fredag 16 juni 2017

Minnen från Kyrkostyrelsen

Jag minns fortfarande hur det var i onsdags när Kyrkostyrelsen fattade det historiska beslutet om kyrkohandboksförslaget.

Ordföranden/ärkebiskopen var på påvens generalaudiens i Rom och beklagade att hon på grund av ett ekumeniskt åtagande inte kunde närvara på sammanträdet. Detta åtagande var "en direkt följd av Svenska kyrkans engagemang" när reformationen skulle högtidlighållas och Antje ville vårda den ekumeniska energi som då skapades. KUl att se ärkebiskopen på plats vid den kyrka som byggdes av medlen från avlatsförsäljningen, Broder Tetzel fick till det. Sjöälen svingade sig till himlen när myntet klingade i skattkistan. Där står Antje och högtidlighåller den tidigare högtidligheten.

Ersättaren biskopen Eckerdal hade blivit sjuk. Han hade nog inte energi att vårda annat än sig själv i det läget. Dessutom är han arg för att han får låg pension, eller hur det förhåller sig. Sådant tar på krafterna.

Första vice ordföranden Wanja Lundby Wedin hade ramlat och brutit handleden. Auspicierna kunde för den i det romerska bevandrade knappast ha varit dystrare när just handboksförslaget skulle beslutas. Vi skulle kanske övervägt att fånga in en kråka för att undersöka inälvorna och så få besked om framtiden? Det finns sådana vid Kyrkans Hus. Men Wanja stöttade upp armen så gott det gick, gipset hade inte riktigt torkat, och sammanträdet startade. Hon klubbade med andra handen, förstås.

Först blev det en kort diskussion om vi kunde sammanträda utan biskop på plats, en fäskalle undrade, men de inkallade juristerna sa att det gick, men att biskop Ragnar Persenius likväl skulle komma när handboksfrågan togs  upp. Det var efter lunch. Ett litet problem i sammanhanget var att beslutet omedelbart skulle justeras, vilket måste betyda att reservationer och särskilda meningar skulle lämnas precis när beslutet fattats. I vanliga fall finns det tid efter beslutet. Jag hade tänkt mig att lyssna på debatten och därefter i god ordning skriva en särskild mening. Som väl var hade jag min dator med mig och kunde, när begravningsfrågorna (som jag är lik-giltig inför) kom upp, skalda ihop ett aktstycke. Alltså visste jag då inte vad poskarnas reservation innehöll, men jag skrev mig fri om musiken också. Ordinarie får reservera sig, ersättare skriva sin särskilda mening. Jag noterar att saken inte uppmärksammats av en kyrklig rikstidning, som utkommer i pappersformat på torsdagar.

Varför var det så viktigt att justera beslutet om kyrkohandboksförslag omedelbart? Jag fattar att det handlade om medias stora intresse, dvs kommunikationsavdelningen skulle få ut information till den informationstörstande allmänheten. Informationen kom också med bild på Antje, som inte varit med, och Wanja, som med tapperhet och utan tappat humör, hanterat smärtorna genom märg och ben.

Diskussionen i Kyrkostyrelsen ska inte återges, den är sluten. Så mycket kan sägas dock, att det inte var så mycket till diskussion. Vi fick emellertid nya papper, denna gång så utformade att de gick att läsa. Färggrafer i svartvitt är inte helt lätta att tyda nämligen. Något litet påpekande gjordes och föranledde någon liten rättning av skrivelsen i det teologiska. Poskarna ville ha ordentlig omröstning med namnupprop. Här skulle de andra punktmarkeras och kyrkomusikerna förstå var de har sina uppbackare. Det var väl inte fel. Men lite genomskinligt, kanske. Det är POSK som vår vän Bengt Olof Dike tillhör, som ni minns. Å andra sidan har POSK varit med i hela arbetet med ny kyrkohandbok, så jag noterar märkligheten att frågan då inte tagits upp tidigare. Konstigt.

Är verkligen förslaget "så pass välarbetat vad gäller exempelvis (?! DS) struktur, språk och teologi att det är redo för att framläggas för behandling i kyrkomötet" som poskarna menar? Bortsett från den filosofiska frågan om ett förslag kan vara redo att framläggas (är det inte styrelsen som ska vara redo och förslaget förberett, men jag vet inte) delar jag inte den bedömningen. Hade jag skrivit min särskilda mening som jag trdde jag skulle få göra i går morse och hemma vid skrivbordet, hade jag nog markerat, att jag saknar en analys att stampa av i när det handlar just om språket. Vilka begrepp tas bort eller tonas ner och varför? Hur försvaras plattityder i det liturgiska språket?

