fredag 26 maj 2017

(S-)tackarna!

Barbro Matzols ställde till med en debatt på Kyrkans Tidning mellan Olle Burell och Bertil Murray. Den ska ni se. Vart Burell tog den debatten är informationsbärande.

Jag valdes till elevrådets ordförande vid Katedralskolan i Växjö för Röda Hanen. Då var Olle Burell inte ens påtänkt. Jag har gått i armkrok med Tage Erlander, Olle Burell var även då otänkt. Jag har enligt Aftonbladet varit med och sett til att 1968 års socialdemokratiska valrörelse äntligen tände (Arbetarkommunen bjöd på Loranga som tack). Jag har dömts enligt lilla socialistlagen, Hjalmar Branting och jag fast vid olika tillfällen. Br:B 16:16.  Burell var fortfarande inte påtänkt. Och den där Burell, som återkommande uppträtt i kyrkomötet iförd folkdräkt (!!), placerar mig och kamraterna i Frimodig kyrka i en högerbur. Mig?! Det var dock jag som för Frimodig kyrka skrev de TVÅ motionerna om flyktingarbete, de som fick Kyrkomötets gillande. Också Sverigedemokraternas. Och så ska vi  av en socialdemokrat, som kanske inte ens vet vem Ragnar Eriksson är och var han först hörde hemma, åthutas. Ånä!

Burell är skolborgarråd. Det var väl Zäta Höglund också. Höglund håller jag av. Och ifrågasätter i vilken mening Burell är socialdemokrat. Är han  inte bara en vanlig apparatjik, en som tog sig fram med rektors gillande i Ludvika eller vilken rumpmasort han  gick i skola i när det startades SSU-klubb? Och han blir skolborgarråd i - Stockholm, min födelsestad!

Låter jag arg? Jag låter närmast upprörd eftersom jag undrar hur länge svensk socialdemokrati ska låta sig busas ner av sådana som Olle Burell, han som vigde en massa par utan att ha tillåtelse. Mot lagen! Och stackarna trodde sig vara gifta, men icke. Burell, Burell. Ska han inte hålla låg profil då? Man kan efter detta bevisligen i vanlig enkel mening inte lita på Olle Burell, det är mitt budskap till världen. Hans vigslar var inte giltiga och han är inte en solidarisk kamrat i ledet. Han är en klättrare, en som sparkar neråt. Maningen är lättfattlig. Skaka lössen ur arbetarrörelsens fana! De gamla parollerna ter sig mycket moderna och aktuella.

Bertil Murray fann det komiska i debattsituationen. Burell liksom utvidgar debatten till att inte handla om partier i kyrkovalet. Den utvidgningen kan väl fler uppfatta och kanske uppskatta. Burell tar sig själv på stort allvar och pumpar upp sig. Han gör gemensam sak med Bengt Olof Dike, att Frimodig kyrka är en liten gruppering. Nåja. 33 000 röster ska väl inte föraktas för en gruppering som bara kommit i tonåren?

I Burells värld avgörs emellertid sanningsfrågor utifrån mandat. Arma kyrka som råkar ut för en sådan man. Skicka in folk av detta slag i kyrkolivet så kommer inte sanningsfrågor att avgöras utifrån Kyrkans handfasta auktoriteter, Bibel och bekännelse. Att hävda detta är ingen högerståndpunkt. Det insiktsfulla och eftersinnande är Kyrkans sätt att leva. Men Burell blev störd av att Murray såg komiken, det märktes.

Burell var tydlig. Frimodig kyrka är en ytterlighetsgrupp och "ni ska inte ha större inflytande". Nähä. Men ska det inte bli kyrkoval - så vem bestämmer detta? Ytterlighetsgrupp? Jag hävdar i det kyrkopolitiska inga andra hållningar än dem jag praktiserat som församlingspräst. Och det var ett arbete som många människor kom att stödja. Inte minst i det Norrliden där det var höga opinionssiffror från S. De uppfattade uppenbart mig som sin präst. Inte utan anledning, heller. Jag uppfattade förtroende också på norra Öland, där den politiska sammansättningen var något annorlunda.

Till Burells retorik hörde talet om ansvarstagande. Nåja, det var väl si och så med hans närvaro i kyrkostyrelsen och så avgick han. Men kyrkopolitiken är "jätteviktig" för S eftersom Svenska kyrkan är en viktig resurs. Det här ska vi tala om. En resurs för S eller för Gud? Fundera. Var det här svaret på varför partierna satsar på kyrkovalet ska återfinnas.

Murray fick fram budskapet att Frimodig kyrka välkomnar och behöver socialdemokrater i sina led. Det trodde Burell berodde på att sossar är duktiga. Egentligen beror det på att de är - sossar! Frimodig kyrka är nämligen inte vad Burell uttalar: "ett högerkristet ganska kyrkligt extremt parti". Vi är dessvärre rätt vanliga kyrkokristna, men sossar fattas oss - för de får ju inte vara med. Nu är det socialdemokratiska partifolket för dåliga maoister för att fatta finessen med att vara de revolutionära, nåja reformistiska, som rör sig i stimmet. Några socialdemokrater i FK skulle göra mer för partiets trovärdighet än i det nuvarande systemet.

Jag har för egen del, antar jag, skrivit mer i socialdemokratisk press än Burell och varit hemma i fler  hem där man röstar S än Burell. Sug på den! Jag var ju präst i ett område där folk var sossar eller kommunister.- "Dom är ju kloka" sa diakonissan, vars morfar var landstingsman Fredriksson, S, i Malmöhus län. Det fanns somligt hennes morfar skulle gråtit över, brukade hon tillägga, när hon såg tillståndet i nationen. Han var nämligen en hederlig socialdemokrat, en arbetarrörelseman. Ett ord från en sådan var att lita på, för det var sant.

Nu kan Olle Burell köra talet om elitkyrka och det sektartade som en sådan som jag står för endast utifrån två förutsättningar:
Den första är att det inte finns ett kyrkfolk, som kan tala sanning och säga hur det egentligen är. Den andra förutsättningen är att det kanske alls inte längre finns ett kyrkfolk. Då, endast då, kommer S att skörda triumfer. Då möter vi en ny civilreligion, S-ivilreligionen par preference. Då körs Svenska kyrkans andliga arv till soptippen, inte ens återvinningsstationen, för i S-ivilreligionen är inte Jesus Herren. Kan inte vara.

Jag tror det finns mer att skriva, men det bästa är att ni kan se debatten, köra den ett par gånger och inse att vad jag skriver är sanna ord med lugn besinning. (Apg 26:25, 1917 års översättning, alätheias kai såfrosunes). Det finns mer att kommentera, men kolla ni debatten i lugn och ro! Gärna ett par gånger om alltså. Och kolla Bertil Murrays ansiktsuttryck. Glädje utstrålar han. Men han utstrålar inte (S-)kadeglädje över (S-)tackarna utan den entusiastiska glädje den person visar, som fattar att han får vara med om något avslöjande (S-)tort.

Lägg märke till ett. Jag har inte diskuterat halten i Burells kristna tro. Det är det politiska jag tagit upp. Och det finns hederliga socialdemokrater, människor av hög halt och lätta att hålla av. Goda kamrater, helt enkelt. Det är synd om dem, (S-)tackarna.

http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/debatt-tv-striden-om-kyrkans-frihet-ar-inte-avslutad-annu

torsdag 25 maj 2017

Nej, advokaten läste bloggen!

Jag vet inte hur det gick till, men på något sätt kom min vän advokaten åt bloggposten om SKUT. Hans hustru fick göra första hjälpen. Det var gammal munkvisdom från Irland/Skottland som hade bäst effekt av läkemedlen, men den första bedömningen var att han aldrig blir sig själv igen. Efter någon timme fungerade han lite bättre. För att ni ska förstå kanske jag enklast kan återge hans repliker i följd. De skrevs ner i diagnostiskt syfte.

- En fars.
- Man måste väl för fan ha gjort sin probleminventering?
- De går dit utan att ens veta vad fan de vill.
- Som en liten mus framför en kobra.
- För advokatbyrån ett fat godis att sluka och skratta hela vägen till banken.
- Gräv vidare!
- Ut med alla dokument!
- Ut med skiten!
- Dårar!

Detta är autentiska repliker. Han har nu doktorn hos sig. Min bedömning på avstånd är att advokaten ändå i någon mening hämtar sig, steg för steg. Han blir liksom mer handlingskraftig. Av de nio replikerna är de fyra senaste mer på, de första är exempel på chockfasen. Men tror ni att Kyrkostyrelsen är kapabel att få fram information om vad som skett? Finns intresset? Eller ska vårt hopp ställas till Pontus Håkansson, som nästa torsdag ska förutsättas deprimera oss mera med den fortsatta berättelsen? Jag vet verkligen inte.



Högtflygande

Nu var inte Frälsaren högtflygande vid himmelsfärden, som de texttrogna vet. En sky tog honom bort. Men i det kyrkliga blir det både högtflygande och skyar, som förhindrar sikten. Jag undrar vad Kyrkostyrelsens folk tänker nu, när det avslöjats att 2.7 miljoner redan använts för den stora granskningen.

Styrelseledamöterna har nog inte kläm på att Michael Kjörling, SKUT/Kyrkans Hus, för några år sedan utredde just de rättsliga förhållandena i olika länder. Men generalsekreteraren är livrädd för att det nu ska vara några fel och därför blåses miljonerna iväg. Alternativet är det självklara, att utgå från att allt fungerar efter Kjörlings granskning och fungerar det inte, kan Svenska kyrkan i en rättslig process hävda att allt som rimligtvis kunnat göras, har blivit gjort. Skulle denna rättsliga process någostans fullföljas (men varför?) så sätts ersättningarna vid konflikt efter detta faktum. Missförhållandet har inte varit uppenbart, omständigheterna har utretts. Det blir billigare att sitta lugnt i båten och med hyfsat gott samvete. Generalsekreteraren är en förträfflig person, men alltför försiktig. Den försiktigheten kostar alltför mycket.

Om styrelsen upphetsas över beslut som fattats, korrekta eller inte, men som styrelsen inte orienterats om, måste denna upphetsning ses som parlamentariskt normal. Håller ledamöterna käften vid nästa sammanträde är det illa. Det måste fattas beslut i Kyrkans Hus, det är självklart. Men de ska redovisas på ett för styrelsen fattbart sätt.  Det räcker inte att bränna miljoner och bara låta au få veta. Torsdagsdepressionen kom inte ut i dag så det blev Onsdagspassion i stället. Det var på onsdagen Judas förrådde Herren för 30 silverpenningar förtäljer passionshistorien.

Budgeten för SKUT är på 91 miljoner för 2017, fastigheterna kostar 14. Det är inte billigt med personal. Nu går 40 miljoner under två år till den stora granskningen. Den har alltså satts igång, 2.7 miljoner. Rom kostade 2 miljoner att reda ut med de italienska skattemyndigheterna och så skulle Mannheimer & Swarttling ha sitt, 2.6 miljoner i runda slängar. 91 miljoner blir enkelt 120 om man räknar snällt. Annars 140. Skillnaderna är betydande.

Jag borde fråga min vän advokaten om de tre firmor som fick förfrågan om den stora granskningen: Mannheimer & Swartling, Baker & McKenzie (Chicago - och jag har läst många av Grishams böcker och kan det mesta som är värt att veta om amerikanska advokater på så vis!) samt Bird & Bird. Alla befinner sig i en sådan prisklass, att jag inte frågar advokaten. Jag vet inte hans hjärtstatus och vem är jag att vilja ha hans liv på mitt samvete. Jag tror inte ens att jag skulle kunna antyda att förfrågningsunderlaget inte var i "det klassiska formatet". Vad nu det betyder. Den insikten skulle kunna komma att räcka för en liten stroken när det gäller advokaten, som i stort tycks vältränad men man vet aldrig. Det behöver inte gå så illa, det förstår jag. Han kanske bara förtvivlar och super ner sig. Det skulle likväl kännas som mitt fel alltihop. Jag träder nu fram under slagordet: "Skydda advokaterna!" Då syftar jag inte på de tre firmorna, dock. Fanns det inte någon rysk firma som kunde hjälpt oss? De har väl erfarenheter av stora affärer, Chodorovskij och så?

Vad betyder det förretsten att "man ville ta ett samlat grepp om verksamheten"? Vem är "man", ett ord som vetenskapligt sett bör undvikas eftersom det är så oprecist och kan lika väl betyda "alla" som "ingen".

Jag är, som bekant, en svuren fiende till SKUT. Kompisrekrytering, en egen kultur, glada nissar på prästtjänsterna och Koskinen i verksamheten, jag säger bara det. SKUT-styrelsen fick klart för sig att jag definitivt inte skulle ha kyrkoherdetjänst i Rom. Jag, doktor i missionsvetenskap och ekumenik och församlingsprästerfaren samt år i dåvarande kyrkostyrelsen och kyrkomötet. Jag skulle fixas bort. Ponera att jag fått tjänsten. Tror ni att de lokalanställda då fått svarta löner eller riktiga löner med tillhörande pension? Fram med namnen på de präster som betalat de svarta lönerna. Häng ut dem med bild och namn! Och vem var SKUT-chef när detta pågick? Kan det ha varit Klas Hansson, han som nu hoppat in och leder verksamheten och supporterar granskningen?

