tisdag 12 juli 2016

Lite revision, det är ju så inne nu

Det är fult att stjäla godis från småbarn. Inte främst, har jag förstått, eftersom det är stöld utan därför att det är alldeles för enkelt. Men det handlar inte bara om småbarn utan om den fingerfärdighet som nätverkar och tillskansar sig makt, inflytande och pengar samt personliga förmåner. Så sägs det inte rent ut. Men så är det. Hur skulle det kunna vara på anat sätt? Den grandiosa självbilden är förstås att arbetarklassen kan förlita sig på dessa de godsinta och nätverkande. För just sådana är de.

Låter jag hätsk är det en syn- eller hörvilla.
Lite antirerad är jag kanske. Det beror på att jag städade i går. Det tog (som vanligt) längre tid än jag planerat. Det kan i sin tur bero på att jag gjorde fynd bland mina papper. Seglora Smedja fyllde fem år i oktober 2013. Där togs vinkeln mellan luftströmmens riktning och segelprofilens korda ut för att undvika avdrift. Men det var också en artikel som utmanade våra ömmaste känslor när frågan stäldes rakt på sak: "Många har undrat hur Ewa Lindqvist Hotz och Helle Klein har orkat när kritiken varit orättvis och ibland kränkande."

Som alla kan förstå blir svaret att detta beror på att de står i debattens centrum i den kyrkliga sfären.

Trons vittnen träder fram. Caroline Krook är glad över att hon som biskop fick vara med och hjälpa Seglora smedja i starten. Gudrun Schyman är också klar över smedjans betydelse. För att inte tala om min gamle vän och kamrat Tomas Lindbom, som i artikeln kallas Lindblom men det får han leva med. Han sådar in i framtiden: "Seglora smedja kommer att fortsätta att vara en viktig röst när medierna i samhället ska granska Svenska kyrkan."

Hans Ulfvebrand har ledarskapserfarenhet sedan 21 år, 24 nu alltså, och fann Seglora smedja vara en angelägen röst. Seniorbiskopen Lennart Koskinen hade också något att säga. "Arbetet är för viktigt för att begränsas till en eller några få församlingar." Det var vackert sagt.

Pastor Arne Carlsson, som intervjuat, deklarerar närmast högstämt: "Vi är med i en förändring där vi inte accepterar redan vedertagna värden och bindande strukturer."
Bättre kan det knappast sägas, väl.

Om det inte vore för det där med att Dagens Seglora knappast är dagens och att de storståtliga appellerna om att Kyrkans Tidning skulle utmanas sjönk ihop till om inte intet så dock föga. Ska vi inte tala om rep i hängd mans hus? Nä, då talar vi om Riksrevisionen i stället. Övergången är inte konstlad. De som pytsat in pengar i Seglora kanske borde ställa frågan vad som levereras och vad som utlovades bli levererat. Tid för lite riksrevision?

I går hörde jag Inga-Britt Ahlenius i Sveriges Radios Studio Ett. Det var en "Herre, nu låter du din tjänare fara hädan i frid"-upplevelse. Så hade jag också tåligt väntat på att Ahlenius skulle intervjuas. Hon talar sanning nämligen. Nu fann hon inte riktigt ord för den häpnad över flärden i världen och tingen däri hon drabbats av.
Korruption är ordet som svävar över alltihop och det på ett sätt som omvärlden noterar. Avgångskravet är självklart, förstår jag. Men först efter Almedalen orkar media ta sig denna praktskandal an.
Är Almedalen inte så mycket en demokratisk arena som en våt snuttefilt över demokratin och allvarligt politiskt sysslande med väsentligheter. Som korruption eller besked om små kompiskretsar som tar statsförvaltningen om hand?

Vad mäktar nu Konstitutionsutskottet? Det ska bli intressant att se.

Ska det ändå revideras kom siffrorna för utträde ur Svenska kyrkan efter mediegranskningen. Plus 10 000 om man ser till utträden och minus 10 000 om man ser på Svenska kyrkan.
Det nya är att de som är i min generation lämnar.
Detta ska hanteras genom att stiften hjälper församlingarna att få bättre rutiner, det som alltid är byråkratlösningen på alla problem. Gud hjälpe om detta blir insatsen! I stiften finns icke den ackumulerade kompetensen - mer än som en stiftens självbild. Men avslöjande är det för den syn på församlingarna som finns ovan där.

Jag läser och funderar.
Det heter att "kyrkans verksamhet bygger på förtroende, en upplevelse av att kyrkan finns där jag finns, att den står upp för sunda värderingar och bidrar till ett gott samhälle". Oss emellan, för detta behöver jag faktiskt inte Kyrkan.
Jag upplever förstås inte att kyrkan finns där jag finns (den har rationaliserats och internaliserats, dvs är fullt upptagen med sina egna sysslor). Sunda värderingar? Bidrar till ett gott samhälle? Men vart tog Jesus, evangeliet, frälsningen bort från denna onda värld egentligen vägen?
Det är läge för revision.

"Ju mer personligt bandet är mellan församling och medlem är, desto stabilare relation", heter det. Men är inte församlingen just medlemmarna?
Är "församling" numera att förstå som något annat - en förvaltning eller en producentorganisation - som ska församla mig genom ett personligt band. Med vem? Kyrkokamrern? De anställda?

När jag vaknade tidigt i dag på morgonen funderade jag över om den extra höga utträdessiffran betyder att den normala siffran för utträden nu har flyttat upp till en högre nivå. Inte 13 300 varje månad men 5-6000?
Utträden kanske inte är så mycket protest som en insikt att jag ska inte vara med och betala till "det där som dom håller på med", dom som kallas församling och vill etablera en stabil relation med mig....? Det vill ju också de som ringer i tid och otid och erbjuder prenumerationer, ekonomisk rådgivning och allt vad det är.

Ahlenius, säg ifrån!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar