torsdag 31 mars 2016

Hoppelihopp

Det talas mycket om hoppet nuförtiden. Det är väl på ett sätt begripligt. Men jag undrar vad ordet egentligen står för.

Jag fick höra att "hoppet korsfästes" och så var det en lördag där hoppet  tydligen stod och vägde, men på söndagen var det hopp igen. Frågan var vad vi får hoppas på och det konstruktiva hoppet skulle odlas och så skulle vi bli människor som bärs av mod och hopp och detta är något allmänmänskligt. "Hoppet är att vara buren av mening oavsett hur det går", hette det också.

Det blev så mycket hopp att situationen blev mig besvärande.
För mycket och för lite skämmer allt. Och i det här fallet torde det vara svårt att förstå vad hoppet egentligen är. Hade det sagts att Guds Son korsfästes, lades i graven och uppstod och därmed förde fram liv och oförgänglighet fram i ljuset, hade jag fattat och förstått att något nytt redan inträffat. Här är väl ett problem. Hoppas ut i det blå, det kan man göra. Men hålla fast vid gjord erfarenhet och dra ut denna erfarenhet i evighet är ett väl så konkret uttryck för vad det kristna hoppet är. Blir det inte för andra söndagskolgossar och söndagskolflickor lite konstigt att det sällan talas om Jesus Kristus och dras konsekvenser för ett eventuellt hopp utifrån honom?

Är det Moltmanns Theologie der Hoffnung som nu kommer stort?
Biskop Nygren övertygades inte av Moltmann, inte hans fru Irmgard heller. Biskopen läste och fick tillkalla hustrun i ett försök att få mening i orden. Det gick inte. Men biskopen hade i alla fall gjort ett försök. "Jag ville ge också de små en chans", som han maliciöst uttryckte förhållandet på Miklagård i Lund. Berättelsen är sann. Jag har själv hört den av en som berättat den. Prosten Frithiof i Ljungby, nämligen. Han var där!

Lars Thunberg skulle på begäran föreläsa om Moltmanns teologi i Uppsala Missionskyrka. Runar Eldebo redigerade sedan introduktionen till Moltmanns teologi, Moltmann och hoppets tecken, Gummessons, Stockholm 1978,
Thunberg kunde till sist inte hålla sig: "Moltmanns kyrkosyn är starkt reformert".  (aa s 52) Uppståndelsen är verklig för Moltmann men inte verklig här och nu utan "bara just som tecken, som en uppenbarelseform för det kommande." (aa s 52). En annan syn på sakrament och mystik kan ge mer än Moltmanns syn, antog Lars Thunberg (aa s 52).
Kan en nyckel för att förstå talet om hopp vara just Moltmann och kan det visa sig att talet om hopp brister just därför att det sakramentala och mystiken inte spelar någon avgörande roll? Hoppet blir något i framtiden, inte närvaro nu.

Är den kritiska fråga som bör ställas inför allt tal om hoppet denna, undrar jag. "I det som sägs, vad sägs om Jesus Kristus? Inte bara om Jesus, inte bara om Kristus utan om Jesus Kristus. Om ingenting sägs, sägs också något. Pröva tanken.

Jag läser andra texter i samtiden.
Ni kan få tre meningar, hopsnickrade av en kontraktsprost. Jag anger förhållandet för att ni ska förstå att det är nivå på det hela:
"När mörkret är som mörkast återstår bara uppgivandets frihet i väntan på vändpunkten."
"Vändpunkten anas i mellanrummet genom svindlande öppenhet för att fröet kan börja gro."
"Uppståndelsetron är inte faktisk - den är levande! Tro inte på dem som försöker hävda motsatsen."

Kan det hända att man längtar efter professor Hedenius eller docenten Lidforss? Återkommande! Det är faktiskt liyte synd om dem att de är döda för detta hade de förmått uppskatta. Det är vackert men riktigt vad det betyder, kan ingen förstå. Det öppnar upp ett mellanrum för tolkningar. Dr F har försökt utröna vad det där "mellanrummet" som det blivit så populärt att tala om egentligen är.  Det var förspilld möda. Är inte mellanrummet just som mellanrum odefinierbart och därmed obegripligt. En känsla men inte en tanke? Uppståndelsetron är inte faktisk - den är levande

I går utförde jag och arvingarna /inte dansbandet!/ lite praktiskt arbete å lantegendomen med  Husqvarna 240 och Stihl röjsåg. Sågbyxorna och hörselkåpa på garanterar möjligheter till ett rikt inre liv. Bullret avskärmar. Jag gick där och tänkte på hoppet och mellanrummen och på hur något inte är faktiskt men levande och så försökte jag fatta vad det betyder att jag inte ska tro på dem som försöker hävda motsatsen, dvs att uppståndelsetron är faktisk men inte levande. Kan det vara så enkelt att vi egentligen möter en kyrklighet som vet att möta samtidens förvirrade medelklass?

Det är ju medelklassen som pressas tillbaka i kristiderna. Den måste söka en förlorad identitet, en som präglats av framgång när framgången bryts och det politiska livet blir förvirrat och skrämmande. Ebert i 1920-talets Tyskland och Löfven i 2010-talets Sverige, alltså. Det är då det talas hopp i allmänhet ,för det är ett hopp för allmänheten. Jesus blir för mycket. Hopp blir en lagom kategori. Med några alerta kommunikatörer och med inlägg på twitter kan budskapet förmedlas. Det är bara att stå på med vittnesbördet om det hopp som världen skriker efter.

Men skriker den efter det kristna hoppet - eller efter hopp?
Är skillnaden den, att det kristna hoppet gestaltas här och nu sakramentalt därför att Jesus Kristus kommer till sockenkyrkan söndag förmiddag (kyrkklockorna kallar) och finns efter sitt löfte hos oss där två eller tre församlats i hans namn men det som kallas "hoppet" till sist bara är en besvärjelse att det ska gå bra eller bli bättre framöver? Jag ska tala med min vän doktor F om saken. Han är ett sammanhang på spåren när han tolkar samtidsteologin: effekterna av Kristus-händelsen går att beskriva med positivt laddade allmänbegrepp, elastiska och öppna för tolkningar. Så är det nog

Men jag funderade mer dystert än så.
På twitter besvarades frågan "Vad gör prästen när det inte är gudstjänst?" Nu får ni hela svaret: "Fina svaret: Allt möjligt, ffa möten med människor. Vissa dagar: svarar på mail. Men allt i bön."
Det var ett fint svar, men inte sant. Det är inte lätt det där med bönen i allt som en präst sysslar med.
Har vi hamnat i en kyrklig situation där det fina har företräde framför det sanna?

Eller bottnar dysterheten inte i nåden utan helt enkelt i gårdagens möda.
Jag sjunger ogärna denna morgon "Huvud, skuldra, knä och tå" och gör rörelserna därtill...

onsdag 30 mars 2016

Kättaren Luther

Den som vill ,går förstås till kyrkligdokumentation.nu för att hitta Överklagandenämndens utslag, det där jag fick besked att något beslut inte överprövas. Och den som tycker att blogginläggen är långa, kan hänvisas till Dagens Sandahl. https://twitter.com/Sandahlcitat

Själv har jag läst ut Volker Reinhardt, Luther der Ketzer. Rom und die Reformation. Verlag C.H. Beck, 2016.
Den boken ger perspektiv, när jag på Facebook ser en präst som konfirmerats och upptagits i den romersk-katolska kyrkan hälsas "välkommen hem". Det är allt ett konstigt "hem" som prästen ifråga aldrig varit hemma i, aldrig haft eukaristisk gemenskap med och så, men som likväl är ett hem. Och det är historiskt sett ett märkligt hem som inte kan ta hand om sina barn. Det är detta Reinhardts bok belyser. Jag triumferar inte över den påffuiska uschlighet som beskrivs i boken, men jag inser arkivstudiets nödvändighet och värdet av kompletterande förståelse.

Reinhardt är historiker med renässanstiden som specialitet. Han har gått till arkivmaterialet för att ta reda på hur Rom agerade när den tyska reformationsrörelsen satte igång. Det är en deprimerande och uppmuntrande läsning om hur en maktapparat utifrån stabila fördomar agerar. Då som nu, alltså. Tänk er de italienska renässansmänniskorna i mötet med de grovhuggna tyskarna så fattar ni Reinhardts poäng. Det är två kulturer som kolliderar. Reinhardt har läst nuntiernas berättelser om Tyskland och en uppsättning akter och depescher. Det är en aktningsvärd insats även om han kunnat hitta allt detta i utgivna böcker.

Vi kanske skulle starta en katolsk sympatirörelse med Luther - för visst var det egendomligt med den italienska väktarstab vars angelägenhet var att mässor skulle firas snabbt och prästen kvickt skulle bort från altaret för att bereda plats för nästa. "Passa, passa!"
Luther ogillade detta oandliga jäktande med det heliga. Och då behöver vi inte bråka om prostitutionen i Rom eller om påven Alexander VI och hans älskarinnor eller ens om nepotismen i Rom
Förmår jag rätt översätta Martin Luthers reaktion när han såg Michelangelos bilder i Sixtinska kapellet - "Pfui, Teufel" - med ett äktsvenskt "Fy Fan!" -? Till detta kommer också krav på förnyelse och idoga försök att förnya, ansatser som effektivt kan stoppas av prelater inom systemet. Välkommen hem till Rom, Martin Luther!

Fattade man inte i Rom? Några såg och förstod.  Leo X varnades år 1516  av Girolamo Aleandro, en humanist i tjänst hos kurian, för att en storm hotade i Tyskland där människor väntade på en agitator och paroller att stå upp för. Men i krislägen utan en påve med teologisk fackutbildning, en som uppträder som en renässansfurste, kan kyrkosystemet inte ta upp utmaningen från en sådan som Luther.

Teserna från 1517?
"Det är uteslutet att Leo X själv skulle ha läst teserna som professorn i Wittenberg skrivit. Sådant hade en sådan mångsysslande maktpolitiker med betydande underhåll(ning)sbehov inte tid med. Hans teologiska utbildning - han var inte prästvigd när han valdes till påve - hade knappast räckt för att han skulle fatta höjden och djupen i Luthers polemiska text." (aa s 69, jag vitsar till begreppet Unterhaltungsbedürfnissen).

Jakten på Luther börjar när han skrivit de 95 teserna. Han är medveten om vad hans fiender håller på med.
Luther vänder sig då med ett brev till Leo X och klagar över att han beskylls för att vara kättare, avfälling och förrädare. Det blev föga av detta. Vi förstår varför. Rom reagerade mot att Luher inte respekterade hierarkin och gillade knappast hans ifrågasättande stil. Luther trädde påvens ära för när. Sådant är känsligt - inte bara för påvar. Italienare är känsliga. Men för Luther var italienarnas krav på bevisad heder bara decorum, en fasad. Luther stod upp för Tysklands ära. Han stod fram som den som förde Tysklands talan i en konflikt sedan mer än ett halvt århundrade, där kurian med arrogans avvisat de tyska kraven. Det handlar inte bara om teologi när det blir konflikt.

Jag drar inte alla resonemangen.
Lösningen på konflikten blir ett krav på ett koncilium för att lösa uppkomna problem. Det vill inte Rom. Inte på villkors vis. Ett sådant koncilium, vilken form det än skulle ha, är en fara för påvedömet. Önskemålen bemöts med taktisk tystnad.

Vad drar vi för slutsats nu då?
Vi kanske ska ta upp de 95 teserna och börja samtalet om reformationsepoken där? Hade Luther så fel? Vad är maktpolitik och vad är strävan att förstå och göra Guds vilja? När läste ni teserna senast?  Fattar ni finesserna bättre än påven Leo X? Vad går att begripa av en tilltrasslad konflikt, som faktiskt på väsentliga punkter borde vara lättare att sakligt ta i när stridsdammet lagt sig? Striden om rättfärdighetsläran har vi kunnat fundera mer över genom ett par samtalsgrupper och denna grundbult i konflikten tycks rimligt hanterad nu. Vad ska det få till följd?

Vi ser präster gå till Rom. Jag gillar det inte. Det är privata lösningar på gemensamma problem och den som går lämnar andra kvar. Jag gillar det inte, men dömer inte. Många av konvertiterna håller jag av. Somliga konvertiter funderar jag över. Var det inte roligare för dem att konvertera och bli fina än att hänga med vanliga lite okunniga och fördomsfulla församlingsbor? tänker jag. Docenter kanske lever ett roligare liv än komministrar på landet? En uppsättning konvertiter har aldrig ställt de jobbiga frågor som följer när man ser Roms sätt att hantera 1500-talets konflikt - och känner igen en maktapparat och dess Formulär 1A. Jag menar att det är teologiska basfrågor vi måste tillbaka till, inte minst som jag i vittnesbörden på Facebook och Twitter ser en liturgisk praxis i påskfirandet som borde kräva en annan och djupare teologi om allt inte bara ska bli yta.

