fredag 30 september 2016

Bara för nyfikna

Kyrkomötet ska ajourneras i dag, men det sammanträdet inleds med fyllnadsval till Kyrkostyrelsen. Jesper Eneroth ska in och borgarrådet Olle Burell ut. S attraherar ungdomen. Inget ont om Olle, men Jesper har hamnat i kyrkomötet tack vare SSU-kampanjen i Växjö stift. Nu jobar han i Göteborgs kommunala politiska liv.

22 år gammal sänker han snittåldern i Kyrkostyrelsen. Och enerotharna är av stubbotan rot. Tomas gruppledare i riksdagen och Jesper gruppledare i kyrkomötet. Antingen ser vi ett exempel på socialdemokratisk familjepolitik, ett exempel på rekryteringssvårigheter eller ett exempel på hur begåvning fylkas i samma ätt. Jag ska fundera. Från Kosta kommer alltså både Tomas och hans barndomskamrat LO:s ordförande Karl-Petter. Kanske ser vi helt enkelt hur småländsk idoghet illustreras. Hur eller hur kan vi smålänningar vara glada. (S)målänningarna än mer!

Jesper undertecknade Anna Ekströms motion om vigsel av samkönade som betingelse för att Gud kallar någon att bli präst. I utskottet slöt den omröstningen 8-7 för avslag. En enda rösts övervikt och reservation, förstås.
Då ska man minnas att Läronämnden inte ville ha den motionen bifallen.
Vi behöver kanske inte prisa konstruktionen för läroavgöranden i Svenska kyrkan för det står klart att nästan halva utskottet är berett att köra över Läronämnden. Majoriteten för avslag är inte överväldigande, det skulle efter påtryckningar kunna bli majoritet men då krav på kvalificerad majoritet och avgörande först 2018 .Det betyder att om motionen faller i november, har vi kläm på den politiskt viktiga valfrågan i kyrkovalet 2017. Tacka partipolitiseringen för detta.

Då ska alltså biskoparna röstas ner i en lärofråga.
Det politiska krav som borde drivas är förstås civiläktenskap. Om den frågan var det länge sedan jag läste, men Jansons avhandling har jag tenterat. Det är snart 48 år sedan. Det är lite orimligt att det sekulära Sverige inte sedan länge infört civiläktenskap. Utskottet sägs ha strukit en passus om att en svekdebatt om löftesbrott kunde befaras. Det beror på att löften endast avser innevarande mandatperiod och löftet gavs 2009. Det politiska livet slår restlöst igenom också i det kyrkliga och finessen just nu är att somliga mindre kvalificerade politiker öppet berättar hur det går till. Vallöften är inga löften och de löften som avges, sk beslutslöften, gäller temporärt. De känsliga kan uppfatta att det förfäade i politiken är förfärande.

Anna Ekström, som är en folkpartikelliberal, har blivit ombudsperson, hör jag. Det är mig en glädje att notera. Mina fördomar om den sortens ombudspersonligheter är manifest sedan mer än 48 år tillbaka.

Det finns ett problem med deltagande i Kyrkomötet. Jag får höra nyheter som Kyrkostyrelsen inte ska besväras med. Det kan handla om SKUT (utredningen har jag ännu inte fått) eller interiörer från kansliet och behandlingen av kompetenta medarbetare. Mobbing! Får vi ett kyrkosystem med 537 centralt anställda som till sist alls inte levererar vad det ska? Diskussionerna efter personlig samvaro å lokaler i staden blir intressanta fast allt blir problematiskt. Jag hörde att det varit svårt att få besked a) om hur många anställda det finns på kyrkokansliet och b) varför antalet  anställda ökat så markant de senaste åren. Jag försöker förstå vad det är som sägs i allt detta ordande med dunkla ord. Är det helt enkelt så, att den kyrkliga byråkratin fungerar just som byråkratier brukar fungera?

En del ledamöter förvånar. De säger sådant kritiskt som de aldrig förut sagt. Det kan bero på att de avser att lämna det kyrkopolitiska efter kyrkovalet. Det finns en inomkyrklig kritik och en hel del av den kritiken gäller förstås partipolitiseringen. Ska de romerska katolikerna då glädja sig? Så går det inte till i Vatikanen. Nej, de romerska katolikerna ska inte glädja sig. Livet i Vatikanen är inte felfritt. Den romerska byråkratin är ett kapitel för sig. Bengan kan ibland höras sucka.

Ni vill ha lite skvaller om Frasses besök?
Kyrkokansliet vände sig till UD för att om möjligt få negativa synpunkter på att Frasse skulle fira mässa i Malmö. När framställan kom, lämnades fallet till en handläggare, som var - romersk katolik. UD svar blev ett besked att UD inte hade några synpunkter.

Kyrkokansliet eller LVF:s folk eller alla i skön förening ville inte att Frasse skulle fira mässa på samma plats där det stora mötet hölls, Malmö Arena. Alltså blir det en utomhusmässa i det sköna skånska novembervädret. Kl 08.30 tror jag. Ska vi skratta åt dem som inte ville detta mässfirande? Jag vet inte. Bedömningen är ju riktig.

Något annat tar över det ärende som alla samlas för. Få kommer att minnas reformationsärendet. Poängen blir att påven var i Lund/Malmö. I perspektiv blir det hela lite konstigt när det är reformationen som högtidlighålls i ett gemensamt arrangemang mellan LVF och Vatikanen, förlagt till Sverige. I mediekulturen blir det så.

Vi som vet, kan förstås tänka över historiens ironier. Blir det reformatoriska ärendet romerskt nu, står Leo X och hans byråkrati lite skandaliserad, väl? Augustinermunken Luther kan inte enkelt avfärdas som heretiker. Reformationen var väl inte riktigt så eländig som de romerska konvertiterna hoppas på - för vad skulle då påven i Lund/Malmö att göra? Det kanske är lika så bra att påven firar mässa utomhus i november för att de som behöver, kan förtränga vilket ärende han egentligen kom till: ett gemensamt högtidlighållande av reformationen.

De romerska katoliker som ironiserar över reformationen, hånar Luther och är spydiga mot Antje kan få det lite svettigt. Frasse kommer att uppträda på ett annat sätt och säga en del annat. Han säger nog något om Luther som trons vittne, uttalar sig kritiskt mot kyrkliga byråkratier och deklarerar sin hållning att Kyrkans frihet att stå maktintressen emot är avgörande viktig. Vad ska han annars säga när reformationen kommer på tal? Vi kanske ska lyssna noga.






torsdag 29 september 2016

Utrensning

Ska det som sker med SKUT kallas utrensning? Eller är det bara en städdag på jobbet, där det beslutas att en medarbetare får gå med 6 månaders lön?

Jag hör till dem som varit mycket kritiska mot SKUT-kulturen och ändå är jag lite sorgsen. Jag har inte läst utredningen, jag vet inte om den kommuniké som sammanfattar (och säger att det mesta är OK) stämmer med rapporten eller har friserats - och bara detta att jag undrar säger en del. Jag är inte säker på att det är fel med förmåner till högre chefer, men den diskussionen kan inte föras i dagsläget av politiska skäl. Nu får ju de högre cheferna högre lön, så det är kanske inte så mycket att bråka om ifall det ställs distinkta krav.

Ingen alkohol vid internrepresentation, nej det gillar jag inte. Det bereder väg för det kristliga eller okristliga hyckleriet. Jag har under mitt kyrkliga liv fått nog av detta hyckleri. Jag anar att det är de fd frikyrkliga eller allmänt politiskt nervösa som nu markerar. Och jag hör till dem som blir alltmer tveksamma när det gäller att det kyrkliga ska adapteras och bli en avdelning inom företaget "De rättfärdigas vägverk". Hellre hederliga rucklare än ohederliga hycklare är ju mitt motto.

Vill någon se en bild från stiftsmiddagen, är det min fb-sida som gäller... Ett glas. Det sas att det var två glas vin, men jag såg att det bara var ett. Det andra glaset var ett vattenglas.

Förutom min tvekan inför det alhoholresistenta är jag allmänt misstänksam mot en folkkyrka som försummar det kyrkliga men lika mycket vägrar det folkliga. Vi ska med ryggmärgsreflex stå upp för medelklassighet. Salig Hellström påpekade detta. Kyrkkaffet är ju under 1800-talet medelklassens sätt att umgås. Detta blev självklar kyrklig kultur.

Jag undrar hur det går med mina motioner.
Hur det går till i Gudstjänstutskottet ser jag. Det är vänligt och välvilligt mestadels. Vi slår vakt om mångfald och förståelse - utom när någon inom mångfaldsförståelsen förklarar sig vara emot en motion som ökat dumheten. Det fick man nog inte deklarera. Mångfalden var nog egentligen inte riktigt så vidsträckt som det förutskickats. Men alla vet att jag har svårt för intellektuellt svagpresterande men pretentiösa präster. Nu ska vi inte låtsas om detta mitt handikapp utan vara förstående. Jag fattar. Men lik förbannat genomskådar jag en del präster. Jag förvånas över att folk inte fattar.
Jag noterar också att det då och då framgår att folk lyssnar fördomsfullt och hör något annat än det som sägs. Detta i det utskott som nästa år ska hantera förslaget till kyrkohandbok. Det kliniskt exakta skulle kunna vara en viktig skicklighet också i de kyrkliga resonemangen.

Mina motioner?
Jag vet inte. Jag vill att biskoparna ska få 30 miljoner för innovationsarbete.
En biskop blev orolig och trodde att biskoparna då skulle bli ovänner, förstod jag. Då har han fattat vad jag är ute efter. Jag vill verkligen veta om biskoparna skulle kunna bedriva ett innovationsarbete eller om det skulle haverera redan i biskopsmötet. Jag få nog aldrig veta. Biskoparna harvar på som vanligt.

På min tid hade vi som mest 29 brigadchefer i den svenska krigsmakten (32 brigader men alla inte på rull). Dessa chefer hade resurser att styra över. Några år före slutet hade vi 13 brigader och alltså 13 brigadchefer. De skulle sköta jobbet självständigt med de resurser de hade. Det är väl en direkt parallell till biskoparna. Skulle de kunna samla sig till innovativa insatser utan att allt vattnas ut i den stora byråkratin?  Nu säger de som vill trösta mig, kan jag förmoda, att det var nio brigader kvar och sedan ingen enda utan det övades som mest på bataljonsnivå. Är detta modellen för ett innovationsarbetet som förläggs till kanslier? Och ni minns att just stiftskansliet i Växjö inte kan samla sig till kursverksamhet våren 2017. Läggs i praktiken brigaden i malpåse?

Vi får väl ladda för plenarförhandlingarna. S vill köra över Läronämnden i vigselpliktsfrågan. Men S har förnyat arbetsformerna. Nu är det gruppsamtal som gäller. I utskotten betyder det att S inte alltid deltar så mycket i överläggningarna men mot slutet röstar kamraterna så som det varit bestämt sedan tidigare, oberoende av diskussionen i utskottet. Så sas det mig efter stiftsmiddagen. Jag lyssnar och lär.


onsdag 28 september 2016

Orienteringsförsök


Jag vaknade och såg regndropparna på fönstret. Ljuset utifrån belyste dem. De såg ut som stjärnfall. Vi ska njuta av tillvarons skönhet. Till det sköna kanske inte Kyrkomötet ska räknas även om Kyrkomötet är platsen för kyrkligt informationsutbyte, dvs skvaller på vanlig svenska. I detta ska man orientera sig mer än njuta.

Jag återvände först till boken Täter und Komplizen i går.
Alldeles för sällan sa Kyrkan ifrån och alldeles för tyst talade Kyrkan om det talades mot nazismen. Tidsandan styrde kyrkolivet (s 14). Slutsatsen är väl Primo Levis: Det har hänt, alltså kan det hända igen.
Omtänkandet av kyrkolivet i nazistisk riktning kom från den tyska kyrkans centrum och bars fram av de yngre prästerna.
För att inte i onödan glädja de romerska katolikerna finns i boken också ett kapitel om bruna katolska präster.
De akademiskt bildade får också sitt.
Antalet krigsförbrytare i absoluta tal var högst när det handlade om akademiker i Tübingen. De ställde entusiastiskt upp också i insatsgrupper som mördade judar. Bildning är ingen garanti mot omänsklighet. Och jag förblir vid min skepsis när teologer ska stötta värdegrundsarbetet. Det kan visa sig bli för lite evighet av det och för mycket tid, dvs tidsanda.

Kyrkans avpolitisering och marginalisering är det problem flera debattörer varsnar nu.
Handlar detta om något annat än att få komma in i värmen och bli betraktade som viktiga intellektuella samtalspartners? Jag vet inte. Någon felsyn anar jag.
Det kan, jag är generös, vara en insikt också. Insikten att det inte finns något medvetet kristenfolk som kan leva världsligt när detta folk lever trons liv. De som kunde, sitter inlåsta på demensboendet. Kvar blir då glada politiker, som vill föra fram sin agenda som uttrycket för vad kristen tro egentligen är. Teologer anar en marknad som ideologimakare. Och då blir det lagiskt.

Nå, Frasse ska komma till Sverige.
På Sturup ska Stefan Löfven hälsa honom välkommen. Sedan ska det firas gudstjänst i Lund. Att Svenska kyrkan är värd för det hela är en tanke som alltmer hamnar i bakgrunden. Värdskapet ska tydligen nu skötas av Kyrkostyrelsens arbetsutskott och sedan ska påven till Malmö för ett evenemang på arenan. Den 1 nov på morgonen blir det utomhusmässa. Hur mycket kommer fokus att lägga på att vi ägnar oss åt reformationen 500 år då? Blir fokus egentligen påven och påvebesöket det som människor minns? Antagligen.