Strukturen är väl inte märkvärdig. Det börjar, det fortsätter, det fortsätter ett tag till och så avslutas det. Det kan kallas "ordo" eller vad som, men märkligare är det inte. Teologin blir en besvärjelse. De ekumeniska insikterna har inte tagits till vara. Men så sägs ju! Jag svarar: Läser ni inte Klemperer, LTI? Jag bråkar inte. En ny teologi kräver en ny kyrkohandbok, där det där med Jesus som Herre eller Gud som Fader inte blir besvärande framträdande. Jag fattar! Kolla begravningsgudstjänsten, där överlämnas vi inte till Gud, vår fader utan till Gud som är barmhärtig. Det är öppna formuleringar för civilreligiöst bruk. Kristen tro brukar vara mer distinkt. Men jag bråkar inte. Jag ifrågasätter bara själva klokskapen.

Jag fortsätter ifrågasättandet när min vän Wanja verkligen är nöjd. Jag läste det kyrkliga bladet på nätet i går eftermiddag. Hon meddelar sitt förnöjda med betoning på att medlemmarna ger sitt stöd till kyrkohandboksförslaget för det vet vi, håll i hatten, därför att förslaget varit på remiss i två omgångar. I ett pastorat skrevs remissvaret av en ditkallad präst utan minsta förankring i pastoratet, men när han skrivit var remissvaret allmänt och glatt mottaget av tre personer och skickades in. Så vad med den samstämmigheten för det remissvaret var inte i allt väsentligt enstämmigt positivt för förslaget? Vad är "allt väsentligt"? Wanja säger att man inte ska avfärda kritik, men inte heller bortse från den demokratiska processen. Minns det. Detta är ett nyckelord när majoritetsbeslut fattas om liturgi. Här behövs nog ett riktigt Kristusrop!

Sammanträdet avslutades ungefär 3 timmar före den prognosticerade tidpunkten. Generalsekreteraren fick nytt förordnande på sex år, de 40 miljonerna för att granska SKUT var behövliga, skattemyndigheterna i Rom hade två personer från Kyrkans Hus i Uppsala förhandlat med och kommit överens om att det var 2 miljoner svenska kronor som skulle betalas allt i ett för utebliven skatt. Där, medger jag, borde jag bett Wanja om ett par smärtstillande piller, men gjorde inte. Det svirrade i hjärnan, men jag uthärdade Tänka sig två svenska tjänstemän från Kyrkans Hus inför skattefolk i Rom för att bena ut skatteproblem, där det italienska fogdeväldet bara kan hämta in pengarna. Det är väl just i Rom som att sno gelati från bambini? Men jag är härvidlag inget sanningsvittne. Just kombinationen SKUT och Rom är ingen succé mer än så, att efter mina erfarenheter ger jag inte en spänn till SKUT när det är kollektdags. Jag viftar då avvärjande, som för att fösa bort kyrkvärden med håven.

Det sista tråkiga var att Christina Bexell avtackades efter 37 år och 1 månad i den kyrkliga apparaten. Wanja höll ett fint tal, vi stod upp och applåderade flera gånger och Christina tackade med fyndiga utblickar. 37 år tillbaka - det kändes som om jag knappt var påtänkt då. Men det var jag ju. Nu minns jag att det var för att hon skulle få närmare till jobbet och slippa pendla till Stockholm varje dag, som vi flyttade hela alltet till Uppsala. Så viktig var hon. Nu förstår ni.

Det sägs att Kyrkans Tidning inte återgett min särskilda mening. Då kommer den här.

Särskild mening av Dag Sandahl
Vid ett sammanträde som ärkebiskopen inte deltagit i, hennes ersättare blivit sjuk och kyrkostyrelsen i detta läge adjungerade biskopen, dr Ragnar Persenius, beslöt kyrkostyrelsen att för kyrkomötet lägga fram ett kyrkohandboksförslag. Detta är enligt min enkla mening synnerligen olyckligt och kan skada receptionsprocessen.