När allt kommer till allt var dock Martin Luther lärd och mer än så. Han var mer katolik än många som kommer på att de nog borde konvertera. Luther var nämligen det de vill bli. Katolik. Romersk katolsk. Så i valet mellan två katoliker, Luther och Leo X - vem väljer ni?

tisdag 29 mars 2016

Luthers judehat

Jag hoppas ingen glömt vad jag skrev om Lakers. Två förlustmatcher och så är Linköping bortlurade. Nu är Lakers i semifinal mot Skellefteå. Den som trodde att min bedömning var felaktig bara för att jag lärt mig av Bagdad-Bob, får fundera.

Eskil Franck skrev att Luthers judehat inte är något att fira i Sveriges malligaste morgontidning.
http://www.dn.se/kultur-noje/luthers-judehat-inget-att-fira/
Det enkla svaret är förstås att det är inte detta som ska firas. Det är inte ens kyrkosplittringen för 500 år sedan som firas. Svenska kyrkan måste dock erkänna och hantera reformatorns råa antisemitism, menade Franck.

Eskil Franck kvalar nog in i den orwellska klassen "somliga grisar är mer jämlika än andra", för hans bestods ett svar i samma tidning under rubriken "Luthers antisemitism måste vi ständigt göra upp med".
http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/luthers-antisemitism-maste-vi-standigt-gora-upp-med/

Jag funderade på hur mycket tid denna fråga ägnats i min teologiska utbildning och kom fram att just detta knappast fokuserats. Jag läste inte skriften Om judarna och deras lögner förrän jag i vart fall fyllt 50. Den kom på svenska i början på 1940-talet och gavs ut på ett nazistiskt förlag i Göteborg. I det kyrkliga tycks den inte ha varit så viktig - och i det som gäller för Svenska kyrkan var inte Luther den llt avgörande för de svenska reformatorerna, som varit i Wittenberg, drev reformationsverket utan överdrivna referenser till Dr Luther. Lutherrenässansen är ett 1800-talsfenomen. Det kan vara bra att minnas.

Jag ville emellertid minnas att detta med Luthers antisemitism är en komplicerad fråga, så jag gick till bokhyllan.  Där stod Ingemar Öbergs bok Luther och världsmissionen, Skrifter utgivna av Institutionen för systematisk teologi vid Åbo Akademi, Åbo 1991, och Öberg tar sig an frågan sid 426-556. Öberg är ute efter att klargöra vad texterna faktiskt säger, inte bara hur de uppfattas. Jag ska inte dra resonemangen. I korthet finns de också hos Tom G.A. Hardt i artikeln Luther - varken antisemit eller furstelakej. Nya Väktaren 1983 nr 5, s 70-74.

Först komplicerar Hardt frågan om vad som är anti-judiskt och vad som är antisemitism.
Luther polemiserar mot en grupp med vissa läror, inte mot en ras. Om en jude blev döpt var han i princip likvärdig med andra, menar Hardt. Och Luther hade en positiv inställning till judendomen - läs utläggningen av Magnificat, Marias lovsång, 1521. Vi ska inte umgås så ovänligt med judarna. "Vem vill bli kristen när han ser kristna umgås så okristligt med människor?" Jesus Kristus är född jude och medeltidskyrkan har behandlat judarna "som hundar och inte som människor" för att citera Luthers skrift Att Jesus Krist är född jude (1523). Luther framstår inte riktigt som antisemit eller judehatare.

1543 kom skriften Om judarna och deras lögner. Hardt påpekar att Luther delar bedömningen att fursten har ansvar för enhet i religionen i hans land. Det gäller också lutheranerna. Alla oliktänkande kan tänkas behöva ge sig iväg om fursten är av en annan religion.Tänka kan var och en göra, men det offentliga utövandet av religionen kräver anpassning. Det finns väl somliga som i det grundläggande kan känna igen hållningen. Cujus regio, eius religio. Borde Svenska kyrkan ta avstånd från den principen nu, månne?

Luther skriver också att privat får ingen göra någon illa. Det är överhetens sak att hantera denna främlingsgrupp, underställda främlingslagar i 1500-talets Tyska rike. som denna grupp är.

Luther anklagar judarna för att ockra. Det är samma kritik som han riktar mot handelshuset Fugger eller mot de påvliga nuntierna. Överheten borde köra iväg ockrarna för de är brottsliga och samhällsfarliga, menar Luther. Det är inte det antijudiska som är motivet. Motivet är en principiell uppfattning om ocker.

På samma sätt, menar Hardt, är det med Luthers kritik av judarnas pretentioner att vara herrar. Det handlar om den dåtida rabbinska teologins messiasföreställning, där en judisk Messias skulle triumfera över hedningarna och ta över den politiska makten - också i kurfurstendömet Sachsen. "För Luther låg i detta lika mycket samhällsupplösning som någonsin svärmarnas tusenårsrike i Münster" (Hardt s 73) Luthers hållning är inte speciellt antijudisk.

Jag tror det anförda räcker för att visa att frågan om Luthers antisemitism är mer komplicerad än den framställs.
Antje Jackelén skrev i Svenska Dagbladet den 24 januari: "Synderna är tunga. Luthers vedervärdiga ord om judar har bidragit till ett förödande judehat."
Stämmer verkligen detta? Det var som sagt ett nazistiskt förlag som gav ut den lilla boken i Sverige och det var under kriget. Har boken spelat någon roll i kyrkolivet? Jag undrar.

I Tyskland då?
Nazisterna kunde använda den, men det sägs att Hitler avvisade Luthers antijudiska hållning därför att den inte var antisemitisk nog. Jag vet inte och alltså får jag läsa på i Mein Kampf, kapitel 11, Folk och ras, del 1. Det är den del som Hitler skrev under fängelsevistelsen och som Hägglunds senast gav ut i Sverige år 1992 är det. Den nya tyska och noga kommenterade utgåvan har jag inte.

Hitler tar inte upp Luther. specifikt och inte hans antijudiska skrift. Däremot är det, menar Hitler, de tyska 1500-talsfurstarna fel att den tyska nationen inte slutgiltigt tog sig an den judiska frågan. (aa s 279) Det går lätt att förstå varför. Hitlers antisemitism är artskild från vad Luther skriver.

Logiken hos Adolf Hitler är svåröverträffad.
Om det finns en vänlig jude så beror det på att juden förställer sig listigt, om någon blir kristen är det också förställning och om Frankfurter Zeitung kallar Zions Vises protokoll ett falsarium så bevisar detta dokumentets äkthet. (aa s 276)
Ni förstår själva. Med en sådan logik kan vad som helst inträffa. Ett världskrig t ex. Lutherskt är det inte. Man behöver inte ha läst Mein Kampf särskilt eftersinnande för att se det.

Luther kunde inte lyfta sig själv ut ur sin samtid. Lika lite som vi. Men vi kan ta oss tillbaka till hans tid för att förstå. Metoden kallas "historisk-systematisk". Det betyder inte att vi måste gilla, men ska vi ogilla, bör vi först förstå.

Tillbaka till Eskil Franck, den före detta prästen och prästutbildaren. Hur kommer det sig att en drapa av honom får kyrkokansliet att ställa sig på tå eller böja sig ödmjukt (välj bild själva)?
För mig ter sig detta lite egendomligt.
Det finns många andra invändningar som förs fram som ingen bryr sig om att ta upp. Men denna? Francks fråga hur den lutherska traditionen i dag vill hantera Luthers tydliga råd är väl inte särskilt begåvad? Svaret i Sverige blir väl att råden hanteras som vanligt. De följs inte. De flesta hade inte ens läst dem och boken var svår att få låna på biblioteket, försedd med giftstämpel som den var.

Då tar jag inte upp frågan om Francks behandling av dissiderande studenter i den praktiska prästutbildningen, men den kanske ska kallas det Luther rekommenderar? "Sträng barmhärtighet" Eller räcker beteckningen "ideologisk kyrkokontroll"?

måndag 28 mars 2016

Bloggspecial

Kan Ekot ha en special om Kyrkan och pengarna, kan Bloggardag ha en special också.

Jag lyssnade på de dryga 9 minuter som programmet tog. Vad fick jag veta?
I mitten på 2040-talet lämnar den sista medlemmen om det fortsätter som nu.
Det är en syn på statistik som sociologer brukar använda när de ska göra spex eller firmafest, tror jag.

Vad är det medlemmen, de sista, lämnar?
År 2028 avläggs det sista gudstjänstbesöket, fick vi också veta.
Riktigt vad Svenska kyrkan ska ägna sig åt efter 2028 framstår som gåtfullt om nu gudstjänsten är själva grundidén. Och det är det väl.

På 15 år har Svenska kyrkan tappat en miljon medlemmar. Rätt många har dött.
Samtidigt, och det berättade Erica Brundin, finn det en ökad efterfrågan från myndigheter och regeringskansli men också från enskilda, ty fler ber om ekonomiskt stöd och socialsekreterare skickar dem till Svenska kyrkan.
Ökad efterfrågan?

Nu fick vi ett dyster radioinslag om Svenska kyrkans ekonomi.
Jag övertygades inte.
Men det var bra att saken inte bara handlade om pengar utan beskrev gudstjänstlivets totala kollaps om tolv (12) år.
Det finns kanske mer att tala om även om jag är svag i matematiken.
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/698015?programid=4540

Glädje trots allt - glädje i allt

Aftenposten den 23 mars bar syn för sägen.
Nyheten var att flertalet medlemmar i Den norska kyrkan inte är kristna. Det betyder på vanlig svenska att de inte definierar sig som kristna. Jag fruktade ett slag att dopet omintetgjorts. Det var inte så. Förhållandet var det vanliga,  att de flesta inte tar sitt dop till vara. Och kristen är man, när tidningsmakarna definierar, om man är frikyrklig närmast. Vi visste sedan tidigare, att detta är väckelsens onda efterbörd. Den tog kristendomen från folket och gjorde tron till något som passar i bedehusmiljøet. Så kreeras en nyhet i Norge. Också.

Uppställningen i Aftenposten kommer sig av statskyrkodebatten i Norge.
I maj månad ska Stortinget behandla lagförslaget att Den norske kirke ska bli eget rättssubjekt., dvs stat och kyrka ska åtskiljas. Därför blickar tidningen mot Sverige och intervjuar Antje Jackelén. Det blir nästan lite reklam för Frimodig kyrka, för Antje har "frimodig båret biskopkorset" i nio år. Hon beskrivs som "en akademisk tungvekter" och det meddelas att "hun er oprinnelig tysk". Hon har över 14 000 följare på twitter därtill.

Tidningen vill veta vilken politisk roll en självständig, luthersk majoritetskyrka bör ha och får svaret att "vi skal være upolitiske", men hålla fast vid en diakoni som utmanar oberoende av vilken regering som styr landet.
Jag hajade till - för i Sverige heter det väl oftast att kyrkan ska vara politisk men inte partipolitisk. Hur ska det vara egentligen? Opolitisk eller politisk?
Kyrkan har inte deltagit i några demonstrationer "men nær rasister har demonstrert har vi vist vår motstand og vår støtte for menneskeverdet ved å ringe i kirkeklokkene enkelte ganger".
Jag blev lite överraskad av begreppet "vi" i sammanhanget.
När diplomatdelegationen kom till Lund år 1968 och skull se domkyrkans medeltida ur från 1800-talet, sjöngs "We shall overcome" - men det var alls inget "vi" som sjöng utan "dom". Och några av "dom" dömdes också och betalade böterrna.
 Det gjorde inte Svenska kyrkan. Inte "vi" alltså...

Antje får en fråga om hur det faktum att hon "ble valgt til biskop i Lund samme år som smarttelefonen inntok verden" har påverkat henne, "en lærd teolog som har tenkt mye om tid?"
Antje svarar att de social medierna är viktiga för kyrkan eftersom de "gir oss nye muligheter å kommunisere med ulike mennesker. Vi når frem till folk på andre måter og vi kan gjøre oss hørt i samfunnsdebatten på en annen måte, vi kan være med å skape et ekokammer for kirken. Selv har jag likt godt å tvitre."

Ett råd har Antje att ge Den norske kirke:
"Tenk nøye over prestens rolle og oppgaver, hvem skal ansette prestene, skal det være lokalit i sognen eller på bispedømmenivå?
Det här var ett intressant råd i en fråga som Antje inte riktigt komplicerat i den svenska debatten, där den tagits upp av biskop Tyrberg (att förtiga den reservation som fanns när förslaget om lokalanställda präster lades...)

Nog ska vi vara glada över att ha en ärkebiskop som kan beskrivas inte bara som en akademisk tungviktare utan också som lärd teolog.
Men det styr över till hennes bekännelse i Dagens Nyheter om hennes familjs bruna förflutna, det hon bearbetar som skuld.