Bilden av nervösa byråkrater släpper mig inte. De finns på näthinnan, som nu klarnat efter att det värsta med förkylningen är överståndet. ("Det skulle hjälpa om du putsade dina glasögon!" var den tarvliga kommentaren  i hemmet till Den Sjuke). Byråkraterna och folket i Kyrkans Hus vill inte störas av kritiska invändningar, men nu har den tiden kommit och detta just på Kristi Himmelsfärds Dag, när jag vaknade tidigt och inte ville sova bort nådatiden. Då är det läge att skaffa sig lite överblick över vad som egentligen händer i Kyrkans Hus.

Kanske är det tid för städning. Då behövs en kompetent städfirma mer än advokater. Och trappstädning är ett delikat ärende för alla vet att trappor städas uppifrån. Detta konstaterande är inget värdeomdöme, alls inte. Det är en erfarenhetsbaserad kommenter från den egna städningen. Fast jag medger att jag ibland börjar nerifrån och kommer till övervåningen, men där vänder jag och städar neråt. Det går också. Men tarvar fler arbetsinsatser

Nu är jag ersättare i Kyrkostyrelsen och har ingen förslagsrätt. Vad jag säger kan man strunta i. Eller kan man? När det handlar om pengar ska man inte vara för säker. Folk kan bli stingsliga. Och perspektiven däruppe kan innebära förlorade proportioner. Som när Tre Kronor skulle tas emot och en liten gubbe i gul tröja skulle fram innan spelarna kom på plats. Den lille gubben i gult var landets statsminister. Buropen mötte honom.

Detta hade kommunikatörerna eller partstrategerna inte räknat med och ändå var det självklart och sunt. Vad skulle statsministern där att göra i gul tröja? Blir det Antje nästa gång. Insani sunt Romani, som det heter i Asterix. Fast det riktigt intressanta är att Svt tagit bort ljudet, dvs mörkar vad som verkligen hände. Det finner jag obehagligt, för det är bedrägligt. Men jag såg direktsändningen och jag hörde. Lyssna själva och inse att ni inte hör vad som händer på Sergels torg.Medborgare, kamrater, så här ser översåtarna på er från sina högtflygande positioner. Det finns sådant ni inte ska få veta. Nu vet ni det.
https://www.svtplay.se/video/13781556/svt-nyheter-extrasandningar/svt-nyheter-extrasandningar-guldfirande-for-tre-kronor-pa-sergels-torg


onsdag 24 maj 2017

Konflikt och insikt

I dag skulle jag träffat Strukturutskottet med stiftsprosten Bengtsson. Det går inte. Jag är sjuk. Jag var sjuk i går också, ögonen rinner, näsan rinner och jag ska utstå små kommentarer om män och förkylning. Kvinnor förstås inte hur utsatt den manliga organismen i en situation som denna. Hostar gör jag också. Bengtsson kanske inte vill träffa mig. Inte bara på grund av min iråkade sjukdom utan efter den insändare som publicerats i Östra Småland idag och uttrycker kritik mot hans rapport. Nu ska ni få höra:

Stiftsprosten Bengtsson, tillika kontraktsprost över Kalmar-Öland, åkte på och iväg för att utreda en konflikt i Ryssby-Åby pastorat, dvs Rockneby och Läckeby norr om Kalmar. Det slutade med att han angav två lösningar. Kyrkoherden skulle bort, jag uppfattade detta som den möjliga lösningen, eller så skulle det bli nya tag och försoning mellan kyrkoherden och de förtroendevalda. Hur det blir, kan ett barn på 7 år räkna ut. Jag noterade att den tidigare kyrkoherden, som gick i pension 2014, utan namns nämnande fick omdömet att han inte tagit tag i ledningsfrågorna utan nöjt sig med att vara församlingspräst. Detta omdöme gjorde den pensionerade kyrkoherden ledsen. Det kan man kanske förstå, inte minst som han varit på plats i pastoratet länge.

Nu var jag i Kalmar på barnbarnets konfirmation. Folk hälsade vänligt på mig i gathörnen och på torget. Jag lyssnade på vad som berättades mig, men jag har inget särskilt ansvar för vad som händer i och kring Kalmar. Jag fattade så mycket, att det finns problem. Jag insåg att jag ogillade att strukturella problem gjordes till personfrågor. Ändå tänkte jag inte mycket på saken. Jag for hem och på hemvägen tänkte jag att någon borde skriva ett inlägg och försvara den gamle och den nye kyrkoherden, men också lägga ett gott ord för församlingen. Jag var ju där och predikade, höll föredrag och blev omkramad. Jag uppfattade inte heller att de förtroendevalda är ondsinta. Jag såg en struktur där kyrkorådet träffas två gånger per år, resten tar ett arbetsutskott hand om. Fyra personer. Kyrkoherden är inte med. I AU leds och fördelas arbetet. Av de fyra är två gifta med varandra. Hur väl man än vill är det strukturella problemet tydligt men det är ärvt. Jag skulle kunna skriva några rader om detta till Östra Småland, som på två hela sidor lyft fram stiftsprostens rapport, tänkte jag när jag sudade igenom de stora skogarna. Jag satte mig arla i måndags morse och skulle vara scoutaktigt käck och hederlig. Där och då slogs jag av insikten.

Jag var kontraktsprost i Norra Möre 1989-1999. Sedan sparkades jag. "Jag kan inte försvara att jag har dig som kontraktsprost", sa Wejryd. Man kunde undra: försvara inför vem? Ett svar är sedermera kyrkoherden, prosten Elisabeth Lindow. Men när jag sparkats sa hon att hon inte hade velat att det skulle gå så. I mig har hon en svuren fiende men jag skulle aldrig drömma om att offentligt beskriva henne som jag tänker henne. Lite gentleman är man väl, alternativt lite begränsad är allt scoutaktigheten.

Insikten? Det var ju situationen i det här pastoratet jag uttalat mig om när jag var kontraktsprost, att de s k förtroendevalda i strid mot vår kyrkas ordning, tagit över. Jag talade och sade: "Bonnläppar ska inte kommendera präster." Det är 18 år sedan. I kyrkomötet upprepade jag mig i mer hyfsade ordalag: "Agrarlabialer ska inte kommendera präster", men då var jag redan sparkad.

Jag tänkte inte på sambandet förrän jag satte mig ner för att skriva i måndags morse. Förträngning eller en hållning att lägga det gamla bakom sig - jag vet inte vad - men nog är det fascinerande att det som inte gjordes då (eller av efterträdaren, som i likhet med de andra kontraktsprostarna lärt sig välförhållandets ädla konst) skaffar en kris nu. Ansvaret är den konflikträdde Wejryds. Resultatet är 18 bortkastade år, falska anklagelser mot kyrkoherden som inte fått den uppbackning han skulle fått av stiftet, en ledsen fd kyrkoherden och en ledsen nuvarande kyrkoherde samt kaos i arbetslaget. De strukturella problemen har bestått. Det syns inte när folk far illa. Wejryd seglade vidare till nya höjder, men detta åstadkom han när han inte tog i problemen. Han visste i den meningen man vet, när man inte vill veta.

Det är väldigt bra att ha fåt en uppfostran i jämställdhet, en som gör att man känner igen maktlystna, självupptagna gubbar av arten agrarlabialer. Den som är avlad av en pastor Misionsförbundet kanske inte har denna erfarenhet, det ska sägas till Wejryds försvar. Han ville inget ont. Han kalkylerade och fattade beslut utifrån sina kalkyler. Han överskattade sin kompetens när han kom till Växjö stift men Jan-Olof Johansson var honom ett stöd. Det gemensamma för dessa två är förmågan att undvika att ge sig in i det som kan smutsa ner kläderna. Smutsiga (och ledsna) kan kyrkoherdar och den kyrkliga personalen vara. Passar det inte att vara smutsig, kan de flytta. Men sveket är också ett svek mot de nya förtroendvalda, som kommer in i onda strukturer och inte kan ompröva. Det är synd om alla och det är biskoparna som svikit sitt ansvar. Då blir det så.


tisdag 23 maj 2017

Vad säger kardinalen om kristna förskolor?

Det är mycket om kardinalen nu. 95 klipp fick jag av en högt avhållen RKK-are. Jag läste i hastigheten fel och fick för mig att det var 95 teser. Det var mer fantasifullt än teologiska teser. Jag fick veta att kardinalen kommit ut som munk och blivit biskop. Sån enkel humor har jag, så jag skrattade. Därefter mulnade jag. Vi betalar journalister för yrkeskunnighet! Om det kyrkliga vet de föga.

De kunde kanske passa på att fråga. Vad tycker kardinalen om ditten och datten? I går på förmiddagen slogs jag av tanken att det mesta talar för att när Sverige har fått sin förste kardinal så är han en kv*nn*pr*stm*st*nd*r*! Ni förstår själva.

Var det hela otroligt? Nja, när Anders blev biskop höll jag det inte för omöjligt att han skulle kunna bli kardinal. Det sa alla andra inte var tänkbart. De hade inte läst på när det gäller kardinalsutnämningar. Valet är inte bara personligt utan rätt logiskt. Kyrkan vill stå stark i marginalerna, efter den principen inrättades några av ärkestiften. Polen och Sverige, t ex. Så hur blir det med påvevalen framöver? Vi får se. Ännu en åldrad biskop efter vår vän Frasse och därefter ... I så fall får Sverige sin förste påve. Kan vi vinna hockey-VM, vad kan då stoppa oss? En påvekandidat från Canada? Tror knappast det. Nej, en humanitär stormakt som Sverige levererar.

När journalisterna fylkas kring il cardinale nuovo kan de väl få en snygg bild på kardinalen i hatten. Anders får skaffa röda skjortor om han inte får låna av några av de svenska biskoparna, de som skaffat sig just röda kardinalsskjortor. Det kan i något fall bero på färgblindhet, ni vet det där med grönt och rött hos somliga män. Väl att biskopen inte klädde sig i grön skjorta då. Kläderna gör biskopen, som ni vet. Anders ska ha ett elegant vapen också. Allt är jubel och sång.

Kan kardinalsvärdigheten bero på trogna förböner i Växjö stift under Wejryds tid? Då bads ofta och öppet för biskop Anders. Endast förebedjaren visste att församlingen då egentligen bad för Arborelius. Men det sas aldrig.De instämde i en hemlig, närmast frimurerisk böneintention. Sedan får väl Svenska kyrkan vara stolt över att ha döpt och konfirmerat en kardinal. Vilka präster talar vi om nu? Jag vet att man inte ska tala om rep i hängd mans hus, men nog kan man tala om doppräst i döpt kardinals hus, eller? Och i vilken konfirmandlärobok inhämtade kardinalen grunderna? Hellsten? Giertz?

Naturligtvis skulle ett piggt journalistyngel också kunna fråga om det där med kristna förskolor. Olle Burell vill inte ha dem. Jag tror det förhåller sig så här: Det är religiösa förskolor S är emot för islamismen måste hanteras och integrationen bli verklig. Nu går det inte att skilja ut muslimer så därför måste alla religiösa friskolor bort. Då också de kristna, som ägnar sig åt bordsbön och lite fria samlingar där det talas om Jesus. Ungefär som i söndagsskolan och kanske än mer på det sätt som det var i barntimmarna. Vad var det som var så eländigt med detta? Skapades det krumma personlighetstyper av barnen? Den frågan ska väl högt upp i kyrkovalet.

Vad vill S egentligen med de kyrkliga förskolorna? Och har vår svenske kardinal ett ord i frågan? Vad menar Påffuan själv? Bengan har en högst bestämd mening, det fattar jag. Han vill ju värna den kristna europeiska kulturen. "Vi byggde landet" är Bengans hållning om ni minns hans föreläsning i Ratzeburg. Rätt har han i det. Och Bengan har en grundläggande filosofisk insikt om att alla religioner inte är kompatibla även om dialogen ska fortgå dem emellan.

Frågan om vilket ohägn kristna förskolor ställer till med, kan väl enkelt, klart och tydligt besvaras. Och så kan vi fråga generationskamrater från 40- och 50-talet vilken skada de tagit av att det bads och sjöngs psalmer i det svenska skolväsendet. Tog kardinalen själv skada av skolans kristendomsundervsining? Man vill veta. Olle Burell vill kanske inte, men kunde behöva.