Tänk om Leo X lagt bråkdelen av resurser på att integrera reformationen när det ännu fanns tid genom att avskaffa en del små missbruk som infunnit sig som när nu 500-årsjubiléet ska begås! Ska protestanterna lyssna uppmärksamt efter beklaganden och sedan skandera: "Vad säger Frasse? Frasse beklagar", fritt efter ropet om Tage Erlander år 1968. Vad beklagas? Kyrkosystemets oförmåga på 1500-talet. Och kunde det hända då, kan det hända nu.

Vill ni bli orienterade om kyrkohandboken?
Arbetet fortgår efter plan med intensiva insatser. Remissvaren, som talar om positiv respons på förslaget, visar den verkliga församlingsopinionen. Det heter att förslaget steg för steg blir bättre. Om det är så, vet vi i januari.

Annars är jag desorienterad.
Det skulle varit sammanträde med kyrkostyrelsen i veckan. Det ställdes in. Inte av presidiet, som inte var informerat, men tydligen av kansliet eller ärkebiskopen. I våras/på försommaren kortades två sammanträden. Det är då ledamöter och ersättare vankar runt och väntar på transporterna hem.

Om jag bara räknar den tid som sparades då och nu så är det 10 timmars överläggningstid som inte används. Tisd när styrelsen finns på plats å orten.
Är Svenska kyrkans situation så problemfri att styrelsen inte behöver överlägga eller är Svenska kyrkans situation så problematisk att det bäst om styrelsen inte får möjlighet att tala om saken?
Jag försöker orientera mig.
När jag säger att jag inte är överens utan tycker att styrelsen borde sammanträda, får jag av olika styrelsemedlemmar beskedet att jag har "fullständigt rätt". Jaha. Ska jag inkalla intresseklubben för att den ska få notera? Har utredningen om det som det larmades om i våras kommit, så kunde väl den rapporten varit värt ett samtal - förutsatt att styrelsen fått läsa den. Eller ska advokatbyråns utredning så som den levererats hållas hemlig för styrelsen?

Jag har verkligen svårt att orientera mig, för jag fattar inte varför styrelsens ledamöter ska gå omkring sysslolösa under kyrkomötet. Finns det något annat svar än att kansliet vill ha det så? Ge mig det svaret då, så att jag kan orientera mig i tillvaron.

Själv avnjuter jag utskottsarbete. Gudstjänstutskottet griper sig verket an med friskt humör.
Honi soit qui mal y pense.




tisdag 27 september 2016

Teologer, teologer

Jag avbidar kyrkomötesstarten. Det är då läge att bli alltmer tveksam till talet om teologer, som ska ge  inte bara stuff for thoughts till den politiska debatten utan säkra det politiska livets värderingsgrund.

Så var det förstås då - men var det så lyckosamt? Jag tar mig igenom boken Täter und Komplizen (Förövare och medbrottslingar), Wallstein Verlag, Göttingen 2015, som beskriver teologinsatser i Tredje riket. Några var uppseendeväckande. Dugliga teologer och så politiskt anings- och/eller hållningslösa. Exegeterna Gerhard Kittel och Walter Grundman t ex. Efter teologers utfärder för att legitimera det politiska systemet, blev det viss försiktighet med teologers betydelse för det politiska. Jag finner att det skedde med goda skäl.

Jag funderar över professor Gustaf Wingren iLund. Han begrep sig inte på politik och det blev närmast genant när han försökte bidra med teologi i politisk frågor. Så vad? Är det Werner Jeanrond som fört in det nygamla, att teologer ånyo ska ge de viktiga repliker som tjänar som bakgrund till det politiska? Är det reformert teologi som lockar?

Nu kan man undra vilken nytta politiken skulle ha av teologer, som vill plädera för "en postkristen teologisk hållning som tillslut varken blir kristen eller icke-kristen utan utgör ett meningsfullt förhållningssätt för var och en som vill tänka teologiskt i en sekulär tradition", för att sammanfatta hur det tänks.
Jag återger professor Martinson i Svensk Teologisk Kvartalskrift nr 1/2016 s 36.
Är inte ansatspunkten fel?
Varför ska vi bry oss om vad de som "söker ett meningsfullt förhållningssätt" ägnar sig åt när vi andra verkligen kan finna det meningsfullt att fira gudstjänst och se vad som kommer ut av den, när människor förstår sina kallelser i den osannolika företeelse som en gudstjänstfirande församling är och lever sina kallelser i världen?

Jag blir lika tveksam till talet om "kyrkans röst på torgen" som väcker goda insikter till liv. (Signum 6/2016 s 37f) Kyrkan ska vittna i det offentliga är hållningen. Problemet är väl bara att "kyrkan" då blir apparaten kyrkan, dvs talespersoner. En radikalare kyrkosyn tänker på det vanliga kristna folket,  som visst kan vara på torget men också på gator och i gränder för att inte tala om arbetsplatser, skolor och hem. Så särskilt märkvärdigt är det faktiskt inte med teologer och talespersoner!

Naturligtvis är de konstruerade tankefigurerna osanna. Där ställs det konservativa teologiska mot det politiskt radikala. Den sortens motsatser gör livet lätt at leva. För somliga. Men vad med en vänster i Svenska kyrkan som aldrig läst Marx, det är svårt att förstå. Labours Tony Blair var teologiskt konservativ av ett slag som svensk socialdemokrati inte sett på flera decennier (och tidigare bara som undantagsfall).

Den hotbild jag ser är en situation där politik och tro blandas till en storhet, där ingen vet vad som är vad. Kyrkokritik förstås utifrån en politisk agenda, som kritikern påstås ha. Detta omöjliggör kyrkokritik för det blir alltid något skumt med en, dolda motiv och avsikter.

Bottnar denna uppfattning i oförmåga att förstå hur "vanligt folk" uppfattar samhällsförändringar, som de ser de negativa följderna av?
De uppfattar att också Svenska kyrkan förändras, så att de inte längre känner igen den och inte längre har en personlig relation till den.
Här är det märkliga, att folk som sällan eller aldrig rände i kyrkan /allraminst "vareviga söndag", som det hette/ likväl hade en personlig kyrk-relation. Kanske via mormor, men i alla fall. Nu uppfattar människor att den kyrkliga ambitionen att komma dem nära är samma ambition som polisomorganisationen uppvisar. Det var också en strukturförändring med oönskade konsekvenser. Vad ska teologer göra åt det? Prata ihop ett fundament för samhällsbygget?

Jag anmodas att skriva positivt. Så säger kyrkoherdar. Så säger biskopar. Jag har gjort det, men tror att läget nu kräver allvarligt tal om ett mycket riskfyllt läge för Svenska kyrkan.

Jag ser kyrkosystemets grundläggande och självklara hållning.
"Vi fortsätter som vanligt", dvs som om det inte finns några problem. Det gör det. Så allvarliga att det krävs mer än teologer för att reda ut situationen. Det kräver vanliga kyrkokristna, hängivna präster och arbetsvilliga kyrkoarbetare. Teologer som vill "söka ett meningsfullt förhållningssätt" får lämnas åt sitt öde. Men någon borde varna dem så att det inte blir teologer av det slag som fanns i Tredje riket, medelklassteologer. Det finns nämligen inget så politiskt opålitligt som medelklass, det är insikten.

Men vad med kyrkomötet och vad med handboken?
Har ni inte fattat? Vi fortsätter som vanligt!


måndag 26 september 2016

Saknar du utbildningskatalogen?

Jag bläddrade förbi sidan i Stiftsliv med frågan om jag saknade utbildningskatalogen, för jag trodde det var en anvisning hur man skulle skaffa extra exemplar av denna värdefulla publikation och jag trodde jag läst den. Utbildning om Kbok och annat som inte angår mig. Handen på hjärtat är jag ju pensionär. Jag är liksom färdigbildad. Men så fick jag frågan: "Har du sett?" Då läste jag i helgen sidan i Stiftsliv lite mer nogsamt.

Stiftsliv är tidskriften "för dig som är förtroendevald, anställd eller ideellt engagerad inom Svenska kyrkan, Växjö stift." Modéus II redogör återkommande för utsikten från Östrabo på sista sidan. Han ser både ett och annat. Det brukar vara lärorikt. I december kommer nästa Stiftsliv.

Beskedet om utbildningskatalogen var att det inte hålls några nya kurser våren 2017 och av detta basala skäl ges ingen kurskatalog ut. Det är helt logiskt. Det hade varit konstigt om det getts ut en katalog om något som inte finns. Så långt är jag med.

"Varför hålls inga kurser?
Jo, för att vi alla ska få tid att samla våra krafter inför det framtidsarbete som inletts i stiftet. Stiftskansliet ser över sin verksamhet för att kunna stötta församlingarna på bästa sätt i detta arbete. Under hösten målar barn framtidsbilder medan ungdomar och vuxna skrivit till biskopen om sina framtida bilder av kyrkan. Alla har bjudits in av biskopen att tycka till på olika sätt - tillsammans målar vi framtiden."

Nu förstår ni.
Häpnad fyller mitt inre. Fascinosum et tremendum!
Ska vi tala om detta när vi möts i kyrkomötet och till och med ska äta stiftsmiddag?

Vi har ett stiftskansli fullt av folk i en tid av stor förvirring. Vi ser präster och arbetslag slåss med en verklighet som tycks lika obeveklig som ohanterlig. Kunde man inte haft en kurs på temat "Måla samtidsbilder" och bara haft svart och grått i färglådan? Modéus II har rådslagit sedan han blev biskop. Kunde det inte varit kurser som hämtat upp teman från det som sagts och då som uppföljning skapat någon form av tankemässigt sammanhang? Kunde det inte i största allmänhet ha varit behov av att sysselsätta personalen på stiftskansliet, den som alltså nu ägnar 40 timmar i veckan åt att se över sin verksamhet. Men var det inte "semper reformanda" det hette, konstruktiv kritik som en tråd i vardagsväven, liksom?

Har stiftsstyrelsen diskuterat detta?
Jag vet vad vi gjort om en bataljonschef fått för sig att ägna sin tid åt att se över verksamheten och just därför inte utbilda under en tid. På kompanier och plutoner skulle det i stället målas framtidsbilder. Ja, till och med ett kronvrak kan föreställa sig situationen. Bataljonschefen hade fått sig en uppsträckning som när generalen Fale Faleson Burman (1903-1973) hyvlade ner bataljonschefen i Eskelhem år 1962 (var det väl). Var det efter den händelsen det kom in en instruktion i reglementet om hur tillrättavisning inför trupp av underlydande skulle hanteras? Eller var det de bleka åhörarna som funderade över saken? Vad hade den olycklige BatC gjort? Han hade väntat 2 timmar för att försöka skapa sig en bild av läget. 2 timmar! Det var visserligen just så katastrofalt fel som generalen menade, men det var dock bara 2 timmar. Inte en hel vårtermin.

Kommer domen över Svenska kyrkan att vara att människorna inte tog vara på den tid när de var sökta? De målade i stället. Inte vet jag. Jag är mest häpen över hur det går till eller inte går till i ett kunskapsföretag som Svenska kyrkan. Fortfarande betalar folk kyrkoavgift för att hålla igång också ett stiftskansli som ser över sitt arbete...

Modéus II tittar ut över tillvaron på sista sidan, som sagt.
Han ser att Svenska kyrkan på senare tid "fått utstå en del kritik". Han ber att detta "inte ska få skymma det faktum att Svenska kyrkan är en av civilsamhällets viktigaste aktörer för dem som flytt sina hemländer med längtan efter en fristad." Det vore väl ofint att frimodigt påminna om vilken nomineringsgrupp som 2014 och 2015 såg till att det blev pengar till den viktiga aktörens verksamhet. Modéus II funderar vidare.

"Ibland hör jag människor ställa frågan vem kyrkan egentligen ska hjälpa. Alla är mitt svar."
Det hela låter som predikotöna från Jönköping, men inget ont om det. "Ibland" är ibland ett ord som betyder något annat än ibland, tror jag. Det betyder att predikanten vill ha upp ett tema. Nu fick Modéus II det. Alla! Men så sa faktiskt inte farbror Sven, min konfirmandlärare Sven Hultman. Han sa "min nästa" och nästan kan vara någon du ser i tv-nyheterna som lider nöd och då finns Lutherhjälpen. Han sa inte "alla" för han visste att "alla" i realiteten betyder "ingen".

Modéus II hävdar att "dagens realpolitiska beslut är morgondagens värderingar". Det tror jag inte. Mina värderingar går djupare än så. Men jag är tacksam för informationen, en inblick i Modei tankevärld.
Hade detta inte kunnat vara en kursdag för präster?
Hur formas och formar dina värderingar - och vilka är de? En studiedag om den där besvärlige Jesus som vill vara Herre och för den delen aldrig målade framtidsbilder utan sa hur det var och hur det ska bli.
Anmälan senast och adress till stiftskansliet på Östrabo.

