måndag 14 november 2016

Episkopal dubbelmoral

Den här bloggposten kanske du inte ska läsa, moraliskt högtstående som du är.
Den kan uppröra dig .
Vad värre är, den kan uppröra dig så att din upprördhet riktas mot Bloggardag. Det är orättvist. Här citeras ett poem som en engelsk biskop skrivit. I allt tal om vaktslåendet av skilda minoriteter - och den ursinniga och kyrkoordningsfästa kampanjen mot andra - uppstår små glipor när biskopar känner ett behov att få uttrycka hur det egentligen är och vad de verkligen menar. Därför återger jag det poem jag inhämtat i boken That was the Church that was av Brown och Woodhead, Bloomsbury 2016, s 135.
Men jag upprepar min maning att du kanske skulle sluta läsa här.

Du fortsätter?
Nå, här är biskopens skaldekonst.
I thank you Lord, that I am not a fairy:
my willy is not brown; my arsehole is still hairy.

Du blev upprörd - men jag varnade dig.
Antagligen upprörs du på fel sätt.
Poemet är explicit, det medges och jag är också upprörd om det underlättar, men det verkligt besvärande är inblicken i en annan värld än den polerade, om man säger så. Det finns en dubbel bokföring. Först när man fått titta in i denna andra värld, kan man fatta varför alla biskopar (kanske andra också...) inte alltid vill fortsatt sjunga med änglarna. Ibland måste de få tala ut. Ta en stor whisky och lätta sitt hjärta.

Alla biskopar uppträder utåt som de professionella optimister de har betalt för att vara.
Det är vänligheter och pappersproduktion, fromsintheter i en aldrig sinande ström, vänligt tal  i förkunnelse vid församlingsbesök, allt det som förväntas bli sagt vid föredragningar inför diverse fora och förstås förnumstigheter i det som kallas sociala medier.
Ibland skickas det ut någon ukas till regionens eller landets medieredaktioner. Kommunikatörer och informatörer stöttar så att allt det kloka kommer oss och allmogen till del.
Vi får klart för oss hur det ska tänkas om Trump även om det som sägs mer uttrycker emotioner än djupare politiska insikter.
På stiftskanslierna registreras omsorgsfullt att biskopen varit i media.
Biskopen syns. Biskopen finns.

Nu har biskopen varit ung.
Kanske biskopen till och med är prästson. Här finns mycket att leva upp till. Bara detta att läsa teologi är i sammanhanget stort. Släkten och syföreningen imponeras och många gläds. Den teologie studerande av detta slag är noga med sina andaktsböcker och sköter sina studier. Inte sällan samtalas med kamraterna om det s k Läget. Informationsbärande skvaller utgör själva livsluften. Så blir det prästvigning, missiv någonstans och efterhand bär det vidare. En del övertygelser ramlar av på vägen uppåt. Det gäller att gilla läget annars blir man inte till nytta. Så blir det biskopsval, folket röstar som partiet eller gruppen beslutat, och biskopsvigning, applåder vid vigningen (så hade det faktiskt inte varit vid prästvigningen, mindes den nye biskopen) och biskopen rör sig i allt det nya. Han vet vad han ska säga. Han säger det. Han mottas med artig uppmärksamhet och folk applåderar där det förväntas.

Biskopen går på sammanträden och ska plötsligt börja lösa den typ av problem han försökt hålla sig ifrån. Besvärliga präster, knepiga diakoner (varför tycks företrädarna ha vigt knäppgökar till präster och diakoner?), konflikter som bottnar i en sällspord kombination av oförmåga, ambitioner och pur dumhet, manifestationer av skilda slag - ja, det är ingen ände på allt.
Allt mer frekvent kommer biskopen på sig själv med att ha tröttnat.
Han upprätthåller en struktur han i mörka stunder alls inte tror på. Han säger sådant som ska sägas, men som han 20 år gammal alls inte hade menat vara sant eller till och med  och med goda skäl föraktat.
Det är då biskopen slår upp en stadig whisky.

Tro nu inte att biskopen är en stor konsument av fin maltwhisky. Han köper billigt på resor och i förrådet har han Famous Grouse. När trycket blir för stort, lyfter han med morkullans hjälp till de högre höjderna. Det är då han skriver poem. Det lättar.

På så vis orkar biskopen ännu en vecka fylld av de vanliga klerikala plattityder som omgivningen förväntar sig. Att tiden är inne och att det handlar om snabbhet är inte perspektivet. Jes 60:22. Långsamhetens lov ska besjungas. Inte detta att skynda långsamt.

Så blir det som det blir.
Är det konstigt att man längtar bort nån gång?







11 kommentarer:

  1. Broder! Jag läser med stor behållning sedan flera år din blogg; rätt skall dock vara rätt. Ur buskagen flyger ingen morkulla upp, fastmer en ripa. Hälsningar från heden. Malcolm

    SvaraRadera
  2. Nu vet vi vad en kass biskop inte ska göra.
    Vad ska då en bra biskop göra?
    Vad kan han göra?
    Bloggaren var ju själv nära att bli biskop en gång.

