måndag 12 juni 2017

Omtugg om 68-rörelsen

Nu kommer jag att tugga om ett kärt tema. Ni behöver inte läsa. Men av anständighetsskäl vill jag skilja "68-rörelsen" från vanlig politisk medvetenhet. Det finns en sådan kristlig 68-rörelse. Den demonstrerade vid Uppsala 68, t ex. Men den fick inte demonstrera på stan så Grenholm & Co gick i gåsmarsch i Uppsala domkyrka med sina plakat. De utgjorde därmed ett radikalt och systembekräftande inslag i kyrkobilden. Inte stadsbilden. Där var de inte önskvärda. Delegaterna skulle få se. Inte folket. Det kallas - demonstration! Men vilken är skillnaden mellan en demonstration och ett spektakel? Andra demonstrerade på gatorna för att föra fram vad de lärt sig i debatter och studier.

Jag tror några av er inser min polemiska poäng.
Den här sortens kristna satt inte i studiecirklar med goda hedningar. Andra gjorde. När radikala studenter läste, diskuterade och drack te hos Cecilia Hector, t ex, så fanns i hennes studentrum också den svenska tidegärden på greppavstånd. Alla högkyrkliga var inte högerkyrkliga, som några fått för sig. Cecilia har sin bakgrund i Gamla Hjelmseryd och läste på Katedralskolan i Växjö. Min lilla poäng att inom den där "68-rörelsen" återfanns i diskussionerna. De hade viktigare ting för sig än att skriva artiklar ihop med folk av annan tro än kyrkokristendom.

Nu funderar jag sålunda som vanligt över prästsönernas Frostin, Hammar och Lind. De gick dem väl. De kom sig upp. Men jag tycker kanske att Marx och Engels skulle frikännas från deras sällskap. Mycket ont kan ni säga om Marx, Engels och Lenin, för att inte ta ta med kamrat Stalin, men deras tänkande ska inte förknippas med prästsönernas. Då nämner jag inte lillasyster Hammar, hon som 1968 just gick med i Konservativ Skolungdom i Häsleholm. Bilden kanske annars skulle ha kompletterats på så vis.

Så vad är 68-rörelsen? Mer reflex än reflektion? Beviset på att det alltid finns en chans att klättra på andras opinionsbildning? Frasradikalism?

Den faktiska politiska medvetenheten växte fram under 1960-talets tidiga år. Jan Myrdal kunde läsas i Aftonbladet. Apartheidfrågan brände och till den kom Vietnamkriget. Den internationella medvetenhet som kom också ur det vanliga Tredje världen-medvetande som bibringats i söndagsskola och konfirmandundervisning ställde människor inför moraliska och politiska problem långt innan 1968. Det är säkert sant att det finns ett kristet ferment i 60-talets politiska medvetenhet, men den är av annat slag än den som resulterar i "68-rörelsens" karriärer. Tror jag. För det fanns en kristen undervisning som motiverade politiska frågor utan att det blev kyrkoliv. Fråga några av de då radikala om deras bakgrund i kyrkolivet. Frågorna var på allvar. Det ska inte glömmas bort nu.

De kyrkligt radikala utgjorde understundom en patetisk anblick. Ingemar Simonsson fick skit efter Båstadkravallerna, det är sant. Hans insats inskränkte sig till att med folkpartisterna stå på en gräsmatta och titta på när matchen stoppades. Jag har skrivit det förut. Men detta "stående och bligande" räckte för att motorburen lokal ungdom med agrar bakgrund skulle stövla in på Stiftsgården, fimpa cigaretter i mattan och bete sig illa. Det räckte också till att lyfta Ingemar, som senare bodde i närheten av Sveriges Television i Malmö och blev socialdemokrat. Det var många som kunde dra nytta av andras radikalitet, om man så säger.

Frågan som inte ställts med tillräckligt allvar är förstås hur det som framstod som radikalt kunde räcka till för att främja kyrkliga karriärer och skapa kontextuella gemenskaper. Kontextuellt är nämligen fint. Per Frostin var så kontextuell att han ville förbjuda innehav av parabolantenner. Då förstår ni. Men det är märkligt att de kontextuella akademikerna i så ringa utsträckning ter sig folkliga och i så ringa utsträckning haft prästtjänster i miljonprogramsområdena. De var lite finare än så. Och blev finare än så. Fast jag tänker lite dolskt (men nu uppenbarat!) att vi bevittnar en förmåga att för egen räkning kapitalisera radikalitet. Kamrater i ledet har de aldrig varit.