I brist på utbildningskatalog kan annars envar hågad bilda sig sjäv.
Jag tipsades så vänligt om en stor intervju med Antje Jackelén. Den gav inblickar i en ärkebiskops tankevärld.
http://www.expressen.se/nyheter/har-fragat-mig-hur-lange-jag-kan-orka/
Johanna Andersson var snar att respondera genom ett öppet brev, som kan läsas på Kristen Opinion Hon tycks mig inte vara riktigt nöjd med det hon inhämtar i Expressen. Irritationsmarkören formuleras "jag har med stor förvåning tagit del av". I Vilda Västern hade samma sak uttryckts sålunda: "Jag har osäkrat min revolver." Johanna är egentligen lika rakt på sak med de ord som borde bli bevarade i tacksamma hjärtan. "Jag har med stor förvåning tagit del av..." Öva in den repliken.
https://kristenopinion.wordpress.com

Vart ska allt detta barka vart? Vi kanske kan klara bildningen utan kurskatalog och utan kurser när vi bildas så effektivt i, om och av Svenska kyrkan detta underliga år 2016.
Nu är det så mycket tåga i mig att jag tågar till Uppsala.
I eftermiddag ska biskopsmöte och kyrkostyrelse hantera handboksfrågan.
Det är nåt mest varje dag. Till och med utan utbildningskatalog.

söndag 25 september 2016

Socialdemokraten

Ledsen för att somliga mödar sig i onödan, men kommentarerna ska handla om inläggen. Fältet är inte avsett för dem som gärna vill publicera sig i skiftande ämnen. Naturligtvis inser jag behovet av debattarenor och debatterna på Bloggardag är yviga, unika på så vis i den kyrkliga bloggosfären, men i allt detta yviga finns begränsningen att kommentarer gäller det jag skrivit. Om någon blir ledsen nu så kanske det kan vara en tröst att jag deklarerat mig ledsen också? Kanske kan någon känna glädjen över att för egen del ha formulerat en tanke, om det nu var en tanke.

Min vän socialdemokraten funderade jag över igår.
Jag var ju på resande fot och kom både till Hässleholm och Älmhult. Människan är människans gamman. Socialdemokraten ser problemet. Han är kyrklig. Ibland ses vi i samma högmässa, faller på knä bredvid varandra. Vi pratar som alltid politik, fast inte vid nattvardsbordet. Vi intar samma distanserade hållning till beskäftiga teologer som ska reda ut hur fromhet och politik ska kombineras. Han skulle inte drömma om att sitta ihop med, som han säger "de religiösa galningarna" i det som var Broderskapsrörelsen och blev något annat. "Lika illa", som han säger. "Jag fattar inte varför deras ordförande ska sitta med i VU", kan han också få ur sig. "En liten sekt ."

Socialdemokraten är folkrörelsemänniska, demokrat.
Ombudsmän och ombudsmannavälde har han mer än svårt för. Så har det varit sedan SSU-tiden. Vi visste båda vilka som skulle klättra och han hörde inte till dom. Nu frågade han om jag läst Tage Erlanders Dagbok 1968, som Lillemor och Sven Erlander arbetat för att få ut. Jag hade det.

"Såg du hur lite Erlander fattade av vad som tänktes då?" Jag svarade att jag noterat det men att det blir så när statsministern sitter på kansliet och åker ut för att hålla sina tal. Så var det Fras-Nilsson på Arbetet han träffade och gamla studentkamrater samt landshövdingen Gösta Netzén han diskuterade med. Därtill de unga socialdemokrater som ville sig upp.
"Men du gick arm i arm med Tage i Lund", sa min vän socialdemokraten. Jag svarade att vi inte hann prata så mycket, men att Tage apropå polisaktionen på Kiliansgatan sa "så ska det inte vara". Gösta Netzén gick bakom, knackade mig i ryggen och ropade "Unge man! Unge man!"
Min vän mindes. "Vad skriver Tage om detta möte med dig i dagboken?" Han frågade för han hade sett att Tage inte skrev ett ord, inte ett.

Det har hänt att min vän socialdemokraten fått bära ansvar för SAP:s politik. Det gör han på ett modererat sätt. Han är folkrörelsemänniska men inte partigängare. Han noterade farorna med Sverigedemokraterna för länge sedan. "Populism är egentligen ett vänsterprojekt i USA", sa han, "som högern tagit över. Jag läste om Demokratins förgörare (SOU 1999:10) och vet du, jag undrar vilka som egentligen hör dit. Det fanns en politisk oförmåga att hantera det lilla SD då för utfrysningen demonstrerar just oförmågan. Så kunde ju SD ta sig in i värmen via Svenska kyrkan och med stöd av Svenska kyrkans pengar. Det förs inget samtal om socialdemokretaras ansvar för detta", sa min vän socialdemokraten. Jag tänkte stillsamt att det ska Torgny Larsson vara tacksam för.

Jag har aldrig frågat om min vän inte borde stå på Frimodig kyrkas lista. Han är ju kyrklig och han är frimodig, kan tänka, analysera, ser och förstår kyrkolivets svagheter och kan formulera alternativ till den pågående implosionen. Jag frågar inte. I så fall åker min vän ut ur det socialdemokratiska partiet, som han tillhört i decennier. Några uppdrag för partiet har han haft, nu är det något revisorsuppdrag kvar men trohet på möten och uppmuntrande rop till kamraterna som har uppdrag.

Jag vill inte att han ska stämplas som förrädare i sitt politiska parti för att han ställer upp i en kyrklig nomineringsgrupp. Söndagsskollärare hade han fått vara utan att bli utesluten men inte Frimodig kyrkans man i stiftsfullmäktige. Det beror på att partiet ställer upp i de kyrkliga valen, dvs de val där han aldirg röstar med partiet utan med Frimodig kyrka. Hans solidaritet med "de religiösa galningarna i partiet" är, som antytts, begränsad. Han har också ett väl övat sensorium för vilka som använder partiet för sin klättring uppåt, "präster och andra fina", som han säger. I det läget är det inte lätt för en kyrkokristen socialdemokrat.

Men, handen på hjärtat, är inte detta ett orimligt system med ett politiskt parti som ställer upp i kyrkovalet på ett program som partistyrelsen fastställer (och där behöver man inte vara medlem i Svenska kyrkan för att vara med) som omöjliggör för somliga partikamrater att engagera sig kyrkligt eftersom partiet engagerar sig politiskt?

"Ska jag ställa frågan 'Hvad vilja socialdemokraterna?' så blir  det slagord och slagordsförståelse", säger min vän. Jag håller med. Det är nödvändigt och självklart att det blir så. Och kyrkliga socialdemokrater håller sig alltså utanför och röstar på Frimodig kyrka.

"Åk du till kyrkomötet", sa min vän. "Själv ska jag illfänas med ombudsmannen med frågan om vårt kyrkopolitiska läge efter några kriser vars verkan ombudsmannen måste försöka skademinimera. Populismen i partiet slår tillbaka mot partiet. Deras kyrkopolitik kan börja oss kosta politiskt. Jag undrar om han fattar det?" Min väg tänker ideologi, har kapacitet att göra konkret politik av ideologi och hör till dem som ska kallas 'kamrat i ledet'. Det är därför han har så svårt för de kamrater som i utsatta lägen med ovälkommen information om parallellsamhällen och bilbränder i utsatta stadsdelar får ur sig ett: "Jag vill inte tro att det är så." Vi skrattar bistert tillsammans. Vad ska sådant folk i allvarlig politisk verksamhet att göra.

Jag håller av min vän socialdemokraten. Jag är inte säker på att ombudsmannen uppskattar honom efter förtjänst.






lördag 24 september 2016

Livet på landet

Kyrkoherdens åsikter avviker från Svenska kyrkans hållning och nu lämnar folk Svenska kyrkan. Informationen når befolkningen genom lokaltidningen. Någon hade läst på det som kallas sociala medier och frågade kyrkoherden om hans syn på enkönade äktenskap. Kyrkoherden "hade åsikter som hen inte kunde stå för" lät sagespersonen meddela lokaltidningen.
Kyrkoherden uppfattades inte ge uttryck för modernt tänkande.
"Jag tycker inte att han accepterar alla människors lika värde", säger "hen" och markerar offentligt, fast anonymt, att kyrkoherdens åsikter är förkastliga.
Nu ska kyrkoherdefallet tas upp i nästa möte med kyrkorådet utifrån vad "hen" tycker. Anklagelsen får väl gälla att kyrkoherden svarat att han inte tror på enkönade äktenskap, men fördömer dem inte. Det var för den som frågade samma sak som att fördöma.
Ska kyrkorådet tolka vad denna debila sats innebär?
Sagespersonen lämnade Svenska kyrkan. Det blev i den andra lokala avisan beskedet att "folk" lämnar. Så kan det bli, men så var det inte när nyheten studerades mer detaljerat genom läsning av tidningsartikeln. Då var folk en enda (1) person. Detta faktum hindrar inte att antalet kan bli högre.

Hur gick tidningarna vidare?
Stiftsjuristen åtspordes.
Den som fått kyrkoherdetjänsten var inte den mest meriterade men kyrkorådet hade valt honom, meddelade stiftsjuristen. Det är till att två sina händer, men också skapa intrycket att det var något lurt med historien. Den domkapitlet gett förord fick faktiskt erbjudande om tjänsten, men var inte nöjd med villkoren och tackade nej. Återstod en. Det stiftsjuristen sagt kanske inte var ägnat att skada församlingen och dess präst, men läsekretsen av de lokala bladen har svårt att genomskåda informationen.

Stiftsjuristen låter också meddela att kyrkoherdens motstånd mot arborter inte heller är något som Svenska kyrkan ställer sig bakom, "även om kyrkan inte tagit ställning i saken."

Var hittar stiften sina stiftsjurister?
Och var hittar stiftsjuristerna allt de hittar på?
Har de läst någonstans om grundlagsfästa fri- och rättigheter? Åsikter i religiösa och politiska frågor behöver ingen uppge. Borde inte en stiftsjurist förstå vad som frågas och vilket syftet är? Jag bara undrar. Präster avlägger trosbekännelsen och ansluter sig till bekännelsen. Det är det hela. Fråga om dessa offentliga bekännelser! Apostolicum, Nicenum, Athanasianum, Confessio Augustana och Uppsala Mötes Beslut 1593, t ex.

Vad är fakta?
Det finns en faktaruta i lokaltidningen, där det heter att kyrkan inte bestrider den svenska abortlagen. Hur vet vi det? Jag menar, vem är Kyrkan? Anders Arborelius? Anders Wejryd, som en gång i tiden marscherade mot abortlagen, för det gjorde de kyrkliga ungdomarna. Utred och ge besked!

En gång i tiden frågades om kyrkoherden lärde rätt så att församlingsborna verkligen kunde bli frälsta.
Nu frågas efter kyrkoherdens åsikter och de ska stämma med deras, som sällan eller aldrig går i kyrkan, men som genom sin kyrkoavgift kan ställa distinkta krav men inte på förkunnelsen. Den lyssnar de inte på.
Man noterar de olika infallsvinklarna.

Och så fortsatte debatten på sociala medier.
Det hela var förutsägbart. Kyrkoherden ska tycka som vi andra. SJÄLVKLART. Och mer precist: "Så länge det inte råder 100%-ig öppenhet och enighet inom kyrkan kring ovan nämnda frågor (tolerans, kärlek i alla former och jämställdhet, tror jag avses, DS) så är ni ingenting för mig. Så länge åsikter som dina existerar och accepteras av Svenska kyrkan ser jag det som min skyldighet att gå ur och inte bidra med en enda krona till att er verksamhet växer. Amen."

Detta handlar om tukt, ungefär som gamla tiders kyrkotukt, men nu vänd mot kyrkoherden. Det är på flera sätt fascinerande i den öppna folkkyrka där alla är välkomna utom sådana som tror vad Kyrkan faktiskt alltid har trott.

Självfallet, för tydlighets vinnande, är utgjutelser av det slag damen bestått kyrkoherden endast uttryck för kärlek och 100%-ig öppenhet för vad andra menar och är beredda att förklara, kanske också med enkla lättfattliga ord och begrepp.

Skulle jag denna lördagsmorgon fälla något omdöme i kortform kunde det kanske bli ordet: Hyckleri! Den sysslan tycks mig numera vara mer populär utanför Svenska kyrkan än i henne. Därmed inget ont sagt om snällismen och snällismmarodörerna. Inte ens ett ord om behovet av normkritik av de nya normerna, de som inte får kritiseras!

Själv ska jag denna lördagsmorgon till Hässleholm och möta lite frimodigt folk. Jag tror jag ska fråga om inte Frimodig kyrka egentligen borde stödja Anna Ekström. Jag gissar att de svarar nej. Leninister som uppskattar parollen "ju sämre desto bättre" är få bland de frimodiga. Men det goda ordet borde begrundas: "Hellre ett slut på eländet än ett elände utan slut." Det som drabbar en kyrkoherde som utslag av livet på landet kan övergå oss alla. Sa Jesus "bättre och bättre dag för dag" eller sa han "ve" men också "gläd er"?



fredag 23 september 2016

Läronämnden har nog fel

Jag antar på goda grunder att Läronämnden har fel. Anna Ekström et cons kan inte avfärdas med argumentet om vad som är konstitutivt.
Beslutar Kyrkomötet att införa vigselkrav som vigningskrav, blir det därmed konstitutivt. Konstigare är det inte. Man skulle visserligen kunna säga att löften ska hållas, pacta sunt servanda, men det är så dags i Svenska kyrkan! Det var då det.