Frågan bör väl ställas i det lokala också, främst där det finns kristna förskolor. Vad tycker S rent konkret? Vad vill S göra? Medge att det samlade svaret på den frågan kan bli rätt underhållande från denna dag till den 17 september. Politik är att vilja - så vad vill ni?


måndag 22 maj 2017

Teskedsgubben

Få ting är så plågsamma i hockey som straffläggning. Men det gick ju vägen även om jag alltså hade föredragit en mindre hasardartad upplösning. Någon gång skulle vi köra en matchanalys för att förstå Svenska kyrkans läge, ni vet det där med förvirring, små triumfer, felpass, dålig lagmoral, underprestation och en coach som räknar fel på folk. En sådan analys skulle kunna ge insikter. Nu över till något helt annat!

Vår vän herr missionsstiftsadjunkten (konstig titel men i alla fall) Kent Wisti skrev ett inlägg på Facebook, som Kyrkostyrelsens 1:a vice ordförande gillade. Wisti skulle slå sig själv på näsan med en tesked var gång han talar om Svenska kyrkan eller församlingen utan att mena alla medlemmar. En teskedsgubbe, alltså. Detta självplågeri gillar Wanja. Jag förstår. Hur mycket jag än tycker om Wisti och Wanja måste jag säga att det är fel tänkt. Jag har Luther med mig. Och Paulus. Alla som är medlemmar i Svenska kyrkan håller inte Jesus helig i sina hjärtan. Det måste vi kunna tala om. Och ett flagellanttåg med teskedsgubbar och teskedsgummor vore befängt.

Organisationsfolk kan inte - mer om detta strax. Jag kan. Det är Morsans förtjänst. Hon ställde diagnos på patienter. Det gör läkare. En läkare som skulle behandla alla lika och utgå från att alla sjuka hade blindtarmsinflammation eller benbrott, skulle åka dit och ut omedelbart. Hoppas jag. Det är rätt att behandla människor olika just därför att de är olika.

Detta visste också de som skulle predika. Alla behövde inte samma påminnelser eller förmaningar. Och självklart är det för en kliniker skillnad på den kyrkomedlem som troget betalar sin kyrkoavgift, men inte hämtar ut något för den, och den som lika troget betalar sin kyrkoavgift och sköter sin helgelse i församlingens gemenskap.

Jag bryr mig inte särskilt mycket om de frikyrkliga eller Guds barnbarnsbarn, som fortfarande kämpar med sitt fromsinthetsarv. De applicerar just detta arv på den öppna Svenska kyrkan, den vars klockor kallar på alla och tror att vår förkunnelse också styrts av en syndakatalog. Jag ska inte föregripa de memoarer som så många tycks vänta på, men Carl-Eric Lundgren, S, satt en gång på ett sammanträde med AU i dåvarande kyrkostyrelsen och menade att vi måste ta avstånd från syndakatalogen. Ärkebiskop Bertil Werkström utstrålade genuin häpenhet och vi redde gemensamt ut saken. Detta med syndakatalog var inte Svenska kyrkans hållning. Men när folk kommer från andra andliga gemenskaper och med sin barlast hamnar  i Svenska kyrkan, blir en del rätt underligt.

Nu tänker organisationsfolk i organisationstermer. Alla medlemmar är lika. Det stämmer på sitt sätt men ändå inte. Det är skillnad på den som formas i den kristna gemenskapen och den som nöjer sig med ett formellt medlemskap. Det vore underligt annars. Säg mig vem du umgås med och jag ska säga dig vem du är.

Herr missionsstiftsadjunkten, som ska slå sig på näsan med en tesked var gång han talar om Svenska kyrkan eller församlingen utan att mena alla medlemmar, får problem. Vem ska han egentligen missionera för om alla är med? Muslimerna? De mosaiska trosbekännarna? Danskarna? Jag skämtar inte. Ärkebiskop Gunnar Weman häpnade nästan lika mycket som Werkström när det i dåvarande kyrkostyrelsens hävdades att Svenska kyrkan alls inte skulle missionera för alla var ju redan med. Utom muslimerna och de skulle få vara i fred. Weman, med ett förflutet i Svenska Kyrkans Mission och evangelisationsarbete, var omtumlad och detta kan jag som åsyna vittne meddela.

Om dock Svenska kyrkan blir en producentorganisation med anställda  som producerar fromhet och religion för konsumenter så håller Wistis/Wanjas modell. Men då talar vi inte längre Kristi Kyrka i Sveriges land utan civilreligion. Den kan ha framtiden för sig, det inser jag. Men inte evigheten.

För egen del, men vem är väl jag att egentligen förfäkta någon mening, står slaget just nu om Svenska kyrkans kropp och själ. Det har det egentligen gjort länge. Lägg orden som ett mantra: Slaget står om Svenska kyrkans kropp och själ. Och det är alltså kyrkoval i år.

Mitt förslag till vännen Kent Wisti från Älmhult tar fasta på det lokala. Jag tänker att varje gång han vill tala om medlemmar utan att vara klinisk som vilken provinsialläkare som helst var det och göra skillnad på medlemmar, ska han ta köttklubban från IKEA och banka sig i huvudet tre gånger. Den kostar 59:-såg jag i går, när jag var på väg hem efter högmässa i Göteryd och gudstjänst med dop i Pjätteryd.

Vi bad för grödan på båda ställena. Folket som kom hade kommit olika långt på helgelsens väg, det fattade jag. Och jag sa vad sant var, att Gud bryr sig och vill höra våra böner. Jag upprepade att Ida som döptes i Pjätteryd, döptes i en kyrka där krucifixet är från år 1200. Här är de långa linjerna, de som visar helighet i det lokala. Just därför att det gäller oss alla, gör vi kliniskt skillnad på människor. Vi är ju unika, insatta i Kyrkans gemenskap som olika delar men alla lika viktiga. Och några måste kallas tillbaka till sitt dop, andra kallas till tro. Det är Kyrkans ärende i alla tider. Det är, när allt kommer till allt, därför det finns missionsstiftsadjunkter. Det behöver man inte vara doktor i misisonsvetenskap för att förstå.

Här har ni själva klubban som missionsstiftsadjunkten Wisti kan skaffa sig från det lokala möbelföretaget i Älmhult:



söndag 21 maj 2017

Stad i sorg

Det går illa för Kalmar FF och resultatet kan bli höjd skatt för kalmarborna, förmodades det vid det bord jag satt. Jag är mer tagen av det mentala läget. Det börjar gå illa och fortsätter så. Ingen vet riktigt vad som bör göras och så letas förstås syndabockar. Det är samma mekanismer som i Svenska kyrkan, med ett avgörande viktigt undantag. Krisen har varit verklig länge.

1935 infördes en ny struktur som förde beslutsfattandet längre bort från det praktiserade kyrkolivet. Redan 1919 bestämde staten vilken eticerande kristendomsvariant som skulle bibringas allmogen vid det svenska skolväsendet. Så kom världskriget och då formulerades den propgandistiska lögnen att den svenska linjen var den kristna linjen. Stockholms stift inrättades. Det var en politik helt i linje med kamrat Stalins, som samlade nationen genom att inkorprera de tidigare förföljda när nu Fosterlandet var i fara. Resultatet blev i Moskva en tillåten kyrka med en följsam kyrkoledning. I Sverige dröjde det till 1946 med utredning om en skolreform, vars syfte också var att föra skolväsendet bort från Svenska kyrkan, som hundra år tidigare varit aktören för att skoväsendet skulle bli allmänt. När Olle Burell menar att det inte ska få finnas kyrkliga förskolor, står han för en gammal S-politik. "Om det inte får finnas kyrkliga förskolor, gläder sig bara Djävulen", sa jag. "Och Olle Burell", la den lärde gamle prosten till. It takes two...

I min iver att beskriva krisens rötter förlorade jag mig bort nu. Vilka fienderna mot framsteg var, definierades lätt. De stod för det tidigare sättet att läsa Den Heliga Skrift, belade sina meningar med hänvisningar till Bibel och bekännelse och kunde enkelt definieras som folkfiender. Det var en sak. Det nya numera är att samma mekanismer riktas mot fler än de i den första gruppen. Och när de strukturella problemen blir alltmer omöjliga att undgå, ökar behöver av personer att avleda missnöjet på. Nu går inte ens kvinnliga präster fria. Det är konsekvent. Strukturproblem hanteras så för att de inte ska uppfattas vara just problem med strukturerna.

Men det är ju söndag - Bönsöndag dessutom! Jo, tack som frågar. Det var en konfirmation att minnas med en grupp som synbarligen fungerat som en grupp och fått ihop en redovisning av Stilla Veckans och påskens händelser i ord och ton. Mötet vid Gennesarets strand illustrerades med att alla konfirmanderna sjöng "Jag går och fiskar" och finalen var "Oboy vilket vackert väder". Till detta sjöngs psalmer och gängse fromsinta sånger för unga. Min vän Bengt Johansson stod för en. Hugos gudmor var i Kabul men kunde följa en hel del av vad som skedde via mobiltelefon och Skype. Hon kunde sjunga med i psalm där och i realtid. Jag är så gammal vorden att jag uppskattar sådan uppfinningsrikedom. Uppenbarligen var vi berörda lite till mans och kvinns. Svenska kyrkan kan leverera. Det berodde på att det fanns en församling, människor som var vana att församlas. Vänskap manifesterades. Bilden på två av konfirmanderna som späda, den ene nydöpt och den andra sex dagar gammal, prydde bordet med tårtbuffé. De bodde och bor på samma gata. Det går att göra skillnad. Men jag inbillar mig inte ett ögonblick att det jag var med om är det som vanligtvis sker i Svenska kyrkan.

Då hade jag dessutom sett och hört den eritreanska gruppen fira gudstjänst i Två Systrars kapell vid 12-tiden. Huset används. Kyrkan var välfylld. Jag kunde notrea att den kyrkliga gemenskapen var en familjegemenskap, dvs barn fanns med. Vad är en folkkyrka i praktiken när den inte är en familjekyrka i Billings mening?

Hur ska det gå för KFF? Jag har inte läst analyserna från matchen mot Östersund. Kanske var förlusten ändå hoppingivande. Det får jag besked om i morgon. Och hur ska det gå för Sverige mot Kanada? Jag gtar inte utan några segrar i förskott. Jag hoppas bara att det finns ett strategiskt tänkande som bär framåt. Ungefär detsamma som jag hoppas på för Svenska kyrkan. Men det förutsätter inte bara krismedvetenhet utan också människor som har en aning om vad som måste göras och inte bara upprätthåller ett system som ger dagligt bröd men som i grunden är räddhåga för allt och alla. Den som lever så, vågar ingenting. Vågar inte stora ting för Gud och väntar inga stora ting av Gud heller. Sagt en Bönsöndag, nota bene!




lördag 20 maj 2017

För klen helvetespredikan

Helvetespredikningar hör vi sällan nuförtiden. Det är skada. Folk har fått för sig att prästerna förr skrämde folk med helvetet. Det tror jag inte. Det var inte värre än nyheterna var dag om alla faror som möter om vi inte bantar eller motionerar och alla faror som möter om vi skulle banta eller motionera. Pröva att upptäcka moraliserande helvetespredikan i det dagliga nyhetsurvalet, t ex. Miljön i första hand, förstås.

Poängen med prästernas predikningar var att det kan gå åt helvete med oss. Det är en klok insikt. För det kan det. Varför säger präster så sällan det? Ska vi inte varnas för det som är riktigt och evigt farligt?

Vad i det svenska lagomsamhället är det som kvalificerar till en upphöjd plats i Guds rike? Att vi är en humanitär stormakt med mer än 1 miljon aborter? Vad tycker Gud om det? Att människor blir så väl behandlade i det svenska yrkeslivet och kan utveckla sina av Gud givna begåvningar? Att samhällsetiken är så högt utvecklad? Att medlemskapet i Svenska kyrkan är så omfattande? Man kan fundera.

Och hur ser helvetet för det svenska lagomsamhället ut? Ett "lagom" utan slut? Det blir bara lagom och lagom och lagom, inga excesser åt något håll och till sist så trist att, ja vad då? Ett lagomliv är väl noga taget inget liv utan ett, just det, helvete.

Om risken för förtappelse får jag föga veta i det kyrkliga.
Annorlunda var det, jag upprepar mig men det är saken värd, med den påståeliga damen, som följde efter biskopen Yngve Brilioth och sa:
-Biskopen, jag tror inte på helvetet.
Brilioth låtsades inte höra.
Damen gick närmare och knackade biskopen i ryggen:
-Biskopen, jag tror inte på helvetet.
Yngve Brilioth vände sig om, tittade på damen, höjde ögonbrynen och sa:
-Tänk vad moster ska bli förvånad.

Det finns i det kyrkliga en låtsad förtrolighet i det andliga som kontrasterar mot tanken på att det kan gå riktigt illa. Frälsaren talar dock om saken, vilket borde få mer än en präst att hesitera. Vad är det vi har sysslat med?

Grundfrågan är förstås den som vi hanterade i fastetid, stilla vecka och inte ska glömma i påsktiden. Varför behövde Jesus lida och dö? Vad fick detta för effekt? Fick det någon? Eller är det mest så att Jesus är ett etiskt föredöme och att det var en metafor som uppstod och det är bra nog?

