristna upptäcker uppgifter från Gud i det vardagliga, lite roliga i sitt slag eftersom de bara ligger där och väntar på att bli utförda (beredda gärningar). Det har visat sig betyda att de kristna gjort avtryck i sina samhällen. Somliga sedvänjor har förändrats och en kristen kultur har avlöst den hedniska.

Det fanns samhällen där lagstiftningens grundackord angavs: Kristus är främst i vår lag (Västgötalagen). Det kunde också under brinnande  krig formuleras så, att den svenska linjen är den kristna linjen (eller var det tvärtom?) Riksdag och kyrkomöte uttalade sig gemensamt och året var 1942. Nu var detta inte riktigt sant, men de vänliga kristna var inte beredda att se det. Den svenska linjen skulle kvickt visa sig vara något annat. Det betyder att det gamla blir det nya, främlingskapet accentueras på nytt. Den som är vän till Jesus blir ovän med andra. Detta faktum ändrar ingenting. Uppgiften är fortfarande att förkunna Herrens storverk och vara beredd på lidandet. De som är Herrens vänner får inte dra sig undan ansvaret. De är ett medvetet folk, dessa vänner. De ser sig som Guds familj på platsen och firar gudstjänst för att världen ska leva.

Arena
är Kyrkan som en pigg idé att visa sig relevant. Det finns så många frågor och problem att ta ställning i och människor behöver hjälp för att orientera sig. Då behövs en arena där människor kan mötas och få inspiration att tala om frågorna och problemen. Kyrkan blir denna arena. Politiker blir tacksamma, för de grundläggande värderingarna kan de egentligen inte själva tänka ut. Alternativt har de redan tänkt ut dem och finner att deras idéer behöver just en arena. Kyrkans unika uppdrag på den arena som tillhandahålls blir att visa hur viktiga värderingar är. Om detta går det att samtala länge och Kyrkan står för några viktiga värderingar, till exempel den om alla människors lika värde. Det skulle kunna sägas att en poäng med arenan är att på den sägs allt det kloka som alla kan vara eller bli  överens om. Kyrkan blir en arena för det etiska i samtiden.

Självklart betyder detta att somliga särskiljande markeringar hålls undan. Vid konferenser kan det finnas möjlighet till morgonbön och det blir en avslutningsmässa när konferensen avslutats (se programmet för konferensen Samhälle & Existens, t ex). "Gud och Jesus", som det heter, saknas också i programmet och det är lika självklart. De särskiljande markeringarna kan inte vara på arenan. Det är som det brukar vara. "Tro får du göra i kyrkan!"

När Kyrkan uppfattas vara en arena står den öppen för inflytanden från många håll och berikas så. Människor med annan tro blir i det perspektivet kyrkliga tillgångar och ju mer integrerad kyrkan som arena blir i det samhälleliga, desto mer relevant visar den sig vara. Kyrkan, alltså. Kanske inte budskapet.

Visst kan man undra vad som är nytt i detta med en kyrka som fungerar som arena och är noga med att hålla sig till makt och makthavare. Är det inte egentligen "same but different"? Det har nämligen alltid funnits en grundläggande skillnad mellan Kyrkan som ser sig vara vänner med Herren och Guds eget folk och den kyrka som ser sig vara en arena. För de första kristna var arenan något annat. Det var där de fick ge sina liv för sin tros skull och bli martyrer. Till den arenan förs aldrig institutioner som vill vara optimalt relevanta. Dit förs bekännarna.

Till bloggkonnässörerna ett kort besked. Det är verkligen konstigt att detta blogginlägg som jag skriver tidig måndag morgon hamnat som inlägg i går kväll. Då skrev jag bara ner rubriken, som slagit mig på väg hem från Pjätteryd men det var kanske lite ofokuserat riset kokade under tiden och hundar skulle bemötas med individuell vänlighet.


Säg, har ni erat glada barnasinne kvar?

Jag har det glada barnasinnet kvar. Det är bejakande och nödvändigt att ha det så. Hur skulle annars livets vedermödor hanteras? Barnasinne och barnaskap hör nämligen ihop och en kyrkokristen förmår uppfatta vad dopet åstadkommit. Vi borde, som Kolingen på sitt eget sätt påpekade, åka på barnbiljett. Han blev lite upprörd när polettförsäljerskan påstod att "ni är väl inget barn heller!" Kolingen utbrast: "Man är väl Guds barn för farao, sabla polettsubba!"

Mitt barnasinne stimuleras när jag ser programmet för Samhälle & Existens. Det är ett event i korsningen mellan politik, kultur, media och teologi och motsvarar sålunda högt ställda krav på pk-ism. Viss dysterhet kan drabba en smålänning när det hela kostar 2795:- och då tillkommer dryck vid måltiderna samt resa till Malmö och övernattningar. För många behövs två övernattningar, konferensen börjar kl 9.Sådant får man sätta sig över.

Konferensåret ställer sina krav. Verbums inspirationsdagar i Stockholm, Teologfestivalen i Uppsala, nu Samhälle & Existens, Almedalsveckan och till detta Bok & Bibliotek. Vilket är det för konferenser gemensamma? Någon annan betalar. Detta är en omständighet som en smålänning till dels kan glädja sig över och sålunda sätt sig över det kostsamma. Till dels? Ja, till dess att tanken slår att det är mina pengar som bekostar konferenserna. Kyrkokommunala medel.

Så läser jag listan över de idoga. KG Hammar, Anders Wejryd, Anders Ekhem, Bengt Kristensson Uggla, Kent Wisti, Martin Lind, Ulf Bjereld,  Helle Klein, Wanja Lundby Wedin, Elisabeth Gerle, Sara Wrige och Cecilia Nahnfeldt har alla varit på konferenser tidigare och framfört sina synpunkter. Nu får de vara ihop med Eva Hamilton, Claes Elfsberg, Marianne Rundstrom, Heidi Avelan, Per Svensson, Ebba Witt-Brattström, Karl-Petter Thorwaldsson, Susanna Alakoski samt ytterligare folk och adligheter.

Martin Lind ska ge sina synpunkter på frågan om lönearbete är den enda utvägen och KG Hammar besvarar frågan "Det krackelerade samhället - vem faller emellan?" Rikitgt vad Wejryd ska göra, fattar jag inte men han ska vara där och säga något. Kanske kan han ha någon synpunkt på frågan där de med fina titlar diskuterar: "Vilka är alternativen till yrkt som en främsta identitet och vad skulle människor och samhälle vinna på en ny syn?" Ordet går till ärkebiskop emeritus, agronomie doktorn h c Anders Wejryd. Barnasinne! Samhällsklassen prekariatet har dock sin företrädare på konferensen. Men då är väl fortfarande yrket främsta identitet och man kan framträda som "lönebidragsarbetare"?

Icke få av de medverkande röstar på samma parti, inser jag. Hur känns det för dem att myndigheter och statliga institutioner hänvisar till civilsamhället för att få till ett fungerande välfärdssamhälle. Det diskuteras. Och jag återvänder till den småländska frågan, är detta effektiv svensk socialdemokrati som konfererar i trygg medvetenhet at också på denna arena är det andra som betalar? Det var en dum fråga att ställa. Varför det? Det är söndag. Men kan det hela inte uppfattas som lite "tilltagset" trots allt?

Det finns en del som inte diskuteras. En konferens av det här slaget som en informativ beskrivning av en förvirrad men fortfarande välvillig - dock introspektiv - medelklass, kunde vara tema för ett av seminarierna, dvs "vad är det vi håller på med?"- men icke. Eller en genomgång av den opålitliga medelklassen i de tyska städerna under perioden mellan de två världskrigen med frågan om inte barn till den tidigare medelklassen, som nu blir prekariat, är politiskt lika farliga som när det begav sig. Det var en besviken ungdomsrörelse som organiserade sig då. Och nu? Perspektivet faller utanför Samhälle & Existens och det var just så det var då också. Tror jag.

Nu förtar detta på intet sätt mitt goda humör eller mitt barnasinne. Det är när vi får se konferensprogrammen som vi i behändigt format ser vår tid och vårt samhälle. Och tro mig, de tror på det de säger, de konfererande. De får valuta för dina pengar, om man säger så. Vad det välmående Malmö ekonomiskt stoppar in i konferensen vet jag inte. Men om Malmö kommun inte har råd mer än att låta kommunalpolitiker medverka, har Svenska kyrkan pengar. Livet är underbart för oss med barnasinnet kvar.

I dag är jag kyrkoherde i Göteryds, Pjätteryds och Hallaryds kristna församlingar. 10 högmässa i Göteryd, 16 musik och väckelse i Pjätteryd. Det senare skulle kunna kallas Väckelse-sång... (bara roligt för sådana som bor i Kronobergs län och känner till Tingsryds kommun. Det barnsliga och det glyttiga ligger nära varandra).

http://svenskakyrkanmalmo.se/om-oss/samhalle-och-existens-2017/

lördag 18 mars 2017

I grunden krigiskt

Kyrkvärden i Göteryd, fd kompanichef i Hemvärnet, och jag umgicks något på expeditionen i går. Han var jägarsoldat från I 11 när det begav sig och stolt över sitt regemente. Det var kanske detta fredliga men i grund krigiska möte jag hade i bakhuvudet när jag for hem, via krigsflygfält 89 (jag minns väl beteckningen rätt nu, major Barkevall?), Enerydafältet. Då och där frågade jag mig: "Vad gäller striden i Svenska kyrkan? Och är det en strid, en lärostrid? Mycket blir kanske enklare om vi ser saken så?"

Uppenbarelse contra demokrati
På 1950- och 60-talen kunde striden förstås handla om kristen tro som uppenbarelse contra demokratiska beslut om vad tron skulle innebära. Eftersom Själafienden, sa man, gärna vill få oss att ta itu med det näst viktigaste och inte det viktigaste, fick vi se en strid om ämbetet. Den sades vara en ordningsfråga, men under dolde sig en lärofråga. Den skulle inte diskuteras då. Den dök med brutal kraft och löftesbrott upp senare. Det betyder att den viktigaste frågan, den om Uppenbarelsen (Bibeln, apostoliciteten - you name it) ställdes men avvisades så länge det någonsin gick. Den frågan blev ett partsintresse!