Återstår att skriva avhandlingen om hur de små grupperna tar sig fram och bildar kretsar där man kliar varandra på ryggen och skaffar varandra makt via den subventionerade Kriss-rörelsen, den som blev till intet. Denna maktutövning har eroderat Svenska kyrkan. Dessa i 68-rörelsen/68-kyrkan alerta   har framstått som ljusets änglar endast på grund av att andra kyrkokristna medvetet och illvilligt svärtats ner. Ingen stor sak i det - givet att ljusets änglar kunnat sköta och utveckla kyrkolivet. Det kunde de inte. De visste inte hur man står samman i ifrågasättande gemenskaper och de visste inte hur man står samman med en kategori de gärna talade om - vanligt folk. Det är dessa de finkristnas liv och gärning som borde granskas nu. Johan Sundeens bok behöver en uppföljning på temat "vad hände sen?". Och vad åstadkom de? Är det bråttom? Ja, det är det. Om inte en sådan granskning ska klassas som likskändning.

Nu har jag tuggat om en massa gammalt igen. Men det man inte sagt 25 gånger, har inte gått in. Vad var det för mening med denna drapa? Att komma fram till president Macron och hans valframgångar, de som håller på att utradera vänstern. Sådant har vi sett tidigare och när vi såg just detta tidigare, gick det illa för Frankrike. Är det någon som egentligen kan redogöra för Macrons ideologiska program, det som tidigare vänsterväljare röstar på? Tuggar inte tillvaron på mot elände rätt uppenbart? Och då inte bara i Frankrike.

En sak till. I Östran/Nyheterna slår Bengt Olof Dike i dag fast att det inte är Jesus som utser ledamöterna utan nomineringsgrupperna. Frimodig kyrka har för övrigt inget försteg. "Tror Sandahl att Jesus har detaljerade åsikter om vilka nomineringsgrupper som är bäst lämpade att sköta kyrkans angelägenheter?" undrar Dike. Men det får man väl ändå tro. Jag menar, Gud bryr sig om tillvaron bortom nanosekunder och molekylärbiologi så varför inte hur det går till i den stora staden Nineve? Här anspelade jag på profeten Jonas bok.







29 kommentarer:

  1. Stalins tänkande bör verkligen ha prästerligt inflytande och kompetens efter hans ungdomsår som student vid prästseminariet i Tblisi. Att det fortsatte därefter anser sig den australiensiske teologiforskaren Roland Boer ha påvisat efter närstudium av Stalins tal och skrifter. Tankar och ordvändningar kan spåras tillbaka till bibeltexter. Och på tal om Marx och Engels: kan man verkligen förstå Det Kommunistiska Manifestet om man inte har en del bibelkunskaper?

    SvaraRadera
  2. Jag är i brådska och hinner bara protestera mot en sammanbuntning.
    Per Frostin ska stå för sig! Hans engagemang var genuint!
    Ulf H Berggren

    SvaraRadera
  3. En anm till hinner jag med. Vänstern i Frankrike fick tillsammans 25% av de knappt 49% som röstade. Macronpopulismen 32%.De äldre herrarnas parti som drar ungdonsröster stärktes även i Frankrike. SANDERS,CORBYN, MELANCTON.
    UHB

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, inte är det Marx i alla fall...
      Arg kyrkomedlem

      Radera
  4. När FNL visade sig inte medföra det lyckorike som utlovats flyttade de "frälsta" över sitt engagemang på PLO och Arafat, småningom Hamas. Är det inte denna antijudiska hållning, som håller ihop vänstern numera? Vad annars?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så finns det i varje fall E N
      hög(er)kyrklig...
      UHB

      Radera
    2. Lyckorikena har legat långt borta, varit många och avlöst varandra, alltefter det att deras lyskraft falnat.

      Centrum i det progressiva projektet är för närvarande mänskliga rättigheter, HR. Migrationskult, normkritik, gender- och djurrättsaktivism är också populära engagemang. Klimat- och miljöfrågor finns hela tiden i bakgrunden och kan segla upp som nya huvudteman. "Den evige juden" tycks inte upphöra att fascinera och förskräcka som fiendebild.

