måndag 17 augusti 2015

Syndares gemenskap

Jag läste någonstans polemiken mot begreppet "syndares gemenskap" eftersom synden bryter sönder gemenskap. Jag övertygades inte. Kyrkan är de heligas gemenskap och syndares gemenskap. Polemiken är felaktig. Jag var tillbaka i min "gamla" församling, den som inte är "min" längre, dvs mitt ansvar, men som jag ber för då och då och där det finns människor jag håller av. Vigsel med fest i lördags. Högmässa i Högby och gudstjänst i Böda i går. Jag celebrerade mässan för första gången på 22 månader. Noga taget 21 månader och 3 veckor. Mer pensionär än präst, alltså. "Men predikar gör du varje dag", sa professor J och det är väl rätt. På gott och ont - men det gäller oss allihop.

Överste Salander var i Högby och överste Busse i Böda. Vi hann byta några ord. Salander sa att Olofsson ringt om intressant information från Luleå. Ville jag ha den? Vad tror ni jag svarade? Vi får se om den är av intresse på denna blogg. Wikileaks och Vatileaks har ni hört talas om. Kommer nu Luleleaks? I dag ska kamraterna samla ihop något att skicka över för Salanders semester är slut. Han körde från Öland efter lunch, pigg och fräsch. (Han hade ju inte heller varit på storståtligt bröllop.) Lite spännande är det allt när folk tror de kan skicka information via nätet och det är lika enkelt att läsa som ett vykort. Det fattar de nog inte. Men allt sker i nationens intresse.

Överste Busse såg allvarligt på mig och frågade: "Har du fått någon information om de hårda striderna i östra Ukraina denna vecka, de hårdaste på mycket länge?" Det hade jag inte. "Det pågår ett krig alldeles nära och det ska tydligen inte allmänheten känna till längre..." Jag delar överstens upprördhet. Är inte journalisterna till för att hålla oss informerade? Vad gör de i stället? Menar de att Ukrainakrisen börjar bli så svårfångad att den förlorat sitt underhållningsvärde - eller vad?

Jag lugnade mig med att gå till Kaffestugan i Böda, som haft en intensiv säsong. "Trötta efter allt slit?" frågade jag en av innehavarna. "Inte förrän jag sätter mig ner", blev svaret. Nu är det öppet i helgerna under augusti och sedan vid Skördefesten. Åk till Öland! Jag åkte därifrån. På vägen funderade jag över blogg och bloggkommentarer.

Jag stryker alla kommentarer som inte undertecknas med minst signatur. Efter domkapitelsanmälningar för blogginlägg ska nog somliga passa sig för att uppge nummer och namn, i varje fall om de är kyrkoanställda och kyrkokritiska. Men signatur ska det vara. Jag kan läsa en del roliga kommentarer som borde fått vara med - men tyvärr! Det räcker inte att vara anonym.
Jag har raderat några kommentarer som inte för någon sakfråga framåt men vill förstås att det ska vara ett pågående vitalt samtal på denna blogg där värdeomdömen får liva framställningen - men det är också det enda de gör /fritt efter Hägerström/.

I alla repliker vi fått läsa på Bloggardag är ett drag genomgående. I diskussionen förs personliga meningar och tyckanden fram och det där att Kyrkan har en egen mening om ämbete eller sakrament försvinner i fjärran. Man tycker själv. Vad är det vi förlorat? Förmågan att ta till oss vad som tänkts tidigare? Kanske. Den viktiga frågan är inte "vad tycker jag nu?" utan frågan om vad Kyrkan kommit fram till. Vad är Kyrkan i det sammanhanget? Påven? Vilken påve? Den romerske eller den koptiske eller kanske patriarken i Konstantinopel? Luther? Men inte Melanchton? Inte Calvin, förstås. Ärkebiskopen? Vilken? De ekumeniska koncilierna? Kyrkornas Världsråd? Nog blir det förvirrat men inte värre än att man därmed kan finna goda anledningar till samtal. Det där att övertyga varandra med goda argument - och hämta de goda argumenten från Kyrkans förråd. Grundtanken är den enkla att Guds mysterier är mysterier i samma mening som i kriminalromanen. Det går att nysta upp sammanhanget bara vi får tag på en ledtråd. Och det är just då som fördomar blir så besvärliga. Det vet alla som läst romaner om brott och poliser som klantar till det hela därför at de vägrar se sammanhangen.