Kyrkohandboksförslaget har uppenbarligen medvetet tagits fram utan att några av de främsta liturgiska experterna i Svenska kyrkan tagits i anspråk; Christer Pahlmblad, Mikael Löwegren och Michael Isacson. I boken Mässa för enhetens skull har docenten Pahlmblad markerat vikten av att det i en kyrka måste finnas något, som uttrycker att det är en gemensam gudstjänst som firas i de olika församlingarna för att den kyrkans identitet ska vara möjlig att känna igen av alla och överallt, att det också måste finnas en medveten strävan att ta ekumeniska insikter om eukaristins väsen (läs: BEM- dokumentet) till vara och låta dessa komma till uttryck i kyrkohandboken. Detta har i det framlagda förslaget inte utförts.
Därtill måste liturgin vara ett tydligt utflöde av ”den stora berättelsen”; Kyrkans heliga sammanhang genom alla tider, där vi nu står samman i heliga gestalters rad. För en kyrka där gudstjänstdeltagande och medlemstal sjunker är det än mer nödvändigt att koppla ihop sig med den stora berättelsen och den större kyrkliga gemenskapen diakront och diaspatialt. Detta måste vara särskilt märkbart i de eukaristiska bönerna.

Jag har inte övertygats av argumentet att det inte ska kunna vara möjligt för de församlingar som så önskar, att behålla HB 86. Vi kommer att hamna i en situation där kyrkohandboken hanteras som en liturgisk plocklåda och då gör det varken till eller från om några församlingar vill ha en väl fungerande gudstjänstordning enligt HB 86.

Den uppenbara risk jag ser är att arbetslaget i församlingen, förstärkt med en gudstjänstgrupp, varje vecka kommer att lägga mycket tid och arbete på att gestalta gudstjänster med kyrkans kor som en scen för det som känsliga personer skulle kunna uppfatta vara en föreställning. Liturgi har mer med gudsfolkets liv, tillbedjan och mottagarglädje att göra. Det finns ett värde, inte minst för barnen, i att vårda ”det vanliga” i gudstjänstsammanhanget.

När ärkebiskopen frågade om den kritiska hållning hon mötte hos en organist var många organisters hållning, skapades en Facebooksida. Det stod då klart att 25 % av kyrkomusikerna anslöt sig till skaran av kritiker i detta sociala forum. Det är uppenbart att den återkommande kritiken från kyrkomusiker visar att den kyrkomusikaliska frågan inte tagits på tillräckligt stort allvar. Det måste beklagas.
Det förslag kyrkostyrelsen nu lägger fram för kyrkomötet kräver en stor fortsatt arbetsinsats i första hand av kyrkomötets ledamöter att kritiskt reflektera över det framlagda förslaget och komplettera genom motionsförslag och därefter av Gudstjänstutskottet inför beslutet som ska fattas.

Att de i handboksarbetet ratade experterna på nytt ska samla sig och ge ut ett användbart missale är självfallet min förhoppning. 


21 kommentarer:

  1. Va falls flera stavfel i första stycket. Då är jag ändå ingen språkpolis.

    Sedan är det många liturgiska experter som kommit & gått under arbetets gång utöver de ratade. Ninna Edgardh var med och skrev en bra bok om gudstjänst i kyrkan, men hennes tjänster behövdes inte mer sedan. Jag misstänker att sista kapitlet i boken var och är lite för reflekterande kritiskt. Men jag tänker även att jag är alltför konspiratorisk när jag tänker så.
    /Lars

    SvaraRadera
  2. POSK har väl gång på gång markerat om handboken? Men blivit överkörda? Måste de hålla tyst då enligt BloggarDag? Vad anförde du själv för Frimodig kyrka i debatten?

    /TD

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vilken debatt? Vilken överkörning? Är inte POSK belåtet med handboksförslaget bortsett från musiken? För att få lite perspektiv läser man på kyrkligdokumentation.nu Christer Pahlmblads bok, om man inte skaffat den från Artos. I Kyrkostyrelsen är jag ersättare men kanske inte helt tyst. FK har ordinarie plats i gudstjänstutskottet. Där får debatten föras sedan motioner författats. Och så kan det bloggas.