För snart tre veckor sedan fick jag se de samlade biskoparna. Kanske kastade de  några pärlor när de mötte Kyrkostyrelsen. Det handlade om undervisning, didaktik. Sades något om förtappelsehotet? Jag lyssnade så uppmärksamt jag förmådde efter en kort natt i sovvagn. men då var det en pärla som gick min nos förbi. Undervisar vi för att människor ska få veta hur illa ställt det är, men att det finns en utväg, en enda?

Det händer att jag funderar över mitt liv. Bortsett från explosionen i Moheda år 1958 och Kubakrisen har de yttre hoten varit få. Jag kunde efter studentexamen för 50 år sedan ha min bästa maj-månad med läsning och segling innan det blev krig i Israel och jag fick rycka in på pansarregementet, sedan få komma till Lund och i tidens längd förses med akademiska examina på olika nivåer. Jag har haft mat på bordet. Trogna vänner. Goda grannar. Jag ska inte klaga. Utanför det kyrkliga har jag gjort insatser som uppenbarligen värderats. Men jag undrar över världen.

Verkar det bli bättre och bättre dag för dag? Eller är det konturerna av ett sammanbrott jag ser, sammanbrott av den ordning och de värderingar jag vuxit upp med? Hur är det med immigrantströmmarna över Medelhavet? Hur många lever i läger i Italien eller i Turkiet? Vad ska jag tänka om de billiga apelsiner jag kunde köpa om jag fattar att de immigrerade lantarbetarna i Italien lever med arbete 14 timmar per dag och svältlöner? Jag är dock akademiledamot i Tyska Orden, Palermo, Sicilien. Vad ska jag tänka om Iskander-robotarna, som kanske skulle kunna nå också till mig och definitivt till Kalmar? Hur många dör nu per vecka i den militära konflikten mellan två stater i östra Ukraina? Det lilla krigsförrådet hemma räcker inte särskilt länge - så vad betyder talet om ett försämrat säkerhetsläge? Nu får ju folk det beskedet, men krig stavas kris för att tanken ska uthärdas
Börjar det inte bli läge för allvarligt tal, dvs helvetespredikningar?

Nu undrar ni över varför denna bloggpost kommer en lördag? Därför att det var till helvetet Frälsaren nedsteg just lördagsdygnet. Det tål att tänka på. Gör det! Själv åker jag för att övervara barnbarnet Hugos konfirmation. Vi konfirmerar för att ungt folk inte ska hamna i helvetet, antar jag. Varför gör vi det annars? Som en vänlig religiös passagerit vid adolescensen? Jag ska verkligen lyssna om jag får höra något om helvetet denna lördag.

I Kalmar är det ont om "R". Flickan på gymnasieskolan använde inte solkräm. Hon drack rikligt med  Fanta. På flaskans etikett står ju "Skydda mot solljus".



fredag 19 maj 2017

Gnäll igen, bara gnäll

När kritik eller kritiska frågor avfärdas som gnäll, som i ett svar till Leif Nordlander som undrat på Facebook, väcks min nyfikenhet.

Anders Roos Det är ett beslut i kyrkostyrelsen. Rådet för Svenska kyrkan i utlandet har inte varit inblandat i det beslutet. Nog borde väl Frimodig kyrkas ersättare i KS kunna ge dig information i stället för att på sin blogg gnälla över beslut som fattades när han var närvarande!

Anders Roos är fd kontraktsprost och var kyrkoherde med en för en enkel komminister fabulös lön. Han har under lång tid och på långa resor varit engagerad i utlandsarbetet. När han blir irriterad över min undran, avfärdad på makthavarmanér som gnäll, är det onekligen intressant. Han tillhör POSK. En gång var han handplockad som ungdomssekreterare av en av Sveriges mest kända kvinnoprästmotståndare, som visste att i Roos hade han en bundsförvant. Bibeltrogna Vänner levererade. Så blev han präst och det bar uppåt, alltså. Vi är alltid vänliga mot varandra, Roos och jag. Vi möttes första gången för ungefär 50 år sedan och då är man vänlig och tänker på tidens gång. Varför blir Roos fjär mot kyrkoherde Nordlander med mig av alla som tillhygge?

Själva tanken att saker och ting inte öppet ska diskuteras är nog främmande både för Leif Nordlander och mig. Vi har båda tagit emot många förtroende vi håller käft om, men Utlandskyrkans angelägenheter hör inte till den kategorin.  Allra minst, förstås, eftersom SKUT i mig fick en svuren fiende för ungefär 15 år sedan. Jag blev inte juste behandlad när jag sökte tjänst. Det är erkänt men inte mer. Varför jag ska ge besked i en fråga om fanns på föredragninglistan vid ett sammanträde där jag var närvarande? Jag lyssnade på allt, det är sant. Men vad sades? Vem eller vilka ställde frågor? Vem eller vilka yrkade något? Ersättare har som bekant inte förslagsrätt. Och jag skvallrar inte från kyrkostyrelsens sammanträden om vad olika ledamöter sa. Men frågorna är öppna för det och somliga behöver ut som frågor, inte som skvaller.

Jag kunde tänka så här:
Det kostade 2 miljoner att reda upp situationen i Rom genom en överenskommelse med skattemyndigheterna. Den tidigare SKUT-utredningen gick lös på 2.5 miljoner i runda slängar. Då är det bara att multiplicera och hamna kring 40 miljoner. Jag ger ingen kollekt till SKUT så saken angår mig inte särskilt mycket. Jag kan inte heller skriva särskild mening så fort jag är av annan mening. Saken återkommer väl i Kyrkomötet när medel ska reserveras. Då kan Leif Nordlander tala i frågan. Budgetutskottet kan vägra. Kyrkomötet likaså.

Jag kan inte säga att jag la märke till någon större entusiasm i styrelsen över frågan, men detta är ett högst subjektivt intryck utan informationsvärde. Så fick jag frågor om saken och vad skulle jag arme då svara? Jag kunde egentligen bara svara att jag inte begriper hur det kunde bli så här. När jag sedan tänkte vidare slog det mig att många som tidigare var SKUT-ansvariga tycktes kallas in för att reda upp i härvorna. Men härvorna tycks vara tillkomna under lång tid, successivt. Invecklat. Är det något annat än skräck för media som får folk att ropa på advokatfirman Bird&Bird?

Man kunde tänkt att hållningen skulle vara en enklare, dvs ett besked till utlandsförsamlingarna att fundera över om det skulle kunna tänkas kunna komma att bli problem med något de gör i relation till myndigheter. Fanns det indikationer på detta, skulle ma ta i det. Fanns det inte, tiger hälsan still. Utgångspunkten borde väl vara att tjänstemännen och utlandsbesättningarna vet vad de sysslar med och inte ställer till med något. Ställer de till med något, ska kollekterna minska. Det gjorde de också.

Nu ska väl inte jag uppfattas att sedan barnsben vara fiende till utlandsarbetet. När Morsan tog sönerna till London, Svenska Lloyds Suecia, 1 klass och sex sorters brännvin (eller var det åtta?) i en spritkylare på buffébordet, såg hon till att vi fick åka med Sjömanskyrkans buss till samlingen för sjöfolk. Det var mitt första besök på Harcourt Road. Och Lars Carlzons böcker om sjömansprästen fick jag i julklapp. De var bra. Det sa jag något kyrkomöte till Lars, som själv då läst dem för sina barnbarn och tänkte att de höll. I grund och botten har jag varit en Sjömanskyrkans och Utlandskyrkans vän. Inte kostigt att jag frågar och alls inte konstigt att detta av de finkristna ska avfärdas som gnäll. Men klokt folk vet att förhålla sig när det blir hållningen. Jag säger er: Rosor är vackra, men de sticks om man inte ser upp. Och kastas en sten mot en flock hundar, skäller den som blir träffad. Jag tror besked därmed lämnas, besked att följa upp. Vad är det som är så känsligt och som tidigare ledningar sannerligen måste ha ansvar för?

Så vad är det som ska utredas? Det ska säkerställas att all verksamhet bedrivs i enlighet med gällande lagar och andra bestämmelser i respektive verksamhetsland. Rätt tillstånd och allt det där. Det verkar på mig, när jag ser saken förklaras, mest näringsfång för jurister.  Och detta kommer att generera arbete för personalen i respektive utlandsförsamling. Budgetutskottet får en del att fundera över. Borde inte Anders Ross rätteligen vara tacksam att problematiken uppmärksammas så att budgetutskottet får tänka igenom frågorna? Borde inte Roos också då, lika rätteligen, överräcka en blomma till ersättaren, som använde ett fungerande verktyg för att problematisera. En ros kanske. Röd eller svart spelar mindre roll.

Nu är mitt råd ett enda: Mucka inte med Nordlander men inte heller med kapten Esplund i bugetutskottet. Han vet hur ett pansarförband används. Esplund alltså. Den vapenovillige Nordlander är jag inte så säker på i detta stycke, men i budgetutskottet är han en omsorgsfull man. Han ska hanteras genom att bjudas på en finöl, en Leffe. Inte för att han ska mutas men för att hans goda humör ska bevaras också när han tänker på den här historien. Tro mig, det kan Anders Roos m fl  behöva.

torsdag 18 maj 2017

Ful filur

Dokumentären om mordet på Kevin i Arvika, som visades med sista avsnitt i går kväll i Svt, var omskakande. Redaktören Dan Josefsson kallades Rolf Sandberg, förundersökningsledaren, "ful filur". Han har lagt mycket till rätta för att få en "lösning" på fallet. Turerna blir mycket underliga och förundersökningsledaren med utredare uppenbart alltmer frustrerade. Bakom anas en enda person, en expert, numera professorn Sven-Å Christiansson, auktoritet i Quick-fallet också. Han arbear för att väcka minnen till liv, precis som i Quickfallet. Om hans metod i fallen Quick och Kevin lett till felaktiga dom/beslut motiverar detta fortsatt granskning av fall där professors auktoritet spelat in. I vetenskapliga sammanhang är dogmatism inget okänt. Den modell som en gång valts, håller forskaren fast vid i det längsta. Men alla modeller måste omprövas, ifrågasättas. Därför talar vi om transparens, genomskinlighet. Vi måste veta hur en undersökning gått till för att kunna bedöma dess resultat. Hur vetenskaplig har Christianssons forskning varit? Ska Thomas Kuhn kallas in för att berätta om vetenskaplighetens revolutionära struktur kanske det inte blir så roligt för professor Christiansson.

Jag uppfattar att vi vet hur polisarbetet bedrivits nu genom den dokumentation vi fått i tre avsnitt.
Poliserna, som var så snälla mot pojkarna, drev dem allt längre in i förvirring/utmattning. Just "snällheten" fick mig att må illa. Efterhand manipulerades pojkarna. Syftet var gott; fallet skulle lösas och var pojkarna skyldiga (som de förstås var!) var det väl bäst att den saken slogs fast. Men den saken slogs inte fast och uppgifterna att pojkarna alls inte befunnit sig på platsen tycktes försvinna. Den yngste pojkens (5 år) berättelse om hur Kevin dött (kniv i magen) hade alls inget med dödsorsaken strypning att göra, det fanns ingen kniv i magen! Dessutom skulle pojken ha burits i i oländig terräng och det skulle, sa polisens tekniker, gett skador på Kevins kropp. Sådana skador fanns inte. I går stod det också klart att det var polisen som berättat för pojkarna om skador på Kevins hals, inte pojkarna själva. Men utåt sades att pojkarna talat om skador på Kevin som bara förövare och polis känt till. Jo, pojkarna kände till för polisen hade brättat, ritat och berättat! Ofattbart, bara ofattbart. Omständighet på omständighet talar emot slutresultatet, men omständigheterna spelar ingen roll. När pappan, medicinerad under psykvård, en natt två månader efter mordet skriver och ritar, uppfattas detta (!) som ett erkännande av faktiska förhållanden. I polisbubblan blir ingenting riktigt klokt.

Jag ser problemet: Alla vill göra gott. Men behöver inte vara lutheran för att fatta att det bara kan gå illa då. När godheten spinner loss, behövs därför de kritiska, de som förmår ställa kritiska och belysande frågor. Ifrågasätta godheten, helt enkelt. I ekonomiska termer: Systemkritiker är guld värda. I existentiella termer: Livsviktiga. Annars blir det som för en hel familj som i 18 år levt under en dom som alls inte var en dom utan en följd av misslyckat polisarbete. Förfärande. Alldeles förfärande. Men inte utan paralleller.