Jag tycker att Antje borde gå fri från förebråelser.
Hon är född tio år efter kriget. Men med den uppseende "Schulderkenntnis" som hon bestod DN, tyckte jag att jag borde gå fri från de konstruktioner av bloggläsandet (några dagar), där jag anklagades inte bara för att ha skrivit "en rad kvinnofientliga och nazianspelande inlägg" (en anklagelse om en rad kvinnofientliga inlägg togs aldrig upp till prövning, märkligt nog, trots att det i ytterligare en anmälan talades om att det på bloggen finns "bevis på hans motstånd och hans kränkning av kvinnliga kollegor") utan också för att jag antytt (???DS) "att man med nazistliknande metoder tillsatt en kvinnlig ärkebiskop". Det var ett rent påhitt från anmälarnas sida, som jag avvisat som osakligt och illvilligt - men det påståendet gick domkapitlet och Överklagandenämnden tydligen på.  Inte heller det jag påstods ha insinuerat, "ett samröre med Alexander (ska vara Aleksander, DS) Radler, tysk stasiagent", togs upp. Märkligt det också, väl? Merkwürdig!

Jag menar: vad skulle kunna vara mer kränkande än att påpeka ärkebiskopens bruna sammanhang,  det påpekande som hon själv, men inte jag, gjort? I mitt fall var det tyska ord som gavs konnotationer och alls inga kränkande påståenden. Dessa tyska ord med konnotationer gav en Toivo Jokkala " en väldigt dålig smak i munnen". Fysiologiskt ter sig detta också egendomligt. Eigentümlich. Nästan lika egendomligt som hans deklaration att hans svärfar var kyrklig och därför skulle tydligen Jokkala anmäla...

Jag begärde, som redogjorts för, överprövning av beslutet.
Överklagandenämnden har avgjort och slår fast att ansökan avslås. Ärkebiskopens egen redogörelse utgjorde inte "synnerliga skäl", förstår jag. Fast jag förstår nog egentligen inte.
ÖN 2016/13

Vi tar det igen:
Det jag skrev på bloggen var "klart kränkande och mycket olämpligt". Nu bör det frågas "klart kränkande av vem och mycket olämpligt för vem?", men det gör vi inte. ÖN fann (ÖN 2014/33) att jag genom mitt "agerande  har överskridit den gräns för yttandefrihet som vigningen till präst för med sig." Nu är detta trams. Det finns vid prästvigningen ingen sådan inskränkning av det som gäller för medborgare i Sverige. Enda inskränkningen är brott mot tystnadsplikten - och det har jag hittills inte anklagats för.

"Texterna har också i avsevärd mån skadat det anseende en präst bör ha."
Hur vet man det? Efter blogginläggen har jag valts både till kyrkomöte och som ersättare i kyrkostyrelsen samt därtill till medlem av stiftsstyrelsens strukturutskott, andra förtroenden att förtiga. Kan "anseende" vara en katogori frikopplad från förtroendeuppdrag, så att också oansenliga kan få sådana uppdrag? Eller kan det vara så att begreppet "anseende" i detta fall är utomordentligt subjektivt och kyrkopolitiskt styrt?

Självfallet tar jag i någon mån, dvs den mån som kan efterfrågas, avstånd från alla antydningar om att kyrkorätt i Svenska kyrkan skulle vara kyrkopolitisk justis. Men blir jag motsagd på den punkten, ska jag överväga frågan ytterligare.

Tillbaka till texter på sociala medier, de som Antje tycker är viktiga för Svenska kyrkan.
Det är bra.
När Antje tog studenten i sitt Vaterland gällde den ordningen att politiskt olämpliga inte fick vara brevbärare, t ex. Det var en ordning som jag såg som orimlig, men i Västtyskland var den alltså rimlig, stadfäst i lag. Vi frihetliga avvisade de tyska munkorgslagarna och krav på lojaliteter. Vi slog vakt om demokratiska fri- och rättigheter.
Jag tror inte att Martin Luther togs upp som exempel. Det hade kunnat göras.

Det var med 1500-talets nya sociala medier en mediestrateg som Luther kunde få ut reformationsbudskapet och med tryckpressens hjälp kallade han renässanspåvarna både det ena och det andra. Naturligtvis försökte det kyrkliga styret tysta honom, men det tänkte jag skriva mer om framöver. Antje har rätt. Sociala medier är viktiga för Kyrkan. I alla tider. Så viktiga att de som skriver olämpligt ska ges skriftlig erinran. Och tänker man på Luther är en skriftlig erinran att komma undan rätt enkelt.

Nu ägnar vi oss åt fortsatt påskglädje.
Efter påsk kan det mesta bara bli roligt.

söndag 27 mars 2016

Sannerligen

Sannerligen - verkligen - är Kristus uppstånden.
Så hälsar de kristna varandra med ett revolutionärt konstaterande. Saken gäller inte bara att förklara teologiskt finlir. Saken gäller att proklamera förändringen och förklara hur den blivit möjlig. Guds Son blev människa, född av jungfrun Maria. Han drog allt för sina lärjungar och så hände just det han förklarat, det som de inte fattade förrän det verkligen hänt och han förklarat sammanhanget en gång till.
Han avrättades, men på tredje dagen blev han levande igen.
Döden dödades.
Kvinnorna vittnade, apostlarna förkunnade, människor kom till tro och i Kyrkan förvaltas Ord och Sakrament, Guds redskap, som drar människor in i det nya livet. Det är på riktigt. Graven var tom och människor mötte den levande Herren. Allt var på riktigt. Allt är på riktigt.
Detta är vad Kyrkan förkunnar. Beskedet kallas "Påskens evangelium"!

Nu ska Kyrkans Tidning vinkla nyheter positivt, har jag förstått.
Styrelsen lär ha fattat beslutet. Alltså blir det en positiv nyhet att 75.5% av prästerna instämmer i stort sett i svarsalternativet "För mig innebär orden om Jesu uppståndelse att Jesus uppväcktes av Gud, och att hans döda kropp fick liv så att han kunde lämna graven."
Det mer dunkla svaret "instämmer i viss mån" avger 15.1%. 5.8% svarar "mycket tveksam" med 3.6% inte alls instämmer.

Biskop Ragnar Persenius tycker detta är ett bra resultat. Så är han väl ordförande för den styrelse som gärna vill se nya och positiva Kyrkans Tidning. Ingen ska lägga märke till att normalsvaret i en kristen kyrka skulle varit 100% - för detta är vad firman tillverkar.

Grafiken har framställts av TT/Nyhetsbyrån. Kommunikatörerna på Kyrkans Hus såg tydligen till att få ut undersökningsresultatet till allmogen.

Det finns ett annat sätt att fråga i undersökningen.
"Orden om Jesu uppståndelse skall inte uppfattas bokstavligt. Jesus dog, men berättelsen om honom och hans liv lever vidare."
71.9% instämmer inte alls, 14.1% svarar "mycket tveksam", 9.4% instämmer i viss mån och 4.6% instämmer i stort sett.

Sju av tio präster tror vad Kyrkan alltid och överallt trott om uppståndelsen och kan på förfrågan stå för det. Nu kan en Marcus Borg, introducerad av KG Hammar, tas till intäkt för att det finns ett nytt, framväxande paradigm med plats för det metaforiska. "Vi kan inte formulera en universell kristen tro som gäller för alla tider", som någon, som inte läst Borg men gärna talade om hans bok, gillande sa. Hållningen i Judas brev, en av Kyrkans heliga skrifter, är en annan. Vad jag försöker antyda är att siffran 75.5% kanske kommer att sjunka. Skulle vi reformationsåret mer tala om transformationsåret och den process som transformerar kristen tro till religion?

Den okroppsliga kristendomen fascinerar.
Den blir esoterisk, förstås, och styr bort från materialiteten. Den kallar sig sakramental, men det är en sakramentalitet utan materialitet. Och vad är det då egentligen fråga om? Njutningsmedel för medelklassen? Det är väl rätt uppenbart att det finns präster som gärna tillhandahåller detta immateriella njutningsmedel.

Hamnar jag på hemmet eller långvårdsavdelningen, vill jag inte bli utrullad till andakter.
Jag vill inte, sjuk och svag, möta en leende lallande präst som talar om berättelsen om Jesus men inte om Jesus.
Men om det finns en präst som bekänner Kyrkans tro?
Då får han titta in till mig på rummet och fira mässa.

Det finns i teologihistorien intellektuella giganter. Augustinus, Thomas av Aquino, Albertus Magnus hör till en intellektuellt byggande gemenskap tiderna igenom. Denna intellektuella gemenskap bekände uppståndelsens faktum.
Så dyker det upp präster i vår tid som vältaligt lägger ut något annat, ty de är religionsvetenskapligt utbildade. Det de kan av teologi skulle rymmas under lillfingernageln på Luther, Melanchton eller de kappadociska fäderna.

Den konstruktiva frågan till präster lyder:
"Och var, pastorn, befinner sig Jesu kropp nu?"
Det är en lika avslöjande fråga som frågan till dem som menar att muslimer och kristna dyrkar samma Gud:
"Och vad heter Allahs son?"
Ställ frågorna som ett bidrag till underhållningsbranschen, för det hela kan bara bli underhållande.

Vi som inte riktigt går på detta, som är något annat, etwas ganz anderes, kan i påskens glädje lugnt konstatera, att det särskilt i påsktid är ynkligt att höra löss hosta och högljutt hälsa varandra:
- Kristus är uppstånden! Halleluja.
- Ja, Han är sannerligen uppstånden! Halleluja.

Detta är min tro. På den tänker jag leva och dö.


onsdag 23 mars 2016

Den stora uppståndelsen

Vi kan använda ordet "uppståndelse" i två meningar på svenska - och saken slog mig i Palmsöndagens högmässa i Rydaholm. Matteus berättar att det blev "stor uppståndelse i hela staden" Jerusalem när Jesus red in. Och så vet vi att det drar mot Uppståndelse i påskens mening. Kristus uppstår, Livet segrar, döden dödas och allt det där.
Men visst är det kul att vi går från "stor uppståndelse" till "Uppståndelse" och lika kul att uppståndelsen fortsätter in i vår egen tid med uppståndelsen världen över och i hela universum.
Svenska språket kan visa sig vara en tillgång för att förstå evangeliet! Gud har lingvistisk humor.

På Svenska kyrkans twitterkonto presenteras denna tid så:
"Lugnet före stormen. Påskveckan kallas också för stilla veckan, som att hela skapelsen håller andan."
Min gamle adjunkt i svenska hade haft synpunkter, men det hade lektorn i kristendomskunskap också haft.
Påskveckan är veckan efter påsk medan veckan före heter Stilla veckan.
Skapelsen håller nog inte andan en hel vecka, i vart fall inte som vi vet och en veckas syrebrist skulle menligt påverka mycket i skapelsen. Älgarna, t ex.
Och lugn - i gudstjänsterna brukar präster göra en poäng av att stilla veckan alls inte är stilla.
Låt nu inte denna insikt om bristande kvalitetskontroll av kunskapsförmedling från nationell nivå påverka humöret, bortsett från att det ska vara lite dämpat den här veckan. Förtvivlan däremot är en synd. Men varför blir det inte rätt? Det handlar dock om människor som utför ett hyfsat betalt lönearbete!

Den preliminära medlemsstatistiken kom också.
Ett minus på 67 173.
48 671 utträdda. Men det är fler som tar fegvägen ur Svenska kyrkan än de som aktivt utträder.
De passiva utträdarna var 74 016, vilket betyder att det var så många som dog.
Inträdena (12 år och äldre) var 8 745. Jag antar att det mest var ungdomar som skulle konfirmeras.

1.1% minus, sägs det. Det blir nog ingen stor uppståndelse över den siffran. Vi tänker ju ett tapp på 1% årligen och lite högre ett kyrkovalsår. Jag fattar inte matematik, men om man tänker sig 1% och det blir 1.1% - hur många procentenheter mer är då det? Någon som vet?

Fast borde det vara så självklart att vi vänjer oss, som om vi bevittnar något ödesbestämt? Borde inte stor uppståndelse vara den normala reaktionen? Borde inte kyrkoherdar ringa till biskopen och gråtande/hulkande beskriva sin oro? Skulle då biskoparna säga till de nedbrutna kyrkoherdarna "Var inte ledsna!" eller fundera över hur de mekanismer ser ut som kristnar landet och folket och lova att något ska göras redan detta år?

Jag talar inte om den evangelisation som noga besedd är moralisk upprustning, hut och hyfs-kampanjer eller kristlighet i största allmänhet. Jag talar om Kyrkans liv, det som förmår väcka människors hänförelse därför att de fått klart för sig att Jesus är Kristus, Herren, och att han bokstavligt talat är livsviktig och kommer till sockenkyrkan för att möta oss på söndag. Jag skulle kunna kalla detta program för "kyrklig förnyelse" för det är precis detta det handlar om, en förnyelse som kommer ur Svenska kyrkans andliga liv. Och det är, märkligt nog, ett andligt liv som de kyrkopolitiska aktiviteterna inte behöver vara kopplade till! Men det ÄR. Här och där.
Det var riktigt roligt formulerat. Nästan opassande roligt den onsdag vi minns förräderiet.

I maj kommer gudstjänststatistiken.
Hur mycket ner har det gått?
1990 var det totala antalet gudstjänstbesök 24 220 159.
Det sjönk med 2 747 362 till och med 1999, då 21 472 797 gudstjänstbesök noterades. I snitt 274 000 tapp per år. Så blev det nya relationer till staten, som betyder att riksdagen nu röstar om församlingstillhörighet, dvs ett typiskt statskyrkoförhållande år 2016.
Strunt i det!
År 2000, "skilsmässoåret", var det 21 411 494 gudstjänstbesök, ett minus från föregående år på 61 303. Det jävar något talet om att relationsförändringen skulle påverkat. Faktorerna är andra och betydligt mer komplicerade.

Nå, 2014 var gudstjänstbesöken 15 431 261.
När det handlar om högmässan kan talen redovisas vid tre tillfällen för att ge en översiktsbild:
1990 var det 9 014 636 besök
1999 var siffran 6 818 222
och så
2014 då 4 278 947 besök redovisades.
Mer än en halvering!
Inte är det konstigt om biskopen får telefon i den tidiga morgonen och hör en kyrkoherdes hulkanden och snyftningar.
Det märkliga är om det går en enda morgon utan ett sådant telefonsamtal.

Som vanligt i det kyrkliga livet är problemet bristen på stor uppståndelse.

Nu bli det bloggfasta i väntan. En väntan mellan stor uppståndelse i stan och Uppståndelse.
Jag var med förra året. Jag vet hur det går. Men det är så bra att jag gärna är med om det (minst) en gång till.

tisdag 22 mars 2016

Bryssel den 22 mars 2016

Jag fick besked via mejl att min yngsta dotter var OK. Hon var inte hemma i Bryssel denna morgon. Det fick mig att fundera på hur många sådana meddelanden hon skickat de senaste åren och det måste vara 10-12. Jag kunde det där med "grab bag" och "lock down" sedan tidigare. Journalisterna i direktsändning snubblade lite på sammanhangen och egentligen är det meningslös journalistik, den direkta. De som ska berätta, vet inget. De trevar sig fram och i den tilltagande nervositeten hör de inte nyanserna.

Så ska partiledarna fram. De läser upp något som hör hemma i den politiska liturgin. De drar inga slutsatser av sitt eget tal för om de gjorde skulle främlingsfientligheten gödas. De har det inte lätt.

Överste Salander skulle flugit hem från Bryssel och tagit hyrbil i Göteborg för att komma till huset i Vedborm. Han hade tänkt sig paus hemma hos oss för fika. Nu blev det inte så. Han och Olofsson får vänta tills i morgon och se hur läget är då. I nödfall kan de tydligen låna bil i Bryssel och köra till Sverige. Salander hade lite intressant information men av det slag som man inte skickar på mejl eller talar om i etern utan "man to man".

När vårt samtal avslutats, tänkte jag på de lockdownade överstarna och på förövarna. Det är svårt för oss att riktigt förstå den revolutionära strukturen, men för dem är det nödvändigt att knäcka ägg om de ska steka omelett. Och det ska de. Det är just detta vi bevittnar.

Håll kättarbålen brinnande

Sedermera domprosten Wilhelmsson utslungade ofta satsen: "Håll kättarbålen brinnande!" Det var 60-tal, kanske begynnelsen av 70-tal. Det är en maning som kan tänkas vara städse aktuell?

Biskopen Åke Bonnier har begått sig i tidningen Dagen
http://www.dagen.se/debatt/åke-bonnier-gud-är-bortom-alla-världens-religioner-1.702238

Det ställdes krav på ingripande av Ansvarsnämnden på Facebook och annorstädes, såg jag. Då funderade jag över biskoparna. Om Åke fortfarande varit kyrkoherde, hade ingen fäst någon större vikt vid hans uttalanden. Han är nu biskop - men knappast teologiskt lärdare för det. Biskopar hinner egentligen aldrig läsa, heter det. Kunskaperna i dogmatik på teol kand-nivå sitter där de sitter. So what? Denna något dystra insikt hindrar inte vår rannsakande läsning av biskopsalstret.

1. En judisk man som levde i ett begränsat geografiskt område under en begränsad tidsperiod.
Men lite mer tänker vi väl om Sonen som är av evighet och lever nu?
Kol 1:15-20 eller Johannesprologen om man ska hitta nytestamentligt material, Joh1:1-14, en text präster kan läsa på grekiska efter mässan om det vill sig.

2. Vi tillskriver honom epitetet "den smorde" och hävdar med bestämdhet att han både undervisade om livet och relationen med Gud och medmänniskan. Han utförde också sådana handlingar som människor på den tiden  uppfattade som underverk.
Jo,  om han alls har funnits (vilket satts ifråga) har han undervisat, det kan vi med bestämdhet säga. Det kan vi säga om fler vishetslärare dåförtiden också. Hur var det med undren? Folk dåförtiden kunde uppenbarligen förstå dem som djävulskap också. Luk 11:15
Och vad då med "dåförtiden" - uppfattar vi inte nuförtiden dessa gärningar just som underverk, fast kanske inte så underliga om man fattar vem han är som verkar?

3. Vi bekänner att han stod i en sådan speciell relation med Gud att vi använder son-begreppet, det vill säga han var Guds son.
Vi och vi. Kyrkan alla tider igenom bekänner inte just det biskopen beskriver, men att Jesus är Guds Son. Född av Fadern före all tid. Och Sonen är en person i Den heliga Treenigheten. Han har ingen speciell relation med Gud. Han är Gud - och relaterar till Fadern och Anden. Här gäller det att inte slira i det teologiska finliret. Man kan börja med att stava sig igenom Nicaenum.

4. Genom enheten med Gud är han närvarande mitt ibland oss.
Verkligen? Är det inte därför att Han uppstått från de döda och därför uppfyller sitt löfte att där två eller tre samlats i hans namn, är han mittibland dem. Matt 28:16-20

5. Kyrkan har en stor och nästan omöjlig uppgift att undervisa och omvända så många som möjligt till den enda sanna läran och därmed den enda sanna gudsrelationen.
Här slirar texten. Visst är uppgiften omöjlig och därför har Kyrkan fått löftet om Anden som Hjälparen. Apg 1:8 Det är inte en lära, den enda sanna, som vi omvänds till utan till Jesus som är Kristus och till lärjungaskap. Det handlar inte om den enda sanna gudsrelationen för det är i Gud vi alla lever, rör oss och är till. Apg 17:28 Det kan inte vara osant. Men vi är kallade till ett liv i gemenskap. Det räcker bra. Resten får vi släppa. Gud vet.

6. De eviga straffen kan men måste inte nödvändigtvis innebära ett evigt lidande.
Biskopen har lovat att slå vakt om läran. Confessio Augustana, CA, XVII innebär ett fördömande av vederdöparna, som anser att de fördömda människornas och djävlarnas straff en gång skall få sitt slut. Avviker biskopen från den goda bekännelsen?

7. Antingen har Gud alltid varit kristen eller så har Gud konverterat under "resans gång".
Om jag riktigt hade förstått samosatenerna, gamla och nya, som vi fördömer, kanske jag kunnat definiera denna teologiska sats (CA I) - men är den inte bara i all sin enkelhet absurd? Gud visste väl före skapelsen, av evighet, vart han ville föra tillvaron? Guds förutvetande hör till Guds väsen. Konkordieformeln art XI.

8. Min övertygelse är att Gud är Gud bortom alla religioner. Gud är inte religiös men vi är det och Gud är större än alla våra samlade religioner tillsammans och samtidigt förstår vi kristna Gud som treenig.
Min övertygelse är att kristen tro är en Guds uppenbarelse och inte religion.  Joh 1:18 I övrigt blir biskopens påstående oklart. Om biskopen ställs inför frågan "Vad är det särskilda med kristendomen?" ligger i farans riktning att svaret blir många ord men rätt lite substans. Gud är inte religiös, det är sant. Gud är Gud, skapar världen och sänder sin Son. Gal 4:4 Det kallas frälsningshistoria.

9. Bibeln måste läsas i ljuset av bibelforskningen.
Skulle vi kanske vända åter till reformatorernas proklamerande att Skriften är klar och att det är vi som med grumliga ögon inte ser klart? Bibelforskning är bra, men löftet om att läsa i ljuset är ett löfte om Anden som Hjälparen. Joh 14:26 Och det finns väl i teologihistorien under 1800-talet en del exempel som visar att "bibelforskningen" såg endels och till och med hade fel?

10. Vår uppgift som kristna är att lovsjunga Jesus den smorde och följa Honom i både ord och handling och leva de bud som Jesus påminde sina lärjungar om, nämligen det dubbla kärleksbudet och det bud som han gav till dem, att älska varandra.
Kanske kan vår uppgift beskrivas så, men först och främst är tron inte uppgifter utan upptäckter av allt det goda Gud vill och gör med oss. Det blir lite knepigt med talet om uppgifter som ska utföras för kristna som inser att de misslyckas. Och då blir det viktigt att tron mindre är krav och mer gåva. Paulus uppdrag klargör. Apg 26:16-18

11. Låt oss tillsammans som kristna fördjupa Guds ord i våra liv, i kyrkans liv i öppenhet för att Gud är Gud och i ord och handling leva så att vi ger Jesus äran.
Vem fördjupar vad? Inte vi väl? Inte ens vi tillsammans? Gud fördjupar i oss för vi kan inte tro utan Den Helige Ande (Luthers förklaring till tredje artikeln i Lilla kateksen).

Ibland tror jag det är bäst om biskopar talar det fromsinta utan att sätta det på pränt. Då låter det vackert men granskas inte sakligt. När det skrivits ut, kan man se och förstå vad som hävdas.

Men vad med kättarbålen?
Med tanke på risken för gräsbrand i södra Sverige ska de inte tändas menar jag rätt bestämt.
Och som motmedel kan man läsa tre band teologi, Folke T Olofssons Credo, Artos.
Det kanske Åke Bonnier också borde göra?

måndag 21 mars 2016

Skilja mellan påståenden och påpekanden

Min moster hade sagt "pepåka" i stället för påpeka, men jag är nu mest ute efter skillnaden mellan att påstå något och att påpeka något. Som Earth Hour. Jag påstår ingenting. Men är det helt fel att påpeka vilken framgång Earth  Hour blivit?

Jag tänker nu inte på Nord-Korea som för 45:e året eller så vinner Earth Hour.
Flest släckta lysen där. Men så är det också en effektiv regim.
Sämre än i Nord-Korea var det i Alvesta kommun och jag återkommer strax till det temat.

Vad jag begrundar är hur WWF får andra att sköta reklamen och dansa de turer WWF vill se.
Som Svenska kyrkan.
Det blev på Svenska kyrkans blogg, avdelning "Opinion" utrymme och ett antal kyrkliga förvaltningar inte bara släckte ner utan gjorde reklam genom annonsering i tidningar och sociala medier för evenemanget till församlingsbornas fromma.

På somliga platser var det också gudstjänst.
Det uppskattade jag mycket.
Tro i stället för upplysning - men är inte temat lite uttjatat? Sedan andra delen av 1700-talet, liksom. Vad allt kan likväl inte åstadkommas med lite stearinljus och några blåsare och strängaspelare samt en präst! Den lilla risken att folket som fylkats glömde reflektera över klimatet - eller, som det hette "reflektera för klimatet" - kan vi för stunden bortse från.

Min fråga gäller den demokratiska folkkyrkan.
I vilka fora har det beslutats att Svenska kyrkan ställer upp för Earth Hour. Det tycks självklart att Svenska kyrkan gör det, men i den demokratisk folkkyrka har väl besluten fattats någonstans och protokollförts. Var? Jag vet inte. Jag borde veta. Inte minst som det blir en sida på hemsidan, så saken kan inte bara ses som lokal.

Utan vidare har WWF lyckats och får andra att genomföra sin idé. Det är bara att gratulera, men påpeka själva tekniken, själva kommandostrukturen.

Nå, jag släckte i god tid i lördags kväll men kl 20.37 tittade jag ut och såg att Alvesta kommun inte släckt gatubelysningen i Moheda.  Jag gick ut på trappan och såg mig omkring. Vårt hus var det enda släckta. Då gick jag in och tände igen. Det får vara någon måtta på hyckleriet. Jag hycklar gärna i en trygg gemenskap, men vem vill hyckla på egen hand till ingen nytta?

Jag lugnade mina klimatupprörda nerver genom att läsa vad "policyhandläggaren för global ekonomi och biståndspolitik Svenska kyrkans internationella arbete" Martin Vogel fått ihop på hemsidan. Jag sitter i Kyrkostyrelsen och har inte mött karln. Det säger något. Jag vet inte vad - men tror att det är resultatet av en organisationskonsult, som menade att styrelsen ska hållas på distans från handläggarna - eller tvärtom. Det är inte lätt att förstå livet på de högre kyrkliga höjderna, där luften alltid är tunnare. Jag gör så gott jag kan.

Först söker jag efter uttrycken för Guds godhet i Vogels opinonsyttring för att förstå det fina i kråksången. Jag letar också efter namnet över alla namn,Jesus. Mitt sökande och letande resulterar inte i någonting. Jag får reflektera för klimatet i andra kategorier. Här är väl ett typexempel på bruk av teologi, dvs nada. Jag påstår ingenting. Jag påpekar.

Därefter söker jag vilka krav jag ställs inför, när tillvaron betraktas från kyrkokansliets horisont.
Det blir en del.
Efter klimatmötet i Paris står världen inför ett viktigt vägval.  Omställningen som beslöts betyder att världen måste minska sina utsläpp av växthusgaser snabbt men klimatfrågan får inte heller tappa fart. "Under 2015 var den globala mobiliseringen massiv för klimatfrågan, och ropen från världens gator och torg genljöd också in i FN-förhandlingarna. Denna kraft får inte gå förlorad!"

Jag blir tveksam.
I Moheda, som har både gator och torg, hördes förra året inga rop alls om klimatet. Folk tog bilen för att köra plast, glas och papper till insamlingsboxarna och ibland var det grovsopor som kördes till återvinning eller vad det kunde vara. Att en scout värnar naturen är en rätt gammal insikt, samma insikt som forna tiders småbrukare i Kronobergs län skolades i av Elin Wägner och Flory Gate. Jag förstår att vi måste skärpa oss - men hur? Och brydd blir jag när jag tänker på att svenskarna minskat sina utsläpp och genom sina stora skogar binder mycket koldioxid. Det har ju gått så bra med utsläppsminskningen att vi måste importera andras utsläpp för att komma upp på nivå, dvs  utsläppen som andra gjort för att tillverka det vi köpt från dem blir våra utsläpp. Detta är självfallet någon form av logik.

"För att världen ska kunna lyckas med klimatomställningen måste alla samhällets olika aktörer vara med och bära arbetet. Förutom att länders regeringar, företag och investerare behöver ta sitt klimatansvar behöver trycket underifrån ligga på fortsatt starkt. Här har kyrkorna och den ekumeniska rörelsen en viktig roll att spela när det gäller att få ut meddelandet om vikten att värna skapelsen." Exemplet är pilgrimsvandringen, den som kom av sig på grund av terrorattentatet men som resulterat i träd som planterats i ett antal församlingar (träden stod Egendomsnämnden för och planteringsarbetet de lokala kyrkvaktmästarna för, så nog kom budskapet fram...)
Vad har detta med Earth Hour att göra. Den släckta timmen "sänder en tydlig signal till beslutsfattare om vikten av att ställa om och vikten av att handskas varsamt med jordens resurser."

Nej, jag påstår ingenting.
Jag påpekar bara. Inte ens pepåkar, som min moster hade gjort. Men hade hon fattat vad hon borde se?
Jag har aldrig röstat på Miljöpartiet. När jag läser högst moraliska texter av detta slag fattar jag varför. Men med min kyrkoavgift är jag med och finansierar dessa satsningar på att skicka tydliga signaler till beslutsfattarna och få ut själva meddelandet. 81% av kommunerna var med också. Skattefinansierat. Hur var det med Alvesta kommun? Fasadbelysningar på kommunens fastigheter släcktes och elljusspåret mellan 20.30 och 22 fredag till söndag. Hur många kronor har det satsats på Earth Hour? "Vi", dvs kommunen, "ser gärna att även företag, skolor, kyrkor, organisationer och privatpersoner släcker ljuset den 19 mars mellan 20:30 och 21:30 för klimatets skull."
När tog kommunen ett protokollfört beslut om detta?

Och så kom gårdagskvällens kalldusch. 7
0% av svenska folket tycker att den nya restriktiva flyktingpolitiken är bra. En demokratisk folkkyrka i strid med folkmeningen - nu är det allvar. Ska trojkan återkalla sin artikel och ta tillbaka remissvaret eller med vilket mandat uppträder kyrkoledningen mot folkets mening?
Som det heter i nyhetsjournalistiken: Eländes elände. Elände.

Men jag påstår ingenting.
Påpekar bara vad jag inhämtat genom nyhetsförmedlingen.

söndag 20 mars 2016

Modéus II kroknar

Biskop Modéus II är en ämabel karl med fyra katter i familjen. Han såg mig nödställd. Det betydde att jag skulle ta buss från Bromma till Centralen och sedan tåg till Uppsala för att gå till Equmeniakyrkan, ty Svenska kyrkans sammandragning av stiftsstyrelserna ägde rum där. Jag fick åka med i stiftsstyrelsens beställda taxi.

Modéus II knycklade in sig på mittenplats i en liten taxi. Med tanke på att somliga förtroendevalda är välvuxna, förstår man dilemmat.
Biskopen satt som en gammalkyrklig hemmansägare strax innan högmässan (allt var högmässa på den tiden, med eller utan nattvard) med den enda lilla skillnaden att Modéus II inte hade ansiktet i hatten. utan mellan sina knän. Faran var, som han själv konstaterade, att han skulle komma ur bilen som en ostbåge. Herden offrade sig.  Det kunde vi bara uppskatta - och minnas. Genom att lägga min arm bakom honom, kunde han dock nödtorftigt upprättas. Det kanske hedrar mig eller annars är det beskrivningen av högkyrklighetens uppgift i förhållande till biskoparna? Men glöm inte att jag ser Modéus vara en omtänksam man. "Ämabel" var ordet. Jag fann där i bilens baksäte inte anledning att konfrontera honom med det faktum att om jag kommit till honom och frågat om min prästkallelse, hade han avvisat mig om jag varit s k prästkandidat - fast inte. Ja, ni förstår.

Överläggningarna gällde kapitalsituationen.
Jag såg i deltagarförteckningen att biskop Stiglund skulle komma. Det hade jag hoppats på och därför gick jag omkring med min Lakers-halsduk. Det är ett storslaget ishockeylag. Vinner storslaget och förlorar lika storslaget. 6-1 till Linköping i fredags men det var en list av Lakers för att invagga Linköping i falsk trygghet. Det var lika listigt i går kväll. Nu invaggas Linköping i trygghet och då är det kört. Jag har lärt mig att förstå världen tack vare Bagdad-Bob.

Kapitalsituationen handlar egentligen om framtiden och en del perspektiv i vårt grupparbete - jag satt med Luleå och Lunds stift - var riktigt nyttiga och tankeväckande. Svenska kyrkan har gott om pengar fortfarande och jämförelsevis och styr ut i en annan verklighet. Vad gör vi då för att undvika det svåra vi ser? Det var en bra fråga av en person med huvudet rätt påskruvat. Det var Lund men Luleå kunde också, och vi funderade över de lokala följderna av stordriften. Vad händer när förvaltningen finns långt borta, flyttad från församlingen? Och hur kan vi bedöma hållfastheten i våra församlingar. Det hade Luleå ägnat särskild uppmärksamhet.

Den här sortens sammandragningar kostar tid och pengar, men de kunde uppfattas vara riktigt meningsfulla. Grundfrågorna handlar ju om Svenska kyrkans liv på tre nivåer - församling, stift och nationell nivå. Ska man vara nöjd när jag låter så här nöjd? Nej. Men jag uppfattar att allt fler blir allt mer medvetna om problem som de vill hantera. Det är inte riktigt som förr, när kritik avfärdades som pessimism och brist på levande kristen tro.

Kanske skulle vi göra om hela vårt beslutssystem så att vi väljer direkt på lokalplan och så väljs stiftsfullmäktige indirekt och stiftsfullmäktige väljer stiftsstyrelser och dessa utgör kyrkomötet? Det skulle kanske inte bli sämre, även om jag en gång trodde att det fanns en poäng med ett kyrkomöte som inte bara är stiftsstyrelserna kongress.

Annars skulle jag vilja ha en ordning där vi talangscoutar utan kyrkopolitiska sidoblickar. Var är de människor som har talang för att fundera konstruktivt kritiskt om Svenska kyrkan och på vilket sätt kan de komma till nytta? Hur organiserar vi de kreativa rådslagen med dessa framtidstalanger, de rådslag som tar lite tid och alltså kräver utrymme? Hur undviker vi att få med dem som gärna åker på konferenser, sammanträden och möten och i stället hittar dem som vill arbeta?

När det handlade om att skicka pengar till stiften, kunde jag tänka mig att ge en rejäl summa pengar till biskoparna att fördela sinsemellan utifrån pigga idéer. Det skulle förstås bli slagsmål med kräklorna. En biskop sa att han skulle ta med sig träkräklan då.
Modéus II är mindre för slagsmål, han har väl i barndomens slagits med Modéus I. Han tänkte sig inomhusbandy med kräklor och kanske, det var oklart, att vinnarna "take it all".
Men jag skulle gärna vilja se vad som hände om biskoparna fick 50, 100 eller 200 miljoner för att bygga framtid, gemensamt besluta var pengar skulle satsas, vem som skulle få vad och vad som skulle prioriteras. Vad skulle biskoparna - tillsammans och enskilt - vilja satsa på och vilka skulle de rådgöra med? Stiftsstyrelserna - eller inte? Stiftspersonalen - eller inte? Biskopinnorna i förekommande fall eller biskopsmännen eller någon i mängden av självutnämnda consellierer? Det hela kunde bara bli intressant.

Nu blir det snart måndag i Stilla veckan. Är det ett skäl för söndagssnällhet på bloggen också på måndagen? Nja, det får bloggas till och med onsdag. Sedan blir det stilla.

lördag 19 mars 2016

Gör oss till seende!

Det är enkelt att göra mig fascinerad, inser jag.

Jag tänker fascinerad på att Helgasjön gått upp - om än det finns is kvar i västra delen av Örfjorden, men lantegendomens kust är isfri och i de sydöstra vikarna låg i går bara en halv kabellängd med ruttnande is. Solen sken.  Riktmärket för mig är att isen går upp 1 april - men det kan bli 10 dagar senare också och ibland tidigare.

Det var läge att skaffa motorsåg när den gamla gjort sitt och Kalle hade en såg jag skulle prova, tyckte han, och betala nästa vecka om jag var nöjd. Sådant kallas tilltro. Det är fascinerande att sådan finns. Men jag som sett två gubbar dra såg sig emellan och dra timmer ur skogen med häst ("det här kan aldrig en traktor klara, i skogen måste man ha häst", sa dom, som aldrig sett ett kalhygge än mindre tänkt sig att någon skulle komma på att hugga ner en hel skog) fascineras av en motorsåg och hoppas att den inte ska göra skäl för sitt namn. "Widowmaker".

Det som mest fascinerar mig är det ideologiska seendet, dvs de som tror att de ser när de bara ser sin föreställning. Det är illusionsmakeri på hög nivå.
Det finns folk som bestämt sig och som sorterar in det de uppfattar vara tillgängliga fakta i sin föreställning - och hast Du mir gesehen - det är precis som de tänkt.

Jag behöver inte ha några synpunkter på detta. Det är inte en orimlig hållning att hålla fast vid kända fakta och kommer några nya ska de elimineras. Thomas Kuhn beskrev vetenskapens revolutionära struktur genom att beskriva detta vetenskapliga normalläge. Men så kommer en upptäckt som slår sönder det inlärda och tvinga till omorientering. Det är den revolutionära strukturen. Allt kastas över ända - och det kan hända! Fascinerande. Men det fascinerande med det ideologiska seendet är att det inte är omprövningsbart och att det därför är bortkastad möda att läsa på i böcker, t ex.

Tänk om det trots allt inte är misogyni som styr ställningstagandet om Kyrkans ämbete och tänk om det är helt andra faktorer  än ändrade relationer mellan kyrka och stat som gör att kyrkolivet i Sverige, Europa och Nordamerika hamnar i ett alltmer krisartat läge, där kyrkoledningen desperat försöker säkra kyrkosystemets relevans? Vad prövar man då? Den kyrkliga ledande klassen  prövar det som utan framgång försöktes vid förra sekelskiftet, en reduktion av tron till något mer hanterligt. Självklart misslyckas detta av ett enda skäl. Det finns folk som känner igen trollkonsterna och inte nöjes sig med ersättningen utan vill ha det äkta. "Ska de va, ska de va redit", som vi säger.

Känner de igen miljöpartiets program i det kyrkliga livet, attraheras de inte självklart. Inte om det är "det redia" de är ute efter.
Känner de inte igen den kyrka där de döpts och konfirmeras, är det också problem.
Och varför skulle de känna igen det gamla i de nya utspelen. Poängen är ju att det nya ska vara just nytt.

Vi har ett resultat och resultatet stavas P R O B L E M.
Men på strategiska platser sitter de som inte varsnar problemet.
Jag har dragit 9:e armén som exempel tidigare. Den fanns inte kvar och kunde alltså inte försvara Berlin,Timbor fast Führern trodde det. Det som fungerade i denna tillintetgjord armé var dock tvättnotorna. Det satt ett par fanjunkare och förde listor över kalsonger på väg till och från tvätt. In i det sista!

Timbro-rapporten avvisades käckt som konspiration. Och så skickades Gunnar Sjöberg fram. Har någon påpekat att han också står för det där som kallas kontextuell teologi och emanerar från professor Frostin i Lund.