Komplikationen att många av oss på djupet är oense om trons sanningsfrågor ska jag inte ta upp nu. Bara lite. Vi behövde en sen kvällspromenad och gick till en pub på söder. Vid en stillsam pilsner samtalade vi. Vid ett bord i närheten satt ett gäng damer i något skiftande åldrar. Efterhand begrep vi att vi överhörde ett gäng som läste religionsvetenskap i Stockholm. Hur vi hamnade i samtal med det glada gänget minns jag inte. Vi tänkte på många sätt olika, så mycket fattade jag. Det var många år sedan. Nu torde kanske de flesta av damerna vara prästvigda och i tjänst i Svenska kyrkan. Frågan "vilka äro dessa och varifrån komma de?" är en i sammanhanget välmotiverad fråga. Ställ den! "Hur och när fick pastorn sin prästkallelse och vad gjorde pastorn dessförinnan? Vad är det innersta i prästtjänsten, menar pastorn?"

Tro mig, det kan mestadels bara bli intressant, men möjligtvis kan det då visa sig att det just här inte är tal om en syndarnas gemenskap. För det finns, medges, syndare som självvalt hamnar utanför. Deras projekt är ett egenprojekt, inte mera. Och då ska vi inte tala om syndares gemenskap.

 





36 kommentarer:

  1. Religionsveyenskapens brister i fromhetsstudier.
    Hur studerar man fromhet?
    Genom att utöva den.
    Tidebön, retreat, bikt, postilla utövas bäst i någon form av förening.

    Men hur har kyrkan kommit fram till vad den lär?
    Frågan har blivit aktuell för mig i sommar under studier av Gregorios av Nyssa och skillnader i synen på den fria viljan jämfört med Augustinus.
    Varför skulle den västkyrkliga lärotraditionen vara mer rätt än den östkyrkliga?

    SvaraRadera
    Svar
    1. " vilka äro dessa, o varifrån har de kommit?"
      Kanske läge för Ywams:s "kväkarfrågor" ?
      - var bodde du mellan 6-12 års ålder?
      - hur värmdes huset där du bodde?
      - när förstod du vad ovillkorlig kärlek är? dvs agapekärlek.
      -när blev Gud mer än ett ord för dej?
      Antingen möter du en broder/syster på,väg till himlen, eller ett missionsfält! Testa!
      Prästänka

      Radera
  2. Att kyrkan är syndares gemenskap är mycket viktigt, att alla människor är syndare och att det inte finns några syndfria människor. Kyrkan ska skuldbelägga och rättfärdiggöra. Som syndare i gemenskap ska vi sträva efter uppnåeliga ideal. Vi ska försöka.

    Så blir människor rättfärdiggjorda och får frid. Annars avskyr jag ordet "frid".

    Detta försöker den profana psykologin bryta sönder. Dess första budord och enda moralregel lyder "Du skall icke skuldbelägga". Då blir det något konstigt. Den inbillat syndfria ska inte skuldbelägga andra. Men så är det inte. Det är en omöjlighet, eftersom det inte finns några syndfria människor. Men hur blir det om syndare varnar andra för synden? Vem ska göra det, om endast "syndfria" får göra det? Ingen.

    Visst är det skillnad mellan en enskilds tro och Kyrkans tro. Kan man verkligen tro på allting, som Kyrkan lär? Det kan man inte. Kan man förstå allting? Det kan man inte. Man får lita på att det är sant (vilket förutsätter att man tror att "Guds ord" (Bibeln) är av Gud. Jag litar på att detta är sant, fastän jag inte förstår hur det kan vara sant.

