torsdag 1 juni 2017

Sexpysslet

Prästen i Strängnäs stift avkragades. Det kommenterades av Helena Myrstener och Lars Gårdfeldt. Torsdagsdepressionen kan läsas på nätet och det betyder att vi hågade kan få en daglig påspädning av depp. Författarna visste berätta, att 1930-talet var moralpanikens år och statskyrkoprästerna talade om dansbaneeländet. "Kyrkans män fantiserade och såg skräckbilder om hur ungdomar träffade partners på dansbanan och syndade före äktenskapet. Moralpaniken kläddes i ord som lösaktighet, osedligt och moraliskt förfall."

Till denna alternativa sanning finns en annan, en sanning om präster som visste, att människohjärtat är ett illfundigt ting och som satt med kyrkböckerna framför sig och såg de unga ensamma mammorna och deras barn där. Det var kvinnor som sökt men i egentlig mening inte fått kärlek. De där prästerna kanske var omtänksamma och ville hindra det som skulle blir ett sämre liv för de unga kvinnorna, som faktiskt var ansvarslöst utnyttjade. Om den saken gav informationen i Barnavårdsnämnd och vid folkbokföringspysslet klara besked. Detta var, jag kanske ska påminna, också prästers domäner. Visst fanns det moralpoliser bland präster också, men det verkar som om majoriteten var goda och omtänksamma själasörjare. Och vad de än ägnade sig åt, inte fantiserade dom.

Myrstener och Gårdfeldt ondgör sig över att Manfred Björkquist såg pardansen som en parningslek. Ursäkta en yngling - hade Maffe inte rätt? Varför ska man annars dansa? Det är fritt fram för förslag. För motionens skull?

Nå, det kanske anas att dansen har ett högre syfte och prosten Olsson var mån om att det på kristliga läger skulle finnas lite tid över för pojkar och flickor att träffas. Han visste att tron förs vidare till nya generationer också så.

Vi följer författarduon vidare på deras slingrande väg. Nu är faran - tragiken! - att präster och diakoner ska gå omkring och ha ångest efter domkapitelsbeslutet i Strängnäs när de är ute på dejtingsajter. I praktiken uppfattas präster och diakoner vara förbjudna att söka kärleken i virtuella rum. Skuld- och skambelagda sitter de som träffats på det viset och glor på varandra. Om vi ska tro Myrstener och Gårdfeldt. Det gör jag gärna, förstås. Fast lite skäms jag nog ändå över att det uppenbarligen tänks finnas hämmade präster och diakoner, sådana som på nätet funderar över om ingen kan hjälpa dem med lite spanking eller någon annan efterlängtad specialitet i det sexuella. Då klagas över att det intima blir offentligt - nämligen i domkapitelsprotokoll!

I största allmänhet funderar jag på frågan om inte präster och diakoner helst borde vara fullt normala i sina personer? Normala i sin mänsklighet, som det heter. Hyfsat trygga i sig själva. En sådan person skäms väl inte för att ha hittat kärleken på en dejtingsajt?

De s k kyrkchefen åtalas nu långt om länge. Det mesta är lagt under sekretess men saken gäller barnpornografibrott, grovt barnpornografibrott, sexuellt utnyttjande av en 14-årig pojke, sexuellt övergrepp på barn och kränkande fotografering. Det handlade om 2400 bilder och närmare 500 filmer som kyrkchefen hade hemma och polisen hittade. 640 bilder och 34 filmer bedöms som grova. Därtill har kyrkchefen fotograferat och filmat nakna personer, som befunnit sig i tillfälliga duschutrymmen vid olika idrottstävlingar. I stort har kyrkchefen erkänt, men riktigt hur han ställer sig till anklagelsen att ha fotograferat i de där duscharna, vet jag inte. Vi som inte har kroppar som tarvar så mycket motion, har förstås inte kommit på bild. Om det inte är så att kyrkchefen smygfotograferat på toaletterna vid stiftsfullmäktiges sammanträden, men det håller jag för otroligt. Det är kanske inte äldre pinkande herrar som intresset gäller, anar jag.

Är det inte lite moralpanik hos åklagaren när detta med bilderna går till åtal? Åklagaren gör sitt jobb.
I det kyrkliga anar jag paniken. Det tycks angeläget att distansera sig från kyrkchefen nu - också kyrkopolitiskt. Det  som kallas "moralpanik" är något annat, kanske enkel kristlig logik, att Guds goda gåvor, sexualiteten hör till den kategorin, kan missbrukas. Och samma kristliga logik säger att det gärna körs från det ena diket - moraliserandet - till det andra - omoraliserandet.