      Radera
  3. Jag kunde redogöra för mina bestående intryck av kyrkohandboksförslaget: teologisk och liturgiska förflackning; välanpassad till Sekulus.
    Och alltså väl i överensstämmelse med de senaste strukturella reformerna ;Sekulus till gagn...
    Därmed är en av sommarlovets frågeställningar given: kan en radikal förnyelse - i anda av Se jag gör allting nytt - ske inom Svenska Kyrkan?
    Ulf H Berggren Lund /Hälleberga

    SvaraRadera
    Svar
    1. Svaret är nej. /John

      Radera
    2. Redan det att Svenska Kyrkan saknar påvlighet och kardinalitet kunde inge visst hopp min bäste John...
      UHB

      Radera
  4. "En kyrka som aldrig missionerar kretsar till slut bara kring sig själv och sina egna problem" (Kardinal Kurt Koch). /John

    SvaraRadera
  5. Det du skrev gav mig en idé, Dag! Visst riskerar handboksförslaget att bli en rätt omfattande plocklåda. Men kunde inte Christer Pahlmblad, Mikael Löwegren och Michael Isacson hjälpa oss andra genom att skapa en förkortad version av den nya handboken? Det finns en hel del i handboksförslaget som jag inte skulle sakna. En förkortad handbok skulle också bli mer hanterlig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Stig Walldin16 juni 2017 19:34

      Ett mycket bra förslag att tillfråga nämnda sakkunniga att "plocka ihop" en förkortad version av handboksförslaget.

      Radera
  6. Det var väldigt mycket information från ett sammanträde i kyrkostyrelsen.
    Dock inget oväntat förutom en gipsad arm.

    Nu väntar en kyrkovalsrörelse då endast ett fåtal nomineringsgrupper i sitt kyrkopolitiska program deklarerar hur de ställer sig till handboksförslaget.
    Tragiskt är bara förnamnet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Handboksfrågan hanteras i år. Kyrkovalet gäller nästa år så dessa frågor kan inte bli valfrågor. Det är i motioner till årets kyrkomöte man kan förnimma alternativ till det förslag som lagts fram.

      Radera
    2. Då blir ju det självklara yrkandet att det nyvalda kyrkomötet ska få ta ställning.
      Fast det kommer väl inte att göra någon skillnad.

      Jag håller dock fast vid att nomineringsgruppernas tyckanden om handboken och den bakomliggande processen, skulle vara välkommen information för de som tvekar om hur de ska rösta.

      Radera
  7. NYTT! Ann Heberlein kandiderar för Moderaterna i riksdagsvalet. /John

    https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/ann-heberlein-kandiderar-for-moderaterna-i-riksdagsvalet

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bara några få år efter avslutat medlemskap i F! ???
      Den personlighet hennes mediala kommunikation förmedlat visar knappast på en åsiktsmaskin som låter sig tuktas av partiprogrammet.
      Det kan bli ungefär lika fel som att låta Bengt Olof Dike representera Posk, även om det kanske inte behöver bli lika illa.

      Radera
    2. Jag trodde att det var partierna, i detta fall Moderaterna, som beslutade om vilka de nominerade till riksdagsvalet Men de har kanske den ordningen att en person själv nominerar sig? Fast nog är det bra med lite politisk erfarenhet på gräsrotsnivå innan man hamnar i riksdagen, tycker jag.

      Radera
    3. Alphadeltagaren17 juni 2017 07:20

      Jag vet vänsterpartister som kandiderar via POSK för att det inte finns någon VISK-lista längre. Så det är nog rätt "gott och blandat" i det där valet. Huvudskälet är samma samma som BOD:s "att inte bara gudstjänstbesökare ska bestämma" plus att motarbeta SD. Politiskt obundet. Tjena.

      Radera
  8. John, vad hade det med dagens blogpost att göra?
    Kh på landet

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ann Heberlein är en uppmärksammad teolog som kommenterats en del hos bloggarDag tidigare.
      Med andra ord av rent allmänintresse av nyhetskaraktär för den som vill ta till sig. Andra lyfter på hatten och går vidare. /John

      Radera
    2. Det där med att lyfta hatten och gå vidare...har jag länge undrat varför vissa papister inte applicerar på denna blogg.

      Radera
    3. Ann Heberlein är väl etiker, knappast någon teolog!
      Antony

      Radera
    4. Den mångsidiga Ann Heberlein disputerade vid Lunds universitet och promoverades som teologie doktor 2005.

      Hon kandiderar, ställer sig till förfogande, som riksdagskandidat för moderaterna i riksdagsvalet 2018. Först i november avgörs om hon nomineras och hamnar på valbar plats.

      Under en kortare period 2014 var Heberlein medlem i Feministiskt initiativ. /John

      Radera