      Drömmen om det klasslösa samhället är ett i det närmaste dött projekt numera. Den ekonomiska liberalismen segrade. Frågan blir dock om inte i rent marxistisk mening kapitalismens slutfas, imperialismen, motsvaras av den nuvarande gränslösa globalismen? I så fall en ironi att vänstern tycks befinna sig på samma sida som det förkättrade Kapitalet?

      Personligen utesluter jag inte en renässans för en mera traditionell vänster, allteftersom avigsidorna med nuvarande globala ordning visar sig.

      PP

      Radera
  5. Jag ska på intet sätt påstå att jag förstår mig på 68-rörelsen i kyrkan helt, men ett ord som jag ändå tycker mig hört otaliga ggr både från de som var med då o från deras arvtagare är ju solidaitet.
    Solidaritet med än den ena än den andra som kan framställas om underrepresenterad, fattig eller annars minimerad.
    Gott så - det är en hel del Jesus över den hållningen om man bara ser det rakt av (utan 68:ornas politikinblandning då alltså).
    Men...
    Jag har ofta undrat hur mycket yttre fernissa den solidariteten är? Min erfarenhet är nämligen att det är deras "motpoler" i dem de kallar "hög-högerkyrkliga" som verkligen solidariska o empatiska mot sin medmänniskor. Det är de prästerna som i betydligt högre grad (min erfarenhet) ställer upp när det behövs.
    Men sådant är väl inte lika karriärfrämjande antar jag...
    Stort tack till de prästerna, för att de lyssnat mer på Jesus än på Mao Marx, Stalin m.fl.!
    Eva H

    SvaraRadera
  6. Stig Walldin12 juni 2017 09:53

    Omtugg"
    kan vara nödvändigt för att saker skall landa. Det vet varje predikant.
    Vad gäller -68, vistades jag då i Uppsala under Kyrkornas Världsråds generalförsamling (eller vad det hette). Den var väldigt vänsterbetonad.

    Som efterskörd till mötet uppstod en kraftig polarisering bland de kristna studenterna.
    På lördagskvällarna möttes man i SESG till Bibelstudier och i Kriss träffades man för att samtala om fattigdom i bl a Sydamerika och vårt ansvar. En tråkig polarisering, när det väl gäller både ock.

    SvaraRadera
  7. Gick bloggaren i härnad mot Kina- och andra vänsterkramare?

    -Ja, frågan är relevant efter hans text i dag. Kunde vi läsa protesttexter mot hyllandet av de socialistiska och kommunistiska diktaturerna - då många flera än vi ser i dag?
    Nej, det gjorde han veterligt inte. Vi som upphöjde våra röster mot dem fick itne mycket stöd. Själv höll jag en gång på 1960-talet att bokstavligt talat få stryk av den upprörda församlingen, när jag som ensam deltagare vid ett fullpackat möte reste mig upp som enda reservant mot ett uttalande, som skulle tas efter Sara Lidmans anförande.
    Det gällde förstås Vietnamfrågan, den där - vilket +Biörn i dag påpekar i en kommentar - hyllandet av FNL och Nordvietnam var lika kompakt som doakörens instämmande i bloggarens kommentarer är.
    "Släng ut den dj-n", skanderade ropen, när jag hade rest mig upp.

    Och inte fick jag några klappar från bloggaren, när jag under en KM-session erinrade om biskop Jonas Jonsons hyllningar av Maos Kina efter en resa där.
    Min artikel i Expressen om saken under KM-dagarna gjorde förstås biskopen arg.
    Han utbrast upprörd till mig att "vi var ju många som såg samma sak där".

    Men, käre biskop, det är väl ingen ursäkt. Att instämma i andras åsikter och (slaviskt) följa dem.
    Det är många kyrkolik i den västerpolitiska lasten som behöver vädras. Bloggaren har nämnt några personer med sådana.

    Men har han alltså med tydlighet och uppriktig vrede vänt sig emot diktaturkramarna? Utan skryt: det har jag gjort och gör fortfarande.

    Slutligen måste jag igen - med anledning av DS synpunkter på min artikel i Östran idag - erinra om att det är människor av kött och blod som väljer ledamöter i de kyrkliga församlingarna. Och människor av kött och blod som är kandidater dit.
    Enskilda kandidater eller grupper, som påpekar att Jesus är kyrkans Herre och därigenom - i ett slags påstått motsatsförhållande till exempelvis partigrupperingar - försöker "rida" på denna sanning, kommer inte ifrån detta.