    Och bibeltolkningar - ja! Man kan ha olika åsikter om bibelns rätta tolkning, men bara en är den rätta. Ibland ger Kyrkans tradition tydliga besked, i bland inte. Som förvaltare av traditionen ska Kyrkan ha en "egen mening". Det är den som ska lämnas över från generation till generation.

    Jag kan ha fel. Erkänner jag det, kan jag ha en egen mening.

    SvaraRadera
  3. Kyiv Post och The Moscow Times berättar en del. Putins propagandakvarn hittar man överallt. Tacksam för att f. Dag ger oss några de "borttappade " nyhetsbitarna! fM

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kan inte se att Putins propagandakvarn fått nämnvärt genomslag i svenska medier. Kievs motsvarande apparat tycks lyckas bättre - det finns folk som t.o.m. tror att västukrainarnas "pravyj sektor" och liknande rörelser försvarar "västliga" eller "europeiska" värderingar... /Paul

      Radera
  4. Gratulerar f Dag tilld et återupptagna prästämbetet! Många år! Ditt folk behöver dig, och prästens huvuduppgift är altaret: från det flödar allt annat. och gör det inte det, då blir det så som det mången gång konstateras här; må Gud ge bättring! fM

    SvaraRadera
  5. Idag är det låg status för läkare som är geriatriker. Plastikkirurger som stuvar om människors utseende torde ha högre status. Inom teologin torde dogmatiker idag äga låg status. Inom dagens religionsvetenskap finns det inte som eget ämne utan torde kunna inhysas inom kyrkovetenskapen. Ändå behövet vi dogmatiker precis som geriatriker. Dogmatikerna är genom sin existens en påminnelse om SYND. Anders Nygren bedrev teologi på syndens basis. Geriatrikerna är en påminnelse om SJUKDOM och DÖD. Jesus säger att Han har kommit för att kalla Syndare och Sjuka och att Han uppväcker Döda. Vilka är då dagens teologiska motsvarighet till plastikkirurgerna? Är det de som håller till på det sodomitiska slättlandskapet? Är det de som efter befrielsen vill återvända till Egypten? Är det de som infört "sola cultura" för att hålla fast vid Babylon?

    SvaraRadera
  6. Bloggardag: "I diskussionen förs personliga meningar och tyckanden fram och det där att Kyrkan har en egen mening om ämbete eller sakrament försvinner i fjärran. Man tycker själv. "

    Man kan förstå att i kyrkan vill man att alla ska tycka som KYRKAN SJÄLV har tyckt förut. Men hur bra rimmar det med vad GUD tycker NU och alltid har tyckt? Kyrkan har alltid bestått av vanliga MÄNNISKOR som kan ha missuppfattat (och jag menar HAR missuppfattat) mycket.
    Hur "själv" tycker man egentligen när om man inte tycker som kyrkan?
    Om "anden själv vittnar tillsammans med vår ande om" någonting så är det ju inte vilket som helst eget tyckande. Var och en kan och bör hela tiden känna efter vad Anden tycker NU.
    Det viktiga för oss alla är väl att vi kommer till Gud och inte inte att bevara gamla traditioner, strukturer och former för deras egen skull.
    Varför är ämbetsfrågan så viktig? För att människor inte kan lämna fasantuppstadiet?

    En anonym en

    SvaraRadera
    Svar
    1. Frågan är om det finns någon här som inte "tycker själv". Och det bör vi vara tacksamma för. Människor som slutat tycka och därmed tänka själva är farliga.
      Det tråkiga är att diskrepansen sinsemellan de som anser sig inte "tycka själva" sällan kommer fram här, eftersom man koncentrerar sig på det som uppfattar som motståndaren. Förhållandet till Paulus är väl det tydligaste och intressantaste. Den ena menar att det finns en del som är tidsbundet medan annat gäller än i dag. Den andra menar att Paulus ord i sin helhet för att gälla i dag. Båda anklagar de den tredje för att "tycka själv".

      Radera
    2. "Var och en kan och bör hela tiden känna efter vad Anden tycker NU."

      Det där är en ytterligt farlig väg. För det första "tycker" Anden detsamma som han gjort i alla tider. Gud ändrar sig inte. För det andra förutsätter vårt "kännande" att samvetet är upplyst av Guds ord för att vi överhuvudtaget ska ha en chans att "känna" rätt. Letar vi i vårt eget inre går vi ohjälpligt vilse. Räds att frestar'n lägger snaran där du minst förmodar faran, som det står i psalmen. Giertz hade så rätt när han i Stengrunden lät kyrkoherde Bengtsson säga till sin komminister: "Känner och känner. Det är hela sjukan". Nej, vi ska inte känna en massa, vi ska förlita oss på Guds ord och det som vi vet att urkyrkan lärde med stöd i Skriften. Det ska oerhört mycket till för att något av detta ska tolkas annorlunda och då räcker det definitivt inte med känslor.

      Radera
    3. "För det första "tycker" Anden detsamma som han gjort i alla tider. Gud ändrar sig inte"
      Hm, det verkar som om "Gud ändrat sig en hel del genom århundranden. Annars hade du inte kunnat vara domare, Elisabeth.

      Förefaller som om du också missat bibelordet "Anden blåser vart den vill" Det betyder inte att man kan skylla på anden så fort man känner någon och många har förvisso trott sig vara uppfyllda av den Helige Ande när de utfört onda handlingar, men talar man om Anden som identisk med orden i "Skriften" så har man inte riktigt förstått, anser jag.

      Radera
    4. Elisabeth: "..för det första "tycker" Anden detsamma som han gjort i alla tider. "
      Ja när det gäller attityden/innehållet och det är alltid Kärlek. Men formen bör anpassas efter omständigheterna. Det är de yttre formerna som folk bråkar om och som då i praktiken ersätter innehållet.
      Elisabeth: "Nej, vi ska inte känna en massa, vi ska förlita oss på Guds ord. " Med Guds ord menar du naturligtvis Bibeln. Men jag ser inte Bibeln som Guds ord rakt av. Bibelns gud är inte alltid kärleksfull så därför kan man inte förlita sig bara på Bibeln.

      Varför tror folk att Bibeln är Guds ord? På vilka grunder har man gjort valet att betrakta Bibeln som Guds ord? Är det för att de vuxna sade det när man var barn?

      Elisabeth " Gud ändrar sig inte. " Inte? Står det inte någonstans i Bibeln att han t o m ÅNGRADE sig efter att han hade gjort någonting? Och så sätter han igång en massutrotning av människor. Minns jag helt fel?
      En anonym en

      Radera
    5. Anna, du får allt läsa Domarboken lite bättre. ;-)

      Radera
    6. En anonym en,
      du ser inte Bibeln som Guds ord "rakt av" utan föredrar att förlita dig på vad du själv hittar i ditt inre? Är det så du menar? Det är i alla fall den uppfattning jag får och då kan jag bara beklaga dig.

      Om någon säger att Anden sagt honom si eller så och någon annan säger att Anden sagt honom raka motsatsen. Vem har då rätt? Båda kan rimligtvis inte ha det. Nej, vi kan vara helt förvissade om att om vi tror att Anden sagt oss något som står i direkt strid med Guds ord så är den anden inte av Gud utan av djävulen.

      Radera
    7. P.S. till Anna:

      "Förefaller som om du också missat bibelordet "Anden blåser vart den vill""

      Det innebär inte Gud ändrar sig eller att vi människor är fria att tolka budskapet hur vi vill och anpassa detta till tidsandan utan att vi helt enkelt inte kan fatta Guds storhet till fullo. Det vi inte förstår, för att vi kanske tycker att Gud borde tycka annorlunda, får vi helt enkelt lämna därhän och acceptera att det är som det är.

      Radera
    8. Fast uttrycket ska naturligtvis vara "Vinden blåser vart den vill".

