fredag 15 augusti 2014

Med snopp. Del åtta

I en bloggkommentar fick vi veta att det liksom är tid att strunta i den lilla frågan. Det är ett argument som brukar dyka upp. Däremot var det länge sedan som "kvinnoprästmotstånd" skulle förklaras handla om en neuros eller erfarenheter i barn- och ungdomen. Antagligen går inte det resonemanget efter sovjetsystemets kollaps. Där kunde politisk psykiatri användas. Den kom i vanrykte. Enklare - och korrektare - är nog att i första hand hantera sakfrågor som sakfrågor. Och frågan om ämbetet är en sakfråga.

Jag har läst om den och läst materialet bakom kulisserna. Ibland blir jag hätsk. Detta var det sammanhang jag skulle prästrekryteras in och lägga mitt liv på. Att de inte skämdes att locka in unga människor i detta!

Nå, är sakfrågan en liten fråga att lägga åt sidan.
Kanske. Men det återstår att visa, inte bara att påstå.

Själv har jag läst att dop, nattvard och ämbete är just de stora kontroversfrågorna i det ekumeniska arbetet. Det är då inte särskilt underligt att de blir sådana frågor i det inomkyrkliga. Det är inte heller konstigt om ämbetsfrågan blir väldigt komplicerad om den hanteras som en annan fråga, den om jämställdhet.

Är den liten? Så tänkte prästerskapet under långliga tider - egentligen fram till efter kyrkomötet 1957, kan jag ana. Det var en uppsättning högkyrkliga analytiker som från 1930-talets slut anade att här skulle det bli problem. I sak och i fråga om auktoriteten i/över Svenska kyrkan för att inte tala om det praktiska kyrkolivet. Så fattades beslutet och frågan visade sig vara större men togs inte på större allvar. Inte förrän 1975, vändpunkten. Och därefter blev frågan återkommande i kyrkomötet och det hela ledde efterhand till prästvigningsstopp och befordringsförbud. Uppenbarligen är frågan inte liten. Inte för majoriteten i alla fall. Så då får väl frågan hanteras på den nivå där den lagts?

Kan frågan om ämbetet vara obetydlig?
Antagligen inte. Gud har instiftat ämbetet för att vi ska få den kristna tro, som räddar oss till evigt liv. Den handling i vilken en man tar emot detta ämbete kan vi kalla ett sakrament om vi rätt förstår saken, som handlar om en Kristustjänst i Kyrkan.
Ämbetet hör till Guds ordningar och sådana ordningar har inte Kyrkan befogenhet att ändra. Inte samhället heller.
Här har ni problemet.

Nu har jag tagit upp en invändning. Egentligen hade jag tänkt skriva om erfarenheterna från Philadelphia 40 år tillbaka då elva kvinnor irreguljärt vigdes till präster. Jag har börjat läsa den första av de tre böcker om saken som jag fått från USA. En del står tydligt fram, tydligare där än här. Jag ber att få återkomma.

Barnbarnet Sigrid, som i höst fyller 6 år, har varit på fotbollsskola i tre dagar. Det var bra, men andra dagen fördes hon från plan för hon hade sagt fula ord, sa ledarna. Det får man inte i fotbollsvärlden längre. Vad hade hänt?
Två flickor hade hittat en farlig insekt och stod förfärade inför varelsen. "Det är en dyngbagge", sa Sigrid. Flickorna upprepade att det var en farlig insekt. "En dyngbagge", sa Sigrid. Men flickorna framhärdade. Det var verkligen en farlig insekt. "Det är en dyngbagge. Jävla idioter", sa Sigrid. Det var då hon fick ta en paus.

När modern återgav händelsen var hennes munterhet inte att ta miste på.
Jag skulle ibland vilja vara lika tydlig som Sigrid.
Hon gav korrekt sakinformation till sådana som satt fast i fördomar, på förhand införskaffade föreställningar.
Fast det är då man visas av planen.