Fula filurer som bestämmer sig för hur tillvaron är, ofta i eget intresse, och som dömer ut människor för något de all i sin mänskliga skröplighet dock icke är, ser vi i det kyrkliga också. Det beror på att det finns människor i det kyrkliga och ju färre de är, desto värre blir de. Nu ska Svenska kyrkan fungera som välfärdsproducent, skriver Lisbeth Gustafsson i Torsdagsdepressionens ledare.  "Berättelsen om Svenska kyrkan som en av de största välfärdsproducenterna i det civila samhället", var uttrycket. De flesta fattar inte allvaret. De blir stolta och glada, diakonerna mest. De lockas också "med tydligare mandat och ledningsansvar för diakoner". Lotta Engel, du som skrev den förödande avhandlingen om diakoni i verklighet och inte bara i fantasivärlden, var är du? Släpp loss dessa godhetsambassadörer och se förödelsen komma. Den verkliga skillnaden går mellan oss som ser ett gudsfolk och de andra som ser aktörerna/producenterna. Folk mot system. Den skillnaden fattar nog inte Lisbeth Gustafsson, journalist. Hon är nämligen god.

Fromma fantasier är också fantasier. Liksom de andra, de fantasier som förstör människors liv. Det är kyrkopolitiska fantasier om den egna förträffligheten och uschligheten hos de andra. Men tycker inte jag att det finns uschliga kyrkopolitiker? Jo det tycker jag. Empiriskt. Och det kunde vara ointressant om jag varit ensam att tycka så, men mönstret är klart och när socialdemokraterna är stora aktörer i det kyrkliga och går fram med arbetsmiljön som valargument, är begreppet "fula filurer" användbart. Det är just socialdemokrater som på många ställen har ansvar för att personalen far illa. Ska det inte sägas? Och vad ska S göra åt det? (S)täda hemma först? Om vi inte ska tala om centerpartisterna, i stort inte bättre. Men förstå dem. Kanske ser de ett system rasa samman och måste rensa bort de olämpliga då för systemfel får det inte vara. Det måste vara fel på personalen, enkannerligen fel präster.

Jag ser alltså samma problem i polisförhören som i kyrkopolitiken. På klen grund har några bestämt sig för hur det är, agerar utifrån denna föreställning och sorterar bort alla fakta som inte stämmer med föreställningen. De agerar vänligt, till synes, för att nå ett nödvändigt resultat. Och folk får inte förrän långt senare se och inse hur det egentligen var. 18 år eller längre tid.

Den här sortens fula filurer hanterar medmänniskor illa. De ger sig på de svaga, får korn på något som går att utnyttja, inte minst när de kan agera inför media. Och journalisterna? Inte förrän 18 år senare gör Dan Josefsson en insats, tipsad av en kritiskt skolad docent, Rickard L Sjöberg. Ett reportage om hur s k förtroendevalda ägnar sig åt organiserat prästhat när de får korn på någon som inte omfattar de två nutida grunddogmerna i Svenska kyrkan, inte spelar med, skulle bli förödande bortom det allmänna talet om "konflikter" i församlingarna. Ingen vågar ta i grundfrågorna, att vi verkligen tror olika. Det betyder i klartext att somliga tror vad Kyrkan tror och vad en hoper andra tror, det vete bokstavligen Fan. De som tror vad Kyrkan tror hämtar i församlingens gemensamma gudstjänst näring för sin tro. Det behöver uppenbarligen de andra inte göra - och på sitt sätt är det självklart. Biskoparna ser självfallet hur det är. Eller bländas de av festen när de kommer ut i pastorat/församlingar?

Min koppling mellan Arvika och det kyrkliga kanske omedvetet styrs av prosten Harald Halléns, S, verksamhet å orten, han som är konstruktören av patetisk civilreligion i det som uppfattas vara folkkyrka. Annars  är det helt enkelt så att jag har ögon känsliga för offer, pojkar i polisförhör och andra lika. Jag vet att system som gör människor illa inte i alla sammanhang styrs av illvilliga, det blir fel ändå. Men det är de välvilliga, de som anar att det här ska man inte lägga sig i för det man inte lägger sig i behöver man inte dra sig ur, som blir de riktigt farliga.




onsdag 17 maj 2017

Älmhult pridar och sängkammarliv därtill

Älmhult ska ha egen Prideverksamhet och det blir en manifestation för mångfald och öppenhet. "Var vem du vill - älska vem du vill!" Vi måste vara vänta till 1 juni, en torsdag. Vem arrangerar? Det gör Älmhults kommun tillsammans med Studieförbundet Vuxenskolan, Rhythm in Motion, Handelsplats Älmhulr och ABF. Drivmedlet är uppenbarligen i hög grad offentliga medel.

Kommunen utlovar på sin hemsida en färgsprakande fest och det finns en musikvagn i tåget. Man kan öva in stegen ihop med Rhytm in Motion måndagen samma veka. Alla ska kunna dansa med i tåget. Dessutom uppmuntras alla att tillverka egna plakat hemma - "gärna av återanvänt material". Man är uppenbart inte främmande för att bära ett gammal slitet lakan i paraden med en hederlig paroll målad på tygstycket. Och fritidsgården Fenix har öppet på onsdagen för en workshop: "Gör ditt eget Pride-plakat".

Nu undrar ni över programmet!
Start kl 17.00 med färgkastarfest på Linnéskolans grusplan.
17.30 Avmarsch från samma grusplan.
Från cirka 18 blir det program från torgscenen med flera lokala artister och en av Sveriges bästa komiker, Umit Dag. Det kallas kvällens "stand up".
Detta tycker jag artar sig till en lustifikation redan nu.

Det är klart att det hela, med start i färgkastarfest, är ett löjligt tilltag. Som sexualpolitiskt program för Älmhults kommun duger det inte mycket till, om det nu är sexualpolitik som manifesteras. I Älmhult finns det språkkunnigt folk, möbelaffären på platsen är inte längre begränsad till kommunen, så det finns folk som fattar att "dignity" inte betyder värde utan värdighet. Och det kunde tänkas att några skulle vilja tänka några varv till över formuleringen i FN:s deklaration och vilja veta vari värdigheten består och varför. Varför är en människa djupast sett okränkbar och varför är vi förpliktade att slå vakt om hennes värdighet? Deklarationen kom till sedan människans värde fastställts i Reichsmark sedan hon kremerats. Där och då hade människans värde fastställts och värdet var under 10 Reichsmark, någon kom fram till RM 4, när människan reducerats till sina beståndsdelar rent kemiskt och det kemiska utfallet värderats ekonomiskt.

Till Älmhults försvar ska nog sägas att det måste finnas begåvat folk i kommunen, sådana som vet att fundera över värdigheten, den egna och andras. Göteryd, Pjätteryd och Hallaryd ingår ju i kommunen. De som firar gudstjänst utgör exempel på begåvat folk, sådant folk som inte tänker människan endimensionellt, som kropp, inte ens tvådimensionellt, kropp och själ, utan tredimensionellt; kropp, själ och ande. Men de som tänker så komplext är nog de enda som på ett seriöst sätt kan tala om människans värdighet som något annat än ett slagord, dvs en felöversättning: "dignity" som "värde" ("value")! Alltså blir den moraliska maningen till de begåvade att var de sitter, var de står, var de går precisera och komplicera talet om både kärlek och värdighet. Det var Kyrkan som lärde folk tänka och det projektet måste fortgå. Också i Älmhult.

Det sägs att kyrkoherden i Virestad-Härlunda traskar med. Är han med på färgkastarfesten också? Då finns det sådana som lockas att vara med på Linnéskolans grusplan, har jag förstått. Han ägnar sig mest åt att lägga ner Virestads församling av det enkla skälet att folk inte går i kyrkan där. Det behöver man inte ha några synpunkter på. Men det finns sådana som har. Jag undrar egentligen varför präster ska vara med på detta jippo för kan någon av kvinna född uppfatta att saken gäller något annat än ett jippo? Kommunen anordnar. Vilken roll har då kulturnämndens ordförande, stiftets 1 v ordförande och strukturutskottets tidigare ordförande Anton Härder i sammanhanget? Är det han som betalar färgen med ett kulturanslag? Förra året tror jag nämnden la 50 000 på det viktiga ärendet.

I det kyrkliga är väl fortsatt slagordet "var vem du vill" (bortsett från den undermåliga svenskan) komplicerat. Livet är en Guds gåva till mig. Jag ska väl vara den Gud vill då. Det är rimligtvis skillnad på en kallelse och ett i grunden privat självförverkligande? Och då ska väl prästerskapet instruera mig hur det ska gå till att uppfatta Guds kallelse i och med mitt liv. Är det Robert Lind i Kramfors som ska forma mitt liv? Och det där med "älska vem du vill" har jag fortfarande svårt för, men det kan bero på  att kärlek är ett relationsbegrepp, om det inte handlar om att älska pengar eller så eller så beror det på min snuskiga fantasi.

Från fantasi till verklighet kommer jag osökt över till mitt sängkammarliv. Ungefär 04.30 vaknar den gamla hunden, foxterriern, och hoppar upp i min säng. Har jag tur gräver hon ner sig i sängen, men dessa ljusare morgnar kan hon också vandra runt i sängen. Då väcker hon övriga hundar och de människor som för tillfället befinner sig i sängen. Det betyder slut på sängkammarlivet eller i varje fall avbrutet sängkammarliv. Vad var det för snuskigt med detta? Inget hos mig. Det var, min läsare, du som visade att du tänker snusk. Fy skäms! Ska du som botgöring delta i någon lämplig pridepromenad eller nöjer du dig med att dina skattepengar nog finansierat spatserandet? "Ego te absolvo" hur som helst.


tisdag 16 maj 2017

Det måste väl sägas

Det var Pridevecka i Växjö förra veckan, en vecka som gick mig förbi i det stora hela. Parollen var att vi skulle få älska vem vi ville. Det fann jag på ett sätt okomplicerat men på ett annat sätt komplicerat. Fungerar det är det väl bra att jag får älska vem jag vill, men kärlek är en relation och det tarvas att en annan också vill. Annars blir det liksom inget. Eller helt fel. Jag kan naturligtvis älska mig själv och det gör jag utan att någon brukar lägga sig i det mer än biktfadern, som har en del frågor i ärendet. Och då fattar alla att också egenkärleken, den som kunde tänkas vara ytterligt privat, inte riktigt är det.

Nu är det inte heller riktigt självklart att man verkligen får älska vem man vill och politikerna som ställde upp på pridandet har inte ens agerat i frågan att vi ska få. Förra året satt en kyrkchef häktad, misstänkt för grovt barnpornografibrott. Det var inte OK att älska på det viset, dvs titta på bilder. En annan man bedrev sexuellt umgänge med en häst i en hage utanför Ljungby. Det var inte heller i sin ordning, såg jag i tidningsrapporteringen. Pedofili och tidelagsbrott kunde kanske avkriminaliseras om man ska vara fri att älska vem man vill, det som var parollen i Växjö i ett av Länsstyrelsen rekommenderat och stöttat evenemang? Ska bolsjeviklandshövding Burman anmälas för att ha uppmuntrat till brottslig gärning? Eller betyder ord något annat i pridesammanhang? I så fall finns det goda skäl att dra öronen åt sig. När orden ändrar betydelse, brukar det vara makter å färde och det sker alltid någons intresse. Skrämmande!

Som vanligt var det mycket folk i Pridetåget. 9000 förra året och "det känns som om" det var fler i år, får läsarkonsumenter av Smålandskomposten veta. 100 anmälda ekipage, någon minns kanske att det var en homosexuell traktor som deltog förra året. Östregårdskolan deltog, ser jag på en bild. Men i år fanns i rapporteringen dagen efter inget om det kyrkliga. Lite snopet.

Nu tror jag att jag fått kläm på räknesättet. Alla som är ute på gatorna när tåget går fram, inräknas i antalet. Nolens volens. Så en solig dag i Växjö, när folk vill gynna handeln i centrala stan och väljer bort I 11-området, Norremark och Grand Samarkand, blir de medlöpare, fast de alls inte löper utan kanske står stilla eller går på trottoaren. Det kan ju också tänkas att någon agrar vill se den homosexuella traktorn eller någon hund som går i paraden, men det blir en anhängare också av denna traktoriella eller kynologiska nyfikenhet. Så fungerar det, har jag räknat ut.

Nu har säsongen bara börjat. Det blir mer Pride i olika sammanhang. Kunskapen om hbtq-frågor ska öka, det är målet. Därigenom ska vi kunna skapa ett öppet samhälle. Det lilla problemet, att detta är statligt styrd ideologiproduktion och ideologidistribution, behandlas inte närmare. Vi ska allihop köpa resonemanget om att vi ska få älska vem vi vill och det ska ingen lägga sig i. Borde inte Kyrkan ha något att säga då? Om Gud. För Gud kan ju tänkas ha synpunkter som gäller skapelsen. Så har saken uppfattats av rabbiner och präster. Imamer också för den delen. Själva den nya tankemodellen utgår från en ateistisk eller som bäst agnostisk syn på tillvaron. Är det något jag inte förstått? Eller har bolsjeviklandshövdingen gått och blivit religiös på gamla dar? Vad hade hänt om Svenska kyrkan i Växjö problematiserat slagordet, själva devisen, och hävdat att hur eller hur så riktigt fria att älska efter eget gottfinnande är vi inte. Vad hade hänt om de rättsvårdande myndigheterna sagt detsamma? Riktigt enkelt är det inte.