Per Frostin gillade jag. Han var prästson och som en Hammar och en Lind prästvigdes han 21 eller 22 år gammal. En gång i slutet av 60-talet kom han  en söndag tillbaka till  Lund och berättade att han inte haft svarta kappan på sig när han predikat - om det var i Västra Ingelstad är troligt, för där var pappa kyrkoherde. "Alba och stola?" sa vi fäskallar, för det kunde på den tiden tänkas vara lite radikalt högkyrkligt. Så var det inte. Per hade predikat iförd kaftan men utan svart kappa. Det kallas kanske kontextuellt? Något märkvärdigt var det i alla fall. Jag berättar historien för att ange ett slags mått. Jag har aldrig övertygats av den generationen prästbarns kontextualitet. De ville så gärna, det fattar jag. Att de skulle bli präster var deras familjers heta/våta dröm. De uppfyllde förväntningar. Men vad förmådde de? Och vad såg de av tillvaron, som var något annat om den inte sågs genom prästgårdsfönster?
Jag vet att jag låter som Gustaf Wingren och i detta fall: inte mig emot. Nu hörs kanske invändningen att de blev politiskt radikala. Kanske. Som Per. Han menade att parabolantenner skulle förbjudas för folk skulle inte se på andra tv-kanaler än de vi hade, TV1 och TV2, alltså.  Så var det i DDR. Die Partei hat immer recht och på så vis slipper man mycket besvär. Medge att det hela är lite fascinerande.

Samtidigt: Det är inte enbart deras fel att de inte kunde se en mer komplicerad verklighet och alls inte deras fel att de kunde fösas upp på höga klerikala poster eller bedriva den tänkta kontextuella teologin akademabelt. Men det blir därefter. En ofolklig folklighet. Hur många av dessa prelater får med sig en motorsåg hem från järnhandeln med budskap att pröva den och komma tillbaka och betala nästa vecka om den dög?

I går hörde jag att Turkiet lyckats väl men jag förmådde egentligen inte uppfatta mer än att de förhandlat från en styrkeposition med ett svagt EU. "Vart ska detta barka vart?" som Hasse Alfredsson sjunger.  Är det inte egendomligt att tidens stora och svåra frågor inte egentligen får något utrymme.  En stackars tv-reporter ska direkt från Bryssel säga något om de förhandlingar som just avslutats och det som hörs är egentligen ett besked att förhandlingarna just avslutats.

Vad betyder det som förhandlats fram? Jag läser böcker och förstår mer, men detta som bäst ett år senare! Skulle jag inte kunna få sakinformation i tidningar, radio och tv? Jag kommer på mig själv med en grundläggande misstro. Jag skulle vilja se och inse vad som egentligen försiggår och jag tänker ofta på förkrigstiderna, somrarna 1914 och 1939, när folk verkligen inte såg.   Är detta också vår tids öde? Jag har sinne för det dramatiska - eller verklighetssinne? Jag vet inte. Det är sannerligen inte lätt att se vad som sker i det som synes ske.

Den kristna hållningen är väl en annan, en slag obändig lust att få se och förstå, se och inse. Och kanske en sund oro över vad Gud ser på denna arma jord och i denna världens rikaste svenska kyrka. Eller ska just detta inte bekymra oss, fromsinta som vi är?
Jag medger: det fromsinta blundandet fascinerar mig också.


fredag 18 mars 2016

Åpen kirke - öppen kyrka?

Åpen kirke vann kyrkovalet i Norge förra året med HBTQ-frågan som en viktig fråga. Nu slog det igenom i Oslo bispedømmeråd. Rådet beslutade att "støtte, anerkjenne og likebehandle lesbiske, homofile, bifile og transpersoner både i kirken og i samfunnet för øvrig". Det är inte mycket att säga om. Skulle man kunna besluta om att inte ge medmänniskor stöd? Men glidningen från sak till person är viktig. Det är när frågan om personen kommer upp som saken inte längre kan diskuteras. Och frågan kan med ett antal goda skäl ställas om man verkligen kan diskutera en sak som styr på person utan att diskutera personen. Jag antar att svaret borde vara "ja". Om jag blir förkyld, borde man kunna diskutera saken - förkylning - utan att jag skulle behöva ta illa upp eller känna mig personligt påhoppad av den diskussionen. Jag jämför inte sexuell läggning med förkylning. Jag försöker reda i frågan om sak och person. I denne klassen är det bäst att vara tydlig! Ett ihåligt rör, alltså.

Bispedømmerådet inbjuder alla oavsett sexuell läggning att söka tjänster i stiftet. "Alle som ønsker å arbeide i bispedømmet oppfordres til å søke ledige stillinger." Det vore värdefullt om detsamma skulle gälla till exempel teologiska minoriteter av typ "kvinnoprästmotståndare". Men nu ska vi inte vara gnälliga. I Oslo men kanske inte i andra stift känner sig HBTQ-folket välkommet att få tjänster. Det blir inte helt utan konsekvenser och det är inte heller avsikten.

Sedan kommer det intressantaste:
"Oslo bispeømmeråd oppforder menigheter i bispedømmet til å engasjere seg og synliggjøre Den norske kirkes tillstedeværelse under årets Oslo Pride." Församlingarna ska alltså uppmanas att ställa upp på Oslo Pride.
Jag säger inte att detta är ungefär som Deutsche Christen i Hitlers Tyskland där en byggsten i den totalitära staten är uppställningar av detta slag. Jag frågar mest hur det som nu beslutats avviker från uppställningsbeslut till exempel av Deutsche Christen. Det är ingen illvillig fråga. Moltmann konstaterade ju att folkkyrkor inte kan stå emot politiskt just med exemplet kyrkor i Tredje riket. Men själva allvaret borde då vara värt ett samtal. Gard Sandaker-Nielsen var valets segerherre om nu bispedømmerådets ordförande. Om Oslo Pride säger han: "Det er en viktig arbeid nå også Oslo bispedømmeråd oppfordrer menighetene till å angasjere seg i."

Alltså: först kyrkopolitisk makt genom ett kyrkoval där valdeltagandet ökar och den gamla regimen pressas tillbaka. Den gamla regimen hade antagligen som vana att gå i kyrkan och de som röstade på den gjorde sammaledes. Den nya regimen fick ett bredare folkligt stöd - men kanske inte kyrkfolket. Så använder den nya regimen sin makt till ett ideologiskt beslut och vinner med röstsiffrorna 8-3 (biskopen röstade emot) och kan sedan i sina kommentarer och i följdbeslut luta sig mot detta goda beslut, som är viktigt och torgförs som viktigt. Vem kan säga emot?

Biskopen kommenterar: "Jeg tar till efterretning vedtaket som ble gjort" och har inget behov av att fortsätta diskussionen.
Han borde kanske tagit upp frågan om hur "Åpen kirke" inte blir fullt så öppen för en hel del av kristenfolket, som uppfattar fulspel, dvs kyrkopolitisk maktutövning. Här är en annan hållning än den där man övertygar varandra med goda argument, bibliska, kyrkliga mm mm. Ska han själv få i Prideparaden? Vad ska han svara sina församlingar när de undrar vad stiftet tycker de ska göra - "gå i paraden, ha stand eller noe helt annet".

Kyrkan används som ideologisk apparat.
Intressegrupper ställer upp för att ta över beslutsapparaten i eget intresse.
Att bli en ideologisk apparat är för en kristen kyrka ett livshotande tillstånd.
Men detta tillstånd inleds med gillande i media, kan man anta. Världen kan visa sig välvillig, liksom.

Rmligtvis skapar  dock"vedtak" av detta slag distans till dem som tänker annorlunda, dvs tänker på det kyrkliga sättet. De kan komma att dra slutsatsen att de inte hör hemma i Den norske kirke längre och de vill inte ha en upslitande HBTQ-debatt i sin församling, men den måste förstås komma efter bispedømmerådets vedtak. Det lilla problemet är möjligtvis att när de drar sig tillbaka, kommer de som röstade på den nya regimen inte att bli kyrkgängare. Kvar står biskopen, han som inte har behov av att fortsätta diskussionen. Det borde han ha.

Det är inte lätt för den öppna kyrkan när den i praxis stänger andra, de opinionsmässigt svaga, ute.

Nu till Svenska kyrkan.
En lantpastor ringde. Han hade fått klart för sig varför Den heliga familjen inte kunde övernatta i värdshuset utan hänvisades till stallet. Det handlar om försäkringen. Försäkringen gäller inte om en flykting får övernatta i församlingshemmet och det börjar brinna. Kommer en svensk, går det bra. Men prästen ska alltså fråga efter flyktingstatus och finns den, måste flyktingen avvisas, eftersom försäkringen annars inte gäller för församlingshemmet eller kyrkan.
Vi talar om den öppna och diakonala kyrkan. och vet nu att för uteliggare och nödställda gäller sångens ord "Jag är så glad att jag är svensk".

Hur visste lantpastorn detta om den försäkringskomplikation som gäller andra än svenskar?
Han hade läst tidskriften Ducatus.
Hans bekymmer kanske var att församlingen inte har något stall, eftersom församlingen inte ens har en oxe och en åsna? Fast flyktingar finns i församlingen - och försäkrade lokaler...

torsdag 17 mars 2016

Jag förvånades. Skulle jag inte det?

Å lantegendomen för att leta efter ett par böcker. Det var inte riktigt så enkelt och inte riktigt så framgångsrikt som jag tänkt. Men när jag stod framför en hylla och kollade böcker, hoppade en bok ut till mig. Det var boken Bota eller skrota invandrarpolitiken och Statens Invandrarverk gav ut den år 1996. Min gamle kamrat Anders Westerberg hade skrivit ett av kapitlen, Invandrarpolitik - eklut eller social ingenjörskonst. Han levererade för 20 år sedan en uppsättning beska piller.

Den stora majoriteten av de 400 000 som kommit till Sverige har inte bidragit till att utveckla Sverige, skrev han. (s 98)
Boendet närmar sig ghettostrukturer. Invandrarna har varit mer en börda än en resurs för det svenska samhället (samma sida).
Anders är en gammal vänsterpartist men beskriver invandringspolitikens resultat som "arbetslöshet, bidragsberoende och isolering". (s 99)
De invandrare som kom och hade jobb första dagen slås ut "i förfärande utsträckning" eftersom de inte klarar de nya krav som ställs. (s 100)
Mängden nya invånare på 10 år (400 000) är så stor att också ett Sverige i stark expansion skulle ha svårt att klara situationen och när välutbildade svenskar inte får jobb, hur kan man tänka sig att lågutbildade invandrare skulle få det?
Problemen är oundvikliga (s 105)
Ger man uppehållstillstånd till 200 000 som inte behövs på arbetsmarknaden, "så leder det obönhörligen till problem". (s 108)

Anders Westerberg har ett ord om biskoparna också.
"Nu kan man visserligen, såsom biskopsmötet, säga att vi måste sänka vår standard i lojalitet med de människor som lider nöd. Men att säga det är en sak.
Att göra det i form av att försörja hundratusentals flyktingar som bir i Serige utan att kunna få jobb är en annan sak. Och även biskoparna vill ju ha sin del av standarshöjningen i form av 4 procents lönehöjning." (s 110)

Anders är synnerligen kritisk mot många av de sociala insatserna. De stjälpte mer än de hjälpte. (s 112).
Är regiondirektören bara uppgiven?
Nej, han vill se en introduktion som leder till arbete. Men efter introduktionen blir det inte mer. Därför vill han också se en avregliring på arbetsmarknaden så att det är enkelt att starta ett eget företag.

Det finns en blind fläck i svensk invandringspolitik - medborgarskapet.
Anders menar att det ska finnas en förväntan på invandraren att bli svensk medborgare efter fem år. Det har inte krävts. I stället ges så många medborgerliga rättigheter som möjligt utan krav på medborgarskap. Han finner det underligt.
"Medborgarskapet uttrycker ju ändå  var ens yttersta ansvar och lojalitet finns. Och bör inte den lojaliteten finnas i det land man har valt att bo i och vars demokratiska system man är beroende av?" (s 118, jag rättade ett tryckfel i citatet, DS).
Det ligger något i det, tänkte jag, fast jag inte tänkt så mycket på saken. Jag känner till en familj från Tyskland, där frun efter 30 år blev svensk medborgare men mannen efter 50 år i Sverige inte är det. Med Anders argument skulle deras lojalitet ifrågasättas.

Boken hoppade verkligen ut ur bokhyllan. Habeant sua fata libelli.
Jag blev förvånad av insikten om vad som skrevs för tjugo år sedan av en man som inte är fascist, rasist eller främlingsfientlig utan en humanitär person med fallenhet för klarsyn.
Om detta var ett omöjligt läge år 1996, vilket läge har vi 2016?

Skulle Svenska kyrkan bjuda in Anders Westerberg, präst i Svenska kyrkan sedan 1964, för allvarliga konsultationer? Jag tror det skulle vara en god och omskakande idé. Han har dock varit ställföreträdande generaldirektör för Migrationsverket. Han borde veta något värt att berätta.
Hur vore det med ett kyrkligt och perspektivbrett Sanningsseminarium, helt enkelt om än inte helt enkelt. Gärna också med plats för lite teologi som bas för fortsatt reflektion. Jag läste nämligen Yttrande över promemorian Begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige (utkast till lagrådsremiss, som kom kyrkostyrelsens ledamöter till handa i tisdags eftermiddag. Här är det teologiska avsnittet:

"Kristen tro säger att alla människor är utrustade med lika värde, rättigheter och ansvar. Människan har rätt till hälsa, utveckling och skydd. När rätten kränks, kallar Gud oss att se och handla. Medmänniskans behov väcker vår vilja att gripa in och hjälpa till. Svenska kyrkans arbete med människor på flykt är ett självklart utflöde av människors engagemang och församlingens diakonala uppdrag."