      Radera
    9. Elisabeth: Eller så är det Paulus som borde ha läst Domarboken lite bättre? Lyder man Paulus ordagrant kan inte kvinnan ha en position där hon bestämmer över männen. Vilket också två präster, HH och han från Lutherska församlingen som jag glömt namnet på) har talat om för mig att så är fallet.

      Det var ganska nyligen, relativt sett, som kvinnor fick tillträde till sådana ämbeten.

      Radera
    10. För övrigt kan man se i förordet till Bibeln och andra förklaringar att det inte är domare i egentlig mening som avses utan stamhövdingar. Kvinnliga ledare har dykt upp någon gång då och då genom historien men säger inget om "jämställdhet" i övrigt. Men det har funnits en Debora och en Drottning Kristina och i Pakistan fanns en Benazir Bhutto. Kanske handlar det ofta om att klass ofta går före kön. Bhutto var alltså inte ett bevis på att det inte går att tolka Koranen på ett oerhört kvinnofientligt sätt om man vill, vilket man ofta vill i Pakistan.

      Radera
    11. "För övrigt kan man se i förordet till Bibeln och andra förklaringar att det inte är domare i egentlig mening som avses utan stamhövdingar."

      Läser man bl.a. Domarboken kan man se att de även dömde mellan människor enligt den tidens rätt.

      Radera
    12. Ok. Då säger vi det. Då är min fråga hur man kan vara domare om man som kvinna samtidigt lyder Paulus ord och underordnar sig mannen i allt och inte får bestämma över mannen. Gäller detta bara hennes egen man? I så fall skulle en kvinna få arbeta som domare bara om hennes man tillåter det? Och gäller det alla män, som minst en av prästerna menade, har glömt hur det var med HH, så är det inte möjligt alls.

      Radera
    13. Nu menar jag att ämnet är uttröskat och riskerar att hamna i kategorin ofruktbart disputerande. Aposteln Paulus ger föreskrifter för den kristna gudstjänsten, ämbetet om ni vill. Om detta finns mycket att säga men allt har sin tid. Uppenbarligen har det aldrig varit något kyrkligt problem med kvinnor som kejsare (tsaritsa) eller regenter (Elisabeth, Mary, Kristina, Victoria och Elisabeth II t ex).

      Radera
    14. Det är precis det som det INTE är, Dag! Enligt min uppfattning. Det är först nu, nu när Elisabeth äntligen svarar, som jag skulle ha chans att få reda på hur hon tänker kring detta för det är en gåta för mig och som ska sättas i sken av påståendet att "tycka själv". (Och notera att Dike m fl fick hålla på 180 kommentarer även om de inte själva stod för alla.)

      Jag kan inte låta bli att notera att diskussionen stängs (om den nu gör det) när "det bränns".

      Samtidigt tillför du själv nytt stoff. Om kvinnliga regenter. Du svarar här på en fråga som inte är ställd, i alla fall inte riktigt på det sätt som du tror. Och vad har kyrkan kunnat bestämma när det gäller världsliga regenter? Det kyrkan däremot kan påverka, inte bestämma, är kvinnans roll i familjen och därmed också i yrkeslivet.

      Radera
    15. Samt Dag, talar vi inte om föreskrifterna för gudstjänster här. Vi talar om de föreskrifter som Paulus gav som gäller livet som helhet. Då vill några se vissa verser som tidsbundna (så även jag).. Men är det samma verser som vi ser som "tidsbundna" i dag som man ansåg på 1500-talet? Fick man hoppa över passager som att kvinnan ska underordna sig I ALLT då? Eller skulle prästen under tidigare århundraden ha påstått att det är att "tycka själv"? DET är frågan här.