Bland alla siffror, nå, så många var de kanske inte, saknas dock en redogörelse för Prides ekonomi. Det måste komma in pengar någonstans ifrån till personal och flaggor. För att inte tala om de blommor som delas ut till deltagarna. Sånt kostar. Då har jag inte ställt frågan om samhälleliga kostnader. Det vore inte ointressant att få en siffra på medelåldern på deltagarna i tåget heller. På bilderna tycks alla vara unga och pigga. Det bådar gott för framtiden. Entusiasmen är också stor. "Det är så mycket glädje och kärlek överallt. Man blir så glad." Det är väl roligt. Här fördystras inte dagen av kriget i Ukraina, flyktingströmmarna över Medelhavet eller robotuppskjutningar i Nordkorea. Inte ens Trump gör växjöborna trumpna. Ingen påminner heller om problemet med massan, den som uppträder gemensamt, motiveras av massmedier och utgör ett samfällt och samtida hot. Jag ger inte de lärda referenserna, men en vän gav i går en hävisning till en bok jag inte läst, Eric Hoffer, The True Believer. Den fanns att ladda ner, så jag gjorde en snabbkoll. Hoffer studerar massrörelserna och ser gemensamma drag hur massrörelser hålls ihop och ger värde åt individen. Massrörelser har inte alltid visat sig vara entydigt positiva. Jag tror jag ska läsa Hoffer.

"In every act, however trivial, the individual must by some ritual associate himself with the congregation, the tribe, the party, etcetera. His joys and sorrows, his pride and condence must spring from the fortunes and capacities of the group rather than from his individual prospects and abilities. Above all, he must never feel alone. Though stranded on a desert island, he must still feel that he is under the eyes of the group. To be cast out from the group should be equivalent to being cut off from life."
Har Pride blivit en ritual där man, driven av den kraft massmedia mäktar, ska ansluta sig till massan och livet? Det där "man vill" blir inte något individuellt ens en gång?
Jag ska fundera. Det måste väl ändå få sägas utan att jag ska bli klassad som homofob?
Och skulle man i det offentliga som Kyrka kunna fråga om vad Gud har för mening om Pride? Är detta över huvud taget möjligt eller visar slagordsanalysen att det är fel tänkt från början? Är det i vår tid vettigt att tro sig skapa ett öppet samhälle så här? Jag ska verkligen fundera. I Älmhult var det tydligen inget pridande i år. Fritidspedagogerna hade kanske annat för sig. Men förra året var det lyckat. Deltagarna fick kasta färg på varandra.



måndag 15 maj 2017

40 000 000 bortflugna

Det är många nollor när kyrkosystemet ska redovisas. 40 miljoner är vad det kostar att låta den svindyra (sic! DS) advokatfirman Bird & Bird i London utreda utlandskyrkans verksamhet. Svindyr och fågel, det var på sitt eget tarvliga sätt en lustifikation. Det är noga taget det enda lustiga.

Först betalade vi i runda slängar 19:- för varje 50-öring som kom tillbaka.Det var efter den mediala granskningen av utlandsverksamheten som en av Sveriges dyraste advokatfirmor utredde och fann att de ledande rest privat på poäng som de fått ihop på sitt tjänsteresande. Och så fick ledningen gå. Relationen kostnad för granskningen och återbetalt var att vi fick in 50 öre men betalade 19 spänn för varje 50-öring. Vi har inget frågeinstitut i kyrkomötet så det mesta förblir oklart för de flesta. Jag har läst materialet och kan bara öppet säga att jag inte är glad.

Nu fortsätter det. Saken har jag väl nämnt tidigare, men att det var så högtflygande granskning att Bird & Bird skulle inkallas, visste jag inte. Hade jag vetat, hade jag ändå inte förstått att nu talar vi verkligen dyr advokatbyrå. Min vän advokaten, förfaren i affärsvärlden, menar att inte ens ett internationellt storföretag utan vidare skulle betalat så mycket för en granskning av den egna stora verksamheten, som omsätter mycket pengar, och vad kan det handla om när det gäller SKUT/utlandskyrkan?

Vad är det vi ska misstänka oss själva för? Mutor för att få kontrakt? Försäljning av krigsmateriel? Löner som betalats i hand, det som i Rom kostade oss 2 miljoner i skatt? Obeskattade kanelbullar? Riktigt vad uppgörelsen i Rom handlade om vet jag inte. Tyckte de italienska skattemyndigheterna att summan var rund och därmed hanterlig? Blev myndigheterna till sig, när någon kom och ville betala skatt i Italien? Vad säger våra egna revisorer? Det har jag inte heller kläm på. Jag förstår att det negativa utfallet i Rom (för Utlandskyrkan) kan motivera en granskning, men är det rätt tänkt? Ska vi verkligen förmoda att det är fel i relation till alla länders skattemyndigheter, vad har då våra jurister i Kyrkans Hus gjort och vad gjorde den svenska staten under statskyrkosystemets tid om det blivit så här? Är det gamla misstag, i statlig ordning utförda, som nu kostar pengar? Jag vet inte. Däremot kan jag förstå att advokatfirman Bird & Bird, glad såsom fågeln i morgonstunden, hälsar utkomstmöjligheterna.

Men så slås jag av osäkerhet. Kan det vara 40 miljoner som ska användas när utlandskyrkan efter granskning måste tilläggsbetala eller är det bara utredningen? Jag konsulterar det organ som gav mig depressionen i torsdags, här bangar vi inte för risken att drabbas av någon mental insufficiens, och läser att detta är vad genomgången kommer att kosta. Uppskattningen är "tämligen grov". Kan det bli dyrare, alltså? Och billigare, givetvis. Men inte billigt. Och genomgången ska kanske förstås som vad Bird&Bird ska ha och så det som måste åtgärdas, men det är i klart i artikeln. Jag hör inte till SKUT:s/Utlandskyrkans vänner och detta av personliga skäl. Lennart Koskinen satt en gång där. Say no more, say no more!

Ärendet har beretts i Kyrkans Hus och av arbetsutskottet och sedan beslutats av Kyrkostyrelsen. Tänkte de flesta i styrelsen att vi måste få ett slut på utlandseländet, kosta vad det kosta vill, för vi har inga alternativ? Eller tänkte styrelsen att granskningen kostar ett brevporto per medlem och inte mer och det våra utlandsförsamlingar gör måste vara trovärdigt? Eller ansåg styrelsen att ordningen med ett särskilt råd,  Rådet för Utlandskyrkan, gör att styrelsen får välmotiverade förslag på bordet, sådana som är så väl genomarbetade och motiverade att de enkelt ska gå igenom? Eller handlar saken om en styrelsekultur, en där styrelsen är domesticerad och utför vad kansliet förväntar sig utan att mucka?

Ska jag bli riktigt dyster en måndag kan jag tänka att Svenska kyrkan har så mycket pengar att 40 miljoner hit eller dit inte spelar någon roll. Ve-ropet över de rika som fått ut sin lön kan väl gälla kyrkosystem? I så fall är det bra om Svenska kyrkan bli fattig och ser sina pengar försvinna, till skogs en liten fågel flög, ni vet. Nu med en bunt pengar.

söndag 14 maj 2017

Sista gudstjänsten

Låt oss strunta i Eurovisionsprojektet att tävla i låtar, inte ställa frågan om rätt låt vann utan i stället konkretisera talet om den döende kyrkan. Dödsögonblicket tycks ogripbart, det ligger i en okänd framtid. Det kan vi egentligen inte tala om och därför måste vi med Wittgenstein tiga. Eller måste vi?

Ormesberga kyrka är en kyrka på landsbygden. Det var länge sedan det bodde 220 i socknen, det brukar vara ungefär 180-200 invånare sett över tid. Födslar och dödslar och lite inflyttning. Det finns ett Ordenshus, som fungerar som sockenstuga. Den gamla skolan, som Svenska kyrkan hade hand om sedan den slagit igen, är såld till en förträfflig privatperson. Det fanns affär och lokal post (Edvin hette brevbäraren. "Edvin Post" sålunda) när jag var barn. I skolan fanns skolkantorn, Stig Andersson. Jag vet mycket. Lantegendomen ligger i Ormesberga. Anfäder och anmödrar på kyrkogården.

När jag efter år 2000 bodde där, firade jag högmässa i Ormesberga och Ör om jag inte var någon annanstans. Lyx är att inte ha långt till en kyrka där man känner sig hemma. Det hände en söndag att jag i Ormesberga var den enda kyrkobesökaren. I Ör var vi fler, en Trettondedag kom förutom betjäningen tre herrar, jag yngst. Men vi kunde vara tio personer också, innan Hultgrens flyttade till pensionärsboende i Växjö och innan några andra passat på att dö. Bengt var oftast i Ormesberga kyrka. Han hade varit lantbrukare, kyrkorådsordförande och kyrkvärd. I sammanhang som handlade om hembygden var och är han självskriven.

De kyrkliga hade varit ansenligt många i Berg-Ormesberga, ett pastorat som bröts upp 1962. Då fattar ni att det susar lite historiskt. I Berg fanns prosten Ekedahl, Elin Wägners morbror och till Berg flyttade Elin och bodde på Lilla Björka. Fromheten var gammalkyrklig på det kronobergska sättet, en fromhet lika vänlig som vanlig. Utan åthävor bortsett från detta att mannen höll hatten för ansiktet när han i kyrkbänken framåtlutad bad innan gudstjänsten. Var det ett sätt att gå in i sin kammare? undrar jag nu.

Nya tider kom och med de nya tiderna stordriften. Ormesberga och Ör lades samman med Öjaby, som blev ett sjöpastorat med Helgasjön som sammanbindande. Den vägen blev omsider allt Växjö, ett resursstarkt pastorat byggt för framtid, kunde man tänka. Men då kommer äntligen poängen. I stordriften firas få gudstjänster i Ormesberga. Det beror väl på att de inte drar. Då inser ni också att det borde vara enkelt att ta reda på när t ex 5 söndagen i Påsktiden firades i Ormesberga kyrka senast, dvs när den slutade firas. Eller 5 efter Trettondedagen. Eller 5 i Fastan. Eller 5 söndagen i Trefaldighet. För några år sedan upphörde dessa söndagar att firas i Ormesberga, det är det hela. Vi är tillbaka i framtiden.

Motsvarande tankeexperiment kan göras för andra landsortskyrkor. Nog kan man fråga hur det kunde bli så här och visst kan frågan ställas vad som bör göras. En intressant omständighet är väl att denna kyrkdöd liksom smyger sig på. Ingen vill tala om problemen; min gamla moster sköt frågan på framtiden också om hon bekymrade sig, men det var inte lätt för den som blivit gammal att ta i frågorna. Hon dog 85 år gammal och Ormesberga kyrka var välfylld vid hennes begravning. Det är nu tjugo år sedan. Hon var inte glad när det var gudstjänst varannan söndag. Och nu är de flesta sön- och helgdagarna bortraderade ur det lokala kyrkolivet.

Vad säger folk? Jag vet inte. Någon tar bilen, men jag frågar inte hur ofta. Söndaglig gudstjänst praktiseras inte, om jag fattat saken rätt. Så blir det om folk förväntas köra ett par mil för att komma till kyrkan och ett par mil för att komma hem igen. Inställt gudstjänstliv är ett besked i det lokala om vikten av att fira gudstjänst. "Tillkomme ditt rike" kanske har med förhållandet att göra. Kyrkklockornas klang över nejden markerade helig tid och heligt tillfälle (också om vinden skulle ligga rätt för att just Ormesbergas klockor skulle höras vid Lantegendomen för berg och skog låg i vägen).

Det går alltså hyfsat enkelt att punkt för punkt konstatera när den sista söndagen av visst slag firades. Det går att förstå framåt också. Skynda er till kyrkan på 5 söndagen i Påsktiden för om 15 eller 20 år kommer den inte längre att firas här? Låter det otroligt? Fundera då över Ormesberga kyrka. Folk fattade inte att detta var sista 5 i Påsktiden som firades och den har firats sedan medeltid.

I går letade jag efter en text och hamnade i en helt annan av en helt annan författare dessutom.
"Plikten att gå i kyrkan är icke en plikt att stillsamt uthärda en predikan, utan det är en plikt att delta i den gemenskapshandling, i vilken församlingens liv leves, att genom bön och sång och självs närvarons vittnesbörd medverka till evangeliets förkunnelse. Mången prästerlig bana, begynt i ungdomlig hänförelse och helhjärtad iver, har slutat i missmodig slentrian, därför att den ohjälpliga ansvarslösheten i en församling, där det kanske i grund och botten fanns en hel del latent kyrksamhet, aldrig gav den hjälp och uppmuntran, den medverkan, utan vilken det icke kan bli en rätt gudstjänst. Den andliga värnplikt, som ålägges en kristen, särdeles i en tid, då det synes på allvar dra upp till strid om vårt andliga arv, då slapp passivitet blir liktydigt med fanflykt och förräderi, rymmer många och växlande uppgifter. Men i sin enklaste och ofrånkomligaste form fullgöres den andliga värnplikten i kyrkbänken."
Yngve Brilioth, Vår kyrkogång,  Svenska Dagbladet den 30 dec 1934, artikeln återfinns i Brilioth, Kyrkokristendom, Svenska Diakonistyrelsens Bokförlag. Stockholm 1935, s 124-134. Citatet s 134.
Vad skulle Yngve Brilioth sagt om Ormesberga före detta kristna församling?