Den bild som ställdes fram var en polariserad förfalskning, men den fungerade. Å ena sidan de förstockade prästerna som predikade om helvetet och ville en dörrstängande kyrka. Å andra sidan de kulturöppna och inte så dogmatiska prästerna. Det var om den här öppenheten monologen Ringaren handlade och pastor Jansson steg in i folklivet eftersom alla visste hur det egentligen var ställt i de klent besatta kyrkorummen. Domprosten Danell samlade till två högmässor per söndag, till aftonsång och till tideböner veckan igenom. Socialetikerna stod för något som blev en lämplig ideologisk bas för partipolitiskt valda i kyrkofullmäktige. Det var dessa de demokratiskt valda som skulle fastställa Kyrkans lära.

Om saken har det skrivits minst en lärd avhandling. På omslaget syns Karl-Manfred Olsson locka folk till kyrkan medan domprosten Danell svavelpredikar för en liten förskrämd skara. Det var en teckning i Dagens Nyheter och den hör hemma i kategorin alternativa sanningar eftersom den ljög om det verkliga förhållandet. Men i denna polarisering kunde de flesta inte se motsättningen mellan uppenbarelse och demokrati. Det var detta saken på djupet gällde. Då. Och motsättningen fortlever men tar ny gestalt när uppgörelserna med mindre teologisk kompetens sker intra muros. De religionsvetenskapligt skolade tycks inte ens kunna sätta andra ord på motsättningen än slagord.

Kristen tro contra religion
Det kallas "olika tolkningar" men är olika verkligheter. Det finns somligt i Svenska kyrkan som är inkompatibelt med Kyrkans tro. Nu delar jag upp resonemanget i två delar:

Det vore inte helt ur vägen om de romerska katolikerna kunde börja fundera över väsentligheterna. Jag kanske inte ska räkna med dem som lämnat Svenska kyrkan och har att hantera den situationen. De har, heter det, inte kommit ut men "kommit hem". Så vad om inte ett hem hade de i Svenska kyrkan, där de döptes, konfirmerades och kanske prästvigdes?

Är de beredda att låta denna kyrka undergå i princip vad som helst och nöjer sig med att belåtet titta på och glädjas över förfallet? Ingen glädje är så stor som skadeglädjen, som bekant. Jag ska inte fråga hur stor procent av dem som kom hem hem efter några år helt enkelt har kommit bort, men andelen konvertiter som försvinner bort i det okända är betydande. Det sa inte jag utan en katolsk präst.

Har jag avslöjat att jag egentligen menar att de romerska solidariskt borde ge sitt stöd till katolsk tro i Svenska kyrkan och inte lämna sina tidigare trossyskon i sticket? Eller är tanken den, att en sekulariserad kyrka betyder att påffuan kan skära pipor i den vass där Mose ligger och bara väntar på tillfället? Detta var resonemangets ena del. Nu kommer den andra.

Det inkompatibla är förstås fromt, i grunden finns inga ofromma villolärare,  men detta är något annat än den Kyrkans tro som känns igen sekler igenom. Den andra tron är inte radikal på det sätt som Kyrkans tro är, att den återvänder till sina rötter. Den är radikal därför att den bryter upp, gör det uppror som tolkar reformation som ständig förändring, inte ständig förnyelse. Ni förstår skillnaden. Eller inte. Katastrofen inträffar när kristen tro blir religiös, dvs ett falsk medvetande och inte den uppenbarade sanningen om verkligheten. I grunden handlar detta om motsättningar.

Motsättningar har i Kyrkans historia visat sig vara viktiga för att röja undan det som är osant. Arios hade inte rätt, t ex. Somlig etablerad och omskruten praxis var fel (avlatshandeln). Maktsystemen visade sig orimliga (Leo X, korstågen mot provinsen Oc och Konstantinopel). Här är det rätt att göra uppror. Den kyrkliga traktan att vänslas med makten har alltid kostat något - oftast friheten - och därför måste rösterna höjas mot dem där uppe som riskerar så mycket (ryska kyrkans oförmåga 1905-1917 som illustration t ex). Motsättningar hanteras genom att de blir beskrivna och analyserade, inte genom tystnad eller mumlande. Det är här det i grunden krigiska kommer in. Präster blir obekväma när det kommer till teologiska sakuppgörelser. Inte alla men majoriteten och om några som talar gäller att deras nit är verkligt men inte visligt. Hur ska vi då kunna förstå det som i grunden är högst reella motsättningar och därmed dagliga vägval som gör Svenska kyrkan religiös och anpassad?

Det kommer alltid att finnas en majoritet som vill ha denna religiösa storhet. Den uppskattas i samhällstopparna. Den uppskattas också av folk, som får den religiösa servicen levererad. Vad är det för fel på billig nåd? Kommer det att finnas några andra som säger något annat? Kommer det att finnas några som förmår läsa Dietrich Bonhoeffer som en motståndsman och förstå vad han skriver om Kyrkans liv?

Så här långt tänkt i går skulle jag ta hand om hundarna. I dag ska jag möta de frimodiga. Tänk att det fortfarande finns sådant folk!






fredag 17 mars 2017

Solen sken

Solen sken i går, men jag var moloken hela förmiddagen. De tre från Västerås stift som svarat på debattsidan ska inte särskilt pekas ut som skyldiga. De var bara en utlösande faktor. Det var det där med att de tydligen ville träffas och prata om våra gudserfarenheter. Träffas? Prata?

Präster talar numera om "jobbet". De jobbar på söndagen och tydligen andra dagar också. Kan det vara så, att det återkommande talet om "jobb" egentligen skyler faktum att det inte arbetas särskilt mycket i den kyrkliga produktionsapparaten? Man träffas. Man pratas vid. Vad åstadkoms? På mig verkar det som om andra arbeten kräver mer av folk än prästeriet/prateriet. Gymnasielärare, tjänsteman i internationella insatser och butikschefer lika. I dessa sysslor finns ett ärende, en mening och ett mål. Finns detta i en syssla där man önskar att man får träffas och prata om sina upplevelser? Eller har något gått fruktansvärt fel? Är drivkraften borta, den drivkraft som ville se världen kristnad i vår generation? Kvar blir en tillvaro, där insatserna blir insatser för en organisation och för en trots allt rätt lättjefull tillvaro, där man gör det man gillar och inget annat. Samt träffas och pratar. Mer som en metod att hantera olikheter än som en metod att söka sanning.

Framtid skapas inte i en "terapeutisk" pratkultur med gott om tid för sådana aktiviteter. Framtid skapas av kallelsemedvetenhet och kallelsetrohet, dvs en hållning där vi frågar vad Anden har att säga församlingarna och gör därefter. Är det en felaktig kultur i vårt församlingsliv/ungdomsarbete som är bas för rekrytering av kyrkoarbetare, som vill fortsätta att bli omhändertagna och ha roligt tillsammans? Jag är ivrigt för studiedagar och fortbildning - men nog måste man fundera över de stora sammandragen genom att räkna mantimmar. Hur mycket arbetstid går det åt för olika satsningar? Nåja, jag kan ha grundläggande fel. Om det ändå inte skulle arbetats på hemmaplan så spelar det mindre roll om man konfererar på bortaplan. Men arbetar verkligen inte prästerna, sliter de inte ut sig i Guds rikes tjänst? Jag svarar: Det är just det som är frågan. "Vad har jag gjort i tjänsten för Guds rike idag?" kan vara en skrämmande fråga. Fast nyttig.

I går var det också direktsänt med handboksförslaget. Jag kollade en stund. Solen sken fortfarande. Egendomligt att upprepa att det varit "blod, svett och tårar" - för har ni sett blodet eller känt lukten av svett? Vem har gråtit? Så räddar man sig över genom att tala om barnkonsekvensanalys. Hagelin körde på med "tillförsikt och glädje". När en högerman så talar, ska man passa sig. Repetera Keesey´s bok Gökboet!

När Antje talade om "två olika paradigmer" begrep jag. Det kom att bli än tydligare sedan när kansliets underlag försett henne med kyrkoordningsparagrafer för att beskriva hur omöjligt det är att låta det nya vara tillägg till 1986. Skulle det gamla vara kvar, skulle den sammanhållande karaktären äventyras. Exemplet var att vi inte kan ha två rättsordningar. Det är till att inte ha någon egentligen kännedom om engelskt rättsväsende, noterade jag. Där inför man nytt och bevarar gammalt. Advokater ska också kunna leva!

Dyster la jag märke till att Svenska kyrkans gemensamma (nåja) gudstjänstliv nu under slagordet "ordo" slås sönder. Gordon W. Lathtrop har levererat en modell som nu ska anammas. Det betyder, precis som Antje påpekade, att det ställs större krav när man ska välja att gestalta gudstjänsten, där bedrivs sålunda "jobb" för kantorer, präster, församlingspedagoger (barnperspektivet!) och detta ska "församlingen ha mycket glädje av". Sa Antje.

Jag la märke till ännu en omständighet. Så fort förslag läggs fram ska det talas om hur länge det arbetats i processerna. Så med ämbetsbeslutet, så med äktenskapsbeslutet och så med handboken. Talet om allt detta arbete under alla dessa år misstror jag. Jag tror helt enkelt inte att det är sant. 1997 handlade det om att kolla upp 1986:an och Gunnar Weman var då angelägen om att vara med. Det förslaget föll 2000. Sedan har misslyckandena skett i omgångar - är det inte vad som faktiskt skett? Men med idoghet kan saken ändå föras vidare? Och då kan det döljas hur  som fortsatt haft kontroll över handboksarbetet.