Jag har ett foto på den s k kyrkchefen i Prideparaden. Bakom honom ser jag Modéus II, stolt biskop. Det står så på plakatet. Jag funderar på Bruno Edgarsson, som tvangs bort från ordförandeposten i Stiftsfullmäktige. Och nu står vi här och glor för det var ju inte riktigt detta som var agendan förra året. Eller var det det det var? Egentligen. Under allt annat, vackra ord och paroller. Vilket var det egentliga intresse som alltid eller aldrig ljuger?

Det är synd om människorna. Det visste gamla präster. De kanske förvaltade just den erfarenheten när de både ville dra gränserna för synden och hantera den genom förlåtelsen. Jag drabbas inte av moralpanik så mycket som jag slås av insikten, att det där med att upprätta de fallna inte är Svenska kyrkans bästa gren. Tycker egentligen Svenska kyrkan om människor? Och vad är då Svenska kyrkan. Frågan om kyrkosyn borde bränna. För bortom sexpysslet är vi inne på grundfrågan vad Svenska kyrkan är till för. En resurs för politiska partier eller en Guds resurs för att upprätta svaga människor? Bortom slagorden blir det allvar.

25 kommentarer:

  1. Den avgörande frågan är om Sv k kan frambringa helgon och om den inte gör det måste följdfrågan bli varför så inte sker. Kan en nödvändig prästväckelse komma till stånd bland välmående pastorer, även om de bildar ännu en para-svenskkyrklig organisation?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det enkla svaret Bartholomeus är att protestantismen inte tolererar några helgon. Dessa liksom de flesta Kyrkobärande Sakramenten tillsammans med munkar och nunnor sopades resolut undan av den blodbesudlade protestantiska kvasten vid den så kallade “reformationen” för 500 år sedan. Vissa aningslösa har i år den synnerligen tvivelaktiga smaken att fira detta som ett “jubileum”. Så värst mycket av spektaklet har det dock ännu inte blivit.

      Skulle de idag avgjort utdöende protestanterna ha behållit helgonen tror jag att den ödmjuka Margit Sahlin, en av 1900-talets mest intressanta kyrkliga gestalter, kunde ha blivit ett nutida sådant. I stället har hon tagits som gisslan, förminskats och vanvördats som "Sveriges första kvinnliga präst".

      Margit Sahlin sa att hon tvekade in i det längsta med att låta sig "prästvigas". Hon ville inte bli den som trängde sig in utan ville i stället bevara friden inom dåvarande Svenska kyrkan. Hon hade också många tankar om andra och viktiga uppgifter för kvinnor i den gravt prästfixerade statskyrkan, bland annat en protestantisk kvinnlig kommunitet. Margit Sahlin, liksom flera i hennes generation, intresserade sig även för den världsvida katolska kyrkan men valde till slut att inte konvertera.

      Genom att stanna kvar i det svenskkyrkliga och därmed öppna dörren för att låta sig utnyttjas har också Margit Sahlins person till stora delar reducerats till att framstå som en simpel propagandist och inspirationskälla för “kvinnliga präster”, en grov historieförfalskning.

      Ett intressant samtal mellan Margit Sahlin och Ingela Agardh visades i SVT 1994. Finns att se här: https://www.oppetarkiv.se/video/2764458/gast-i-hemma

      /John

      Radera
    2. John, det var ett väldigt bra inlägg och fortsätter du skriva så, alltså på ett kritiskt men konstruktivt sätt, tror jag att du kan göra väldigt mycket för kyrkan. Fortsätt.

      Radera
  2. "Kyrkchefen" (var han nu verkligen det??) åtalas triumferar i arla morgonväkten broder Dag från sin illa maskerade bigotta åsiktskammare.

    Som tidigare påpekats är man i Sverige inte skyldig till ett brott förrän man har dömts för det i en domstol.