Vill man läsa vidare om något som har med Ormesberga att göra så håll till godo:
http://varendsbygden.se/wp-content/uploads/2013/11/Ormesberga-kyrka-gravkor-och-kyrkogård.pdf

lördag 13 maj 2017

Riktigt, riktigt lågt

Jag är medveten om att Bloggardag hör till det lägsta i Svenska kyrkan. Hela eländet är kritiskt, illvilligt och vedervärdigt. Här sägs sådant som inte borde få sägas och hade kyrkoledningen varit biblisk, vet jag hur det låtit. Apg 22:22.

Nu ska ni inte bli arga på sådana som inte vill höra kritiska synpunkter. Orsaken är att de inte ser några utvägar och då återstår bara att tysta kritikerna och fortsätta köra sitt koncept. Det fungerar så här i världen. Människor är mänskliga i meningen att de felar. System byggs för att vi inte ska lägga märke till detta mänskligt vanliga. Kommunikatörer anställs för att i görligaste mån dölja förhållandet. På en nivå kan vi ta detta med knusende ro. Denna värld är på väg mot sitt slut och vi säger med tidigare kristna: Må nåden komma och denna världen förgå. Så kommer deta att bli. Så är det nog egentligen redan.

"Vi beklagar att Dag Sandahl sänker debattnivån så lågt att respekten för Svenska kyrkan i högsta grad riskerar att urholkas", skrev ÖKA:s Birgitta Axelsson Edström och Gunnar Thorbert i Kalmar. (ÖS 12 maj, ni kan läsa texten som fb-inlägg hos Axelsson Edström, tror jag). Det handlade om Regnsbågsnyckeln, det där med stor studiesatsning på arbetstid för kyrkoanställda. Jag undrade om det fanns några särskilda problem i Kalmar som föranledde förslaget till satsning på just denna satsning. Till sist, tredje omgången, blev beskedet att motionärerna till kyrkofullmäktige inte trodde att "våra församlingar är speciellt dåliga på detta". Då andades jag ut.

Jag kan bära informationen att de två ÖKA-en eller ÖKA-ingarna (vad kan det heta?) inte haft en tanke på mig i sammanhanget. Jag ska uppenbarligen inte heller fråga. "I Kalmar pastorat arbetar han inte, han bor inte heller här och har inget ansvar för vad vi diskuterar och planerar här." Nå, men fråga kanske man kan få göra?
När jag frågade om något annat konstigt, som hade med Kalmar att göra och det slutade med att Kalmar fick dryga 2 miljoner kronor till domkyrkans renovering, var det ingen som klagade på min frågvishet. I doldom tror jag att jag tackades också.

De såta kamraterna i ÖKA slutar sitt inlägg:
"Det är vår klara övertygelse att en lyssnande kyrka som är trygg i sin förkunnelse också är en öppen och välkomnande gemenskap där alla får komma in."
Precis så tänker jag. Det behövs ingen Regnbågsnyckel för detta, ingen mängd av arbetstid med studier för de anställda och särskilda resurser utan vanligt hederligt pastoralt arbete med det centrala. Så blev vi överens, men den lilla debatten avslöjade att mycket av det som sägs är enkla slagord. Birgitta Axelsson Edström är invald för Vänstern i Svenska kyrkan men uppträder nu som ÖKA. Sådant uppskattade inte kamrat Stalin på sin tid. Renegater gick det illa för. Hon har dock den fördelen framför mig, att hon varit med i fler samfund/sammanhang än jag. Det hindrar inte att jag funderar vidare över Svenska kyrkan.

Kyrkodebatten är alltid informativ när den kommer till kyrkopolitik. Detta att jag frågade om det fanns problem som föranlett motionen, blir nu till ett konstaterande: "Av någon anledning känner sig Dag Sandahl påhoppad av detta." Alls inte. Jag undrade bara. Men detta mitt undrande var för mycket och därför vänds resonemanget. Dr Thorbert har inte specialiserat sig på hjärnan, om man så säger. Jag uppskattar allra mest konstaterandet att "Dag Sandahl är inte den som är viktig här" med konstaterandet att jag "inte tål" motionen. Det gör jag. Den tålde dock inte en elementär granskning. Vi får nog fler slagord och mer slagordsförståelse de närmaste månaderna. Det är inget att säga om. De kan inte bättre. Och de är självfallet värderingsstyrda. Dessa deras värderingar kan analyseras.

Nu är inte det svenska kyrkosystemet så unikt. Det finns romerska katoliker som tror att deras kyrkosystem kan stå nihilismen emot. Den sextonde Bengan och jag ser dock allvaret. Ingen går fri. Den nihilistiska kulturen drar upp linjerna och sätter gränserna för vad vi kan förstå. Vi förses med ett språk som gör oss till fångar och förses med de agendor, som blir burar vi fritt får röra oss i. Dessvärre kan vi inte tala om regnbågeriet - men båg är det. Bolsjeviklandshövdingen Burman i Kronobergs län skrev ett upprop. Vi förväntades ställa upp på Pride i Växjö, Länsstyrelsen och kommunen gör det. Tjänstemännen går väl i parad. Modéus II också i princip, men i år är han bortrest. Jag uppskattar bolsjeviken i residenset och själva manifestationen, där den härskande klassen får folket att göra vad folket innerst inne egentligen vill, fast alla inte riktigt fattat ännu. Kamrat Burman, landshövdingen ni vet, denkt für uns. Det gjorde Walter också på sin tid. Allt är fint. Jag gnolar på sången Die Partei hat immer recht. Den pssar på flera sätt en dag som denna.
https://www.youtube.com/watch?v=865Sn8JrMvY

Vår tid påstås vara individualistisk. Inte mer än att vi förväntas agera kollektivt dock. Jag är mest fascinerad och kanske något distanserad. Nihilismens triumfer är dock inte enbart svenska. Om vi kollar Frankrike, hävdas i en rapport till senaten att 2800 kyrkobyggnader kommer att rivas. Kyrkbehovet, när det saknas präster och kyrkfolk, är begränsat och det är landsbygdens skyline som förändras. Med stormarknader och parkeringsplatser blir det liksom mindre av skyline, det blir i stället riktigt, riktigt lågt.

Beslut om rivning kan ofta vara kommunala beslut eftersom många kyrkor hamnat under kommunalt ägande, franska revolutionen ni minns och 1904 års reform. Med få människor i gudstjänsterna  behövs små kapell, inget annat. Det blir billigare och bättre. Men det blir också mer historielöst. Borgmästaren vet dock sin plikt. En stormarknad är en större vinst än en gammal kyrka, till exempel

Bortom det kommunala ställs förstås frågan om prästbristen. Det är en kyrklig fråga. Om jag inte nöjer mig med att fråga om antalet präster utan också om kvaliteten på prästutbildningen blir det hela riktigt, riktigt lågt. Som inlägg, alltså. Man jag kanske inte ska släppa temat? Jag säger bara ett: ni ska inte tro att ni går fria från det som övergår Svenska kyrkan. Nihilismen triumferar i och över oss alla. Då gäller ett: Motstånd.


fredag 12 maj 2017

På de högre höjderna

Min vän pastor Kent Wisti har kommit upp på de höga höjderna, själva rymdimperiet. Inte bara så att han ett par dagar fått dväljas i Kyrkans Hus i Uppsala och träffa folk där, lite av sparv i tranedansen förstod han sig nog vara. Han har kommit sig upp och skrivit i DN alltmedan tranorna dansat. Det är fint. Vi har kanske läst artikeln också om hans insikter låg under tidningens ekonomiska censur. 1:- satsade jag för att få läsa. Sådan är kapitalismen!
http://www.dn.se/kultur-noje/prasten-kent-wisti-darfor-maste-svenska-kyrkan-do/?

Jag tänkte inte grotta ner mig i artikeln, men när jag såg författarens perspektiv (eller perspektivlöshet) insåg jag vilket ansvar jag måste ikläda mig. Pastor Wisti förstår inte folkets villkor. Han fick för sig, att den för stora konfirmationskostymen var för stor eftersom den var ärvd. Hur borta kan man bli när man ska förstå sitt eget folk? Den var för stor för att konfirmandpojken skulle ha den att växa i. Här var pojkens första kostym, en betydande utgift i hushållet. Inte kortbyxor längre. Kanske en sup också. Men det visste inte pastorn. Var har pastorn hållit hus? Inte med folket i vart fall. Detta kunde för de radikala räcka för att för lång tid framöver avfärda pastor Wisti, men han är min vän, så jag fortsätter omtänksamt.

Kent Wisti väljer Einar Billing för att illustrera (där fick jag till det, igen!), men folkkyrkoteologerna var fler. Han kunde funderat över J A Eklund också, polemikern och satirikern bland folkkyrkomännen. Eller den reaktionäre Manfred Björkquist. Frågan kunde med fördel ha ställts vad Björkquist menade i sina minnesord över Einar Billing att Sveriges kyrka "blott begynt att lyfta hans arv" och att Einar Billing "förblir vår vägledare under kommande hårda år".  (Manfred Björkquist, Biskop Einar Billing, Vår Lösen 1939 s 466) Det var inte bara romantik, tydligen. Eller var det?

Vad ska vi då säga om Gustaf Wingrens bok Einar Billing (Gleerups 1968) och om Wingren själv? Hade dessa båda, Billing och Wingren, uppfattat något av Svenska kyrkans egenart som är värt att slå vakt om? Och finns det, i de motsatserna spel som Svenska kyrkan är, något som borde bevaras när en hel del annat ska dö, för det kommer det att göra. Jan Redin skrev om saken i Rundbrev om Kyrklig förnyelse år 1954. Hans inlägg återfinns i boken Kyrklig Förargelse,  utg Dag Sandahl, Bokförlaget Pro Veritate Uppsala 1978 s 35-36: Du tronar på minnen från fornstora dar. Kritiken är så gammal att den snart går i pension även om den alls inte är pensionsmässig. Men då var den sprungen ur en församlingsprästs lidelse och vånda. Nu?

Jag blev osäker om Einar Billing i sitt herdabrev talar om prästen på prästgårdens veranda och kollade som hastigast, men fann inget i den vägen. Minns jag rätt är det prästen som vid morgon- eller aftonbönen sitter med församlingsboken för att inte glömma be för någon. Och församlingen handlar mer om prästens församling och ansvar. Jag tror det är feltänkt som modell för en pastoral, men det har jag skrivit om för länge sedan. Fast jag förmådde aldrig i texterna läsa in vad Wisti hävdar, nämligen att Billing menade att alla omsluts av Guds nåd och syndernas förlåtelse genom prästens förbön! Einar Billing är inte riktigt av det slaget. Wisti tydligen! Men är det prästens förbön som frälser, då är det ute med oss. Tro mig.

Kyrkan kommer alltid att finnas. Hur då? Pastor Wisti tror att det beror på att människor alltid kommer att berätta om befrielse genom den poetiske snickarsonen från Nasaret. Denna man, Wisti alltså, ska missionera. Jag har sällan sett en så tunn vattvälling serveras med så pretentiösa gester. Det är an anrättning som bara håller att dö, inte leva, på. Orden blir för övrigt för stora. Svenska kyrkan "har betytt och betyder oerhört mycket för väldigt många varje timme på dygnet". Ta i måttligt!

Pastor Wisti talar om Anden, inte om Den Helige Ande eller Guds gode Ande. Hans trinittesteologi föranleder frågor. Har pastorn egentligen någon kyrkosyn eller nöjer han sig enbart med en syn (sin egen) på "kyrkan"? Läsaren får lite svårt att orientera sig. När han klargör att han menar att det finns en journalistik också efter papperstidningens död, förstår vi själva Ähnlichkeiten. Det kyrkliga lika esoteriskt som begreppet journalistik? Journalistiken inkarnerad i papper?

Det är tredje artikeln som är pastorns svaga punkt. Tror han kyrkan eller läser han bara några fraser? Vi mer stabilt högkyrkliga tror Ecclesia svecana; Kyrkan inkarnerad här. Vi tänker oss också att just denna Ecclesia tagits om hand av några som inte vill henne väl utani stället vill utnyttja henne för egna syften. Må vara att kulisserna ramlar, det håller just på att hända. Men det är alls inte säkert att något kommer att återstå, lika lite här som i Turkiet eller Nordafrika. Denna insikt ska upprepas. Mothållningen innebär idogt församlingsarbete för varje meddelande om att motståndet ska upphöra, är falskt.