Svenska kyrkan ska fram till 2024 förlora 600 000 medlemmar enligt prognosen. Jag ser inga motkrafter, människor som organiserar sig för att göra tron trolig och medlemskapet aktivt och meningsfullt. Jag skulle kunna kalla en sådan hållning "icke-mission". Då är jag inte ute efter ett aktionsprogram för att upprätthålla/upprätta borgerlig religion, för jag kan min J.B. Metz och varsnar farorna. Jag är ute efter kyrkokristendom. Insikten om det stora medlemstappet och insikten om människors alltmer bisarra krav på att Svenska kyrkan ska ställa upp på deras hemmagjorda varianter av dop, bröllop och begravning, borde slita på dem som förväntas ställa upp. I det utgående 1800-talet fanns det präster som börjat sin prästgärning med att predika i överfyllda kyrkor och fick på sin ålders höst (ingen pension för präster!) se sig stå med endast en liten skara kvar. Det talas om prästdepressioner dåförtiden. Vad ser vi och vad kommer vi att få se om världen består? Vad ska vi som är uppfödda med 1942 års handbok, var med i förnyelsearbetet och tyckte att 1986 var en förbättring och fortfarande exempel på kyrklig enhet säga nu, när denna enhet ersättas av något som kallas "ordo" men som i ringa mening är uttryck för gemensam tro?

De arbetsplatskonflikter vi alla vet finns - och som ofördelaktigt skiljer sig från bråket bakom möbelaffären i Derbe - kan handla om motsättningar mellan de i grunden kyrkofrämmande, som via vårt system väljs in (problemet var biskoparna Einar Billing och Yngve Brilioth medvetna om så det är inget nytt) och det medvetna kyrkfolket/de medvetna kyrkoarbetarna, men kan också handla om hur prästrekryteringen gått fel. Ingmar Ström sa sig ha prästvigt fel folk. Dessa är i tjänst nu... Och vad ska vi säga om handbokskonflikten som blir uppgörelser i församlingarna när "ordo" ska strukturera det andra? Lätt är det inte. Det drar mot uppslitande konflikter, också och särskilt markerat i det lokala. Blir ni molokna som jag är, kan jag bara med ett hybridstycke (bäst så, tycker jag) utbrista:
Molokna i alla församlingar, församlen eder!


torsdag 16 mars 2017

Evidensbaserad kristen tro

Ska vi börja tala om evidensbaserad kristen tro, en tro som vilar på det uppenbara och som är tydlig i klinisk mening. Vi kan veta vad som påstås och ta ställning till påståendena utan att bli till oss i trasorna om någon kommer fram till att det någon tror är trams.

Felsluten är av två slag
Typ I är att betrakta något som inte i rimlig mening är kristen tro som den saliggörande tron.
Typ II är att helt missa att tron skulle vara något livsviktigt och därför avvisa tron.
Fel av typ I är värre än fel av typ II.
Detta konstaterande leder till uppmärksamhet på vad som lärs ut. Det är inte konstigare att göra så än att ha ett livsmedelsverk, en kemikalieinspektion eller ombudsmän för olika väsentligheter i livet. Det finns ju ett klargörande av att det är utifrån Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter alla läror och lärare ska bedömas.

Men hur evident är uppenbarelsen? De första kristna skulle väl säga att det var uppenbart vad som hänt, det kunde många ögonvittnen se. Somliga förklarade att detta berodde på svartkonster, andra på att Jesus var den utlovade profeten. Nu ska vi tydligen hantera det evidenta som symboler och metaforer och vara nöjda med det. Jag är för mycket materialist för att gå på den saken. Om jag tänker att Gud skapat mig och har en avsikt med mitt liv, vilket jag tänker, ska det då vara så svårt med det materiella när det gäller Jesus? Och vad är det för grundläggande förakt när någon avvisar vad de har att säga som var med?

Självfallet skapar precisa frågor klarhet. Finns änglar? Gick Jesus på vattnet? Kunde Jesus bota sjuka och stilla stormen på Gennesaret? Var änkans son död och uppväcktes av Jesus? Förvandlade Jesus vatten till vin? Kunde Jesus förlåta synder på riktigt eller var det bara något han sa? Är det sant att han avrättades, var död, blev begravd men att folk som kom till graven på tredje dagen inte hittade hans kropp men därefter mötte honom levande? Förhöll det sig så att Jesus under ett antal dagar gav instruktioner till sina lärjungar och gav dem order att gå ut i hela världen, utrustade med Helig Ande? Vad är på riktigt så som annat jag möter i livet är på riktigt?
Om allt detta är symboler eller metaforer är många prästers näringsfång i Kyrkan, resultatet av vad Jesus gjorde och lärde, precis lika metaforiskt förstås. Förutom lönen, för den är högst konkret och månatlig.

Jag styr inte på satser som kan bockas av. Jag frågar om evidens, inget annat. För det är i någon mening självklart möjligt att innehållsbestämma kristen tro. Varför skulle vi annars tro? Och tron handlar om att veta, det visste man redan på medeltiden.

Depressionen slog till för det är torsdag. De tre ljusen från Västerås stift förklarar a) att det inte var någon självklarhet att "tacka ja" till Kyrkans Tidnings önskan att göra en intervju för polarisering riskerades och b) att samtal och fördjupning före debatt var vad de syftade till. Nå, de som deltog i samtalet hade olika tolkningar av uppståndelsen. Så olika förkunnas. Varför "Teologi uppstår alltid i varje konkret situation." Kan det verkligen vara så med teologi om det inte är ideologi som avses? Det här blir förbryllande. Nå, oenigheten om uppståndelsen konstateras och lösningen föreslås vara att vi ska mötas för att "tillsammans prata om våra gudserfarenheter". Inte om Kyrkans tro. Perspektivskiftet är lätt att se. Och vad föreslås? "Om vår relation till Gud, skapelsen och varandra." Där for Jesus och Anden, t ex. Som sagt, perspektivet har förändrats bort från evidensbaseras kristen tro.

Ett kyrkovalsår borde den sortens frågor också diskuteras med påhaket vad det betyder i det personliga för beslutsfattarwannabes. Om Jesus har uppstått och lever och vill möta mig i Göteryds kyrka på söndag kl 10 och jag är i Göteryd med omnejd just då, varför skulle jag inte ta mig platsen där Jesus har sin mötesplats? Wistis undran skapar klarhet. Jag vill kanske inte. Mitt val. Det är inget att bråka om. Men om jag inte vill det mötet, vad säger det om min tro och mina prioriteringar?

Nu kan vi dra in apostlarna också. Uppenbarligen uppfattar Kyrkan att Jesus har valt ut en krets på 12 och sänt ut dem. De hade auktoritet i församlingarna just för att de var apostlar, inte bara veteraner (se Bengt Holmbergs avhandling Paul and Power). Om vi nu kunde stoppa in en apostel, varför inte ta Paulus, och låta honom visitera Svenska kyrkan, vad skulle han säga då? Skulle han finns somliga kyrkliga ställningstaganden märkliga? Några kyrkliga ordningar underliga (kyrkomötet t ex)? Några kyrkliga omständigheter förbryllande?

Skulle aposteln fundera över de många döpta som sällan eller aldrig firar gudstjänst? Skulle han lyssna till förkunnelse eller läsa Kyrkans Tidning i dag och bli som han var bakom möbelaffären i Derbe? Skulle han alls kunna förstå att människor som inte delar Kyrkans tro ska vara beslutsfattare på olika nivåer i det kyrkliga. Vi har ingen tidsmaskin som förflyttar apostlar på det viset. Å andra sidan har vi apostoliska brev, så fundera kan man alltid. Är inte apostlarnas tro just evidensbaserad kristen tro - vad är den då?

onsdag 15 mars 2017

Bakom möbelaffären i Derbe

Bråket ägde rum bakom möbelaffären i Derbe och så allvarligt var det, att Paulus och Barnabas inte höll ihop på sin resa längre. (Apg 15:39) De blev vänner senare igen, men just då och där bakom möbelaffären var  bara en lösning möjlig. De delade på sig. De var oeniga i sin bedömning av Markus, inte i sin bedömning av vad som är kristen tro och vilket ärende de skickats ut med. Denna omständighet är värd att noteras.

Hur vet vi att det var bakom möbelaffären bråket ägde rum? Det står inte ett enda ord om den saken i Apostlagärningarna. Nej, men har man varit i Antalya och tagit bussen söderut passeras rätt omgående Derbe Furniture och bakom ligger det gamla Derbe. Så det var verkligen bakom möbelaffären de bråkade.

Är perspektivet på två som bråkar med varandra inte deprimerande? Inte nödvändigtvis. Partier måste finnas ibland er, skrev aposteln. Finessen var att på så sätt blir det klart vad som är sant, vilka som håller måttet. Jag antar att sanningsfrågan är den verkligt viktiga för en kristen.

Det fanns (finns) en from sång. Det skulle bli fred på vår jord om bara jag fick bestämma. Det är verkligen sant, men avsikten var inte att skriva en text som säger vad den faktiskt säger om diktaturens värde. Den var front tänkt men komplikationen såg de flesta av oss. Där var fromheten hos textförfattaren dock det filter som skymde konsekvenserna. Vi vill inte införa en enmansdiktatur för att få fred på vår jord, för den freden skulle föra mycket ohägn med sig för den skulle vara diabolisk. Den som vet detta, kan fundera över oenighetens betydelse som födslovärkar när sanningen ska fram.

Bland kommentarerna på Bloggardag finner jag mycket sägas som jag inte uppskattar lika mycket som den kommenterande själv gör. Får någon problem med spydiga kommentarer, illvilliga eller rentav dumma, kan man hålla sig till blogginläggen och strunta i kommentarerna. Men där finns en del att fundera över, inte minst den stöddiga romersk-katolska hållningen. Eller inblickar i hur Svenska kyrkan uppfattas utifrån egen kulturkonservativ fördom. Ordet är informationsbärande och i år kan man säga sitt i kyrkovalet. De som lämnat Svenska kyrkan kan väl muntra andra att säga sitt, som i det här fallet är liktydigt med Frimodig kyrka.