Biskop Bo Giertz kunde t ex glad konstatera att ingen ansvarig person i kyrkans tjänst ifrågasatt giltigheten av de löften som gavs 1958 (Kyrka och Folk nr 6, 9 februari 1961, s 4) .
Var dessa löften på sin tid konstitutiva? De försvann genom ett kyrkomötesbeslut. Så enkelt var det.

Inte ens om de rekvisiten för prästvigning skulle förstås som konstitutiva just för Svenska kyrkan  men t ex inte för andra kyrkor i Borgågemenskapen, håller det. De är inte antagna i en sådan ordning som rimligtvis måste gälla för något som ska kallas konstitutivt.

Det nya kravet kan tas på samma enkla sätt.
För den delen finns det massor med präster i Svenska kyrkan som sätter sakramentsförvaltning och vigningar i fråga och gör detta med utomordentligt goda skäl. Svenska kyrkan har aldrig undanröjt dessa skäl eller tagit ett läroavgörande. Biskopen Persenius vet det i vart fall. Kanske inte alla andra biskopar. Jag tar inte upp den fråga som ställs om alla biskopar numera verkligen är biskopar. Ska inte sanningsfrågor om sakrament och ämbete ställas i en reformatorisk kyrka? Jo, men inte här och nu.

Till Läronämndens argument att biskopens vigningsansvar inte får begränsas av villkor av icke-konstitutiv karaktär är endast att säga, att vigningsansvaret har begränsats.
Biskopar som ville viga kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* skulle effektivt hindras, dvs deras vigningsansvar inskränkas. Det var när förslag till inskränkningar av detta slag  fördes på tal som salig Hellström talade om en "konstitutionell kris".

När jag skulle prästvigas var det oproblematiskt att en prästkandidat kunde prövas utan att inställningen i ämbetsfrågan kunde utgöra vigningshinder. Detta hinder infördes av andra än biskoparna, om man så säger. Men biskoparna var rätt följsamma. De hade dock inte utvecklat samma grad av tramsighet i argumentationen som de nuvarande, skulle den kritiske konsumenten av biskopsord kunna tänka.

Anna Ekström ska kanske muntras att inte förlora sin frimodighet utan försöka förmå utskottet att läsa läronämndsyttrandet utomordentligt kritiskt.

När socialdemokraternas gruppledare Jesper Eneroth kommenterar i Kyrkans Tidning, menar han, att en ändring passar bra eftersom det är reformationsjubileum 2017.
"Den ständigt pågående reformationen innebär ju att alltid ompröva och ifrågasätta tron och kyrkans budskap."
Detta skulle Luther ha hört.
Semper reformanda är vad saken handlar om - och reformation är något annat än Eneroths reformism. Men kör (S)-linjen då! Vi ska alltid ompröva och ifrågasätta tron och kyrkans budskap. Det är otrons grundhållning, inte den som 1500-talet talade om - "några små missbruk som insmugit sig" och skulle justeras. På några väl definierade punkter i det svenska kyrkosystemets interna katekes hör jag till otrons människor. Och skälen därtill är sålunda goda.

Borde inte motionen stödjas av många om den på felaktiga grunder avförs av Läronämnden?

Ett argument vore att i tidens längd kommer krav på villighet att viga enkönat att smygas in - och längd är i dessa sammanhang en kort tidsrymd.
Lika bra att få det gjort i öppna former så att alla kan veta vad saken gäller.
På så vis kan efter hand fler punkter föras in i kravspecifikationen: prästkandidat ska lova att praktisera köttfri måndag, inte våldta på torsdagar (finns ett särskilt märke att bära då) samt verka för ett bilfritt samhälle.
Ta t. ex. Eva Brunnes argument att ett nytt krav inte behövs eftersom hon aldrig träffat en prästkandidat som inte vill följa 2009 års beslut. Det var en dribbling det. Varför skulle just hon ha gjort det? Fullt så galna är väl inte de hesiterande prästkandidaterna? De går till andra biskopar.

Inte blir det mycket bättre med Per Eckerdals hållning med samtal, dvs exploration i frågan. Avser han att till helhetsbilden av en prästkandidat foga ett ställningstagande i denna fråga? Det saknas stöd för en sådan åtgärd både i 2009 års beslut och i svensk grundlag. Av moraliska skäl kanske det är lika bra att klippa till och legalisera denna exploration trots att den är grundlagsstridig.

Eller bör vi få ett avgörande nu av taktiska skäl?
Vill vi att just denna fråga ska in i kyrkovalet 2017 och bli populism. Som i Norge ungefär. En kraftfull opinion kräver rättning i ledet och rättning i läran. Med det normkritiska förhållningssättet, där tron och kyrkans budskap alltid ska omprövas och ifrågasättas, kommer att följa fler krav.
Herr Omnes känner inga gränser.
Det blir i grunden civilreligion och inte kristen tro som Svenska kyrkan då kraftfullt bekänner: Gud finns, vi ska vara snälla, vi kommer till himlen och det får inte bli något extremt av något. Gud, Dygd, Odödlighet och Lagom.

Är det läge att handla efter devisen "ju sämre desto bättre". Lenin var visserligen aldrig medlem av Frimodig kyrka ,men kan tänkas ha en poäng. Eller?

Lennart Lundbergs slutsats i KT att "krav att dela kyrkans nya uppfattning om homäktenskap kan leda till kyrkosplittring" tror jag inte på. Lundberg är sannerligen inte den skarpaste analytikern av skeenden i Svenska kyrkan. Det behöver man inte vara docent i kyrkovetenskap för att uppfatta.

Nu kan man ju tänka att denna polemik mot läronämnd och kyrkopolitiker ska uppfattas vara av det slag som gör att den som avlagt vigningslöften bör vara tyst - men av kärlek till sanningen måste nog saken upp.
Så tänkte allas vår Dr Martin Luther. Hans polemik var yvig.

Hanif Balis sätt att hantera det Anne Ramberg fick ur sig om honom är ett lysande och belysande exempel på polemik. Så kan en slipsten också dras. Hanif Bali framstår som en god lutheran i denna mening.
https://twitter.com/hanifbali/status/778672232927232000?

torsdag 22 september 2016

Avslöja

Avslöja är ett vackert ord för en allvarlig syssla och en ansvarsfull intellektuell uppgift. Avslöjandet går ut på att få bort det som beslöjar sammanhangen. När jag skriver uppfattas jag som homofob när jag illustrerar lögnväsendet, det slagordsmässiga. Det finns de som tror att mitt intresse gäller andras liv. Om det vore så väl. Jag skriver om betingelser för allas våra liv.

Hur kommer det sig att så många inte kan se detta lögnväsende i vår tid?
Svaret är inte så komplicerat: det hör till lögnväsendets natur och detta väsende önskar fungera på det viset. Osynligt som luften vi andas. Desinformationen är samtidsbetingelse på ett sätt som ter sig allt värre. Det beror på de enorma informationsresurserna i vår tid.

Från kamraterna i Bryssel, överstarna är hemma igen, men har byggt upp mitt kontaktnät, får jag två gånger i veckan rapporter om desinformationskampanjer.
En del kan jag skratta åt. Annat upptäcker jag handla om sådant jag läst i tidningar men det jag läste var alltså planterat material.
Jag fattar att så måste det fungera, annars skulle desinformationen inte vara något makthavare kan satsa på. Jag blir lätt moloken. Det finns sådana som vill lura mig där ute i ingenstans och meningen är att jag aldrig ska fatta detta utan agera på de stimuli jag tillhandahålls.

Så också i det kyrkliga.
Där läggs orden väl, jag illustrerade med syster Ratched, som i verkligheten heter något annat. Vår syster har en avsikt som döljs i fromma och fina ord, ibland också med auktoriteter av storståtligt slag. Ignatius av Loyola t ex. Somliga går på sådant. Andra inte. De som går på det, blir arga på dom som inte gör det. Sådant är inte något att säga något om.

Vi kan ta det återkommande pridandet som exempel. mest för att det är ett exempel på ett ärende som i sin hårda kärna döljs under allt det visas upp.

Det finns en kyrklig hållning att låta folk ha sitt sexliv i fred. "Det är som det är"-hållningen. Den är oftast en klok hållning för de flesta utom för själasörjare, som kan ställas inför frågor. Men det finns områden i det personliga livet som de flesta inte har med att göra.

Detta betyder också att när pridandet drar igång är det många människor som inte vill lägga sig i eller ha några meningar. Därmed kan det bli storslaget - regnbågsflaggor på gemensamma (offentliga) byggnader och offentliga medel (gemensamma) som används för att främja det som kallas en manifestation för allas lika värde. Eller något annat. Det kan kallas precis vad som helst bara inte någon förklarar hur fenomenet uppstod och vilka metoderna är för att forma om en allmän mening om sexuella varianter.
Till sist blir det hela rätt befängt. Förskolebarn, biskopar och hundar ska paradera för ett högre syfte. Det lilla befängda bedrägeri som ligger under, får inte avslöjas, påtalas eller ens antydas. Skulle detta antydningsvis ske, ropar folk högt och tror att saken gäller sex. Värre, gott folk. Saken gäller en fråga om sanning och lögn. För Modéus II visar sig komplikationerna när det kommer till den s k kyrkchefen.

Lögnväsendet i det kyrkliga kan många excellera i.
Jag fick påpekandet i går att den förkättrade högmässan drar fler till kyrkan än all den nonsensverksamhet som bedrivs av heltidsanställda. Vem ska vi lura i att denna verksamhet är så viktig? De anställda skulle själva inte gå dit om de inte fick betalt för det. Ändå körs denna programverksamhet terminsvis och år efter år. Ska man anta att snälla människor går dit för de anställdas skull, för att inte göra dem ledsna när de får sitta ensamma i församlingshemmen? Men hur kan detta prisas som utslag av väsentliga kyrkliga insatser för människor?

"Vad var det då ni inte kunde?" frågar Kurt Tucholsky de ansvariga för tidningarna i artikeln Utanför Verdun (i Tyskland, vår Tyskland, Celanders Förlag, Lund 2016, s 265-266): "Har ni någon gång, bara en enda gång, åtminstone efteråt visat den fulla, nakna, nedlusade och blodiga sanningen? Nyheter vill tidningarna ha, nyheter vill de ha allesammans. Sanningen vill ingen."

Nå, är det som denna morgon kan läsas i Kyrkans Tidning då sant - och hur ska i så fall denna sanning hanteras. Mikael Löwegren hävdar, och han framträder med namn, att de siffror som trumpetas ut är falska. Nästan hälften av församlingarna har inte svarat och de 78% som sägs vara positiva till den allmänna gudstjänsten är rätteligen 64%. Ni förstår hur han menar. Vad göra då?

Hur många är vi, som alltmer avskyr det tillrättalagda, det vinklade, det som inte är riktigt sant men som vi ska bibringas att orientera vår förståelse utifrån? Ser ni ett mönster i vår tid och i vår kyrkliga tid eller inte?

Ni vill ha fler nyheter.
"Kyrkchefen" har sagt upp sig med omedelbar verkan och utan ekonomisk kompensation sedan ledningen gjort klart att de ville säga upp honom. Vad nu med kristen omsorg om honom och förbön? Det är inte bara en fråga för hans vänner utan en fråga om kyrkosyn. Vilka ser sig höra samman med honom och tar sitt förbönsansvar? För i det kyrkliga där det trollas med orden vet vi ett. Kyrkchefen är avslöjad och saken gäller uppenbarligen grovt pornografibrott och kanske mer. Ledningen i det pastorat det gäller hävdar att förtroendet för kyrkchefen är "kraftigt brutet och att det allvarligt har skadat Svenska kyrkan och anseendet en medarbetare i pastoratet bör ha." Allvarligt skadat? Vet vi det ännu? Och rekvisitet för domkapitlet om anseende har hamnat på pastoratsnivå. Saken noteras. Genomtänkt verkar det hela inte vara.

Vad ska Modéus II göra nu och vem kommer folk att tänka på nästa gång regnbågsflaggan vajar över Östrabo? Det sanna svaret på den frågan borde skapa dysterhet å Östrabo.




onsdag 21 september 2016

Kyrkchefen och de kyrkliga slagorden

Åtalet mot "kyrkchefen" dröjer flera månader, men misstankarna har inte försvagats. De gäller grovt barnpornografibrott och sexuellt utnyttjande av barn. Nu jobbar arbetsköparen på att avsluta anställningen, men har inte riktigt pejl på hur det tekniskt ska gå till. Den förklaringen torde betyda, att det nu förhandlas om kyrkchefen fortfarande ska ha sin lön under tiden han satt anhållen och fram tills han säger upp sig eller sägs upp. Smålandsposten vet att berätta. Det är Lennart Ernstsson som visar journalistisk kompetens. Han har läst förundersökningen. Men den finns ju inte? Nej, inte den i Växjö. Men den som gäller brotten i Dalarna finns! Den vägen kan en rejäl murvel gräva fram historien. Heder!

Hur avslöjades det hela?
Kyrkchefen tar den 3 mars 2015 via Skype kontakt med en idag 22-årig man som då var bosatt i trakten av Mora. Sedan för han över bilder till 22-åringen och förklarar på förfrågan att han har många filmer. Han delar med sig av 48 filer. 28 av dem bedöms som hänsynslösa sexövergrepp på barn. 22-åringen har nu åtalats och den förundersökningen är klar medan åklagarkammaren i fallet med kyrkchefen fortfarande har ett stort material att gå igenom. Hade 22-åringen inte åkt dit, hade kyrkchefen fortsatt haft det stora barnpornografimaterialet i sin dator. Ingen hade uttryckt bestörtning. Men varför vara bestört nu? Är inte all kärlek bra kärlek?