Detta tror inte pastor Wisti. Kyrkdöden uppfattar han vara ett fullbordande av Billings kyrkotanke och Luthers kyrkosyn, "där var döpt är präst och själv bär ansvar för sin relation till det gudomliga". Om jag själv bär ansvar - vad ska jag då med en frälsare till? Bortsett från att Luther alls inte menade så. Om han verkligen menade det, varför ska pastor Wisti uppbära lön för att göra något som folk klarar väl så bra utan en präst? Eget ansvar var ju parollen.

För övrigt menar jag att det bara är högkyrkliga präster det är någon egentlig glädje med. Det vet vad de tror, de vet vad en präst är och de mödar sig att bygga församling. Om de inte gör så, är de inte högkyrkliga i meningen kyrkligt förnyade.

torsdag 11 maj 2017

Svenska kyrkans aura

Torsdag och glad blev jag inte när depressionen kom, men jag tog mig igenom. Och så var det Sofia Lilly Jönsson i Svenska Dagbladet. Kan det verkligen stämma att kommunikatörerna inte twittrar ut texter som problematiserar bilden av den politiskt engagerade kyrkan, inte ens om de är skrivna av andra präster? Här får man fundera. Jag funderar i andra banor, lite new age-inspirerat, det medges. Men någonstans ska man hämta mod. Först kanske ni vill ha referensen till SvD, även om artikeln  inte ligger ute för fritt bruk.
https://www.svd.se/det-finns-inget-lutherskt-med-ett-kyrkligt-timbro/om/kultur

Nu till min uppiggande fundering: Vilken är den aura människor förnimmer kring Svenska kyrkan? Jag satt på ett X2 tåg i förrgår. Först kom vi väg en halvtimme för sent. Sedan blev det fel på tåget strax före Linköping, i höjd med Arenan och Arenaskolan. Koloniområdet fanns att beskåda på tågets babordsida. Inte konstigt om det där med aura kom för mig. Tänktes mest onda eller goda tankar på tåget, var stressnivån hög eller hade den sjunkit till letargi inför ödets makter? Jag funderade. Och då kom jag som alltid att tänka på Svenska kyrkan. Det tog en timme innan besked kom att tåget skulle evakueras. Sedan blev det ståplats i bistron från Linköping till Alvesta. När jag kom för att handla middagsmat på ICA Grytan i Moheda var det snabb expediering i kassorna. "Effektivt", menade jag. "Det går som tåget", svarade ICA-mannen Niclas. Jag förklarade det olämpliga i just den repliken just denna dag...

Vad med auran? Känns det liksom lysande kring Svenska kyrkan, lockande att vara med, entusiastiskt, privilegierat? Så har det känts för många och länge. Men hur uppfattas auran nu? Konsekreringen av biskopar gör att de ska uppfattas som normsättare och moraliska föredömen, de visar oss hur vi ska tänka och handla. Detta leder till att biskopar ses stå för en högre excellens. Ni känner igen resonemanget från Chester Barnards bok The Functions of the Executive, 1938. Fast då kommer Max Weber och förtrollar det hela. Den formella makten måste bli socialt legitim och därmed, tror jag, inflytelserik. Annars går det inte. Weber har talat. Så hur är det? Uppfattas en helig nimbus eller aura kring biskoparna nuförtiden? Det knepiga uppstår väl om legitimiteten ifrågasätts och biskoparna närmast bli vanliga, gemena.

Det fanns en aura-tid, tror jag. Ungkyrkorörelsen och den kyrkoväckelse den stod för kunde se auran kring Svenska kyrkan och sjöng trosvisst om att koralers jubelsvall skulle stiga under kyrkvalven. Inte för att det var så, det var ovisst mummel man kunde höra, men det skulle bli så. Där stod viktigt ledarskap fram; Billing, Eklund, Björkquist, Lutteman, Sundelin och många fler. Olle Nystedt, Erland Björck och Hjalmar Lundgren är exempel på präster som tog denna aura med sig ut i församlingslivet, Sam Gabrielsson och Mats Åman också, andra att inte dra igenom nu, jo Gunnar  Dahlquist, förstås. Ur detta kom inte bara en ekumenisk väckelse utan i denna också den kyrkliga förnyelsen, Gunnar Rosendal med flera. Detta var bärande element i kyrkolivet in mot mitten av 1950-talet. Och därefter? Socialetikerna förväntades göra stordådet. Resultatet av deras insatser blev en ideologi för partipolitisering och något som kallades "demokratisering". Var det ett koncept som det står en lockande aura kring? Vem minns Karl Manfred Olsson eller ens Gustaf Wingren, han som stod för en annan hållning men ändå?

Jag prästvigdes 1971. Visst såg jag auran, den som hör ihop med ungkyrklighet och högkyrklighet. Jag inser i efterhand hur mycket av ungkyrklighet som jag fått med mig, det bar till sin egen konsekvens, dvs den kyrkliga förnyelsen. Nog såg vi något som hade livskraft. Det dödades, mördades, effektivt när Svenska kyrkan domesticerades för att bli civilreligion. Vem ser en aura kring civilreligionen, denna upphöjda lagiskhet som ingen Frälsare behöver. Det är denna civilreligion som ställer upp genom de politiska partierna i kyrkovalet. Följden? Frälsaren säger "Må det ske dig som du tror" och så blir det så. Illa alltså. Och ingen aura.

Jag har funderat över det svenskkyrkliga i mer än 50 år. Några alternativ har jag formulerat, jag och andra, så pass att vi utan effektsökeri kan säga att samtiden är onödig. Andra har i oförstånd eller helt illvilligt valt olycksvägarna för Svenska kyrkan medan de flesta har hållit inne med sina protester och anpassat sig. Inte så konstigt om ni inte ser auran.

Nu dyker nya kyrkokritiker upp. En liten skillnad går att förnimma. De är inte så pålästa som vi var i deras ålder, inte ens så pålästa vi var när vi var hälften så gamla som Kyrkokritikern nr 1, han i den malligaste morgontidningen, är. Förhäver vi oss nu? Nä. Det hoppas jag verkligen inte. Avsikten var att återställa en objektivt insedd sanning. Till det temat finns det anledning återkomma.

onsdag 10 maj 2017

Sånt här vill vi inte läsa

Det är så tråkiga nyheter i det kyrkliga, så mycken negativism, sådant som ger dåliga vibbar och inte skapar tilltro. En del som skrivs motiverar till och med människor att lämna Svenska kyrkan och de tar med sig inte bara sina solkade själar utan också sina solkade sedlar. Vilket som är värst, kan kanske diskuteras. Det allra värsta är väl att inte bara högkyrkliga präster håller på att förmedla negativism och ovälkomna analyser. Nu gör en sådan som Maria Schottenius det också. Då finns det en uppenbar risk att kulturella människor läser och drar handfasta slutsatser. De kanske fattar att de håller på att bli lurade. Då blir de besvikna och går, själen i ena handen och sedlarna i den andra.
http://www.dn.se/arkiv/kultur/maria-schottenius-nar-det-blir-skarpt-lage-har-biskopen-inget-att-saga-till-om/

I Namibia är jag inte och inte helt uppdaterad på programmet för LVF:s generalförsamling, men utgår från att det är rätt styrt uppifrån men kanderat med många personliga möten och seminarier, som kallas något fint.
Svenska kyrkans representation sker utifrån den parlamentariska basen. Min gamle kyrkoherde Pehr Edwall skickades till LVF i Helsingfors, men det var ett mandat som berodde på hans teologiska kompetens. När Wanja Lundby Wedin och Mats Hagelin skulle åka (Mats blev sjuk, dessvärre) är urvalskriteriet ett annat och förhållandet inte helt utan intresse. I en sådan situation blir handläggarnas inflytande avgörande. Sverige kommer inte att ställa till med något.
Nu bryr sig de flesta kyrkomedlemmar inte ett dugg om LVF eller ens om ekumenik. Det får de som vill ägna sig åt. Att ekumenik inte heller bärs av ett kyrkfolk, kan man notera. Det är få som bryr sig om att diskutera LVF vid kyrkkaffena. I Växjö stift har frånvaron av Modéus II, som också är med i Namibia, inte kommenterats nämnvärt. Hur det är i Härnösands stift med Eva NB vet jag inte.

I Visby motiveras det återkommande intresset på grund av "förhållandena". Vi talar om en liten storhet, som alltså har den egenskapen att den just inte är stor och att därmed det som händer där blir småttigt. Kretsarna är små och fixandet tycks vara grundhållning. Minns att det var synd som Mats Hermansson, när han satte sitt namn under intyg som intygade något som inte var sant: att det byggts på ett sätt som skulle innebära ekonomiska subsidier. Det hade inte byggts alls och Mats var nytillträdd och visste inte riktigt vad han falskeligen skrev under. "Tyda allt till det bästa!" är grundregeln. Och det allra bästa är väl att Sofia Lilly Jönsson fått en äreräddning. Det har inte alla på ön fått och kommer inte att få heller.

I Visby är kretsarna små. Det återverkar. Det tycks som om märkliga förhållanden placeras under radarn. Som det uppseendeväckande att domprosten, domkapitlets vice, alls inte deltagit i årets sammanträden med domkapitlet. Det finns sammanträden när domkapitlet varit mycket klent besatt och jävssituationerna decimerat. Och domprosten deltar alltså inte. Om sådant får vi inte läsa, inte när det händer i Visby. Om detta varit situationen i andra stift (förutsatt att domprosten inte varit sjuk eller i fängelse), hade stor veklagan utbrutit. I Visby, tja. Men så kan vi inte ha det. Domprosten Hermansson framträder alltmer som en underlig domprost.  Kan inte biskopen göra något? Egentligen inte. Borde inte domprosten sjunga med i Eurovison: I can't go on eller är det bara Robin Bengtssons insikt, den som bär till final?
Domprosten Hermanssons anmälan av Pastor Patrik Pettersson, P3, är inte avgjord ännu. Anklagelsen? På bloggen Kyrkliga Ting har pastorn återgett sådant som stått i tidningarna om Hermanssons göranden och låtanden. Detta återgivande var, menade domprosten, olämpligt och anmälde. Han ville se P3 avkragad.

I Malmö fylkades massorna till konferensen Samhälle & Existens. Så här såg det ut när det handlade om deltagande, till det ekonomiska kanske vi efter en grävande insats av en som utlovat sådan kan återkomma. Vilken kvällstidningsredaktör som helst hade insett att konferensen blev en enorm succé.

Ungefär 422 deltagare.
Av dessa var 169 anställda och 54 förtroendevalda. Ingen betalar själv, alltså.
132 anmälda från kyrkliga organisationer/församlingar, dvs andra betalade. Mörrum t ex
Då återstår frågan hur många privatpersoner som deltog. Svaret är 10. Det var studenter och pensionärer som deltog för en kostnad om 500:- per person. Det var inte särskilt dyrt för dem, men jag vill minnas att dryck inte ingick. Wiehe fick de höra. Siffrorna är ungefärliga. Några anmälda kan ha fått förhinder, några tillkommit och någon journalist kan ha tagit sig in. Men ni förstår. Hade Anders Ekhem fått vara med, hade en tillkommit. Fel! Två! För då hade Helle Klein också varit där.

Denna granskning fick ni inte heller se i våra vanligaste kyrkliga medier. Den kan förmodas vara olämplig. Däremot kunde Kyrkans Tidning på nätet förtälja att det skrivits brev till biskoparna om Utbildningsinstitutet. Det visste ni redan och har säkert inte glömt var ni nåddes av nyheten först.

Så vad vill vi läsa som god och nyttig bloggläsning?
Vill ni läsa att en internationell karriär väntar Antje Jackelén efter hennes idoga resande i MENA-området. FN har nämnts som intresserat. Jag vet inte, men regnar det på ärkebiskopen, skvätter det på Svenska kyrkan.
Vill ni läsa om pigga lokala inslag i kyrkolivet, sådant som förmedlar hopp? Säkert. Torsdagsdepressionen förser oss.
Eller vill ni fördjupa er i Svenska kyrkans insatser på sociala medier där detta intelligensprov återfanns i går: "Gud, jag tror vi behöver prata om det här majvädret. Det står inte december i almanackan. Amen."

Det kristna svaret på en sådan idiotisk bön är att Gud är Gud och gör som han vill, när han vill och var han vill. Det är verkligen inte mycket att prata om, mer meditera över. Men den påminnelsen vill ni nog inte läsa när ni läst något finkristet och fromligt (fast bort i tok...).
Ni vill nog inte heller läsa om unga högkyrkliga  präster, de som på sin tid sa sådant som var högst ovälkommet, men som i perspektiv visat sig vara alldeles riktiga analyser. Det fanns möjlighet till andra val. Då. Samtiden är onödig. Det vill ni absolut inte behöva läsa.