Jag pläderar nu för fler bråk bakom möbelaffären i Derbe. Vi är i sak oense och det som nu av nomenklaturan drivs för Svenska kyrkan håller inte. Det hela blir till en gigantisk och ibland löjeväckande beslutsapparat som finns till för någon/några/något och detta av mycket oklar anledning.

Kyrkomötets arbetsformer har nu utretts (107 sidor). Det blir nyordningar. Tänk er när för vartannat kyrkomötesår ett tema ska anges och motionsrätten begränsas till detta tema och skrivelser från kyrkostyrelsen. Fritt motionsskrivande bara till två av fyra kyrkomöten. Kalaset kostar 1.6 miljoner per dag likväl. Utredningen som lägger fram förslaget har t ex flyktingfrågan i åtanke som tema. Ska en klentrogen som jag leta teman, ser jag i utredningen inte ett ord om "Gud och Jesus", som det heter. Ett tema som communcatio idiomatum vore ett intressant tema och stimulerande för ett kyrkomöte. Eller inte. Det finns i vart fall inte med. Man kan satsa på flyktingar och miljö. Eller samer.

Det ska bli två nya utskott, ekonomin slås ihop  och kyrkorättsutskottet blir ett sakråd. Så skapas utrymme för Samhälls- och kulturutskottet men också för Framtidsutskottet. Say no more - men relevansen skördar triumfer. Nu kan det kyrkliga systemet hjälpa staten att komma rätt med sina beslut, för de kristna vet så väl vad som bör gälla. Bakom möbelaffären i Derbe, där uppgörelserna sker, borde samlas rätt många som har vett att bli nervösa nu. Fler jurister in för att ta hand om kyrkorätten i ett särskilt råd föreslås. Det är fritt fram för fler partipolitiker som kan styra samhälle, kultur och framtid också från den kyrkliga arenan. I utredningen satt 2 s, 1 c, 1 BA (höger sålunda) och 1 posk. Kyrkostyrelsens arbetsutskott tillsatte. Say no more again! Utredningen har lämnats till kyrkomötets presidium. Alla kan nu samlas bakom möbelaffären i Derbe.

Där bakom möbelaffären får väl en del av bråket gälla Analysenhetens omvärldsrapport 2016, som kyrkostyrelsen fick två dagar efter sitt ekonomiseminarium, det som skulle handla om de övergripande frågorna (97 sidor). Tillståndet i världen gås igenom och så kommer slutraderna, värda att bli citerade:

"Hur detta världens tillstånd ska tolkas av en kyrka med ambitionen att närvara i och påverka samhällsutvecklingen är en öppen fråga. En kyrka i tiden är en arena där globala och nationella flöden löper samman, omtolkas, teologiseras och gestaltas på ett sätt som skänker människor hopp och livsmod."

Ska vi ha med oss en Bibel till baksidan av möbelaffären i Derbe för att slå i mer än slå i huvudet? Var i Den Heliga Skrift kan vi se detta vara Kristi Kyrkas mission? Kyrkan som arena? Inte ett Guds egendomsfolk som förkunnar Guds väldiga gärningar utan en producentapparat för religions-produktion och distribution.

Vad hade sposteln eller Barnabas för den delen sagt om den kyrkliga ambitionen att påverka samhällsutvecklingen? Det blir nästan lite kul att tänka över. Vilket denna världens tillstånd är kan en bibelläsare rätt kvickt skaffa sig en uppfattning om. Det kanske är lättare att tala om denna världens tillstånd än detta världens tillstånd för den första frågan är i vart fall kvalificerad teologiskt sett. Detta världens tillstånd återkopplar bara till en omvärldsanalys som skrivits som ett exempel på funktionell ateism. Så har vi det.

Kommentera nu saken visligt och så kan vi vid tillfälle ses bakom möbelaffären i Derbe för ett häftigt uppträdande. Bibliskt, förstås...


tisdag 14 mars 2017

Wistis undran

Jag ber nu att få mynta begreppet Wistis undran. Jag vill att rätt ska vara rätt och Kent Wisti la sin panna i djupa veck och klurade ut hur den fråga ska formuleras som ger uttryck för hans undran. Wisti talade och sa eller tänkte och skrev (oklart vilket) och hans undran tog sig uttryck i ordet "varför?". Det är en fråga pastor Wisti menar att vi alltid ska ställa och ställa i flera led.

Jag tror pastor Wisti har rätt, för jag anlägger ett barnperspektiv. Barn frågar så. Varför - får ett svar - varför - får ett nytt svar - varför. Så byggs en logisk tankekedja upp. Föräldrar kan bli halvknasiga på alla dessa frågor, men någonstans leder de. I kretsarna, dvs där vi finns med, ställer vi förslagsvis i fortsättningen inte omedelbart frågan "varför?". Vi säger helt enkelt vid överläggningar och i samtal "Wistis undran". Då vet alla. Har tillräckligt många gjort detta tillräckligt ofta har vi myntat ett begrepp. Och då undrar ni kanske "varför?" - men så dumma frågor svarar vi inte på här, som prosten Edwall en minnesvärd gång fick till det.

En minidebatt på fejjan i den öppna gruppen Kyrkomötet, till för ledamöter i just detta möte men öppen sida, har skapat klarhet. En kyrkoherde förenklar det invecklade samtalet till att bli en fråga om elitism, dvs hur många gudstjänster ska man gå i för att kunna vara förtroendevald och i nästa led frågan om "rätt tro". Han slår idogt mot ett gammal frikyrkligt spöke och han får gärna brottas på. Särskilt begåvat är det inte. Han uppfattar en traktan hos dem han hör kritisera partipolitiseringen: "en stor makthunger och iver att försöka vrida Svenska kyrkan tillbaka några decennier vad gäller olika synsätt". Jag skrev att det inte är särskilt begåvat och nu har väl alla sett det. Han är, jag ber att få upprepa mig, kyrkoherde i Svenska kyrkan. Och centerpartist. En sak till: Kyrkoherden tänker att någon menar sin tro vara mer kristen än en annans. Mer kristen? Var har vi hamnat? Är den egentliga frågan inte vad som är kristen tro utifrån Kyrkans bekännelse och vad som inte är det.?Det ska väl i teorin inte vara så svårt att klura ut - eller är det? Här kunde Wistis undran bli till stor nytta när resonemang ska granskas.

Debatten drev vidare och vi fick veta att S vill ta ansvar för samhället, varav Svenska kyrkan är en del. Wistis undran styr förstås in på frågan om inte civilsamhället är en från partipolitiker fredad zon och varför den inte ska få fortsätta vara det. Vi fick veta att det inte finns någon motsättning mellan Kristus och folket som "herrar" i demokratin och då kunde Wistis undran användas för att göra klart om detta perspektiv på något endaste sätt skiljer sig från Deutsche Christens tänkande i tyskt 1930-tal. Det gör det inte.

Ledamoten av kyrkomötet som deklarerade sin övertygelse visste också berätta att han var kristen och religiös. Plats för Wistis undran om inte detta att vara kristen är något annat än att vara religiös?En kristen är just inte religiös för Verkligheten har fått  grepp om de kristna så de slipper att vara religiösa. Deklaranten förklarade sig inte tro på jungfrufödelse eller kroppslig uppståndelse "m.m." och Jesus är den främsta förebilden vad det är att leva som en god människa. Wistis undran hur detta går ihop med utdrivandet av hedervärda handelsmän från templet eller påhopp på överstepräster och fariséer blir av intresse i sammahanget. Men denne ledamot förklarar att han inte "köper" allt. Som vore kristen tro en vara till salu...

Nu tror denna ledamot inte att kyrkans tro är statisk utan något som utvecklas ständigt, liksom Gud skapar ständigt. Så tänkte inte apostlarna så Wistis undran kan vara motiverad inför detta tänkesätt. Det drar mot påsk men ingen uppståndelse i kroppslig mening. Wistis undran kunde kompletteras med frågan var Jesu döda kropp befinner sig nu, det brukar vara en bra fråga för att komma åt resonemangens djup. Symboliken i uppståndelsen gillas dock: "att ljuset segrar över mörkret, det goda över det onda", ja, ni fattar. Här är en kristen tro som inte tror på "en fysisk uppståndelse, på att Jesus föddes av en jungfru eller att han fysiskt gick på sjön eller förvandlade vattnet till vin".

Wistis undran är användbar inte minst när vi ställs inför alternativa fakta eller alternativa sanningar. Numera är han som företräder dessa alternativa fakta om kristen tro S-ledamot i kyrkomötet. Tidigare var han Visk och POSK. Jag noterar och har nära till Wistis undran. Inte för att jag hör till dem som tror att kristen tro är att bocka av vissa dogmer i trosbekännelsen, men nog är trosbekännelsen den flagga vi får ställa oss under för att berätta var vi hör hemma och detta inte för att förklara bort kristen tro utan för att växa in i den.

Han med sina alternativa fakta är alltså vald ledamot i Kyrkomötet, det organ som fastställer Svenska kyrkans lära. Den som finner denna ordning besynnerlig kan antingen ge upp eller ge sig uppgiften i kast att stå för vad Svenska kyrkan efter sin bekännelse lär. Några väljer att gå. Det vågar inte jag. Jag vill inte höra min Frälsare säga: "När jag behövde dig som bäst i den kyrka där du döptes och fick bli barn hos Gud, hade du gett dig iväg." Jag menar fortfarande att Svenska kyrkan förvaltar heliga hemligheter till för folket och att det intellektuellt anständigt går att dela Kyrkans tro utan avkortningar eller krumbukter. Plats för Wistis undran! Fast nu som en fråga till sig själv.


måndag 13 mars 2017

Bekymrad över S

Jo, jag är bekymrad. Socialdenokraternas perspektiv inför kyrkovalet är de utanförståendes. Jag fattar egentligen inte att kristna socialdemokrater låter sig nöja med detta. Bengt Olof Dike jagar på att "Gud och Jesus" inte nämns - men det kan väl inte sekulära politiska partier göra. Och så slår fällan igen om Dike också! För det övergripande problemet är, som påpekats så tydligt, att det är just sekulära politiska partier som agerar utifrån sina självklara agendor. Men dessa är inte Kyrkans, förstås.