      Radera
    16. Jag släppte lite uppgiven igenom Annas kommentarer. Luk 18:2-6
      Men jag menar att underordningstexterna har vi tröskat tidigare. Pröva att underordning på modern svenska betyder inordning, att hitta sin plats i livet och pröva sedan vad det kan betyda att Kristus förnedrar sig och blir underst. Det är mycket som är omvänt i det kristna tänket. Men visst har Kyrkan kunnat fatta många beslut. T ex vägra kröna om det varit detta saken gällde. Och det var det inte.
      Jag vill gärna se kommentarer till det jag skrivit. Det är mitt privilegium här att få bli motsagd. Men kommentarerna har en tendens att vandra sin egen väg. Och några tar sitt ansvar at kommentera på så stort ansvar att de tänker sig nödgade kommentera. Det är de inte. Ibland har jag tänkt att vi borde ordna en konferens för att tala om allt som kommenterats IRL. Men kanske är det bäst att avstå. Kristen troär ju något mer än ett debattämne och Kyrkan något mer än en diskussionsklubb.

      Radera
    17. Det känns som vi inte NÅR varandra här, Dag! Och vi som brukade komma så väl överens förut!

      Men jag blir också uppgiven när du svarar försmädligt på något som visar att du inte förstått vad jag skriver.

      Nej som sagt "det var inte det saken gällde" om kyrkan accepterar kvinnliga regenter. Jag skrev i kommentarerna ovan att klass har fått gå före kön vid olika tillfällen i historien. När inga söner finns får kvinnan ta över tronen så att blodet hålls rent. Och att jag skrev att Benazir Bhutto var regent i Pakistan inte i sig visar att det inte förekommer könsförtryck i religionens namn i Pakistan. Var inte hon också dotter eller fru till någon? Nog om just den saken.

      Sedan "tröskar" vi egentligen inte heller underordningstexterna här, i alla fall jag gjorde det inte. Jag tröskar om det är sant att de som påstår sig lyda Anden och Paulus ord som det predikats genom århundranden verkligen gör det. Jag finner tydliga tecken på att detta inte alls är sant. Och hela den diskussionen knyter väldigt tydligt an till det du skrev i din text om att "tycka själv" och det Elisabeth sedan skrev i sina kommentarer.

      Och nu ska vi som sagt inte "tröska underordningstexter". Men om vi skulle det skulle jag vilja påstå att din bortförklaring (inte förklaring) till Paulus ord är bullshit. Fast jag hade valt ett frommare ord och inte minst ett ord hämtat ur vårt eget språks rika skafferi.

      Radera
    18. Samt vill jag påminna om att tre prästvigda, eller åtminstone två och en halv, har förklarat "underordningstexterna" på ett sätt som skulle medföra betydande inskränkningar i mitt om de fick bestämma. En hel del kommentarer med anonyma signaturer har också gjort ganska obehagliga generaliseringar om hur kvinnor är. INGEN av dina anhängare har någonsin "sagt emot" dessa, Dag. Däremot får jag alltid påhopp om jag kritiserar deras Bibeltolkning. Det säger något. Det är informationsbärande, som du skulle ha sagt.


      Radera
  7. BloggarDag, den anonyme gratulanten samt andra kommentatorer,

    -Precis så! Dag är präst i den svenska kyrka, som han alltid har tjänat och vars KM han tillhör1

    Och, som gratulanten ovan skriver, behöver kyrkan honom och även andra präster, vilka i stället ägnar sig åt att (oftast varje dag) kritisera denna folkkyrka å det gruvligaste.

    Skriv sedan ej blott om syndares gemenskap utan också om nådens dito, om kärlekens och uppoffringens gemenskap och glädje, om tillfredsställelsen att varmt och hängivet verka för och i vår kyrka för Gud och Kristi gemenskap!

    Ty, tro inget annat, och precis som kyrkoherden i Virestad skriver i Smålandsposten, apropå en tidigare ledare där, lever kyrkan på landsbygden, liksom den lever i tätorten.

    Men den kan bli ännu mer levande, mer offensiv och mer kallelsemedveten om dess ständiga prästkritiker i stället väljer att tjäna kyrkan helhjärtat i stället för att tala illa om den.

    Och, som ett välkommet brev på posten, skulle kritikerna också känna sig mycket bättre till mods.

    Pröva, och ni får se att jag har rätt i denna slutsats. Vilken gåva att få tjäna vår gamla fina folkkyrka och vara ambassadör för Guds ord!