    I kyrkovalen gäller samma regler för alla - av Svenska kyrkans beslutsorganisation fastställda.
    Jesus ställer faktiskt inte upp som kandidat i valen. Och om Han gjorde detta, undrar jag stillsamt om bloggaren kan vara säker på vilken nomineringsgrupp Han skulle ställt upp för?

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det här är ett ämne som herr höger-diktatur-kramaren Dike dokumenterat inte begriper ett dyft av. Ränderna går aldrig ur.

      Att inte Jesus ska lägga sig i "kyrkovalen" tangerar hädelse. Den onde kunde inte ha sagt det bättre själv. /John

      Radera
    2. Du tror alltså inte att människor o människors göranden kan påverkas av Gud/Jesus vad gäller beslut om vilka som ska föreslås kandidera eller vilka som ska tacka ja till det?
      Intressant.
      Vill du precisera vad du tänker Gud bryr sig om när det gäller oss människor Bengt Olof? Det börjar kännas mer än nödvändigt att veta din position/åsikt/tro om det för att (kanske o eventuellt) bättre förstå vad du menar i dina kommentarer.
      Eva H
      som verkligen helt ärligt undrar över detta

      Radera
    3. Alphadeltagaren12 juni 2017 19:08

      BOD
      Om Jesus skulle komma så skulle ni inte ens märka det. Ni har så fullt upp med att göra valet till en arena för världsliga sammandrabbningar att ni troligtvis skulle vifta bort honom eller be honom återkomma när vi vet hur kyrkomötets sammansättning ser ut de kommande åren.

      Radera
  8. Jag kommer ihåg att Per Frostin celebrerade mässan ibland i sin villa i den s.k. Professorstaden,för den som var intresserad. Den kallades för "Mässa i klasskamp". Jag minns en gång då Per inte var närvarande. Jag blev blev för vånad att man firade mässa ändå. En lekman läste Instiftelseorden.En vlld mässa m.a.o.
    Mässan föregicks av diskussioner kring kyrkans uppgift i samhället och politiken med skapelseteologin som grund. Moltman var en favoritteolog.

    SvaraRadera
  9. Har bloggare läst Sundeen? Vore roligt med en recension.
    Canutus Hahn

    SvaraRadera
  10. Med önskvärd tydlighet visar Bengt Olof Folkkyrkans "Jesusfobi", eller att kyrkan ska styras av gängse folkmening. Massan kan inte ha fel. Är det inte så att den sekulära staten behöver Kyrkans sanktion för att förnya samhällets värdenormer? Modern äktenskapssyn, genderfrågor, abort och etiska ställningstagande i fråga om eutanasi och vårdens utveckling. Alla måste kunna göra det som "är rätt" för individen i kärlekens namn. Det finns inget rätt eller fel. Inga pekfingrar eller bud.
    Nästa fråga är hur långt "Kristi kropp" är villig att följa samhällets värderingar in i Kyrkans domäner? Var går gränsen? Det enklaste är att följa strömmen. Så har vi alltid gjort.
    Det kommer nog ett läge när det är dags att " ge upp rätten att ha rätt" . Skulle inte Herren åter kalla människor att bygga upp Kristi kropp, inte bara herdar, lärare utan också administratörer, ledare osv.? Prästänka

    SvaraRadera
  11. Men snälla prästänka,

    -Har jag fel som skriver att det är människor, som väljer andra människor till uppdragen och att reglerna är desamma för alla nomineringsgrupper?

    Vad skall konstituera reglerna om inte KO:s gör det? Hur avgörs de organisatoriska och ekonomiska besluten i en demokratisk organisation, om inte - ytterst - av omröstningarna?

    Varför skulle just en grupp, eller två grupper, ha monopol på och göra anspråk på att tolka Jesus? Vad blir skillnaden i besluten i KM, om Jesus åberopas i exempelvis ärende A, X eller Y?

    Jesus pläderar veterligt inte, kommenterar ej eller deltar i voteringen? Men visst är Han kyrkans Herre, men ingen grupp har monopol på Honom.

    Berätta nu om jag har fel i ovanstående och vari felen då ligger?

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Alphadeltagaren12 juni 2017 20:02

      En vacker dag kommer Jesus att kommentera vårt förvaltarskap, och det kommer inte att bli roligt.