Några av er vet att jag förmår skilja mellan sossar och sossar. Somliga sossar ska bli kommunalråd och uppträder därefter. De är i grund ointressanta som samtalspartners. Kula Bengtsson-typer. Andra är vitala kamrater. Lisa Eliasson, som heter Tommy, men alltid kallas Lisa. Eller Lasse Wittenmark.  Jag återvänder, som de insiktsfulla ser, till Katedralskolan i Växjö under 1960-talets mitt. Mönstret håller tiderna igenom. När socialdemokrater typ kommunalrådsaspiranter tänker, är det  i utgångsläget ointressant mest därför att kommunalrådsaspiranter inte kan tänka i en idédebatt. Alltså skriver de kyrkovalsmanifest på samma sätt. Det blir egentligen bara dumt och till ingen som helst ledning för den som ska kämpa på i det kyrkliga. De förser oss med sedvanliga slagord och floskler. Hur kul är det?

Nu betackar jag mig dock. Jag ska jagas därför att jag - men inte Frimodig kyrka - är kv*nn*pr*stm*st*nd*r*. Det är jag. Jag gick i november 1965 på Österskär till en högmässa Margit Sahlin hade. Det är högmässa med en kvinnlig präst tidigare än någon av de nuvarande biskoparna i Svenska kyrkan. Så vad ska jag ha skit för? Mitt problem var att jag ville försvara ämbetsreformen 1958 och läste på. Det är glasklart att på det vis som skedde, kan inte en kyrka anta en reform om ämbetet. Säger ni emot? Jag blev en icke-troende och det med mycket goda skäl. Det mitt ställningstagande om ämbetet betyder inte att jag skulle ha en krum kvinnosyn. Det är Kyrkans ämbete jag diskuterar och ett år 1958 ämbetsbeslut jag ifrågasätter. Handen på hjärtat, vem av er (bortsett från min kusin fd professorskan) tror att riksdagen begriper denna fråga bättre än 1957 års kyrkomöte?

På motsvarande sätt frågan om äktenskapet. Homofob är jag inte, jag är vän med fler bögar än genomsnittet av svenskar, men jag undrar över vad ett kristet äktenskap är om det inte är en förening mellan man och kvinna och hämtar bibelstöd för detta. Så tänkte stackars Wejryd också innan han fattade varifrån och vart vinden blåste. Då blåste han med. Men jag tar ingen skit här heller. Vad är äktenskapet om det ska definieras i en kristen kontext och inte som ett följdbeslut efter en lagändring i Sveriges riksdag? Ge mig svar om detta och snacka inte om annat.

Låt mig återgå till kommunalrådsaspiranterna. De finns i det kyrkliga. Aldrig, säger aldrig, har de uttryckt en enda intressant tanke. De förbidar. De vill förstå vart vinden blåser. Det är rätt jämmerligt. De hade mått mycket bättre om de fått vara med i Frimodig kyrka och utmanas intellektuellt. Det får de inte. Då åker de ur partiet. Det säger allt om ett orimligt system.

Då ska jag begå skalkestycket och berätta hur det går till i det kyrkliga. I kyrkomötet sätter sig partigrupperna enskilt, kommer överens och framträder därefter. I min tankemodell - och jag menar att detta är Frimodig kyrkas - tar vi in invändningar och knådar sammanhang för att upptäcka vad sant är och inte bara alternativa sanningar. Vi vill föra öppna debatter i öppna fora, tala klartext i plenum. Men så går det inte till. Inte heller i kyrkostyrelsen. Partigrupper eller partiallianser samlas före kyrkostyrelsens sammanträde och kommer överens. Sedan träder man upp och röstar. Jag tror inte att detta är det intellektuellt optimala. Nu fick jag till det! Men där sitter dom, parti efter parti. Frimodig kyrka? På åskådarplats. Då och då en ovälkommen replik. Ska inte kyrkostyrelsen i april försöka tysta denna blogg, fast något annat ljögs ihop i kyrkomötet? Nå då så.

Hur ville jag ha det? Jag vill ha kyrkliga sossar i Frimodig kyrka 1. för att de ska få ha det trevligt och  tankemässigt stimulerande/utmanande och 2. för att de ska bidra med något. Nu väljer S att sitta som en sekt och förlita sig på sina mandat, men S bidrar föga. Ombudsmännen styr och sorterar bort. Därför är min vän Lars Rydje inte längre med. S fick leverera en ny ålderspresident (plats för skratt!). Varför det? Därför att tjänsteandarna inte lärt sig räkna nämnare. Om jag de facto suttit i kyrkomötet många fler dagar än ålderspresidenten, är något fel - men inte mitt fel! Systemfel, sålunda. Och det kan roa, för det beskriver precis hur kyrkomötet fungerar i det kyrkliga: som ett organiserat systemfel.

Nu ska partisystemet försvaras. Det kan göras med argumentet att det alltid varit partipolitiserat. Jag tog fram kyrkomötesprotokollet 1946, läste Vår Kyrka, Bo Giertz, Glimt från kyrkomötet, nr 50, s 2 samma år och kollade Nancy Erikssons memoarer Nancy, s 81-90 (Bonniers 1985). Hon nominerades partipolitiskt, men det gick i samtiden inte riktigt att uppfatta detta eftersom den grunden inte deklarerades i själva valet. I valet steg ingen fram med partibeteckning. Det politiska partiet var i den kyrkopolitiska dramaturgin något man inte ville eller kunde se. I Vår Kyrka var Bo Giertz upprörd inte över något partipolitisering utan över att en ateist/agnostiker valts till och talade som en sådan i kyrkomötet. Han såg inte att just detta var det nya - och på sitt sätt logiska. Biskoparna hade länge sett problemet. Det börjar bli dags att säga basta. Så här kan en kyrka inte ha det. Det är inte sagt om socialdemokraterna som parti. Den enda frågan är frågan hur kristna, kyrkokristna, sossar låter det här fortgå. Betyder inte tron mera?

Nu kan alla uppfatta att jag är stygg mot sossar. Det är jag nog inte. De andra partierna är inte bättre, inte de uppenbara, inte de fördolda. Bort med partipolitiseringen! Fram för den kristna gemenskap, den communio sanctorum, där människor talar allvar med varandra i tillit till varandra och tar vara på alla nådegåvor i församlingen. Denna enkla mening blir i Svenska kyrkan revolutionär!

I går  var jag i Markaryd. En alert församling, trevliga människor, enkelt fika och så några sysslingar som bor på orten. Petter Nilssons döttrar borde jag kunna räkna upp - var det Charlotte och Nanny och Alma men vem av döttrarna har jag missat. I Sjöaryd bodde Josua, som var son till Charlotte eller har jag fått allt fel? Vi talar nu om platsen där freden mellan Danmark och Sverige förhandlades. Ja, ni förstår - men gör jag? Så stort det var för mig att få fira högmässa i Markaryd! Det finns ett gudstjänstfirande och begåvat folk i landet. Tid att tala allvar sålunda. Och glädja sig över viktiga människor som vill kandidera i kyrkovalet.




söndag 12 mars 2017

(S)-öndag

Socialdemokraternas kyrkopolitiska program kan avhandlas också en söndag. Det innehåller en del riktiga pärlor. Det kan avhandlas andra dagar också, dagar när man inte behöver vara (S)-näll.

"Vi socialdemokrater vill bygga vidare på den framtidsväg den öppna folkkyrkan är. För oss har den Svenska kyrkan (dom skriver så, men det hade nog svenskläraret inte gillat, DS) en viktig roll att spela i det nya folkhem som socialdemokraterna vill bygga för framtiden. Vi Socialdemokrater (stort S, DS) vill att Svenska kyrkan skall vara en modern folkkyrka, som utstrålar framtidstro och är öppen mot världen."

Framtidsväg? Medlemssiffrorna rasar, gudstjänstlivet ransoneras, stordriften slår igenom men framtidsväg lika fullt. Och denna moderna folkkyrka ska utstråla framtidstro.  Folkkyrka i folkhem måste bli civilreligion, dvs en kyrka som i biblisk mening är öppen för världen. Om vi nu skulle fundera över begreppet "en modern folkkyrka" är rimligtvis första invändningen att Kyrkan i alla tider, på gott och ont, varit modern. Så vad är det som synnerligast önskas nu? Det får vi återkomma till en vardag, fruktar jag.

Alla ska vara välkomna, heter det. Det kan man säga, för det är väl därför det kallas till gudstjänster publikt, dymedelst användande av kyrkklockor. Lite knepigt är kravet att alla ska "känna sig välkomna och värdefulla" eller inkluderade som det också kan heta. Ett politiskt program för känslolivet ter sig egendomligt. Men detta har partiordföranden Stefan Löfven, Sveriges statsminister, suttit och antagit.

Bäst är kanske när Löfven går ner på lokal nivå och hävdar att de församlingslokaler "som ska användas ska också erbjudas till övrigt föreningsliv". Alla församlingslokaler ska sålunda inte användas, lokalbehovet måste systematiskt gås igenom, men de som ska användas ska användas också av andra. Ska erbjudas, heter det! Vore det inte kul att höra Stefan Löfven lägga ut texten lite närmare om detta, för det ter sig lätt förbryllande att de dels behövs för församlingslivet men ändå ska erbjudas till övrigt föreningsliv. När, var hur? Det vore verkligen roligt om Stefan Löfven kunde bli mer explicit här. Och vad ska prioriteras - ett stort möte med PRO eller en liten grupp med flickor som pysslar i gruppverksamhet? Frågorna är många, som det heter i psalmen.