Vi får fråga Modéus II, han gick leende i paraden under detta slagord.
Vem menar sig ha rätten eller kunna ta sig rätten att definiera kyrkchefens preferenser som något annat än kärlek?
Så ser han saken själv. Får han inte det?
Antagligen inte efter svensk lag. Döms han, beror det på att hans kärlek bortdefinieras. Då är det inte sant att all kärlek är bra kärlek. Det visar sig, att påståendet i stället var ett slagord avsett att dölja verkligheten.
Det var just detta det gjorde. Men med klerikal uppställning.

Nu blir det tid för frågor.
Kan inte kyrkchefen särskilt ha uppmuntrats om han såg Prideflaggan vaja över biskopssätet Östrabo och kunde han inte antas mötas av sympati om han deklarerat att "heteronormen suger".
Har inte stiftet fått problem om det kommer att visa sig att kyrkchefen var aktiv att få bort en av heteronormens anhängare, nämligen stiftsfullmäktiges ordförande? Eller ska vi inte hellre i vår nihilistiska och postmodernistiska kultur, där alla får definiera sin egen sanning, helt enkelt ta bort alla lagparagrafer som tycks utgå från att alla kärlek inte är bra kärlek?
Någonstans är det ett fel som är trasigt.

Frågan har ställts varifrån materialet, som visar hänsynslösa sexövergrepp på barn, införskaffats. Det kommer utredningen i Växjö att göra klart, kan man förstå.
Frågan hur det kommer sig att någon älskar detta hänsynslösa återstår att ställa för alla utom de postmoderna nihilisterna, förstås.
På sitt sätt är det intressant att det handlar om någon i det kyrkliga. Det kan Aftonbladet göra något av. Än mer intressant för oss som är kyrkliga att det beskriver människohjärtat som perverterar kärlek därhän. All kärlek är verkligen, sannerligen, inte bra kärlek. Den låtsas bara.
Borde inte Modéus II kvickt skynda sig att tydligt ta avstånd från det han genom sin stadsvandring i Växjö offentligen proklamerat?

Den arme kyrkchefen ber de fromma för, kanske för mannen i Dalarna också. Det är inte hyckleri. Det är kyrkosyn. Så visar det sig att Kyrkan är något annat än en åsiktsgemenskap. Vi skiljer radikalt mellan synden och syndaren.Vi inser också ett en dom för grovt barnpornografibrott kommer att sitta  fastkletad på personen i många, många år. Det är ett elände alltihop. Det kan alltså inte för en kyrkokristen vara sant att man kan/ska älska vem man vill - för då ska kyrkchefen gå fri från alla anklagelser och hela förundersökningen läggas ner.

Varför genomskådas inte slagord? Det borde vara ett övergripande bekymmer inte bara i den kyrkliga samtiden.
Ett kyrkligt slagord handlar om att inte göra skillnad på människor.

Eva Brunne hävdade detta i polemik mot Sverigedemokraterna och Frimodig kyrka.
De frimodiga blev missmodiga.
Den här aktionen var inte sannfärdig. SD:s och FK:s hållningar är varandra olika.
SD är ett politiskt parti som vill ha partipolitiskt inflytande i Svenska kyrkan.
FK är en kyrkopolitisk grupp som vill ha bort det partipolitiska.

Det är en sak. Men tänk efter!
Vad är det en biskop ska göra? Jo, just göra skillnad på människor. Några ska vigas till präster och det är biskopens ansvar att klura ut vilka Gud vill ha till detta. Vi röstar på biskopskandidater just för att de ska göra skillnad på människor.
Slagordet döljer något annat också, detta att det är grundläggande i mänsklig samlevnad att göra skillnad på människor. Individuell omsorg gäller för värdfolket på fest lika väl som i idrottsutövande och förståelse av mångfaldiga kallelser.

Varifrån kommer den kyrkliga faiblessen för osannfärdiga slagord?
Jag undrar uppriktigt nyfiken.
Kan dom helt enkelt inte bättre?
Motmedlet är enkelt och ett enda. Fråga vad som är sant, i vanlig enkel mening sant utan att vara  förenkling.

tisdag 20 september 2016

I Expressfart tokar det till sig

Jag sitter på åskådarplats och ser att Ann Heberlein på fejjan meddelar att Antje inte vill debattera kyrkans kris med henne. Det kan man förstå. Det vore otaktiskt, i vart fall på Bok§Bibliotek. Lärare och bibliotekarier vill inte se blod på golvet. Nu kommer ett presstopp. Antje har aldrig tackat ja över huvud taget. Detta måste förtydligas. Pressekreteraren har ringt från Kyrkans Hus till Expressen och nu återställs allt. Det är som det var från början. Antje ska tala om Gud och kristen tro. Det är ett stort och svårt ämne. Kunde man göra det lite lättare genom att debattera Jesus och kristen tro eller Fadern och kristen tro. Att debattera Anden och kristen tro är nog att ta i för mycket.

För egen del fattar jag inte riktigt den medelklassmässiga kyrkliga uppställningen på Bok&Bibliotek. Jag menar, den måste ju ta tid från den kyrkliga överheten, tid som kunde använts till annat. Men det är två tilldragelser som gäller. Almedalen och Bok&Bibliotek.

Jag var angelägen att allt skulle bli rätt på Bloggardag också.
Men det här debaclet kostade också en del förlorat förtroende eller vann en del för somliga som förstärkta fördomar. Varför skulle det inte kunna bli rätt? Jag vet svaret på den frågan också. Fördelen med Antje i Göteborg till skillnad från andra ärkebiskopar och biskopar är att hon faktiskt skrivit bok i år och ger ut en pocketversion av en tidigare skrift.

Syster Ratched

Gökboet är en bok av Ken Kesey och filmen som gjorts på boken har också kvaliteter.  Det var länge sedan jag läste boken och såg filmen. Här finns inte bara ett dolt Kristus-mönster, han som ger sitt liv och befriar andra, där finns också syster Ratched, hon som sköter mentalsjukhuset, och utgör ett mönster hon också. Det är hon som mönstrar den nye patienten, Randle Patrick McMurphy, anar en motståndsman och förklarar att alla blir lyckligast av att följa de gemensamma reglerna. McMurphy ler och konstaterar att just så brukar dom säga när de förstår att han inte tänker göra det. Jag har inte återgett texten korrekt, tar den ur minnet, men det beror på att jag läst en kommentar på Facebook om kyrkohandboksarbetet som levande syster Ratched och hennes förhållningssätt.
https://www.facebook.com/groups/328793047191594/?fref=ts
Det var syster Ratched igen. Mönstergillt.
Hon vet var hon har sin fiende. Men den vetskapen ska i det längsta döljas med professionella leenden och låtsad förståelse. Så vet hon att driva sina egna intressen.

Först en trosbekännelse.
"Det är en väldigt kunnig kunnig kyrkohandbokskommitté som nu börjar sitt arbete med att få fram ett slutförslag".
Jag ville på intet sätt störa syster Ratched trosvissa bekännelse med ett lumpet påpekande att det alls inte är en kyrkohandbokskommitté. Vi ska be för denna icke-kommitté, menar syster Ratched.

Syster Ratched manar till enighet eftersom något som kallas "dikotomin" är falsk. Det sägs att saken är en fråga om två huvudfåror, en allmänkyrklig och katolsk respektive en som vill vara kontextuell  och ta hänsyn till den situation som Svenska kyrkan lever i. Här var det falskhet på gång. Det var bra att få veta. Vi ser i stället mångfald.

Vincent av Lerin är den auktoritet syster Ratched plockar fram. Här är en rymd av perspektiuv och kristen erfarenhet sammanfattat i Vincents ord om "det som har trotts av alla, överallt och alltid". Denna enhetsbekännelse lyckas syster Ratched kvickt få till en bekännelse om mångfald. "Det blir uppenbart att den kristna tron uttryckts och gestaltats olika under olika tider och sammanhang."

Skulle vår sympatiske vän Randle Patrick McMurphy få ett ord med i laget skulle han möjligtvis lett sitt sneda leende och sagt: -Nå, men är det inte en och samma tro som har helt igenkännliga liturgiska drag i själva huvudfåran? Den som talar om "en rymd av möjligheter" har en annan agenda och sitter i sin lilla välpolerade glasbur på vårdavdelningen och försöker manipulera alla. Jag går inte på det, hade McMurphy sagt. -Det är inte sant att Herrens bön, välsignelsen och några böner från Psaltaren är det enda som förts vidare från generation till generation.

Nu säger syster Ratched, och det är hennes manipulativa fribrev åt egna intressen, att kristen tro bara kan gestaltas i en specifik och särskild tid och plats och inte i allmänhet.
"Bara i det nu som är vårt uppenbarar sig den Gud som är och som var och som skall komma."
Jaså. Men vad med 1942 års handbok och 1986 års?
Och vad med medeltida liturgier, som vi tack vare ett idogt högmässofirande likväl kan känna oss hemma i. Vad med det stycke trä i Källa gamla kyrka som en sommardag på 900-talet slog rot och blev det som till sist snickrades till en dörr/dörrpost i kyrkan? Har inte detta trästycke under alla dessa åtrhundraden kunnat känna igen en allmän - allmännelig - kristen tro, firad och förkunnad i sockenkyrkan?

Motsättningen avtecknar sig för den som vill tänka.
Syster Ratched manar uppenbarligen också de tvekande att förena sig. Nu ska vi bli teopoeter, inte bara teologer. "Det som sker nu är ett skapande, livsavgörande arbete för Svenska kyrkan. Din bön och förbön behövs."

Det är när syster Ratched tar i för mycket som saken spricker upp.
Svenska kyrkan skulle mycket väl kunna fira sina högmässor efter 1986 års ordning 5-10 år till utan att riskera livet. Mer livsavgörande är det inte. Men det finns en avsikt med att mana fram brådskan. Under stress tänker folk sämre. När det rätteligen skulle behövas sakkunskap, ropar syster Ratched på din bön och förbön. Det är DU som ska göra något nu.

Det hade Randle Patrick McMurphy aldrig gått på.

Syster Ratched heter i verkligheten något annat.

När vi ändå är inne i Gökboets värld - vad betyder det att Antje hoppar av debatten med Anne Heberlein i Expressens monter om krisen i Svenska kyrkan med motiveringen att hon har pratat klart om den. Jag fattar nada.
Vad skulle Randle Patrick McMurphy sagt nu? Att kyrkosystemet är ett system som vacklar och att detta visar sig allra mest när man inte vill tala om verkligheten?
Kan det vara så att Antje av några kommunikationsnissar tillhålls att inte kopplas samman med negativitet utan bara med plusvärden och därför avstå från den här sortens debatter på Bok&Bibliotek?
Skulle Randle Patrick McMurphy sagt något eller skulle han bara lägga huvudet bakåt och gapskratta?

Ständigt denne Randle Patrick McMurphy!

måndag 19 september 2016

Tack gode Gud för Hitler

Det är Hans Ruins fel.
I hans bok Gycklare och apostlar, Bokförlaget Natur och Kultur, Helsingfors 1934 mötte jag Johannes Müller (1864-1949). Dr Müller tyckte att livet var härligt där han satt på Elmau och mötte en uppsättning av tidens intellektuella. Deltagarna, som (siffrorna är från 1912) kunde bo både två veckor och ibland två månader, på slottet Mainberg och senare på Elmau, där Pflegestätte persönlichen Lebens  bedrevs, fick ställa frågor till den religionsintellektuelle doktorn, han som var för en ny och fri kristendom.

Är livet alltid så skönt som det här på Elmau förkunnas?
"Herlich, herrlich, finde ich. Es ist einfach unbeschreiblich herrlich!
Folkdanser, kammarmusik, reformkost och en etik efter Jesu sinne var hjälpen för moderna människor som kom till Elmau. Hit kom de bildningstörstande "avkyrkligade" men också kyrkligt folk. Eivind Berggrav var här liksom Adolf von Harnack. För prins Max von Baden stod alltid ett rum i ordning.

Müllers inställning till den nationella revolutionen i Tyskland var positv.
Hitler var ett Guds redskap och skulle lyfta det tyska folket ur den politiska försumpningen och den ekonomiska förvirringens tid. Müller var dock kritisk mot Hitlers närmaste män. Han var emot "den nazistiska andligheten" som ställdes framom "det tyska väsendet självt".  Men Hitler trodde han på. Hitler skulle förvisso rå på det, som hotade att föra allt på irrvägar.

Det var då Hans Ruin frågade om kriteriet på Hitlers utvaldhet.
Johannes Müller svarar.
"Hitler misslyckades 1923 vid det bekanta kuppförsöket i München, emedan han då handlade efter egna tankar, egna överläggningar och planer. Han hade då ännu icke gjort sig till ett organ för de gudomliga impulserna. Men nu veta vi, att han gjort det, ty den verklighet och verksamhet, som vi uppelva hos honom, motsvarar inte alls det som vi uppelvat hos honom tidigare; det är någonting alldeles obegripligt och bär i hela sin art skapargåvans spår och symptom. Han är nu rent besatt av det som kommer över honom, han glöder till den grad av det, att det strålar ur honom med en intensitet som är rent ohygglig. Han är utom sig, utom sitt eget jag. Han mottar ur Guds hand det som hah har att göra och säga. Att Hitler kan vara sådan, bara ett organ för de väldiga krafterna, beror säkert av hans okunnighet. Ingenting skjuter sig förvirrande mellan honom och den han mottar av. Hitler lever bara av vad som inges honom, inte av vad han spetsfundigt tänker ut åt sig." (Ruin aa s 174-175)

Johannes Müller var antisemit och ville se en germanisering av den kristna tron, den semitiska mentaliteten i kristendomen måste bort.  De förföljda judarna fick antingen utstå förföljelsen eller utvandra. Det var efter Guds bud. Det är bättre att en människa dör än att hela folket går under. Ni förstår att det är "de väldiga krafterna" som verkar här också.