    Varför inte pauspinkande äldre stiftsfullmäktigeledamöter skulle vara intressanta motiv för en dold kameralins förstår jag inte. Nedvärderar sig inte här broder Dag i onödan?
    Den krumma ryggtavlan på en sådan figur (liksom i rättvisans namn även på äldre kyrkorådsledamöter i provinsen) kan säkert roa både en och annan vid rätt tillfälle. Vem vet var haren har sin gång? /John

    SvaraRadera
  3. Tingström i kardinalröd skjorta ("Depressionen" sid 14)Har vi fått en kardinal i Sv kyrkan ? Vet kyrkostyrelsen om det?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag ser men frågan är om det inte är Stockholms katolska stift som måste ingripa och anmäla att en fuskkardinal uppträder i offentligheten. Då får Stockholms domkapitel ta i saken. Om det inte är ett ärende för Åklagarkammaren, en som utger sig för att vara något han inte är. De romerska - påuffiska - kanske ska undersöka förekomsten av fler röda skjortor. Det finns biskopar som uppträder som kardinaler också. Därmed ger de rödskjortade kardinalfelet ett mänskligt ansikte.

      Radera
  4. Anar vi inte en prästproblematik här. En Gårdfeldt-Sandahl-Myrstenerproblematik.Kallas längre människor -män och kvinnor -att bli präster? Jag är härvidlag en tvivlare. Jag tror -credo-att vi alla är myndiga och kallade till prästerskap. Vi är nu bemyndigade att gå från allmänt medlemskap till allmänt prästerskap. Och är inte Svenska Kyrkans organisatoriska och strukturella problem just en fingervisning till att nu är tid att leva upp till att göra allting nytt.
    Vi myndiga, medvetna människor känner av att Kristus knackar oss på axeln och frågar :Vill du följa mig?
    Han inväntar vårt svar som vi ger i frihet.Men hur i herrans namn ska vi fixa med vårt liturgiska och sociala kristna liv? Så som de första kristna levde och som beskrivs i Apg är vår inspirationskälla. Att göra allting nytt med det ursprungliga som inspirationskälla-kontextualitet.
    Nytt vin i nya läglar....
    Ulf H Berggren

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men Ulf, skulle du inte gå på sommarlov?

      Radera
    2. Vanlig replik från de två som känner mig mest och bäst :Varför ändrar du dig hela tiden Ulf... "
      HÄR SKA DRIVAS SOMMARKAMPANJ..
      UHB

      Radera
    3. Kvinnor kan aldrig kallas att vara präster. Helt omöjligt. Inte Ulf-Ludvig heller. Då blir det bara en lek med ord.
      Moberg

      Radera
    4. Jag är urevangelisk. Jesus kallar oss inte tjänare - vänner kallar han oss. Vänner som kall :präster!
      Mobergs vän.
      Prästen Ulf /Ludvig

      Radera
  5. Har inte kyrkan här målat in sig i ett hörn?
    Man vill ju för allt i världen inte tala om synd för det är ju "otidsenligt" men tänkte man på vad som blir följden av det?
    Hur ska man kunna tala om förlåtelse o upprättelse när man har förpassat synden till historiens lådor?
    Jag får i minnet prästen i Visby stift som väl avkragades för olämplig kontakt med konfirmander. (Eller var töserna i ungdomsgrupp? Ungdomar o inte vuxna i vilket fall.)
    Har jag förstått rätt avkragades denne präst o gick sedan i behandling, samtal o.s.v. för att efter ett antal år be biskopen om att få tillbaka kragen. O biskopen sa ja efter att ha förstått prästens uppriktiga ångrande o omvändelse.
    Sällan har jag blivit så ledsen o upprörd över kyrkans folk som när då 2 diakoner gick ut o protesterade o fick igång media på Gotland att skicka ut katastrofrubriker.
    Var var förlåtelsen o den prästens rätt till upprättelse o omvändelse?
    För mig får präst gärna hitta kärleken via nätet. Den nu aktuelle som sökt mer tillfälliga förbindelser (tänker jag utifrån det som tydligen skrivits i annons) tycker jag nog ska ta en funderare på om det är ett liv en präst ska leva.
    O så kan jag inte låta bli att undra.... De som skällde prästen för moralpanisk då vid dansbanor t.ex. - hur många av dem skulle ha tagit den ensamma mamman o hennes barn under sina vingar? Gissar att moralen slog hårt om "olyckan" var framme oavsett vad man sa annars.
    Eva H

    SvaraRadera
  6. Vad bra tidningen tycks vara, trots allt!

    -Tänk om bloggaren och hans kör inte hade Kyrkans Tidning att varje vecka klanka på och kalla "torsdagsdepressionen". Den ger ju alltid upphov till debatter, polemik, ilskna utbrott, attacker och - vid behov - instämmanden.

    Där ser vi pressens betydelse i ett nötskal!

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så länge som det inte är nötter som skriver efter eget huvud, så kan det finnas näring innanför skalet.

      Nu tror jag förvisso att tillmälet "torsdagsdepressionen" mer handlar om det bakomliggande tillståndet i SvK som blaskan förmedlar.