Om detta skulle man kunna  utbrista "Verkligen?" och kanske också fråga: Gud nämndes - men tog vägen vart? Kolla subjekten och predikaten!

Nu far jag i morgonväkten till Uppsala för där fylkas stiftsstyrelserna och Kyrkostyrelsen denna torsdag.


onsdag 16 mars 2016

Preventivmedelsanvändning

Kaninen Elsa rymde ur sin bur i går och hoppade ut till Aslan, som hade frigång på golvet. Själv var jag en trappa upp. Hur hon gjorde? Petade upp locket ovanpå buren. Nu kanske Elsa är för ung för att det ska bli ungar - men ändå!

Nu tror ni att ni vet vad jag ska skriva om. Till exempel kaniners sexliv eller ärkebiskop Gunnar Hultgren, som hade att uttala sig om förslaget att sätta upp preventivmedelsautomater offentligt i Uppsala. Ärkebiskopens möda förlänade honom epitetet "Gummi-Gunnar" - och GA Danell m fl fann att detta rätt väl beskrev Gunnar Hultgrens elastiska väg i det kyrkopolitiska och teologiska. Men det är alls icke dessa  i och för sig intressanta ämnen jag tänker avhandla.

Det var P-pillren som gav oss en ny sexualmoral.
Inte så att folk inte bolade dessförinnan, men något nytt inträffade på 1960-talet, en materiell förändring som medförde en ideologisk. Vi lever i den. Och då kan vi konstatera att liberaler inte får några barn. Det var ju det som var avsikten. Den gamla kyrkliga hållningen, där sex också innebar en beredskap att ta emot barn i en välsignad förening mellan kvinna och man, var överspelad.

Så kom aborterna.
Det var också liberalernas verk. Hans Nestius organiserade resor till Polen för kvinnor som ville få abort. Det fanns socialdemokrater som tvekade, men en ny abortlag kom och sedan dess har mer än en miljon aborter utförts i Sverige. Man torde kunna se "hacket" i befolkningsstatistiken.  Och underhållande blir på sitt sätt klagovisorna att vi har för få som kan ta hand om de gamla och för få i produktiv ålder som kan upprätthålla välfärden.

Det är ändå inte detta jag tänker skriva om.

Jag tänker skriva om den teologiska preventivmedelsanvändningen, den som inte bär frukt i någonting. Det är alla dessa ord som blir kyrkliga ord i betydelsen apparatord i det kyrkliga, men som inte lever inifrån, och all denna deprimerande verksamhetslusta, som inte hjälper människor att leva ett helt och heligt evighetsliv utan - som bäst - blir ett tidsfördriv.

Den liberala teologin är en preventiv teologi.
Det är naturligtvis nonsens att försöka särskilja denna teologi från andra försök att stryka i kristendomen så att "kristendom blir blott ideell humanitet, en gemensamhetssträvan inom denna vår värld utan anslutning till ett evigt och ovanefter" med argumentet att det är "en helt annan sak, då det inom kristendomen med klart fasthållande vid det, som historiskt sett är det väsentliga i kristendomen tiderna igenom, tron på Kristus såsom Herren, sker en genomgripande tänkesättets förändring."
(Tor Andrae, Nathan Söderblom. J.A. Lindblads förlag, Uppsala 1931, s 104).

Vilken är förändringen?
Den konsekvent genomförda, rent historiska uppfattningen av kristendomens tillblivelse, av dess stiftare och dess heliga urkunder med uteslutande av allt övernaturligt, för så vitt därmed förstås tilldragelser eller ingripanden av principiellt annat slag än de, som annars bilda människolivets eller historiens vävnad." (aa s 104-105)

Jesus utförde inga under, t ex. Botade inga sjuka, uppväckte inga döda. Uppstod han? Det skulle väl vara en händelse av "principiellt annat slag" och därmed en icke-händelse?

Må vara att gamla KRISS-are trappnaskar också uppför de kyrkliga trapporna  och talar frasradikalt (som vanligt), men här är den verkliga skadan: En kristendom som konstruktion och en teologisk preventivmedelsanvändning som hindrar apostlarnas robusta övertygelser från att spridas. Vem tror att den sortens kristendom håller att dö på - och än mindre att leva på!

Vi talar nu om ett fenomen för hundra år sedan och mer. Och det finns folk som uppfattar sådant tal som trösterikt. Det räcker att tala om Kristus som Herren lite frigjort från Jesus. Men går ni på det? Gör ni det, kan ni strunta i sakramentaliteten och nöja er med lite riter i trygg förtröstan att det som ser ut som något fromt säkert också är något fromt.

Jag går inte på det.
Så är jag också svenskkyrkligt fostrad och har inte bakgrund i något reformert sammanhang eller  är allmänt sinnessvag eller synnerligt pissträngd. Det finns sådana också. De går på  försöken att göra sig utmaningarna kvitt genom intellektuella genvägar. Men varför ska någon med vett och vilja fylka sig med dem en söndag förmiddag? Till vad nytta?

De liberala och uppåtsträvande prästerna bygger inte församling.
Deras preventivmedelskristendom förmår inte.
Vad kan de göra då?
De kan på allt sätt försöka komma åt dem som faktiskt bygger genom att lögnaktigt utmåla dem som något de i all mänsklig svaghet dock icke är. Och så kan de bygga agitpropavdelningar på alla nivåer för att distribuera ett budskap som syftar till att behålla medlemsavgifter.

Ni vet hur det går till.
Nu förstår ni också varför.
Däremot förstår jag inte varför söndagens Svenska Dagbladet inte kom idag heller. Om det nu inte är Makterna eller någon som på allt sätt vill förhindra att jag i samlingarna dokumenterar vad trojkan skrev om Svenska kyrkans hållning när det gäller flyktingpolitik.




tisdag 15 mars 2016

Äldre herrar minns - men fel

Gårdagens tidningsdebacle ska förhoppningsvis inte upprepas. Elfel i tryckeriet. Jag anar stressen för de som arbetade i tryckeriet. Men tidningar är mig viktiga. Så mycket mer nedslående när SvD levererade lördagens tidning i dag. Det är ju söndagens jag traktar efter! Jag har anmält saken på nytt och tröstar mig tills vidare med en annan gammal tidning.

Tidningen Dagen hade den 4 mars en rejäl genomgång av 68-vänstern som formade dagens kyrka. Där står kamraterna fram. Kamraterna?

Professor Carl-Henric Grenholm är nu pensionerad men deklarerar: "Jag tänker på de frågor som diskuterades vid Uppsala 68 varje dag. De har präglat hela mitt liv."
Varje dag tänker alltså professorn på apartheidregimen i Sydafrika och Rhodesia samt kriget i Vietnam.  Man får verkligen hoppas på att professorn kan få sakkunnig vård och omsorg.
Det kommer också en skön själs bekännelse: "Fast det är viktigt att komma ihåg att vi inte talade om revolution i snäv politisk mening." Snäv? Allt är politik, sas det ju - inte utan skäl när det handlade om idrottsutövning i Båstad t ex.
Tänker någon att politisk mening är "snäv", var det nog inte så radikalt när det begav sig.

Vi går vidare till ett riktigt överklassyngel, förre domprosten Unger.
Han lämnade sin domprosttjänst med ett avgångsvederlag vars storlek hölls och hålls hemligt. Det var om detta de berömda orden av en POSK-are fälldes i en kyrkomötesdebatt: "Jag har varit med om en utlösning. Det var en plågsam erfarenhet..." I protokollet från kyrkomötet skrevs meningen om, men vi som var med minns.

Unger minns vi främst därför att han använde sin makt mot försvarslösa prästkandidater.
Unger själv är nog närmast tacksam att docenten Bengt Lidforss inte lever. Det var Lidforss som menade att professor Ola Holmströms dumhet var som en dräktig kaninhona, "aldrig vilande, ständigt rastlöst verksam". Han hade kunnat göra något riktigt illasinnat av Unger, som nu i strid mot alla bestämmelser är den ende präst som blivit kyrkvärd i Örebro. Det kan präster inte bli. Ska Unger sålunda avkragas? Men det går inte - för nu vikarierar han som kyrkoherde.

Verkar jag hätsk mot Unger, en radikal kamrat?
Nä, han är nu 72 år , eko-humanist, lika fin som alltid och säkert mycket saknad i Växjö.

Han minns Uppsala 68.
Vid ett tillfälle blev det "en mycket hotfull stämning". Hur då? "Yrkesdemonstranten Sherman Adams tog över mikrofonen och uppmanade folket att dra till slottet för att demonstrera mot regeringen och staten. Men vi lyckades skapa lugn."

Sherman, denne väldige man från Alabama, som vi kan komma ihåg som en rolig och på många sätt moralsik man, ska kallas "yrkesdemonstrant". Nä, den som gör så, är ingen kamrat och har aldrig varit.
Sherman Adams var stor på många sätt och hade erfarenheter från fattigdom och utanförskap  som afroamerikan i en amerikansk sydstat. Han boxades och blev soldat och kom på vindlande vägar till Sverige och Uppsala. Några minns honom fortfarande med glädje. Han var en moralisk människa och avfärdas som yrkesdemonstrant. Det är till att inte förstå särskilt mycket om man formulerar sig så.  Vi kanske ska se avgångsvederlaget, oavsett storlek, som välförtjänt?

Unger uppfattar Svenska kyrkan som mer internationellt orienterad efter 1968 och mer socialetiskt medveten. Det är naturligtvis trams. Det är en globalisering som inträffat. Den kyrkliga medvetenheten kom innan 1968, den hör samman med missionen och de ekumeniska rörelserna och Geneve 1966 var kanske mer avgörande än Uppsala 68.

Unger igen:
"Den liturgiska rörelsen har utvecklats från en högkyrklig rörelse till en allmänkyrklig."
Hur dumt kan det bli!
Det var ju det allmänkyrkliga högkyrkligheten stod för. Jag säger ett enda: Unger är genuin.

Och så Martin Lind, förstås.
Han talar om hur Svenska kyrkan påverkats av det radikala i Uppsala 68 - och bekräftar väl en del av slutsatserna i Timbro-undersökningen. Kommunikatören Sjöberg får noga rusa fram.

HBTQ-frågorna kan Lind inte minnas från år 1968, men han minns att den rådande ordningen sattes ifråga. Han tänker också att 1968 förde in politisk etik. Han minns alltså inte Geneve 1966 eller Stockholmsmötet 1925? Just i Stockholm året 1925 ägnades ett helt möte åt socialetik. Och den som läste, jag upprepar mig, tidningen Vår Kyrka hölls fortlöpande informerad också om sociala och politiska frågor. Det nya händer inte i Uppsala. Lind menar att 1968 mycket litet handlade om sexualetiken utan det var de stora samhällsfrågorna som stod i centrum. Men var inte poängen att det personliga och det samhälleliga hörde samman? Och frågorna gällde år 1968 mer klass än kön, det är rätt.

"Å andra sidan kan man säga att 1968 bröt upp från traditionella mönster och satte den rådande ordningen i fråga."
Nu hade väl Lind redan hemma  i prästatjället, där korporatisten Per Engdahl, en av de få medvetna  svenska fascisterna, hörde till umgänget, och vid möten i Lund, där Engdahl talade och Lind lyssnade, kunnat sätta den rådande ordningen i fråga.  Fast fascistiskt, alltså.
Men vi ska inte vara knussliga.
Så mycket förändrades dock inte den rådande ordningen att Martin Lind hade vett att överklaga domen i tingsrätten mot honom för förargelseväckande beteende. Han instämde alltså i bedömningen att han betett sig förargelseväckande. Det gjorde inte vi andra om vårt likartade beteende. Vi överklagade. Vi ifrågasatte den rådande ordningen och fann den vara oordning. Några av oss gör så fortfarande.

Hur eller hur - den 4 mars är på sitt sätt en märkesdag. Då illustrerades i Dagen den rapport från Timbro som strax därefter kom som text.

måndag 14 mars 2016

Bortgjord

Typiskt.
Först kl 06.45 kom tidningarna idag och jag skulle fått SvD för i går - men icke! Nå, jag fick dagens och ser att Merkel råkat ut för ett katastrofval. Flyktingfrågan. Jag är bortgjord. Merkel är bortgjord och om jag ser rätt, hela Kyrkostyrelsen är bortgjord.
Trion Jackelén, Lundby-Wedin och Hagelin träder fram i flyktingfrågan och företräder en kyrkostyrelse som inte är tillfrågad om texten. Jag läste på nätet. men jag saknar tidningsprasslet och möjligheten att klippa, för jag är en tidningsklippare.
http://www.svd.se/arkebiskopen-fel-att-resa-stangsel-mot-andra-i-nod/om/svenskt-flyktingmottagande
Jag kollade förresten min e-post i lördags kväll när besked på twitter kom att SvD hade en artikel - men, si, där var intet. Det hade det bort vara i vart fall. Kyrkostyrelsens ledande kamrater uttalar sig men kyrkostyrelsen visste tydligen inget. Minns det. Ändå har vi en kommunikationsavdelning. Är det just detta som är problemet?