Kravet på öppenhet fascinerar. Kyrkogårdar ska vara öppna. Jag funderar på om jag någonsin i Sverige stött på en stängd kyrkogård. I Wroclaw har jag, men då var det en mosaisk begravningsplats. Kyrkogårdarna och begravningsplatserna "är en del av kulturarvet, och ska vårdas och hållas öppna och välkomnande till andakt, kontakt och sorgearbete". Intar politiker några centralstimulerande stimulantia eller vad är det som slår till när det kommer till programskrivning? Det är väl i programskrivningarna som det ska visas att partiet företräder klokskap och därmed locka till förtroende. På vilket sätt som det inte är nu ska kyrkogården vara öppen och just för andakt?

Bengt Olof Dike drog igång en valdebatt med socialdemokraterna. Han undrade varför det inte står något om Gud och Jesus i programmet. Inte nu men inte heller vid förra valet. Det skulle kunna bero på att den moderna folkkyrkan inte ägnar sig åt just den sortens frågor, i varje fall inte när frågorna ska bli ett kyrkopolitiskt program från ett politiskt parti. Men nu känner jag att det nästan drar mot ett blogginlägg för vardagsbruk. Bäst att sluta. Jag ska bara lägga till ett. Jag tycker att socialdemokrater är värda ett bättre kyrkopolitiskt program än detta. Seriösa sossar har det inte lätt i dessa dagar. Men nu är det (S)-öndag och (S)-lut på blogginlägget.

Själv tar jag mig till Markaryd för högmässa kl 10. Mormorsfar startade Markaryds Sparbank år 1875. Hans liv var intressant. Han kunde berätta om upplevda spökerier från Polen och Ukraina. Det är inte heller någon söndagsläsning, blodigt och eländigt som det är....

lördag 11 mars 2017

Åke Talltorp 1947-2017

Först blev Åke änkling. Hans hustru Birgitta Lorentzson dog den 6 februari i år. Så dog han, som varit sjuk länge, i går, på natten den 10 mars. Nu är det tid att minnas.

Ett glatt gäng från Lund var på plats när Birgitta och Åke gifte sig i Vagnhärad. Åke kände vi mer än Birgitta  som läste i Uppsala men Birgitta hölls högt av Morsan, som Birgitta vikarierat för som läkare. Unga kompetenta kvinnliga läkare hade en särskild plats i en gammal provinsialläkares sinne. Birgitta och jag var inte riktigt nära vänner. Det var Åke jag kämpat ihop med. Men Birgitta blev distriktsläkare i Norrliden där jag var präst och hon hölls högt av medarbetarna. Det gladde mig. Jag hade inte räknat med något annat heller. Birgitta var rolig. Det var hon som gav Åkes Volkswagen-bubbla, som han övertagit av sin pappa och målat blå, det träffande namnet "Blåbäret."

Åke Talltorp blev inte 70 år. Blir livet långt, har vi levt 70 eller 80 år, påpekar psalmisten. Vi möttes första gången på hösten 1965, Åke elegant i en galonhatt. Det kunde vara så - i alla fall om en ung man skulle vara elegant i Nässjö. 1967 gjorde vi militär gröntjänst ihop. 50 år har alltså gått.  Livkompaniet, P 6 i Kristianstad och med viss scoutaktig entusiasm befälsutbildning. Av denna entusiasm kom den beteckning han gick under när han var student i Lund: Kapten Karlsson. Talltorp blev det nya namnet efter det torp där fäderna bott och verkat.

Ibland kommenderades Åke och jag till gemensamma militära uppgifter. En gång på Rinkaby skjutfält skulle Livkompaniet gräva värn. Kamraterna sprang ut med sina spadar och slet. Åke och jag väntade ett slag, granskade terrängen i tanke att denna övning måste fler ha utfört under årens lopp, anade konturerna av ett tidigare värn och grävde enkelt upp det tills vi var nere på några plankor. Lagom djupt och redan inrett mot väta. Vi rapporterade att vi var klara och befälet förundrades över denna vår snabba grävinsats, först färdiga som jag tror att vi var. De andra slet fortfarande med stenar och rötter.

Fanjunkare Johansson utbildade oss i sprängtjänst. Vi skulle  göra bomber för det fria kriget, rör och tändsatser och dynamit eller trotyl. Den teoretiska delen genomfördes i en barack i julihettan. Luckor för fönstren och inget syre. Det gick som det gick. Jag, som alltid varit intresserad av sprängämnen ända sedan vi smällde påsar på söndagsskolfesterna, var hyfsat vaken. Plötsligt säger fanjunkare Johansson i vanlig undervisningston: "Alla som sover", och så ryter han "stå upp!" Åke hörde till den majoritet som reste sig. Små nöjen är också nöjen.

Med Åke förde jag de djupa samtalen när vi läste i Lund och bodde på Laurentiistiftelsen. Det var thé, olika sorter för morgon, eftermiddag och kväll. Han bodde på tredje våningen, vill jag minnas, och jag på första. Ordnat talade vi om ord och begrepp i Nya testamentet (Åke hade ett latinskt-grekiskt testamente) och läste Svenska Kyrkans Bekännelseskrifter systematiskt och lika systematiskt Gunnar Rosendals Den apostoliska tron. Kursböcker och antikvariatsfynd därtill. Vi erövrade svensk och annan teologi. Långt om länge hörde vi till seminariet i missionsvetenskap och ekumenik och professor Österlin gladde sig över våra insatser. Åkes lic-avhandling om Roland Allen är internationellt uppmärksammad och har publicerats i flera omgångar, nu finns den digitalt vid Linköpings universitet.
http://libris.kb.se/bib/13993059
Åke hade ju med Birgitta varit missionärsvolontär i Zimbabwe och förberett sig för missionsarbete genom att läsa Allen och sett till att jag också gjort det. Bokglädjen var en frukt av handfast arbete att bygga bokhandeln Arken. Åke hörde till teologerna med praktiskt sinne.

Åke prästvigdes för Växjö stift år 1973 och hamnade som pastorsadjunkt i Nybro. När kyrkoherde Nyström mötte en, ska vi säga, teologisk nyorientering med  önskemål om förändringar, bland annat en fungerande doppastoral med dopsamtal, och en del andra tankar som ifrågasatte den trygga lunken i den lilla staden, blev kyrkoherden nervös. Vid ett tillfälle reste han sig vid sammanträdet och ropade: "Det är jag som är kyrkoherde här." Det tyckte jag var roligt. Professor Israel hade på samma sätt vid ett sammanträde på Sociologen i Lund rest sig och ropat: "Det är jag som är professor här!". 1968 har påverkat både här och där, tänker jag.

När Åke kom till Lindsdal norr om Kalmar hade han klara pastoralteologiska tankar. I det som blev Garvaregården ville han se församlingens centrum. Det ville inte gubbarna och kyrkoherden på plats gjorde sig aldrig känd för någon särskild frigjordhet från gubbarnas tyckanden, göranden och låtanden. Kyrkoherden var havlig. Åke fick något idéutrymme, men förvånade sig över hur en förtroendevald kunde klaga över att det kom folk till veckomässan. Prästen skulle inte fira mässa utan i stället vara ute bland den mopedburna ungdomen. Ja, det fanns understundom i det lokala en obegränsad dumhet. Men inte hos Åke. Han firade gudstjänster och undervisade och bedrev själavård. Utan Åke hade Garvaregården inte varit vad den blivit. Nu är den församlingscentrum.

Efter Lindsdal kom Birgitta och Åke till Tanzania (Åke tyckte att det tog honom lång tid att få swahilin på plats, men han konstaterade glad att den satt sig när det väl skett!) Därefter gick färden till Linköping.

I Linköping var Åke församlingspräst i S:t Lars och så polispräst. Modellen för polisarbetet hade han nog egentligen från "Industrial Mission" (Sheffield), prästen är en i laget, inbäddad, men präst. Detta ogillade biskopen Martin Lind. Jag vet inte varför. Någon sa att Åkes popularitet hos polisen tog ljus från biskopen. Jag nöjer mig med att konstatera att biskopens kritik slog sönder arbetet. Åke övergick till att köra taxi. I Svenska kyrkan är det sällan måtta på dumheterna. Varför inte ge de kreativa utrymme  i stället för att vara rädd? Nå, det var högkyrklig Åke var och denna omständighet kan räcka som förklaring. Ibland tänker jag: "Samma fascister här som där" och det är inte att okväda utan att analysera.

Åke levde med cancer under lång tid. Han ställde om sitt hus, såg till att hans forskningsmaterial kom till Örebro, ordnade någon som kunde överta hans teologiska bibliotek och lämnade en del papper till vänner. Det förtar inte det ledsamma. Vi bad för varandra och vi bytte tankar. Han var en god präst och åren igenom viktig för mig på många sätt. Var hade Svenska kyrkan befunnit sig nu om det funnits vett att ta hand om den sortens präster? Nu blev det taxi i stället. I Linköpings stift och annorstädes skulle detta bara uppfattas som en stiftets pinsamhet. Det är just pinsamhet det är.

Nu kan jag bara uttrycka resten på latin: Requiescat in pacem.
Han var ju, som han sa, resklar.
Jag drog mig Ps 23 till minnes.
Och upptäckte att detta var bloggpost nummer 2000.




Birgitta och Åke. Typisk generationsbild av studenter. Bokhylla å biltaket vid flyttningsbestyr och bilen är just "Blåbäret". Foto: Yngve Kalin

fredag 10 mars 2017

I Kalmar domkyrka

Jodå, jag har varit präst i domkyrkan också och följer med viss entusiasm kyrkolivet i Kalmar. Nu ter det sig lite annorlunda mot hur det var på Edwalls tid. Nu ställs på hemsidan frågan "Men för vem byggdes Kalmar domkyrka?" Det är en bra fråga.