    LG

    SvaraRadera
  3. Nån jäkla ordning får det väl ändå vara på Bloggardag - en grouse är ingen morkulla det är en moripa (vilka jag jagat hos släktingar i Yorkshire sedan barnsben)!
    Antony

    SvaraRadera
  4. Svenska biskopar klär sig och uppträder som om de vore biskopar i en apostolisk succession, samtidigt som de markerar skarpt avståndstagande från tron på en apostolisk succession, inkl. tron att en sådan succession har överlevt i den Svenska kyrkan. Fortfarande vigs nya präster i rakt nedstigande led till den sista "katolska" biskopen med apostolisk succession i Sverige - vigd till biskop i Västerås stift i Rom den 1 maj 1524 - vilket var påvens enda eftergift till Gustav Vasa, som i brev till påven hade begärt att samtlig vakanta biskopar i Sverige skulle tillsättas. (Vilket f.ö. kastar ett nytt ljus av Gustav Vasa och hans kyrkopolitik).

    Redan 1529 kom det till en splittring inom den lutherska kyrkan, mellan dem som ville bevara kontinuiteten med dem Katolska kyrkan och dem, som stödde de mer radikala reformatorerna Calvin och Zwingli. Så kom Svenska kyrkan att under århundraden vara den lutherska kyrka som stod den Katolska kyrkan närmast.

    Trots att krigen under 1600-talet, där Sverige var lierat med "protestanterna" i Tyskland fortfarande kastar sin skugga över Svk, fanns åtminstone bland präster och biskopar i Svk under 1900-talets första decennier en förhoppning om en framtida återförening, bl.a på grundval av den gemensamma tron på den apostoliska successionen.

    Tvisten gällde inte om denna var viktig, utan frågan om den hade överlevt i Svenska kyrkan under alla dessa år av isolering från den universella Katolska kyrkan.

    För politikerna och den svenska allmänheten var katolicismen ett rött skynke av nästan amma dignitet som kommunismen, och ordet "katolik" hade nästan samma betydelse som "landsförrädare". Emellertid är de svenska katolikerna själv inte utan skuld till detta förhållande. då man har hyllat personer, som verkligen var landsförrädare som "goda katoliker".

    Svenska katoliker borde inte blunda för det faktum att de s.k. katolska ländernas ambassader har använt den katolska tron, övertygelsen att katolicismen är den rätta läran, som ett medel för att värvar agenter och spioner i Sverige.

    På samma sätt som kommuniststaterna har använt den kommunistiska övertygelsen som ett medel i sina (inte alltid lyckade) försök att värva svenska kommunister som agenter och spioner. Under DDR-tiden har dessa värvningar även riktats mot Svenska kyrkan, med den lutherska trons historia inom det som senare blev DDR, som lockbete.

    Närmandet av Svenska kyrkan till den Katolska kyrkan under nästan hela 1900-talet har på ett närmast brutalt sätt brutits av den tre senaste ärkebiskoparna, vilket känns mycket sorgligt för oss lutherska katoliker. Den nuvarande ärkebiskopen representerar över huvud taget inte Svenska kyrkans tradition som en luthersk-katolsk kyrka.

    Hennes har här mindre betydelse, utan att hon snarare representerar de protestantiska riktningar i Tyskland, vilka de ledande lutheranerna bröt med 1529. Redan under 1930-talet försökte frikyrkliga riksdagsledamöter vrida Svenska kyrkan åt det hållet.

    Majiej Zaremba, som har försökt skriva Svenska kyrkans 1900-talshistoria har missat denna konflikt, att Svk delvis styrdes av kristna politiker, som inte delade Svk:s tro i alla delar, utan skyller på ateisten Arthur Engberg, som avled redan 1944.

    Engberg var visserligen kyrkomister under en tid, men han mötte dock starkt motstånd från den organisation som nu kallar sig "Socialdemokrater för tro och solidaritet". Men då var en kristen organisation som dock torde ha varit frikyrkligt och lågkyrkligt dominerad

    Numera är samma organisation en tillflyktsort för gamla vänsterextremister, med förflutet i bl.a. KFml(r) som använder densamma som plattform för att skaffa sig inflytande i S.

    Antje Jackelén varnade i en intervju i går för "tre farliga P:n", nämligen polarisering, populism och protektionism", med anspelning på Brexit och Trump. Vilket helt uppenbart var riktat mot ett visst parti i Sveriges riksdag, men träffar alla som inte håller med extremvänstern inom övre medelklassen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Polarisering, populism & protektionism har ju ingen som helst bäring på SvK och kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*.
      Så det är skämt att ÄB inte kastar sten i glashus!

      (För den ironiskt underbegåvade får jag påpeka att ovanstående bör tolkas ironiskt.)