Här har ni idealismen, den idiotiska. Det är idealister som Müller som tror sig tänka fritt men blir samtidsspeglar, reflexer av tiden. Det är inte "konservativa kristna", Bibel- och bekännelsefolket, som tänker så här. De håller distansen. Müller gör det inte. Kan inte göra det. Han blir sin egen fånge, sina idéers och sin egen tids fånge.

Ni undrar om hur det blev för honom efter 1945?
Amerikanarna hjälpte honom måhända till insikten att han tagit miste, han skrev i vart fall under en deklaration att han var skyldig och dömdes som krigsförbrytare. Han hade i tal och skrift förhärligat Hitler. Elmau tog US-Army över och slottet blev anstalt för handikappade men Müllers del återlämnades efter överklagande till arvingarna år 1951.
Johannes Müllers son Hans-Michael (1901-1989) hade för övrigt varit adjutant åt Reichsbischoff Ludwig Müller, han som tog sitt liv sommaren 1945.

Naturligtvis tar alla rättfärdiga avstånd från detta fromma medlöperi med nazismen.
Vi andra funderar.
Hur lätt är det inte att tänka idealistiskt - och hur uppskattat är det inte! Kritiskt tänkande och referensramar till Uppenbarelsen, bibliska erfarenheter och den kristna trons mothåll hör alls inte till denna popularitetskategori. Och likväl! Den hemmasnickrade germanska tron, buren av en nazistånden liberalteologi blir ideologiskt användbar.

Vad lär vi?
Vi lär oss se upp för idealismen.
Den kristna tron är inte en idé och idealism utan erfarenhet och realism. Insikt om Verkligheten.
Den vet något om den fallna världen och om människans behov av och längtan efter bländverk och glansbilder. Detta är en farlig längtan. Nazisterna kunde uppfattas som fanatiska och maktfullkomliga - och det var de - men Müller, som ser detta, förlitar sig likväl på Führern och på Gud, som tillåter detta med en högre avsikt. Bedrägeri och självbedrägeri ingår en skön förening. Inte bara i det tyska 30-talet alltså. Det är dessvärre mänskligt i betydelsen omänskligt, sådant vanligt i människolivet som fördärvar.

Det fanns fromt folk som tackade Gud för Adolf Hitler.
Vilka slutsatser ska vi dra av det?
Efter valet 1933 släppte många kommunister sina övertygelser. Hade 5 miljoner röstat med kommunisterna? De tystnade. Varför? Frun sa: "Men Karl, tänk på barnen och mig."
Idiotisk idealism och taktisk tystnad - då går det oss illa.


söndag 18 september 2016

Söndagsglädje

Jag har väl berättat om prästen som vid julfesten den 28 december predikade så kraftfullt i den inledande andakten, att alla med fasa såg de blodiga barnliken i Betlehem framför sig.
Dysterhet!
Då slog han ihop händerna och sa: "Men nu ska vi inte tänka på det. Nu ska det vara julfest med saft och kaffe, kakor, tårta,  jullekar och godispåsar."

Något av detsamma kommer över mig nu.
Vi ska denna söndag inte tala om den kristna trons transformation till borgerlig religion, Bürgerliche Religion. Vad J.B. Metz har att anföra i sin analys av fenomenet får anstå. Men rätt har han nog.
Vi ska inte heller påminna om Thommy Häggs (1944-1990) ord om den framväxande och jämnåriga medelklass, som när den lekt rommen av sig, kommer att vända sig till Svenska kyrkan för att få religion. "Då begär de att vi ska torka dem med ljumma servetter!" Han sa det för kanske 30 år sedan! Vi ska inte heller tala om detta idag.

I dag är det söndag och ingenting ska få grumla söndagsglädjen.
Den tog sin början redan i går när jag läste tidningen Östra Småland och hittade en kyrklig annons. Jag medger, att jag gärna läser kyrkliga annonser, men oftast inte drabbas av glädje. Så vad nu?

Det är Jonas Lockman i Kalmar som annonserar tre tillfällen att fördjupa sig kring Martin Luthers reformation.
* Varför behövdes reformationen?
* Vilka är reformationens huvudtankar?
* Hur blev det i Sverige?
Det blir tre tisdagseftermiddagar, 27 september, 4 och 11 oktober kl 14-15.30. Kaffe, samtal, frågor.
En präst som tar sitt ansvar att undervisa på allvar och hittar en enkel form.
Lite senare, i november, blir det fyra tillfällen med en läsecirkel, som läser Dr Martin Luthers Lilla Katekes.

Här är en präst som ägnar sig åt det meningsfulla att vara lärare och samtalspart i sin församling. Vad han har att berätta kan han rätt enkelt skaka fram ur rockärmen och vill det sig kan han berätta också om vad som förlorades vid reformationen. Han kan peka på det typiskt svenska och kanske göra en politisk utläggning om hur den första absoluta statsmakten utövades i Sverige, dvs effektiv statlig kontroll via fogdeväsendet ner till lokalnivån med marknadsplatser, där kungens män kunde avlyssna och rapportera om stämningsläget i folket. Han kan också peka på hur augustinermunken gör det som en sådan ska kunna, skriver en liten sammanfattning av den kristna tron. Kanske kan han också peka på hur katekesundervisningen var skolans undervisning fram till 1919 men fanns kvar i konfirmandundervisningen (i moderniserad form) mycket länge.

Så här byggs självkänsla i församlingen.

Men en eftermiddagstid?
Om stadsdelen åldrats från 1950-talet, och det har den, får prästen laga efter läge. Här är en form som passar seniorer.

Vi behöver andra studieformer för dem som är mitt i livet och barnen vuxna. Vi kanske också måste se med ömhet på alla barnföräldrar och säga att de inte ska stressas av kyrklig aktivism utan vara nöjda med en högmässa för alla åldrar och några församlingsfester liksom ett boktips då och då. Tid är ju det minsta sådana familjer har. Fast varför är vi så klena när det gäller att ordna familje/församlingsläger? Tar det för mycket kraft eller kan den s k personalen inte hantverket att planera och genomföra stora läger längre?

Nu pågår budgetarbete i församlingar och pastorat. Hur vore det att innan beslut försöka definiera vad som i budgeten är en investering i Guds rike och ställa frågan om prioriteringarna visar vad allt det vi gör går ut. Kan Jesus känna igen sitt ärende? Kan apostlarna känna igen vad de förkunnade i det som blev? Skulle Luther vara nöjd och glad om han kom till församlingen och om han kom till Svenska kyrkan, en evangelisk-luthersk kyrka? Eller skulle han med den kraftfullhet som är hans kräva att hans namn skulle bort från detta sammanhang?

Nu göder jag inte de romerska katolikerna. De är entusiastiska i sitt utskåpande av de reformatoriska kyrkorna. Det kommer att bli dem lite svårare när Frasse kommer till Lund och Malmö och säger vänligheter om reformationen....
Och frågan står kvar. Vem var mest katolik? Luther eller Leo X? Vem hade reda på vad katolsk tro är? Ni vet svaret. Det är pinsamt men sant.

Men nu är det söndag. Nu ska vi inte tänka på sådant. Nu ska vi ta oss till högmässan och höra vad Gud i sitt Ord har att säga, ta emot Herren i eukaristin och låta Anden banka in några insikter. Söndagsglädje!

lördag 17 september 2016

Kostbara illusioner

Jag kan läsa samma lilla artikel i både Barometern och Östra Småland om det gäller lokalnyheter. I går fick jag alltså två gånger om beskedet "Färre gudstjänster med en församling". Nybros (? DS) åtta församlingar kan slås ihop till en. "Detta för att frigöra resurser från många gudstjänster till mer utåtriktad verksamhet."

På foto ser man konsulten Lars Knutsson, som utrett saken. Han äger aktiebolaget Humanutveckling i Malmö och är organisationskonsult. Knutsson står ihop med entusiastiska kyrkopolitiker, Astor Karlsson, C, Maj-Lis Hernäng, POSK och Evy Annér, S.  Personal och förtroendevalda uppges vara överens. Rösta på dessa kyrkopolitiker och få färre gudstjänster levererade!

Två repliker  ger en ingång till denna verklighetsförståelse.
"Men vill frigöra resurser till barnverksamhet, diakoniverksamhet och det blir lättare att samordna under en församling."
Där kom ordet. "Samordna". Samordningsvinster är inte att förakta. Lite större drift, helt enkelt. Men kanske mindre drivkraft när allt kommer till allt. Den kritiske konsumenten av lokalnyheter undrar förstås om trycket på barnverksamhet är så stort och vill veta vad som avses med "barn". Det gängse är väl att den kommunala barnomsorgen tar hand om det mesta när föräldrarna är på jobbet. Diakoniverksamhet? Det kan vara något annat eller mera än program med kaffe i församlingshemmet för medlemmarna i PRO och SPF, som gärna vill träffas någon mer gång i veckan. Flyktingarna kommer som ett kärt bidrag till diakoniverksamheten i vart fall.

Den andra repliken förklarar hur offensiv denna satsning är:
"Om det inte kommer så många till gudstjänsterna kan vi gå ut till folket i stället, säger Evy Annér. Det kan vi. Men varför? Vilket är ärendet? Varför ska inte folk få vara ifred?

Astor Karlsson och Evy Annér sitter i stiftsfullmäktige och tjänstgör som ersättare i kyrkomötet då och då.

Konsulten Lars Knutsson är en trevlig karl, förstås. Och så konsult. "De är som de är", brukar det konstateras.
Det var en bonde som kastrerat hankatten. Katten kallades Konsulten. Som bonden sa: "Han vet vad man ska göra men kan inte göra det själv."
Den repliken ska man ha i minne när man tänker på konsulter.
Jämför man med de s k Koskinen-arvodena är nog 12000:-/dag billigt.  Frågan är dock varför vi ska hållas med kyrkliga chefspersoner om de inte på egen hand kan hitta de fiffiga lösningarna. Det känns som om det ofta betalas dubbelt i det kyrkliga. Inte minst som resultatet ska bli färe gudstjänster.

Jag hörde en kommentar om den lilla artikeln.
"Nu sitter de frikyrkliga och skrattar". Det kan vara så. Men riktigt roligt är det sannerligen inte. Skär man bort rottrådar och tror att det ska växa, så har man missat något redan i förskolan. Har det predikats så uselt att folk inte fattat att det kristna livet utgår från och leder till söndagens högmässa? Högmässan var så central i den kristna självförståelsen att gudstjänst kallades högmässa i Svenska kyrkan, också högmässa utan eukaristi (dvs högmässa utan högmässa).
Eller, kanske troligare, kan det vara så att det predikats men folk, konsulter och andra, inte varit i kyrkan då. I så fall förstår jag att man gärna vill frigöra resurser genom att fira färre gudstjänster. Men jag förstår fortfarande inte själva den kristna finessen!

När jag före frukost läser nyheter av detta slag och förstår verklighetsförståelsen medger jag oförbehållsamt,  att jag inte riktigt förstår.
Detta är inte tänkandet i den kyrka där jag döptes och konfirmerades, inte heller i den kyrka där jag prästvigdes. Finns det inga präster som vågar säga ifrån - eller är prästerna inbegripna i det som kallas "personalen" och därmed med på tåget?
Nå, om alla är överens, vila i frid. Gå ut till folket, det folk som inte vill komma till er. Varför skulle folket komma när ni går ut? Ni är väl inte roligare då?
Jag kan se de förtroendevalda och deras personal ägna sig åt kontaktsökande. Det är rätt patetiskt det hela. Det blir så när allvar i salighetssaken saknas.

I de vilda reträtternas tid blir det mesta fel. Utgå från denna visdom, återgiven av von Clausewitz när han analyserade det franska återtåget från Moskva. Men det kanske inte är så farligt. Jag tröstas av Eva Dellemyr, ansvarig för konfirmationsfrågor i Västerås stift.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=112&artikel=6517395

Hennes dröm är att vi ska "erbjuda konfirmation tillsammans med andra kyrkor". Det finns nämligen muslimska ungdomar med i konfirmationsundervisningen i många församlingar "men som sedan inte konfirmerar sig för de tillhör en annan kyrka." Med "kyrka" avses uppenbarligen en annan religion, men varför vara småsint med begreppen. Det finns också konfirmandassistenter som är muslimer. Detta leder till många bra frågor. "Ju fler religioner och erfarenheter vi får in i verksamheten, ju bättre blir den." Det kan man tänka sig. Eller inte.

Dellemyr har ett svar till den som undrar över risken att tona ner det kristna budskapet för att finnas till för alla:
"Självklart pratar vi om Gud och Kristi grundsyn, det är ju vår plattform när vi pratar om existentiella frågor."
Vad säger man då om "Gud och Kristi grundsyn"? Och hur blev trosundervisningen till "existentiella frågor"?
Är inte själva tricket att det skapas illusioner? Något som kallas men inte är konfirmationsundervisning, kateketik, leder till att man "konfirmerar sig".