      Radera
    2. Om vi blir överens om att KO ska stipulera reglerna så kanske vi som en konsekvens kan bli överens om att Riksdagen ska släppa kontrollen över församlingstillhörighet?
      En inte helt oväsentlig del av det demokratiska inslaget om nu gudstjänsterna är en så viktig del av att vara kyrka som KO påstår.

      Radera
    3. Har du, Bengt Olof, aldrig varit med om att be före ett möte/beslut? Om inte så har du inte tillhört någon grupp som jag skulle rösta på i kyrkoval.
      Det handlar givetvis inte om att ena eller andra gruppen/ledamoten har det minsta monopol men det handlar om att alltid ha Gud med i besluten som tas gällande kyrkan. (O helst o bäst även i annat i livet.)
      Förstår du inte det så börjar jag faktiskt undra över mer än det jag frågade ovan.
      Eva H

      Radera
    4. Bengt Olof! Visst är det så, att vanliga människor som du och jag väljer andra till tjänst i förtroendeuppdrag, men vi gör det utifrån olika motiv och kyrkosyn. Organisation med kyrklig nomenklatur eller Kyrkan som Organism, Kristi kropp. Med olika värdesystem vad som är sanning,rätt och fel, vem Jesus är, god människa eller personlig frälsare osv.
      Jag ser och respekterar att du har funnit mycket gott i Folkkyrkan som du värnar. Nyligen friade vi Trefaldighet, jag har valt att tro på Fader, skapare, Sonen, frälsaren och den helige Ande. Människor skapade Guds avbilder, att ära tillbe Honom, till gemenskap, relation, lärljungaskap, tjänst med andliga gåvor och frukt, kunskap och personlig erfarenhet. Evangelisation med syfte, uppdrag att mänskligheten får lära känna Jesus som frälsare och Herre - för att en gång få del i ett evigt liv. Ett fritt val.
      Tyvärr lever vi i en fallen värld, församlingen och kristna inget undantag. Frestelse, egna och andras synder gör att vi inte fullt ut lever i förlåtelse och försoning, utan blir sårade. Kristi kropp i kyrkan är sårad. Med smärta kan konstateras att vi lätt går in i debatt och försvar utifrån egna sår och därför sårar andra. Förlåt när vi säger saker som inte behagar Herren! Inte lyssnat till den Helige Ande. Jfr Malkus, aposteln Petrus högg av hans öra, men blev helad av Jesus! Sårad av kristna - helad av Kristus!
      Prästänka

      Radera
  12. BOD!
    Inte är det svårt att förstå KRISTI KYRKA i motsats till div.
    föreningar. KRISTI kYRKA STYRS AV de TROENDE som vigt sina liv för Kristus. Endast de som TROR och är döpta in i kyrkan är kvalificerade att leda kyrkan. Många är betalande kyrkomed
    lemmar utan att tro, några bekänner sin otro, andra vill inte
    tala om den.Alla är välkomna, men endast de bekännande krist-
    na kan vara beslutsfattare i kyrkan, även om KO:s regler kan
    tolkas såsom allm. föreningars. Om du är en troende kristen,
    är du accepterad såsom kyrkoledare (efter betald kyrkoavgift)
    om du bara betalt en kyrkoavgift utan att vara en behövande
    kristen (utan gudstjänstbesök etc.), så är du välkommen i kyrkan men inte såsom beslutande. FÖRSTÅTT???

    SvaraRadera
  13. Till mina kritiker ovan,

    -Jag kan förstå er reaktion på mina frågor men måste igen och med emfas slå fast likhetsprincipen vid kyrkovalen och omöjligheten att dela upp grupperna (och kandidaterna) i troende och icke troende.
    Vem gör i så fall den indelningen - och sorteringen? Vad vet ni - och jag - om partikandidaternas tro.
    Graden av tro prövas alltså ej, innan kandidaturen fastställs och valen är över.

    Ingen har rätt att sätta sig till doms över andra och andras tro. Vem i så fall och på vilka grunder?

    Reglerna är nu sådana i kyrkoval, att alla som är medlemmar får kandidera. Och partierna bestämmer själva, om de skall ställa upp i kyrkovalen. Inte ni, jag eller andra grupper.

    Självklart delar jag uppfattningen, att de som kandiderar skall omfatta den kristna tron och vilja göra en insats för Svenska kyrkan. Men gällande regler får och kan ej åsidosättas.