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
  8. Kan ett personligt vittnesbörd passa in? Som prästson med bara prästänkan kvar i jordelivet var det självklart att jag skulle hem till min småländska barndoms kyrka och konfirmeras. Men den konfirmationen blev en katastrof eftersom prästen i fråga var gammalkyrklig så det stänkte om det. Allt som var roligt tycktes vara synd. Han dräpte min tro ganska omsorgsfullt, vilket jag nu i efterhand är tacksam för. Det var min barnatro som dog och efter turbulenta gymnasieår uppstod en vuxen tro som jag levde bra med. Många tyckte jag borde bli präst, men jag slog ifrån mig med både händer och fötter. Kanske det var detta motstånd som fick Gud att kalla mig via en våldsam upplevelse som inte går att beskriva utan att förstöra? Ändå hade jag under de första präståren svårt för själva ordet "synd" pga min konfirmationspräst. Det rättade till sig och idag är det inget problem för mig, medan jag i möten med folk dessvärre ofta får lägga åtskilligt krut på vad synden är innan vi når väsentligheterna. Antar att jag inte är ensam om detta. Min fördel är att jag stått i just den kampen själv tillräckligt länge för att förstå frågorna..... och protesterna.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Min konfirmationspräst var också av den gammalkyrkliga sorten, och honom är jag skyldig ett stort tack för att han blåste nytt liv i min barnatro, och gav den en djupare mening.

      Jag är fullt klar över att världen inte är som Gud hade avsett, när han skapade den. Syndafallet och den synd, som vi på grund av syndafallet, dras in i har stor betydelse i detta drama. Finns ingen synd - bortsett från sådana allvarliga brott som är belagda med straff av den jordiska rättvisan - kan kyrkan packa ihop och dra. Det är väl det som Svenska kyrkan håller på med just nu. Kristendomen ersätts av religionssociologi.

      Saknas syndamedvetandet kan konfrontationen bli smärtsam, skulle jag tro. Det stämmer nog att "allting som är roligt'" är synd, men vet vi att vi inte kan undvika att falla i synd, så blir det lättare. Kanske det moderna uttrycket "gilla läget" är ett bra förhållningssätt? Ett liv i synd kan ju vara ganska njutbart, men kanske vi borde ägna en tanke på att glädjen hade varit fullständig om vi alla hade lyckats leva som Gud avsett?

      Och det kommer vi att få göra i den yttersta tiden, när Gud har skapat en ny värld, och våra själar återförenas med våra nu så förlängliga kroppar, märkta av sjukdomar och åldrande, men utan dessa skavanker.

      Glömmer vi detta perspektiv, från skapelse till skapelse och vad synden har ställlt till med, då blir talet om synd obegripligt och skrämmande. "Jag som är så laglydig och rättrådig", tänker syndaförnekaren.

      Jag har inte blivit kallad till präst, men har fått en annan kallelse, nämligen att bidra till försvaret av det kristna arvet, som har lämnats över från generation till generation, för att framtida generationer också ska nås av det oförfalskade evangeliet. Det är mycket konkreta händelser i mitt liv, som bevisar den kallelsen. Varför har Gud låtit just mig få leva, om han inte haft en uppgift som jag utan att då inse det själv, har förberett mig för genom bl.a. studier i historia och att jag skaffat mig en viss debattvana?

      Ändå kanske jag tvingas avluta diskussionerna på denna blogg, eftersom käbblet är i full gång igen.

      Radera
    2. "Det stämmer nog att "allting som är roligt'" är synd, men vet vi att vi inte kan undvika att falla i synd, så blir det lättare.", skriver LFL.

      Det där känner jag igen från min uppväxttid men min erfarenhet är att ju längre man kommer i sitt kristenliv desto mindre glädje finner man i synden. Man ser mer och mer vad synden ställer till för skada i ens själ. En annan sak är att man aldrig kan bli fri från synden i sitt jordiska liv men vaksamheten ökar. Och efter vad du brukar skriva här tror jag att det nog också är din uppfattning.