Jag lyssnar på Eva Dellemyr igen:
"Jag tror att i det här mångkulturella samhället behöver vi vara väldigt tydliga, för det är ju först när jag vet vem jag är, hur mina rötter ser ut, som vi kan möta det annorlunda, det olika. Så jag tänker att det är ett fredsprojekt i sig."
Men om vi ska vara tydliga som kristna, borde vi inte vara tydliga om Jesus då?
Och först när jag vet vem jag är, kan jag möta det olika.
Jag vet inte om jag vet vem jag är. Jag vet vem jag tror på. Var det inte detta som var själva - grejen?

I korthet: sekularisering är en process som också kommer inifrån kyrkolivet. Den döljer sig i kostbara illusioner, Nybro eller Västerås lika.
Somliga går på det. Inte jag.







fredag 16 september 2016

Tröst för ett tigerhjärta

Egentligen tror jag att allt är så enkelt som jag tänkt i mer än 50 år.
Vi lever på övertid.

Det går inte att räkna med att den som sällan eller aldrig har med Svenska kyrkan att göra ska vara villig att betala för medlemskapet. Om jag kommer på mig själv med att inte läsa en tidning jag betalar dyrt för, slutar jag prenumerera eller börjar läsa den nogsamt. Tertium non datur. Inte i längden.

Jag läste Kyrkans Tidning och såg centralförklaringarna till utträdena och de stämde sannolikt även om den långa förklaringen saknades. Callum G Brown sätter år 1963 som det år då det kristna Britannien dog. När dog det kristna Sverige? 1964? Eller när det inte gick att argumentera med hänvisning till Den Heliga Skrift eller bekännelsen längre? Då är vi några år tidigare. Dog det kristna Sverige just när besvärjelsen uttalades att "Den svenska linjen är den kristna linjen"? "Ve eder när människor talar väl om eder"-argumentet kunde vi fundera över. Men då är det krigsår och behov av nationell samling. Vad det denna kram från statsmakten som dolde vad som egentligen skedde? I dag sätts då hoppet till att människor i det lokala ser Svenska kyrkan göra mycket gott och därför vill folk stanna kvar. Jag undrar det jag.

Skälen är två.
1. Det kommunikativa att "Svenska kyrkan" ska vara det överordnade varumärket  kanske inte slagit igenom. Det som sker i Knäckebröhults kristna församling uppfattas mer vara Knäckebröhults än Svenska kyrkans.
2. Det finns uttträdda som markerat sin ovilja att vara med i Svenska kyrkan för de "vill inte betala till skiten", själva kyrkosystemet, men fortsätter fira gudstjänst och engagera sig i sin församling. De känner befrielse i detta och har fortsatt många synpunkter på vad församlingen ska göra. De kastas inte ut. De tar inte heller kyrkopolitiskt ansvar. De ser till sitt eget, sig själva och församlingsgemenskapen. Utanför är de men fortfarande är men fortfarande en del av kyrkostatistiken. De sparar en hel del pengar (som de måhända använder till välgörenhet).
Jag kommer på ett tredje skäl:
3. Kunder är programmatiskt otrogna. Vi lärde oss att det heter CRM. Customer Relation Management. När medlemmen blir kund, då går det oss illa. Kunder är nämligen lättrörliga. Det finns oftast andra ställen att gå till om de på något sätt blir missnöda - med utbud, pris, bemötande mm mm.

Vi lever på övertid därför att medlemmarna inte vill ha det som firman tillverkar - och en hel del anställda vet eller förstår (välj själv!) faktiskt inte själva vad firman tillverkar. - De har inte sina livsrötter i Ordets och sakramentens bördiga mylla utan illustrerar andra varianter av fyrahanda sädesåker. Det betyder att de i tidens längd  kanske inte vill vara med. Det krävs inte så mycket för att medlemskapet ska omprövas och har vi nått en viss ny nivå på utträden, ligger den stabilt där. I oktober brukar det komma en ny årshögsta notering. Undras hur många som utträder då?

Vi kan temporärt behålla en del medlemmar om vi satsar på den lagiskhet den naturliga människan åstundar. Lärjungaskapet är mer påfrestande än kundrelationen. I lagiskheten, den uppiffade och färggranna, är det grundläggande i vår tro "kärlek, mångfald och frihet". Kunde detta inte lika väl vara ledord för Folkpartiet Liberalerna? Men lagiskheten räcker inte i längden och har Svenska kyrkan betat med glad lagiskhet så fattar folk, att när betet är förtärt återstår kroken blottad - och den vill man inte. Det som fick människor till kyrkan när det begav sig var något annat, något andra inte kunde erbjuda. Det stavas evangelium.

I brist på radikala pastorala alternativ måste handläggarna på de högre höjderna trösta sig själva och varandra med enkla analyser och nya försök att dra nytta av kommunikationsfinesserna, det förstår jag också. Customer mer än lärjunge. Det är också en slags frälsningsekonomi. Men det är till sist klen tröst också för ett kyrkligt tigerhjärta att inbilla sig att människor skulle finna behag i att bli behandlade som kunder också i det kyrkliga. De kloka borde förstå, att kunder till sitt väsen är opålitliga. Inte minst opålitliga som kunder i en organisation de måste känna sig alltmer främmande för.

Som gymnasieläraren sa till den pensionerade prästen: "Det ska du veta att i min gymnasieklass har ni ingen med er."
Vem ska trösta den pensionerade prästen? Och hur?
Med argumentet att det är problem i Danmark också? Den danske folkekirke tappar folk fast alla vet hållningen i den: "De behøver slet ikke tro. Den Danske Folkekirke tror for dem."

Så underligt är det också, att den som påpekar hur illa ställt det är, blir utskälld. Nå, kanske inte så underligt. Den som inte ser alternativen har inget annat att göra än försöka tysta de kyrkliga kritikerna.

Detta för osökt över till arbetet med ny kyrkohandbok. Mitt tigerhjärta tröstas inte av informationen på twitter från överheten. Där talas om "stort engagemang" i remissvaren om förslag till ny kyrkohandbok. Det sägs föga om kritiken. Jag finner det illavarslande.

Roligt att se sin fru oppmålter i Smålandsposten idag - men är det som kommer fram egentligen så muntert? Eller på något sätt tröst för ett tigerhjärta också om tigerhjärtat och tigerhjärnan inte övertygats av ett politiskt beslut i en teologisk fråga?
http://gota.media/qrbD

torsdag 15 september 2016

Ett konfidentiellt medddelande och några avslöjanden

Jag fick ett konfidentiellt  meddelande från Göta Hovrätt i går. Jag läste det på hotell Rogge i Strängnäs tidig förmiddag och gick sdean till kyrkostyrelsens sammanträde. Det gällde hovrättens dom Ö 2256-16 och Ö 2266-16 och det var beslut i i mål B-3666-16  som överklagats av två journalister, en på Aftonbladet och en på Lokaltidningen. Tingsrätten hade beslutat att inte lämna ut uppgifter om den misstänktes namn och andra personuppgifter. Det handlar alltså om den s k kyrkchefen. Motiveringen? Det ska vara så när det gäller allvarligare sexualbrott. (Heuman m fl, Sekretess hos allmän domstol, 4 uppl, s 46).

Naturligtvis är beslutet klokt. Namnet kommer när det blir åtal - om det blir så. Det vi får veta av domen är att saken uppfattas gälla allvarligare sexualbrott. Vi fattar också att saken är medialt intressant. Aftonbladet kan måla ut mer från Svenska kyrkan. Det blir en ny omgång att förfasa sig över och fasa ur sig ur Svenska kyrkan.
Lyxhotell, middagar med sprit, vidlyftigt resande och så detta. Nu behövs inte metoden att Svenska kyrkan utifrån offentlighetsprincipen ska ta fram en mängd handlingar och tillställa tidningsredaktionen. Nu gör åklagarkammaren jobbet och serverar. Det är bara att vänta.

Vi åker dit allihop, vi som hör till kategorin som vill få älska vem vi vill i meningen att vi älskar Svenska kyrkan.

Det är, skulle Dr F. säga, en fråga om kyrkosyn. Antje skulle säga att det är en fråga om teologi, tror jag. När vi sjunger "Herre, förbarma dig över oss" - vilka är det som inte ska inbegripas i detta "oss"?  Det är en rätt viktig fråga.
I vart fall måste rimligtvis alla som vi är döpta ihop med höra till "oss".. Det kunde vara tänkbart att det är hela mänskligheten som inbegrips. Så vilka ska inte höra med? Särskilt grova syndare?

Åker några dit lite extra?
Om det visar sig att den anonyme kyrkchefen hör till dem som menar att pride är en självklarhet, som ligger så nära det grundläggande i vår tro: kärlek, mångfald och frihet - vilket ansvar har de som undervisat att detta skulle vara den kristna trons grundläggande? Vilket ansvar har en biskop om det skulle visa sig att saken gäller pride-aktivism? Ska tigarna gå fria, de som hållit tyst med sina meningar trots att de haft en aning om att det är något lurt med det storstilade pridandet och i stillhet hållit med Bruno Edgarsson? Ska vi som sagt något gå fria? Vad synnerligast har vi gjort därmed? Har vi sagt särskilt mycket om kampen mot makterna i himlarymderna? Och hur är det med förbönen för den misstänkte kyrkchefen? Är han en av oss när frågan om kyrkosyn och teologi ställs och ska bli praktik? Jag frågar nu alla som sände en tacksamhetens tanke att det inte gällde en präst....

För att lämna det Göta hovrätt håller konfidentiellt till transparensen i Svenska kyrkan:
Kyrkostyrelsen beslutade om de sista pengarna till flyktingarbete. 1:- per kyrkomedlem, 6.2 miljoner, skulle fördelas till stiften. Så skedde. Därefter informerades om vad som rör sig i tiden. Stalltips: arbetet med kyrkohandboken fortsätter. Styrelsen fick remissammanställningen från församlingar men jag uppfattade inte att de skrivna remissvaren fanns i spalterna. Det är där de tydliga negativa synpunkterna återfinns. Frågan ska upp om 10 dagar igen så bilden kan komma att kompliceras, men min förnimmelse är att arbetet med kyrkohandboken inte låter sig hejdas. Det finns tillräckligt många snälla som vill göra det bästa av situationen. Det heter så i det kyrkliga hur illa det än är.  Styrelsen fick också klart för sig att vi haft lätt förhöjda utträdessiffror under året.

Gårdagens förmiddag ägnades åt doparbetet i Eskilstuna. Det var inte konfidentiellt. Jag njöt och noterade. Ni har väl också hört kyrkoherdar som säger "spännande", "roligt", "jättespännande" och "känns fantastiskt" ihop med begreppen "handlingsplan" och "kyrkoråd". Jag förstår dem inte, men fascineras av dem likväl.  Kyrkoherdarna talar om "mina präster" och "mina kloka medarbetare" och deklarerar ödmjukt valet att bli kyrkoherde i en stor församling "för där kan jag påverka besluten". Det är med sådana deklarationer det blir lite svårt för en komminister, en tagg i hjärtat liksom. Vi komministrar blir mest offer för beslut vi inte kan påverka.

En kommunikationschef i Eskilstuna med arbetsgrupp och referensgrupp finns också. Jag njöt. Handlingsplanen var i 34 steg och ledde omsider till 13 processer.
CLV var 70 700:- i snitt per medlem, ett livstidsvärde som gjorde att 43 kyrkointräden var värda drygt 3 miljoner.
CLV? Customer Lifetime Value. Skulle det inte också kunna utläsas Church Lifetime Value när beloppen räknas så nogsamt och hamnar i kyrkokassan? Jag frågade inte. Jag bara njöt.

Bäst var CRM.
Customer Relationship Management.
Eskilstuna har fått assistans av en kommunikationsbyrå i Stockholm, Denna kunde ge prästerna besked: "Så här kan ni göra, så här kan ni säga!" I det nära mötet bokas nu 40% av dopen via webben.

Euforisk gick jag i ungdom.
Det fanns ansatser av detta slag när jag var ung. Då kunde de folkkyrkliga prästerna skicka ut dopinbjudningar. Det gör man i Eskilstuna när barnet är 4 veckor med åminnelse då det är 8. Vi unga gjorde vårt bästa för att få bort att dop bokades på pastorsexpeditionen. Vi ville gå hem och möta människor och kämpade med dopsamtal. Vi ville boka doptid först efter att vi mötts personligt.
Det var ibland meningsfullt och andra gånger tedde sig det hela helt meningslöst.
Men jag vet inte. En mamma sa: "Vi går ju inte särskilt ofta i kyrkan, men min 6-åriga dotter vet vad prästen heter. Jag undrar hur vanligt det är i andra stadsdelar." Jag visste inte heller, men så kunde det alltså bli utan att vi städslat en kommunikationsbyrå som hjälpt oss med CRM. Jag har testats när det gäller att sitta med nappflaska och barn eller när det gäller att umgås med hundar av alla sorter och storlekar. Det är sådant en präst måste klara.

Det finns två alternativ.
Det första och viktigaste är att det som kallas men inte är folkkyrklighet (inte folklig men inte heller särskilt kyrklig) får fart på processerna för att nå sina kunder och få sina intäkter. Fler kunde ta efter Eskilstunas exempel förstod jag.
Det andra och mindre glamorösa är alternativet där en präst finns vid ett altare och bygger församling nerifrån genom att vara nära det heliga och nära människor.