Kyrkostyrelsen ska inte behöva se sig företrädd i en text i en dagstidning utan att ha första tjing på nyheten. Teminstingens. Rätteligen skulle hela styrelsen, inklusive de alerta ersättarna, fått läsa och pilla i texten. Det hade både texten och styrelsen vunnit på. Nu kan ju folk få för sig att styrelsen inte styr...

Oppositionen i styrelsen mot det inträffade blir nog måttlig. S går inte emot sin förste vice, M inte emot sin andre vice och de flesta går inte emot ärkebiskopen. Inte jag heller, förstås, välkammad som jag är. Men hade texten kommit oss till del innan publiceringen hade jag gjort några påpekanden.

Jag har under årens lopp gjort sådana påpekanden tidigare. Det har hänt att handläggare tackat för att en text befriats från felaktigheter eller idiotier. Jag tror dock aldrig att några ärkebiskopar tackat för den hjälpen. Fast en gång var det en text som jag ville ha synpunkter på. KG ville avsluta sammanträdet, men jag var lite envis och sa att några påpekanden kanske jag kunde få göra. Det var inalles sjutton stycken. Samtliga - alla - gick igenom. Jag hoppas att jag inte avslöjar något sekret nu. Något synnerligt tack kan jag inte minnas att jag fick. Jag var nöjd ändå.

Så om jag fått läsa texten innan publiceringen hade jag svarat sålunda och citerar eller återger texten  så att alla kan förstå :

Det finns ett ethos som landet vill omfatta, läser jag. "Detta är en fråga som en kristen kyrka skall ha särskild blick för."
Detta kan man säga - men den nuvarande kyrkliga tystnaden i abortfrågan (en ungefär 40 år lång och tystnad) gör argumentet lite svagt. Och i det globaliserade kanske det av många skulle ses egendomligt att tala om "ett ethos som landet vill omfatta". Är det inte flera etiska hållningar som står mot varandra eller samman? Det vore kanske bättre att tala om Gud i sammanhanget och de kallelser till ansvar som Gud ger? Om Gud inte ryms i texten från Kyrkostyrelsen - varför ska den alls skrivas? Ohc skulle inte Jesus kunna vara auktoritet på någon enda liten punkt i framställningen?

Asylrätten är "i princip obetingad och inte avhängig andra förhållanden, till exempel ett lands välstånd."
Detta kan väl kyrkostyrelsen inte hävda. Rätten är en rätt att få sina asylskäl prövade och efter Dublinöverenskommelsen i det första land man kommer till. Kyrkostyrelsen har aldrig invänt mot den principen. Nu sattes den ur spel med en helt ny flyktingsituation som följd. Vad har Kyrkostyrelsen för mening när det handlar om människor som ska avvisas eftersom de saknar asylskäl. Ska de också fortsättningsvis få bidrag?

"På goda grunder satsade Europa efter andra världskrigets katastrof på att successivt bygga en solidarisk och öppen gemenskap." Och så påstås denna solidariska och öppna gemenskap nu stänga människor ute.
Marshallplanen byggde upp Europa efter kriget men byggde den verkligen en solidarisk och öppen gemenskap. Vad avser vi med det uttrycket? EU? Här vecklar Kyrkostyrelsen in sig oi konstigheter. Stryk hela avsnittet. Om Europa är en solidarisk och öppen gemenskap med och för européerna kan man nämligen hävda att det räcker bra med det och så kan andra nationer på andra ställen göra likadana solidariska och öppna gemenskaper.

"Europa står vid ett vägskäl: att välja eller välja bort politisk tillförsikt, mänskliga rättigheter och internationell rätt. Vi kan låta varianter av 'blod och jord' bestämma vem som hör hemma hos oss eller välja att återerövra medborgarskapet i ordets fulla bemärkelse."
Blut und Boden-argumentet är svagt alldeles bortsett från att det antyder att de som menar att vi tar emot för många flyktingar (majoriteten av kyrkomedlemmarna kan man förmoda) skulle vara nazister eller ha kopplingar dit. Det är oklart vad det är för "politisk tillförsikt" vi ska välja. Det går inte att begripa själva begreppet och det finns inget medborgarskap "i dess fulla bemärkelse" som är något annat än ett nationellt medborgarskap eller möjligtvis ett EU-medborgarskap (men tveksamt). Full medborgare kan en svensk vara. I midsommartid t ex. Eller å en dansbana lördag afton. Men vi delar inte medborgarskap när vi var för sig har olika medborgarskap. Skriv om. Medmänsklighet kunde duga gott som argument.

När det kommer till remissvaret har "Svenska kyrkan" synpunkter.
Svenska kyrkan är en folkkyrka, politiskt nästan lika brokig som den svenska nationen. Det betyder att våra remissvar måste skrivas utifrån den bekännelse vi står för och ge infallsvinklar "sub speciae aeternitatis", ur evighetens synvinkel. Men det är inte enkelt att argumentera med Gud i dagsaktuella politiska frågor. En viss försiktighet måste prägla Svenska kyrkans remissvar. Enklare är det för enskilda eller grupper av kristna som argumenterar i sammanhang med andra - partier,  fack, intresseorganisationer, lobbygrupper.

"Välstånd förpliktigar. I längden kan ingen bevara sin värdighet som människa samtidigt som grannarnas värdighet trampas på."
Här är risken att någon kollar vad undertecknarna drar in själva och säger att "här skriver tre som har minst en halv månadslön för mycket varje månad". Välståndet brukar vi se förpliktiga till beredskap att betala skatt - och det gör svenskarna mer än de flesta. Det hindrar inte att den ensamstående mamman måste våndas inför skolresor, dyra klädinköp och mycket annat. Välstånd förpliktigar? Eller äldrevården...
Grannbegreppet är underligt. Afghanistan, Somalia, Iran men inte heller Syrien är våra grannar. De ligger långt borta och här riskerar vi frågan vem som trampar på dessa människor värdighet. Islamistiska krigare?
Däremot, som i kyrkan i går, blir människor från Syrien konkret mina grannar vid nattvardsbordet, armbåge vid armbåge, efter mässankan vi omfamna varandra och jag ser det som viktigt att deras familjer får komma till landet. Här borde vi som Kyrka kunna tala högt. Familjeåterförening för den som snabbt konstateras ha asylskäl är en avgörande viktig fråga. Och familj kanske trots allt mindre är klan än det där med fru och barn. Det här kan skrivas tydligare, vassare och kanske mer utmanande. För männen bredvid mig vid nattvardsbordet ber att deras familjer ska få komma. Det lämnar inte en medkristen oberörd.

Utanför texten hade jag kunnat påpeka att remissvar i så principiellt viktiga frågor borde avges av hela styrelsen, i varje fall förberedande diskuteras i styrelsen. Så har inte skett. Det är mycket egendomligt. Och kanske lite svårt att regeringen knappast inhöstar, av texten i SvD att döma, någon medkänsla för det läge som nu inträffat och som möts av stängsel. Vad menar Kyrkostyrelsen alldeles konkret att Sverige nu ska göra? Går det att formulera som distinkta politiska krav från Svenska kyrkan? Och hur ser vi på valhändelserna i Tyskland, was schaffen wir nicht?

Nu åtspordes jag inte om texten innan  den publicerades (och remissvaret har jag inte sett), så det är väl lika bra att se glad ut och låtsas som om detta skalkestycke är av hög dignitet. "Skaldestycke" ska det givetvis vara.  En uppenbar risk är att folk som läser synpunkterna drar slutsatsen att de bör lämna Svenska kyrkan eftersom de inte tänker så som det tänks i texten. Det behöver man inte vara docent för att fatta. Men en docent kan begripa.


söndag 13 mars 2016

Eva Spångberg

Ni vet hur det ska vara på söndagar så jag väntar med artikeln som kyrkomötets presidium publicerar i SvD idag. Jag får ju inte heller tidningen förrän i morgon. Glad är jag inte. Men det kan vi ta lite senare.

Jag var en lördag i februari för första gången på Domkyrkocentrum i Växjö. Det var roligt att se vad man får för 100 miljoner kronor. Efter visningen hade jag kunnat utbrista: "Växjöbor, jag ser av allt att ni är mycket noga med religiösa ting. När jag gått omkring och sett på era församlingslokaler har jag nämligen också upptäckt ett rum med namnet 'Eva Spångberg-rummet'." Det var väl rum och inte konferensrum eller så? Jag drabbades av en eftertanke. Hade Eva verkligen gillat detta?

Därefter rannsakade jag erfarenhetsbanken efter rundvandringen men kunde bara dra en enda slutsats: Det finns inget GA Danell-rum! Hur kommer sig detta? Eva hörde inte heller till de i Växjö kyrkopolitiskt populära. Hon räknades in till "danellarna" eller KKD, Kvinnorna kring Danell. Hon hade, berättades det, hälsat David Lindquist välkommen som biskop i Växjö genom att meddela honom att han inte var välkommen. Det har jag hört av en som senare blev biskop, så det måste vara sant. Men ett eget rum har hon fått i det fina nybygget. Medge att det är, som vi säger i fromma sammanhang, förunderligt. Sällsamt, kanske.

Eva uppskattade inte alltid de då unga högkyrkliga teologerna efter förtjänst. Hon sa vid två tillfällen upp sin prenumeration på tidskriften Pro Orthodoxia. Vid båda tillfällena sammanträde redaktionen och avslog i demokratisk ordning hennes framställan. Argumentet var enkelt. "Det här behöver Eva läsa." Högkyrkligheten är en idérörelse, inte ett parti!

Kanske hände med åren ingenting annat än att de kyrkopolitiska klichéerna inte längre klistrades på Eva Spångberg - och då ändrades synen på henne, hennes konstnärskap och pedagogiska möda. Hennes diakonala omsorg och reflektion uppfattades också. Hon kanske, närmare besett,  inte var en kyrkopolitisk taktiker utan en kristen som ville att det skulle vara öppen kommunikation med den nye biskopen? Hon ville kanske markera inför den orätt som begicks när GA Danell, med åtta biskopsförslag, aldrig utnämndes? Men Eva blev alltså outsägligt populär när hon bodde på sitt Björkelund och ägnade sig åt träsnideri (som hon aldrig hade vett att ta betalt för...) och bibelundervisning. De frikyrkliga blev till sig. Ett par biskopar också. Och det riktigt märkliga är kanske att det där draget att tala rent ut, var något som nu uppskattades!

Eva var ostyrig.
På Bornelings förlag kom boken Möten med Eva Spångberg (2014). Där tecknar många författare hennes porträtt. Några har känt henne länge, från sin ungdomstid. Andra kom med senare. Men ingen kunde styra Eva. Hon var inifrånstyrd och det räckte med det. Håkan Sunnliden  skriver i klartext att Eva kunde vara "ganska bestämd, om hon ville".

Boken kan läsas på många sätt. Som en bilderbok. Som en bok om hur människor uppfattar en medmänniska. Som en livshistoria. Den som läser uppmärksamt märker att somliga som skriver i vänboken inte var särskilt mycket personliga vänner med Eva - men de skriver ändå. Andra kan skriva därför att de haft med Eva att göra länge och varit med om äventyret när hon skapat konstverk till "deras" kyrkor. På sitt sätt är boken om mötena en introduktion till samtida kyrkokonst och den är förkunnelsekonst, inget annat.

Eva var ekumenisk. Det blir väl den som förkunnar i trä för alla kan ta den sortens förkunnelse till
sig. I botten , vilket betyder "i grund och botten", var hon högkyrklig med den sorts högkyrklighet som kan införliva 1800-talets kyrkoväckelse och se det katolska också i det som kallades evangeliskt. Hur skulle det egentligen kunna vara annorlunda?
I vänboken lyfts kanske inte det högkyrkliga fram särskilt tydligt. Anders Wejryd lyfter fram kvinnoprästfrågan.  Eva skällde inte på honom när han utnämnt en kvinnlig kyrkoherde till kontraktsprost. Jaja.
Yngve Kalin påpekar att Eva hörde till bönegemenskapen SSS. Det diakonala hos Eva hör samman med bön och gudstjänst - som på Hjelmserydstiftelsen, där Ingvar Hector gestaltade ett liv i liturgi och diakoni.

Men hade inte Eva gillat att få ett rum uppkallat efter sig?
Jag är osäker. Prisbelönad blev hon. I Kyrkans Tidning röstades hon fram som 1900-talets mest betydelsefulla kvinna inom Svenska kyrkan (pojkklassen vanns av Bo Giertz!) H.M. Konungens medalj av 8:e storleken fick hon också. Någon Stefansmedalj fick hon inte. Den möjligheten hann ingen ärkebiskop ta vara på. Kanske lika bra. Eva hade säkert sagt något om Svenska kyrkan om hon fått medaljen. För det var också så, att allt hon sa inte uppskattades. Vet vi varför? Antagligen för att det hon sa var sant.