      Radera
    2. Det är precis så som Peter T skriver: det är tillståndet bakom, som gör en deppad.1 juni 2017 16:12

      Det är precis så som Peter T säger: det är tilltåndet bakom som deppar.

      Radera
  7. "Varför ska man annars dansa?" undrar bloggmäster om dans som parningsritual. Mina tankar går tillden gamle metropoliten av Efesus på 1100-talet som beskriver Påskfirandet i staden och hur "staden genljöd, natten igenom, av ljudet frånd dansandes fötter". Det var inte parningsdans,det var gläjedans , uppståndelsedans.
    Andreas av Caesarea i Kappadokien, 600-talet , var varken först eller sist med att hävda att den himmelska gudstjänsten dansar.
    "Dansa Jesaja!"( Χωρευε, Ησαια!) "Jungfrun är med barn och skall föda en son! Hans namn är Soluppgång: Vi prisar honom, och kallar jungfrun salig!"
    Gemensam dans är en fundamental mänsklig aktivitet som skapar samhörighet, och koordination: som exercis, fast mycket bätre. Det har dansats till strid långt innan marscherandet. Att man också kan möta sin tillkommande i dansen, ligger i sakens goda natur, då vi är som vackrast för varandra!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jovisst, på den tid då det ännu hände att någon kvinna ville dansa med mig, fick jag ärligt svara att den enda dans jag utbildats för är - marsch. Det brukade inte bli så mycket... :-)/Paul

      Radera
  8. Förlåt en fåkunnig yngling, men vad exakt är en "kyrkchef"?

    GAF

    SvaraRadera
  9. En journalistisk omskrivning eftersom korrekt titel omedelbart skulle avslöja identiteten.

    SvaraRadera
  10. Samtidigt var det ju kyrkans inställning som gjorde att det behövde bli så olyckligt för de ensamma mödrarna eller deras barn.

    Min farfars mor avlades utom äktenskapet. Eftersom hennes far sökte anställning som lärare och ville framstå som öförvitlig inför kyrkorådet som tillsatte tjänsterna då, kändes han inte vid henne. Han gifte sig sedan med hennes mamma och dottern -Anna Apollonia, det namnet ni -fick komma tillbaka till sin familj senare som husa.

    Det var uppfattningen att kyrkan skulle döma som ledde till hennes olycka.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Stig Walldin2 juni 2017 04:10

      Vi måste komma ihåg, att s k "stockholmsäktenkskap" som förhållanden mellan en man och en kvinna kallades i Södermanland, när de började komma från Huvudstaden i början av 1950-t, att de inte alls var socialt accepterade.

      Jag kommer ihåg vilken sensation, det var i min socken, när hon inte i sitt kyrkbröllop inte ville bära brudkrona. Varför då? Hon var inte orörd.

      Dubbelmoralen fanns ju också. Som flicka skulle man bara orörd, medan en man borde ha erfarenhet.

      Radera
  11. Alltid svårt att förena nåd och sanning, inte minst på det här området. En ska inte ha samlag förrän en har givit varandra offentliga trohetslöften, en ska inte avliva sin avkomma, en ska inte skiljas (det lovar en ju i princip att inte göra när en gifter sej, så folk håller ju med om det). Men hur mycket ska kyrkan markera mot misslyckandena?

    Å andra sidan får vi nu en uppsättning nya moralregler: en ska inte vara sexuellt oerfaren när en gifter sej (vare sej man eller kvinna, för det är bara dumt), en ska helst inte föda barn med olika handikapp eller funktionshinder när samhället erbjuder gratis uppspårning och avlivning, en ska inte ha fler än tre barn, en ska inte stanna i sitt äktenskap om förälskelsen (det där folk oftast menar när de pratar om kärlek) inte finns kvar o.s.v. Som den unga kvinnliga krönikören på Dagen skrev för 10 år sedan: "Var inte rädd för att moralisera - det gör alla!"

    SvaraRadera
  12. Ja, tack och lov är den tiden förbi. Men nu håller vi på att importera dessa gamla värderingar igen i form av andra religioner. Den moraliska kollen lär vara hård i våra förorter.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du missar något. Den moraliska koden är hård, i många fall, för kvinnorna främst i våra förorter. Inte bara, men främst. Liksom det var då i Sverige. Även fast mitt exempel ovan visar att även männen i Sverige kunde begå skamliga handlingar, som att inte kännas vid sitt eget barn, i hederns namn.

      Radera