Uppförandet finansierades med bötesmedel från Göta Hovrätt och tanken var att Kalmar skulle ha en riktig stormaktskyrka för det tycktes inte helt klart att Blekinge skulle vara svenskt utan den gamla gränsen kunde gå vid Brömsebro. Då skulle dansken, som kom till Kalmar på besök, få se på fint. Man kunde också tänka sig att svara att eftersom staden flyttades och Bykyrkan måste sprängas för att inte fientligt artilleri skulle kunna grupperas bakom den och beskjuta Kvarnholmen, behövdes den nya kyrkan. Man kunde till och med tänka att kyrkan skulle behövas för folkets skull. Så svaras inte. Bekännelsen blir på en och samma gång tydligare och otydligare: "För Gud. Och vem är det? Det är inte lätt att svara på den frågan."

Jag undrar vad prosten och doktorn Pehr Edwall sagt om det svaret. Om nu de anställda uppbär lön i en firma för gudaktighet och gudaktighetens spridande, kunde man tänka sig att det i varje fall fanns ett basalt svar. Men nu kontemplerar vi över faktum att det inte är lätt att svara på den frågan. "Himmelens och jordens skapare" är annars ett upprepat svar. Eller någonting från Romarbrevet? Jag vill ju gärna på mitt beskäftiga vis vara till hjälp och hugnad för dem som har det svårt.

Nå det tas nya tag: "Men om vi skulle göra ett försök skulle vi säga kärlek. Kalmar Domkyrka är med andra ord ett hem för kärlek. Livet självt. Dess källa, ursprung och innersta mening." Och så kan det knappast vara. Här är ett förkyrkligande av tillvaron men inte ett helgande. Kärlek blir vad firman tillverkar och kärleken har ett hem i domkyrkan. Blev vi så mycket klokare av det? Jag har just i domkyrkan sett folk som på inget sätt tycktes mig förvalta det som på ett rimligt sätt skulle kunna komma att uppfattas som kärlek. De var bara skitförnäma på det sätt man kan vara om man är fin i Kalmar och markerar hur patrasket finns i den nya stadsdelen Norrliden, där jag var präst.

Jag ser att jag varje måndagskväll under våren är välkommen till måndagskväll under orgelläktaren. "Formen är fika, samtal, nattvard med ljuständning utifrån hur det faktiskt är och skulle kunna vara." Det sista betyder att det är en öppen samtalsgrupp.

Jag läser programförklaringen:
"Vad är viktigt i livet? Vilka är mina sammanhang? Vad är min uppgift? I en tid när många beskriver en splittrad vardag med högt tempo och många förväntningar är det svårt att få till samtalet som bottnar i själva livet. Vi vet att upplevelsen av livsmod och livsmening är avgörande för hur vi tolkar vår vardag och vårt liv och samtidigt kan det vara så svårt att få kontakt med det mitt i allt."

Klart att vi kan prata om det här. Hördududu och hördududu! Men varför måste vi sitta under orgelläktaren, kan inte puben vara väl så bra? Och finns det något Kyrkan har att säga om vad som är viktigt i livet, alltså något som förkunnas, påstås? Något att stampa av i och utmanas av, alltså.

Vad ska vi göra? Vi samlas tillsammans "kring det som skymtar i det spruckna, i det ofärdiga, i erfarenheter vi delar med varandra. En plats där vi inte behöver ha tänkt färdigt, där vi kan pröva att tro eller pröva att tvivla.
Hur är det att leva med sprickorna? Vad händer om jag stannar upp och lyssnar? Vem är jag i mina egna ögon, och i Guds? Vad gör vi när livet inte blir som vi har tänkt oss det?"

Uppenbarelsen av Guds hemliga rådslut är en hållning och nog är det där skymtandet i det spruckna något annat. Det är väl rätt klart att jag inte behöver ha tänkt färdigt, men finns det några viktiga samtalspartners i Kyrkans rika andliga liv och hur ska jag få höra vad de har att säga? Nå, jag ska alls inte låta kritisk. Förtroendefulla samtal är väl alls inte dumt. Men erfarenheterna från Oxfordrörelsen var den att lagiskhet blev grundhållning när människor skyddslöst vek ut sig i det öppna. Autentisk själavård omges av tystnadsplikt.

Det är  en fråga jag måste ställa: Dom där som bjuder in, gillar dom mig? Jag frågade en kvinnlig präst och hon sa att det gör dom inte. Nå då så. Liten fråga stjälper ofta stort lass. Det hela var inte tänkt för mig heller, fick jag veta. Då blev jag fúndersam, som det heter i Norrland. Vilka bjuder de in då? Hör dessa andra till kategorin "sådana som vi i Domkyrkan gillar"och hur vet man det?

Det gamla knepet för att kolla om en präst kunde vara förtroende värd för samtal om det mest personliga var ju att lyssna till några predikningar. Därefter kunde man fatta om den prästens vidare kompetens i samtal var värd att pröva. För egen del skulle jag nog, när jag nu inte ska räkna mig som målgrupp, tänka att dom som gärna vill bli själarotare i det öppna ska man passa sig för. Jag gick inte ens på att kärleken har ett hem i Kalmar domkyrka. Det beror på att jag misstror en klerikaliserad kärlek. Gör inte ni?

I dagens Smålandskompost fick jag en tanketråd när jag såg det kyrkliga utbudet i Alvesta. "Ro för själen"-gudstjänst kanske ger viktig sakinformation. Själen, inte Anden. Och den själiska människan blir förnöjd. Men andliga ting för andliga människor? Kan det vara därför jag inte hör till målgruppen? Nu blir det svårt. Jag får tänka vidare.

torsdag 9 mars 2017

Var får han allt ifrån?

Modéus II jagar nu en ersättare för sig. För en dag. Den som är mellan 14 och 18 får skriva och anmäla sig för att bli biskop för en dag. "Är arbetet som biskop inte mer kvalificerat än så", sa en välutbildad gymnasielärare. Kanske är det inte det. Kanske handlar det mest om att öppna kranarna och låta Anden göra jobbet. Men idén är inte klok för det.

Ur ett barnperspektiv kränker idén den som får jobbet för alla som ser den som är biskop för en dag måste i sitt stilla sinne undra inte bara över idén utan över den som ansökt om jobbet. Här ska någon vandra runt och låtsas vara biskop och alla ska spela spelet. Tänk om en präst denna dag behöver söka biskopen i någon svår fråga och då lotsas till en15-åring? Eller tänk om det blir en middag hos landshövdingen och ersättningsbiskopen ska dit? Kanske det blir något sammanträde? Eller finns det dagar när en biskop bara går runt och egentligen bara utför uppgiften att finnas till och alla nöjer sig ned detta? Har biskopen inget egentligt arbete?

Ska den som blir biskop för en dag behörighetsprövas, förklara sig villig att i alla uppgifter etc? Hur skas biskopen vara klädd? I Lila skjorta, det fattar jag. Men liturgiskt? Finns det en lämplig biskopskåpa och mitra i passande storlek? Det har sagts att det för Putin tog et tag innan han fick snits på korstecknen - hur är det med ersättningsbiskopen?

Nu kan man nog lita på stiftet. De flesta kommer att böja ner huvudena när ersättningsbiskopen kommer, mest för att ingen ska se att de ler. Men det finns noga taget inte så mycket att le åt. Den dåliga idén gör biskopsämbetet till något det inte ska vara alternativt framställer biskopsämbetet i stiftet som en nullitet, en djupdykning i utklädningslådan men inget annat, en yta men inget innehåll.

En biskop måste ta sitt eget ämbete på allvar, veta att hans biskopsvigning inte kan ifrågasättas och hävda biskopsämbetets auktoritet. Biskopen är ju, som fader Jan förmodade, en som på ett särskilt sätt har tumme med Gud. Vad ska vi annars ha biskopar till?

Idén med ersättningsbiskop säger något om biskop och stift men kanske också om de kristnas självbild. Avslöjar idén en grundläggande brist på gudsfruktan? I gårdagens bloggpost med info från Luleå fick vi veta att gudsfruktan tolkades som rädsla för Gud. Så kan man tänka. Men gudsfruktan är väl närmast att vara rädd om Gud, låta Gud vara Gud. Och några av oss tror att Gud inrättat ämbetet för att vi ska komma till tro.

Nu blev idén en viral succé, såg jag. Modéus II tycktes nöjd med den uppmärksamhaten. Så blir det i vårt kommunikationslandskap. Bara folk uppmärksammar något är det bra. Kanske kan han få ett kommunikatörspris han också? Problemet är bara att det finns folk i stiftet som kan tänka och fråga vad som finns under ytan. Då har Modéus II fått problem. Kan ingen berätta det för honom?

Nu har jag i flera dagar varit på väg till London. Jag kom inte fram utan blev sittande rätt nära Landvetter. Jag klagar verkligen inte. Vi som väntade på flyget tillsammans hade trevligt under tiden, men idag tror jag att jag vänder hemåt och tar mig till London någon annan gång och då via Kastrup.

onsdag 8 mars 2017

Teknisk info

Om du kommenterar från I-phone klicka först på visa webbversion för annars försvinner kommentarer ut i cyberrymden till samlingen av andras dessvärre försvunna inlägg! Fråga dr F. Han vet.

Knak

Sofia Lilly Jönsson håller vi av som bekant. Hon skrev om kyrkojuridik för att reda ut hur Svenska kyrkan fungerar och fann, mycket riktigt, att allt bygger på att präster och församlingar respekterar att biskopen ska ha tillsyn. Det är förstås Visby som är på den kyrkliga tapeten igen. Det kunde ha getts fler exempel på hur vi får en självgod lokalkyrklighet som faktiskt, om franskan tillåts skiter i biskopen och stiftet. Nationell nivå, det som kallades rikskyrkan, kan och ska inte gå in och styra. Varför domprosten Hermansson skickade sina papper till Antje blir obegripligt. Det hade varit mer korrekt att i bön lägga fram dem för Gud Fader.