Det första alternativet styrs av räddhåga och det andra av oräddhet, har jag fått för mig. Räddhåga för att siffrorna ska gå ner mot oräddheten att Jesus vill något med Kyrkan och med folket.
Lite av den anda som präglade Eskil, alltså.
Honom hade de ihjäl i Strängnäs.


onsdag 14 september 2016

Strängnäs, onsdag

Strängnäs stift visar upp sig för Kyrkostyrelsen. Det är soligt och roligt. High-five, som vi säger numera. Själv förberedde jag mig för detta besök genom att läsa Antje Jackeléns nyutkomna bok Samling kring hoppet, Verbum. Biskop Dalman hade täckt fönstren till biskopsgården så att Aftonbladet inte skulle kunna se vad vi åt och drack, sa han. Det var bra. Ferrari är inte bara en bil utan ett dryckjom som kan rekommenderas varmt om ni händelsevis uppsöker Systembolaget och har kvar några vänner att vara omtänksamma mot och med.

Det är värdefullt när en ärkebiskop mödar sig att förse oss med texter för reflektion.
Någon, som inte läst boken, hade fått för sig att det "bara" var en samling gamla tal. Det är 1. inte så "bara" och 2. det har Antje hederligt deklarerat men 3. hon sätter in det hon sagt i ett sammanhang och en ram. Allt är värt uppskattning. Nu bör hon bli läst och diskuterad. En sådan diskussion är möjlig att föra på ett sakunderlag.

Antje tycker att hon utsätts för personliga påhopp och en polemik mot sådant hon inte sagt. Till detta är minst två saker att säga. Den ena att en ärkebiskop i det offentliga bara utsätts för påhopp som hör samman med ärkebiskopsrollen och inte är personliga och därför inte ska tas personligt. Smäleken är en smälek som ärkebiskopen får bära och den riktas mot ärkebiskopen, men avser Svenska kyrkan och tron.
Det andra är att hon delar öde med biskopen Jenkins i Durham. Alla menade sig veta vad han menade och polemiserade glatt mot dessa sina meningar, som de höll för att vara hans.
Jag kan citera kontraktsprosten Olov Olsson i Torslunda. Han sa: "Folk är inga filosofer."

Vad i boken ska vi diskutera?
Vi borde ta itu med det återkommande talet om Luthers antisemitism, som jag tror Tom G.A. Hardt definierat som en helt annan slags antisemitism än den politiska. Nazisterna kunde plocka upp material för sina syften ,men det hade inte särskilt mycket med Luther att göra. Nu kommer avståndstagandena som på beställning. Jag gilla komplikationerna mer. (s 148) Men det är bra att Antje påpekar att inte ens ett lysande intellekt skyddar från katastrofala felbedömningar. Detsamma gäller den vars intellekt inte är så lysande.

Ante driver tanken att religiösa gemenskaper positiva potential behövs för att bygga ett gott samhälle. Jag är inte säker på att jag är överens. De reformerta tänker så. Gör vi evangeliska det?  Bakom resonemanget  ligger vad domaren i Västtysklands högsta domstol (författningsdomstolen, antar jag)  Ernst-Wolfgan Böckenförde menar, att den sekulariserade staten lever under förutsättningar den själv inte kan garantera. I det feodala samhället, menar han, garanterade fursten samhällsgrunden genom att vara kung av Guds nåde, dvs det fanns en transcendens för makten. Så är det inte nu. Det skulle ge plats för teologer i samhällsbygget - och biskopar. Det blir som i en klassiska uppställning för schack. Nu tror jag att detta är en illusion. Det sekulariserade samhället kan finna garantierna för sin identitet t ex i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Annars gäller all makt i all tid att den korrumperas. Min slutsats blir att vi ska se upp för religiösa argument i politiska debatter. Fortfarande är detta något vi kan diskutera.

Jag saknar i boken resonemang om kyrkosyn. Här bedrivs nämligen teologi utan tydlig koppling till Kyrkans liv. Det blir mer om hoppet än om samlingen kring hoppet. Detta är också värt att diskutera. Jag skulle i det sammanhanget vilja tala mer om det grepp Antje håller fram - "teologin" som gör både si och så och behövs i många sammanhang. Vad då "teologin"? Talade någonsin Gustaf Wingren om teologi? Var det inte snarast "evangelium" och "kerygma". Är det den reformerte Moltmann som nu ska in på arenan? Läge för diskussion.

Sällan ger oss en ärkebiskop utgångspunkt för diskussion genom en bok. Nu händer det. Det ska Antje ha respekt för. Jag tänker inte hålla med om allt för det (när gör någon just detta i något sammanhang?) men det går att förstå hur hon tänker. Det är intellektuellt redligt. Hennes redogörelse för Svenska kyrkans engagemang för utsatta kristna är detaljerad och jag fattar både varför hon blir uppbragt över påståendet att ingenting görs och varför den kritiken ändå kommer. Det är kyrkobyråkratin som blir obegriplig. Denna byråkrati talar ogärna om misslyckanden och korruption i det ekumeniska arbetet i Mellanöstern. Det hade varit lättare om det talats klarspråk om problemen, även om de nu sägs vara borta. Transparens är ordet.

Förlaget är Verbum, som presenterar sig som "den ledande utgivaren av teologisk litteratur på marknaden." Detta tror jag inte. Gör ni?

Det kan dock vara lite roligt att diskutera utifrån boken och förtränga utträdessiffrorna för augusti månad. 9211 utträdda, som ni vet. Tre gånger högre än den gamla normaliteten. Så hur vore det att läsa och diskutera boken men också tala om det verkliga och allvarliga läget för Svenska kyrkan, ett läge det bäddats för i snart sagt två generationer. 60 år. Eller mer.

Det är det begåvade och komplicerade samtalet som nu är högst av nöden.
Det samtal där ifrågasättandet inte är utgångspunkt för lamentationer utan för henuristisk yra.
Där fick jag till det!

Kl 8 möts Kyrkostyrelsen för en lägesrapport.


tisdag 13 september 2016

Självförsvar och frågor om ansvar

Det har varit Pridefestival i Kalmar. Vi talar om stora folkliga manifestationer och dessa folkliga manifestationer följs veckan lång - och ett tag dessförinnan - av alert journalistik.
I torsdags var jag inte glad.
Barometern/OT lät Elisabeth Olson Wallin beljuga mig. Jag skrev ett svar. Det kunde publicerats i fredags eller i lördags. Hade det kommit i går. hade lögnen hunnit torka fast. Nu kom mitt inlägg inte i går heller. I dag vet jag inte. Tidningsbärarna levererade inte. Detta missöde händer några gånger varje månad.
Jag når nu några få ur tidningens läsekrets här i stället. Dessa få kan sjunga låten "Vem i hela världen kan man lita på?" och tänka på tidningen Barometern/OT.

Så här skrev jag:


"Häpen såg jag mig vara ansvarig att politiker i Kalmar jobbat för lite med hbtq-frågor och att folk i Kalmartrakten och på Öland är lite backwards. De konservativa kristna vindarna ”som blåst härnere” håller fortfarande i sig. Och det är mitt fel. Jag har uttalat mig om hur svårt jag har för homosexuella och gick ut hårt 1998. Elisabeth Ohlson Wallin vet att berätta.

Nu ljuger hon ihop något.
1998 visades bilderna från Ecce Homo och diskuterades i Två Systrars kapell, där jag var präst. Svårt för homosexuella? Det är inte sant. Jag hälsade vänligt på paret Ohlson-Wallin när de kom till Rom för att gifta sig. En av mina vänner som var homosexuell dog i aids, det ska väl kunna användas som ett plusvärde för mig om jag ska ta mig ur lögnen som Elisabeth Ohlson Wallin sprider.

Ingen minns vad debatten 1998 gällde. Den gällde Ecce Homo som utställning i Uppsala domkyrka. Två av bilderna kunde uppfattas som hädiska. Det tyckte ärkebiskopen KG Hammar och bad att de skulle tas bort. Det vägrade fotografen med besked  att hon då skulle lämna Svenska kyrkan och hade skrivit information om saken till media, meddelade KG:s syster honom. Inför detta hot vek ärkebiskopen ner sig. Något senare lämnade likväl fotografen Svenska kyrkan. Det hindrade alltså inte en afton i min församling där saken diskuterades. 

Jag har inte svårt för människor när det handlar om sexuell läggning. Skulle någon däremot i runan efter mitt frånfälle skriva att ”he could not gladly suffer fools”, skulle det vara sant. Jag försöker dock stå ut också med dessa. När jag läser vad Elisabeth Ohlson Wallin påstår om mig, erkänner jag att jag understundom misslyckas.

När det gäller folk i Kalmar med omnejd och på Öland skulle jag gärna vilja veta om de stillatigande vill låta sig utmålas som efterblivna av någon som kommer från — Västergötland!"

Så långt mitt svar.
Jag kan efter detta självförsvar undra över Svenska kyrkans centrala plats i pridandet.
Det vore väl inte roligt om Modéus II som "stolt biskop" skulle återfinnas på en bild i demonstrationen samman med en man som nu misstänks för grovt barnpornografibrott. Det skulle göda de illvilliga och muntra dem på ett sätt som skulle återverka på biskopsämbetet och på Modéus II som person. Det kan nog inte hjälpas.

Dessa de illvilliga skulle ju knappast vara sena att påpeka, att pridandet rymmer en sexualpolitisk agenda. Den ligger under talet om alla människors lika värde och talet om att all kärlek är bra kärlek. Upprinnelsen, den som ledde till kyrkchefen och hans dator, var ju en 22-årig man med en 13-årig pojke, som gjort upp om ett möte. De illvilliga kommer inte at vara sena att utifrån sin helklassiska kunskap påpeka, att detta är en klassisk homoerotisk relation, den äldre introducerar den yngre. Så, just så, gick det till i Grekland.

Nu ser svensk lagstiftning inte all kärlek som bra kärlek fast Modéus II paraderar under den parollen. Och tydligen kommer kyrkchefen att dömas. Han släpptes fri eftersom han inte kan påverka utredningen. Den tröskar obönhörligt vidare. Och kyrkchefen har, heter det, gjort vissa medgivanden. De illvilliga kommer att fråga vilken betydelse det har att Modéus II anslutit sig till kyrkchefens sexualpolitiska agenda, även om han inte sett vad som legat i skumrask.
De mer godhjärtade ställer förstås frågan om hur vården om kyrkchefen själv och kyrkchefens själ nu tas.
Den kyrkliga omsorgskulturen om syndare är mångomskruten men är den väl utvecklad?
Dessvärre utgör frågan själva svaret.

Tillbaka till Kalmar.
De kyrkliga ungdomarna, tydligen konfirmandledare därtill, har ihop med studentpräst och församlingsassistent använt de kyrkliga lokalerna i Domkyrkan som en resurs för pridandet  och planerat hur Domkyrkan skulle kunna användas för det höga syfte som Pride utgör. Rudi Dutschke talade om marschen genom institutionerna. Det är denna marsch aktivister gör.

Somliga aktivister använder av den officiella arenan för sina egna sexuella preferenser. De passar på att också utnyttja den kyrkliga ungdomsgruppen som resurs och drar med sig konfirmanderna till paraden.
Har det förts något samtal om detta?
Har arbetsledarna funderat över engagemanget, som kostar arbetstid och resurser?
Vad säger de kyrkliga familjer som inte alldeles utan vidare vill, att konfirmander ska dras in i det här och hur ska konfirmander kunna välja att ställa kritiska frågor om konfirmandledarna är engagerade i Pride? Kan en konfirmand förhålla sig normkritiskt till hbtq-normen? Kan någon?

Alldeles enkelt är det inte, det borde vi kunna vara överens om, med en parad som har en hård sexualpolitisk kärna som döljs i paroller ingen kan ha något emot. Och vem bär ansvar? Tycks inte cheferna tysta och undfallande?
Själva metoden kunde för en kyrkokristen vara lite skrämmande om man uppfattar att lögn och sanning blandas ihop till en aptitlig gröt, som ska förtäras å offentlig plats.

Var togs besluten om allt detta?
I Torslunda församling och i Kalmar har det lesbiska prästparet engagerat och entusiastiskt arbetat. Var ställdes de kritiska frågorna - eller fanns det inga och inte heller någon anledning att ställa sådana? Ja, ni minns från blogginlägget i går, att missionsförbundspastorn inte ville att det längre skulle finnas utrymme för förtal och desinformation. Har detta goda tillstånd inträffat i Kalmar?

Ni som läser Barometern kanske till grannar och vänner kan föra beskedet vidare att Elisabeth Ohlson Wallin ljög i intervjun i torsdags.
Ni skulle också kunna ringa tidningens chefer och fråga hur detta beljugande kunde föras in utan en chans för den beljugne att svara och undra om inte påhoppet/påståendet var av sådan art, att den utpekade skulle få svara i samma artikel som intervjun med fotografen Ohlson Wallin.

Själv är jag inte förvånad. Det går till så här. Jag vet att den här sortens kritik, den påhittiga lögnen, är en kritik av en konstruktion som kallas men inte är Dag Sandahl.
Denne konstruerade Dag Sandahl är som bäst en myling.
Det är lika dumt som när folk tror sig ha Luther på axeln. Denne är också en annan än den verklige Dr Martin Luther. Den verklige var inte magerlagd. Denne Luther kan omöjligen sitta på någons axel. Där kan bara ett tankefoster eller en konstruktion sitta.

Det retar mig dock att bli reducerad till  publik myling, det medger jag. Det borde reta Luther också.