      Radera
    2. Nog för att Svenska kyrkan (i likhet med andra kyrkor) har en historia av s.k. moralpredikningar. Men det som då ansågs vara god moral (bl.a. en sexualmoral som idag på delvis goda grunder anses föråldrad) är inte alls den typ av starkt politiserad "moral" (med tydliga dragningar åt vänsterextremism och Mp-politik), som Svk predikar idag.

      Begreppet moralpredikningar lär ha myntats i början av 1800-talet, då präster (vanligen prästsöner, som hade bedårats av de vetenskapliga framstegen och tappat sin kristna tro under studietiden) fann ingjutandet av "god moral" - under hot om eviga straff - som en ny uppgift för kyrkan.

      Budskapet var lag utan nåd. Under andra hälften av 1800-talet kom samma predikostil att tas över av de troende inom framför allt frikyrkorörelsen. Vilket har kommit att misskreditera kristna som "dömande" och omänskliga.

      Jämför början av 1800-talet med början av 2000-talet. Nu handlar det också om att finna nya uppgifter för "teologiska tjänstemän" med svag tro, genom att ställa kyrkan i politikens tjänst.

      Alla, som tycker att Stefan Löfvén gör rätt, när han ansätter Jimmie Åkesson med frågor om hur han kunde gå med i ett parti, som var öppet nazistiskt vid den tiden (mitten av 1990-talet), borde också frågan ordföranden för Tro och Solidaritet. Ulf Bjereld, hur han kunde gå med i KFml(r) som då var ett öppet stalinistiskt parti och bl.a. bar stora porträtt av Stalin i sina 1 maj-demonstrationer.

      Och vad var det som fick honom att bli socialdemokrat? Var det kanske problem med karriären? För en stalinist kan väl lika lite som en sverigemokrat vara professor i statsvetenskap, som ju bl.a. är läran om vårt demokratiska statsskick?

      Att de kommunistiska ränderna inte har gått ur, styrks om Dag har återgivit Bjerelde rätt. Denne antyder nämligen, om Dag har rätt, att det vi nu upplever med Trump som president är "höjdpunkten på något som egentligen är den auktoritära högerns sista dödsskälvningar" samt att kanske "den representativa demokratins glansdagar är över".

      Det är ju samma analys som stalinisterna gjorde före folkfrontstiden av fascismen och nazismen, att de förebådade kapitalismens snara fall, varför kommunisterna inte borde samarbeta med socialdemokrater och borgerliga för att stoppa fascismen och nazismen.

      I och med folkfrontgspolitiken, som lanserades av Komintern (som var Stalins förlängda arm för att styra de kommunistiska partierna i kapitalistländerna) under andra hälften av 1930-talet blåste andra vindar, som kom att påverka splittringen av KFML i Sverige under 1970-talet, då de mest hängivna stalinisterna bröt sig ur och bildade KFML(r).

      Nu vet vi inte om det verkligen kommer att bli så farligt med Trump. Det vet i stort sett ingen annan en han själv. Inte ens Ulf Bjereld, vars analyser verkar styras av kommunistiska doktriner från den mest sekteristiska Stalin-eran.

      Så vitt vi vet, har Trump vare sig något nazistiskt eller kommunistiskt förflutet, utan verkar rätt länge ha seglat mellan de två stora partierna i USA, innan han slutligen har bestämt sig för att kandidera som presidentkandidat för Republikanerna.

      Vad som tydligen har fått både professorn och ärkebiskopen att gripas av den "sjukdom" om fått epidemisk spridning inom vänsterintelligentian, "trumpophobia" är hans relativt yviga vallöften attraherar den samhällsklass. som i Europa länge har utgjort socialdemokratins (och delvis även kommunismens) kärnväljare. Nämligen arbetarklassen.

      Ärkebiskopen verkar inte öppet våga angripa Sverigedemokraterna. I stället gör hon Svenska kyrkan ännu mindre relevant för den kristna delen av arbetarklassen, med sin politiskt inspirerade moralism.

      Får man säga att professorn och ärkebiskopen är sverigedemokraternas nyttiga idioter, utan att bli kölhalad av BOD?

      Radera
  5. Nu vimlar det av beteckningar. Luthersk katolik är det senaste. Är det detsamma som protestantisk katolik? Eller är det en katolsk protestant? /John

    SvaraRadera
    Svar
    1. Katolsk betyder allmännelig, som inte är en ålderdomlig form av ordet allmän, men en närliggande betydelse. Den allmänneliga (= den katolska) kristna tron, är den tro som många kristna (som regel folkflertalet i ett land) har trott på under lång tid.

      I världsvid skala uppfylls denna definition av den Katolska kyrkan, som därför kallas så.

      Radera
    2. Åhåå, åhåå

      Radera
  6. Apropå det som LFL skriver skulle jag inte säga att Svenska kyrkan närmat sig Katolska kyrkan nämnvärt under 1900-talet, bortsett från de yttre attributen, sett till den officiella tron.

    Jonas M

    SvaraRadera
    Svar
    1. I Svky, och särskilt inom stora delar av "högkyrkligheten" verkar "teatern" vara viktigare än sanningen!
      Antony

      Radera