Det finns dock en överklagandenämnd. Vad som blir rätt och fel efter regelverket kan prövas. Men i det kyrkliga ska tvångsmedel användas med stor försiktighet. Biskopens första uppgift är att skapa tilltro, förlösa de kallelser som kommer ur tron och värna trons gemenskap. I den gemenskapen finns olikheter, förstås. Det är inte märkvärdigare än att det finns olika kroppsdelar i en och samma kropp.

Sofia beskriver hur Svenska kyrkan knakar i fogarna. Det är sådant Antje hatar att läsa. Hela det kyrkliga styrsystemet känner likadant. Jag tror den ryggmärgsreflexen är olycklig. Det är i systemen alltid lättare att tala om rosen än om rosens namn för i systemet tror alla att rosen är verkligare än rosens namn. Hur rosen och namnet egentligen förhåller sig till varandra, vill biskopar ogärna reda ut. Och vi kan medge att det är ett problem som kräver ansträngning. Sofia har antagligen fel i sin kommentar. Hon tänkte att biskopsmötet, som sammanträder i dag i Västerås, lär ha Visby överst på agendan. Det fungerar inte så. Visbyfallet blir samtalsämne vid en kopp kaffe under en paus i förhandlingarna eller möjligtvis om någon biskop följer med Sven-Bernhard när han ska ut och röka sin pipa. Biskopar tar sig inte an fler problem än de problem de själva inte kan undgå.  De kommer inte att ta upp frågan om villoläraren Hillert heller sålunda. Också biskopar vill sova gott om natten. De sköter kyrkosystemet och varsnar sällan hoten i tid. Men då tar de sig an de nykreerade problemen och har fullt upp med det.

Hur gott sover biskopen Stiglund? Kanske läser han inte vad stiftet tillställer sina medarbetare genom rymder vida. De får nämligen elektroniskt ett brev från stiftskansliet. I dag den 8 mars är det jordens främsta kvinna som ska hyllas. Nej, inte Maria, in Herres moder. Moder Jord! Här får ni en som bästa religiös utläggning men inte kristen. Det är bara att läsa. Här är det religionsskifte som Luleå stift dokumenterar. Hör ni att det knakar i fogarna? Här är den tro som beskriver att vi sällan träffar Gud Fadern. Håll i er.  Jag nalkades Fadern i tillit när jag bad tidigt i morse! Jag ska be att få citera hela aktstycket:

Varför inte ta tillfället, den 8 mars, att hylla den främsta av alla kvinnor, nämligen Moder Jord?

Vår traditionella bild av Gud är fadern, den som skapar, skyddar och bestämmer. En moder står för någonting annat. Fäder och mödrar är omgivna av myter, liksom manligt och kvinnligt. Vi har en teologi som ofta har lyft fram egenskaper som vi gärna vill betrakta som manliga, och den 8 mars ger oss chansen att berika vår världsbild med nya infallsvinklar. Och inte bara vår världsbild, utan även vår Gudsbild.
Egentligen är Gud någonting som är alldeles för stort för att kunna fångas i några myter, symboler och metaforer. Men vi är ju bara människor, vi försöker ändå beskriva det obeskrivbara för att ta det lite närmare oss. 
Moder Jord är den fertila och den livgivande. Inte helt olik den skapande Fadern. Hon är känslig, hon hänger på en skör tråd. Hennes små barn utmanar henne som riktiga tonåringar. Ibland säger hon ifrån med all önskvärd tydlighet. Hon ryter till, svettas, överhettas; hon måste få vila ibland. Vi behöver ju den näring hon ger oss. Vi måste vårda henne så att hon kan förse oss med liv, det eviga livet som i en perfekt hållbar cirkel aldrig sinar, alltid förnyas. 
Att hylla Modern är en hyllning till hela vårt stora ekosystem som kallas Jorden. Vi är inte bara besvärliga och trotsiga, utan också kärleksfulla barn. Vi älskar vad jorden har att ge oss, och vi älskar att kunna uppleva den. Fadern sitter i himmelen, så honom träffar vi sällan. Det sägs till och med att han straffar, att han ska fruktas. Men Gud har också – främst? – en annan sida, den ömma och närstående, den som ger oss kraften att förundras. Gud är också materia och behöver finnas bland oss för att bli synlig. Gud har ingen annan kropp än vår. Han lägger ju sin ”skatt i bräckliga lerkärl”. 
Om Moder Jord ska uppmärksammas så handlar det om att återerövra det materiellas kraft. Ja, materian står inte bara för konsumismens fördärv och slit-och-släng, utan vi kan göra den till en tillgång, där vi blir sams igen med våra tillgångar. Mater är ju faktiskt det latinska ordet för moder.
Visst, nu pratar vi om kvinnliga och manliga symboler, men det handlar inte om att göra om Gud från man till kvinna, utan om att berika vårt symbolspråk. Den 8 mars finns det många riktiga kvinnor, av kött och blod, som behöver firas och uppmärksammas. Kvinnan är utsatt, på ett alldeles påtagligt sätt, på många håll.
Men låt oss inte använda denna dag för att ställa två motsatser mot varandra. Hur ska vi annars nå till den fred och den frid som vi alla så längtar efter? Om tvåsamhet ibland blir ett omöjligt förhållande, så använd istället siffran 3. Treenigheten som bryter polarisering och inför en ny dimension, ger volym och djup. Triolens takt är den kristna lärans gåva, som skänker en ny rytm när världen fastnar i sin rundgång. Låt oss använda den 8 mars som ännu en chans för läkning, där vi övervinner gamla konflikter och släpper fram det som låg dolt. 
Beatrice Nordin 
Miljödiplomerare åt Luleå stift

https://internwww.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=1326981

tisdag 7 mars 2017

Stärk idiotiresistensen

Problemet i det kyrkliga är den föga utvecklade idiotiresistensen. Eftersom allt per definition är så kärleksfullt finns det plats också för det idiotiska och de vackra orden prövas aldrig skarpt. Allergier omhuldas särskilt. Det blir befängt.

I ett stift, jag säger inte vilket, finns en handläggare på stiftskansliet som är strålningskänslig. För några år sedan skulle alla stänga av mobiltelefonerna. Numera lär det räcka med flygplansläge. På kansliet kan det inte fritt kopplas upp för videokonferenser. Strålningen ni vet. Och alla är förstående och avstår inför den i stiftet anställda kravmaskinen.  Ingen kommer på tanken att personen ifråga kanske hellre skulle ha tjänst någon annanstans i Guds rike, där strålningsrisken är mindre. Det beror på att idiotiresistensen är nedsatt i det kyrkliga. Det går inte att försvara sig heller, för då tas rödstämpeln med versaler fram och texten är skoningslös och precis: "KÄRLEKSLÖS!" Själva utgången är given. Den som påpekar resistensen är chanslös. Bara de ohelgade skulle inför situationen på arbetsplatsen använda ett uttryck från kriminallitteraturen; "astralkärring". I det kyrkliga förekommer självfallet inte ordet.

Men är det inte ett vackert drag att alla går så långsamt att takten anpassas efter den som går långsammast? Jo, det är vackert om man promenerar men inte om man är på vandring. Resultatet blir att vandringsfolket blir ett folk på promenad. Hur kul är det egentligen? Promenaden har inget annat mål än att vi ska komma tillbaka. Vandringen har ett mål som ligger framför.

Nu går vi till Växjö stift. Här talas gärna om hela skapelsen och hela skapelsens återupprättande. Vi har folk med rejält tilltagna löner som administrerar detta hopp. Det är ingen ände på det myckna talandet, konfererandet och skrivandet om denna återupprättade skapelse. Är det mer än ord? August Strindberg kommer för mig.

August gjorde i Svarta fanor upp med dem som talade sig varma för människokärlek men inte var hundvänner. Hållningen var inte trovärdig, menade Strindberg. Han skrev det mer expressivt, men på Bloggardag är vi inte så vildsinta med orden. Nå, hundägaren genomskådar bluffen för i stiftslokalerna får inte hundar vara. Då så. Så var det med skapelseteologin. Masken av.

Kan inte den som är allergisk använda sin medicin? Det är väl att begära för mycket. Men vederbörande får vara tacksam att utvecklingsläran inte praktiseras, för då hade någon sagt att "the survival of the fittest" gäller och alla med glasögon eller allergier ska i varje fall avstå från att skaffa sig barn och i förlängningen i det allmänna intresset dö undan och ge plats för de mer lämpade, de som inte har behov av glasögon t ex.

I Växjö stift är dock inte alla hundar jämlika. Har biskopen hundar, mopsar t ex, får de springa fritt i huset. Frågan om de ideellas insatser borde kanske aktualiseras, för det är ju inte säkert att alla som vill höra Kristus till och göra en insats i stiftsarbetet är utan hund. Ska de få hundvaktsproblem kan de avstå från engagemanget och sitta hemma och blogga t ex. Eller koka lingonsylt. You name it!

Till idiotiresistensen hör att ställa frågan om allergikerna enklare står ut med hundar i lokalerna om de ägs av folk tillräckligt högt upp i hierarkien. Det betyder att fråga efter alternativa fakta och sanningar i konstruktiv mening: avslöja de förhärskande myterna. Grundhållningen är en enda, det handlar om att stärka idiotiresistensen. Allt som låter vackert är inte klokt. 2 Tim 3:13 kunde vara ett avstamp för den som vill stärka den personliga idiotiresistensen. Det är nämligen i det personliga resistensen tar sin början.

Som farbror Sven brukade driva saken: MPA. Med Personligt Ansvar. På S:t Sigfrids folkhögskola fanns det anslag med de tre bokstäverna för att alla skulle påminnas. Det kanske inte var helt idiotiskt?

Skulle vi öva vår idiotiresistens i dag?