    Och glöm aldrig, att det är väljarna som i slutändan - vid valurnorna - fattar besluten. Vänligen sätt er heller inte till doms över dem.

    Deras ställningstagande är utan appell.
    Det är detta som kallas demokrati.

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. BOD - Det bör förstås vara partierna/nomineringsgrupperna som tar ett reellt ansvar för vilka kandidater de sätter upp på sina listor! Och här brister det - man nominerar ofta folk (och man har ju inte så många villiga och aktiva medlemmar att välja bland) som endera blivit för gamla för andra förtroendeposter eller som ännu är för unga och/eller oprövade för att kunna anförtros sådana poster. Eftersom kyrkligt engagemang inte begärs eller beaktas vid nomineringen, blir resultatet ett enormt främlingskap mellan väljarna (som ju heller inte är så många) och de valda, och ett ännu större främlingskap mellan kyrkopolitikerna och kyrkfolket. Och detta är till nackdel för hela valsystemets legitimitet. Min egen erfarenhet är några decennier gammal, men jag blev - utan att ha "kandiderat" - nominerad till kyrkofullmäktige (jag var då nybliven partimedlem och sågs väl som "påläggskalv"). Det var jag själv som fick upplysa om att jag inte var valbar (icke medlem i SvK); - inte ens denna enkla kontroll hade valberedningen klarat! Låt kyrkfolket få makten i kyrkan - så som det är i de flesta andra ideella organisationer! Det nuvarande systemet skadar såväl kyrkans som de sekulära partiernas anseende./Paul

      Radera
    2. Så du ser inte skillnaden mellan nomineringsgruppen S o säg FK o POSK?
      Nu tänker jag inte på enskilda kandidater men på gruppen som sådan men vi kan gå på, vissa, enskilda kandidater också. Som den f.d. ministern som uttalat sig som ateist men kandiderar. Som den S-märkte jag känner personligen som sitter i fullmäktige i sin församling bara o endast för att bevaka pengar samt för möjligheten att "föra in S-tänk" i kyrkan (personens egna ord).
      Kyrkan ska styras av kristna, det borde vara fullkomligt självklart. Så länge det finns partier där partistyrelse bestående av även ateister, troende av annan religion o.s.v. kvar i SvKs styre är något mycket fel.
      Att du, BOD, inte förstår eller har tilltro till att de som idag kandiderar för sekulärpolitiska nomineringsgrupper kunde göra så i annan grupp är en annan sak.
      Respekt för regler ska man ha, men man kan protestera o vilja reglers ändrande ändå.
      Skriver jag o väntar på svar på mina frågor ovan.
      Eva H

      Radera
    3. Eva H - Jag tänkte förstås på de sekulärpolitiska grupperna. Och de dominerar väl, just därför att okyrkliga eller rentav ateistiska väljare röstar fram dem i valen (samtidigt som många fromma inte är intresserade av partipolitik)? Och BOD ingår väl just i en sådan sekulärpolitisk grupp, eller...? Naturligtvis är det fel på systemet!/Paul

      Radera
    4. Förlåt, jag skulle adresserat mitt svar/in fråga tydligare till BOD när jag hamnade nedanför dig här.
      Jag förutsatte nog att du tänkte på de sekulärpolitiska. Hur det är i POSK o ÖKA vet jag inte men i FK har jag förstått det som att den som blir tillfrågad om att kandidera också vets stå fast i kristen mylla av den som frågar.
      (Tror mig i alla fall förstått det så när jag blev tillfrågad.)
      Eva H

      Radera
  14. Till mina kritiker igen!

    Jag inskärper än en gång att partiernas nomineringsprocesser också är deras ensak, på samma sätt som besluten om de skall ställa upp i kyrkovalet är det.

    X, som tillhör Frimodig Kyrka, har alltså inte ett dugg att göra med, om S nominerar Y, vilken kanske i sin tur finns i samma församling som X och inte gillar X.

    Och, omvänt, har förstås inte S något med FK:s nomineringar att göra.

    Vi skall inte blanda oss i andras nomineringsangelägenheter, är kontentan av detta.
    Inte så svårt att förstå, eller hur?

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, men vi är fullt fria i att ha åsikter, både om ifall sekulärpartier alls ska ställa upp o om kyrkan ska styras av folk som bekänner sig till kristen tro eller ej.
      Det är skillnad på att ha åsikter o att lägga sig i förstås då.
      Eva H

      Radera