      Sedan hoppas jag att du stannar kvar här, LFL. Det du skriver är oftast mycket bra och läsvärt.

      Radera
  9. Anna,
    Om Du läste bibeln skulle Du sett att en kvinna -högt aktad dessutom var domare under GT´s tid . Inget hinder att vara domare alltså.

    //HH

    SvaraRadera
    Svar
    1. Se mitt svar till Elisabeth, HH.

      Radera
  10. Nu tycker företrädare för den nya religionen att "Var och en kan och bör hela tiden känna efter vad Anden tycker NU." De gör sig själva till gudasöner och dito döttrar. De dyrkar sig själva som avgudar, och begär att vi andra ska tro på deras fantasier.

    Detta är inte samma sak som jag skrev om personlig tro, att det är skillnad mellan en enskilds tro och Kyrkans tro, att man kan ha olika åsikter om den rätta tolkningen.

    Om kyrkans tro bara vore summan av alla enskildas tro under varje tid, skulle vi inom några få generationer avlägsna oss från den tro som Gud har givit Kyrkan i dess begynnelse. Risken är ju helt klart att sedan en generation tagit ett steg i fel riktning, tar nästa generation ytterligare steg i samma felaktiga riktning.

    Vi har alla en personlig tro,. våra egna tolkningar. Men vi har också ett ansvar för kommande kristna generationer, att de få samma chans att göra sina tolkningar att skaffa sig en personlig tro från SAMMA källa. Den måste föras vidare OFÖRFALSKAD från generation till generation. Till bland annat det har vi präster och biskopar.

    När de i KG Hammars efterföljd gör sig själva till gudar, till avgudar, då byts kristendomen ut mot en annan religion.

    SvaraRadera
    Svar
    1. LFL. Du har helt rätt här.

      "Präst från Skara stift"

      Radera
    2. Mycket bra beskrivning av den nya religionen i Svky!
      Antony

      Radera
  11. Har jag helt missförstått ämnet? För inte handlar det väl om kvinnors tillträde till domarämbetet eller vilka uppgifter forntida stamhövdingar hade? Vad som menas med det kristna begreppet "underordning" hör kanske delvis till ämnet, men marginellt. Står det inte någonstans att mannens ska underordna sig sin hustru, och vice versa?

    Att veta något om forntida stamhövdringars uppgifter, är intressant och kan förklara vissa förhållanden i Gamla Testamentet.Jag har hört en helt fantastisk tingspredikan om det ämnet, av en kyrkoherde som var socialdemokrati hjärtat, men tvingades byta parti (till Kd) av den allt värre partipolitiseringen av kyrkan. Jo, det handlade om att döma rätt, "ej den rike mer än den fattige". Och detta utifrån GT:s berättelser om kungars och stamhövdingars uppgift som dömare vid tvister mellan människor.

    Om man är historiskt intresserad var en "kung" en lagkunnig person, domare och religiös ledare, med titeln "gode" i det fornnordiska apårket. . Politiska ledare blev kungarna först senare.

    Det här kan man skaffa sig kunskaper om genom att läsa historia, allmän historia och religionshistoria. Insikter i den kristna religionen kan man skaffa sig genom att läsa teologi, dogmatik, och kyrkohistoria (Är inte Dag docent i det sistnämnda ämnet?)

    I stället för en diskussion, som utgår från ganska allmänt vedertagna kunskaper om ämnena som diskuteras, har misstänliggörandet och käbblet återkommit. De s.k. kyrkopolitikerna i Luleå uppträder som något slags tankeförbudspoliser.

    Man kan ju "tänka sig" vad Torbjörn Lindahl tänker, när han raljerar över skällsordet fobi. Det är en omotiverad stark fruktan för någoning, vilket kan vara ganska handikappande. När människor som har (verkliga) fobier behöver vår medkänsla, används ordet i klart nedsättande bemrkelse, om människor som enligt ordanvändarnas mening är värda förakt.

    SvaraRadera