34 kommentarer:

  1. Femte artikeln i Augustana - hur vi får denna rättfärdiggörande tro - stryker inte under frågan om man eller kvinna men att förståelsen av ämbetet är, näst Gudsfrågan, bibelsynsfråga (fråga om fallets fakticitet), Kristologi och rättfärdiggörelsen av tro, den mer avgörande frågan. Det blir extra tydligt när det nu heter att uttrycksformen ska vara oberoende av kön, som om förkunnelsen var oberoende av Guds skapelse. Jag tror inte att det var en händelse att de som skulle offras för evangeliets skull (biskopar o dyl) inte skulle vara kvinna som kan vara en mor. Ämbetsfrågan är grundläggande. Ännu mer intressant(??) är väl att fråga vart dagens reformer leder? Vilken kristendom blir det av det hela? Ett ganska tungt besked, från flera parter, talar om/stryker under att det blir något annat än vad som oftast ses som klassisk kristen tro, och att det skulle vara en poäng med ämbetsreformen.
    Kvinnliga präster utifrån en klassisk utgångspunkt, med all uppbådelig välvilja och samtidsförståelse - kanske. Men dagens villkor är att den klassiska linjen klipps av, klipps bort.
    Minimum tre flygande biskopar, officiellt eller inofficiellt i SvK, kan ge SvK en chans att om några decennier börja tala och tänka också lite traditionell kristen tro. Tack för att du inte släpper frågan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Flygande biskopar" verkar snarare vara en postmodern ecklesiologi än en katolsk?!
      /Antony

      Radera
    2. Nåja, även Rom har olika former för biskopar över icke-territoriella stift – biskoparna i de unierade kyrkorna, personliga prelaturer, ordinarier i ordinariaten (som har alla biskopliga uppgifter, men dock inte har vigningsrätt), för att inte tala om uppsättningen av titulärbiskopar över inte längre befintliga stift.

      Radera
    3. Med all respekt +Göran, men det är avsevärda skillnader mellan de unierade biskoparna och de "flygande biskopar" som finns i den engelska statskyrkan (eller möjligen i den svenska "missions provinsen"?).
      De unierade biskoparna är i full kommunion med de stiftsbiskopar i vilkas stift de utför sina episkopala uppdrag. De är vidare underordnade det tydliga kyrkorättsliga och teologiska magisterium som utgör en garant för sann lära och stabil ecklesiologi.
      Det engelska ordinariatet är ingen episkopal struktur utan helt integrerat under stiftbiskopen (närmast likt ett kloster, men ändå så mycket "mer").
      Titulärbiskopar är snarare en kyrkobyråkratisk/kyrkohistorisk fråga och saknar all relevans i jämförelsen.

      Den inneboende fragmenteringen och lätt schizofrena ecklesiologin hos de protestanta samfunden får ett tydligt exempel i det post-moderna experimentet "flying bishops" där "biskopar" inte är i full kommunion med de "stiftsbiskopar" i vars territorium de verkar och där de snart kommer att verka inom stift som är styrda av kvinnliga "biskopar" - what a mess !
      /Antony

      Radera
    4. "protestantiska samfunden"...
      /Antony

      Radera
    5. Du har naturligtvis rätt i att romersk-katolska icke-stiftsbiskopar alltid står i kommunion med stiftsbiskoparna, vilket inte är fallet med 'flying bishops' i Engelska kyrkan.

      Men du har fel när det gäller ordinariaten (i England, USA och Australien, för f.d. anglikaner). Ordinariatet fungerar i allt som ett vanligt stift. Ordinarien har en biskops alla rättigheter och skyldigheter. Han har en plats i provinsens biskopsmöte. Om han inte är biskop, får han naturligtvis inte viga. Men det är han, inte den inkallade biskopen, som slutgiltigt avgör om en kandidat skall accepteras.

      Radera
    6. +Göran, det är uppenbart att Benedikt XVI var mycket framsynt i sin vision för att ta vara på det bästa från den anglikanska traditionen (innan de liberala protestanterna hade försingrat det) och inkorporera detta i den enda sanna Apostoliska och Katolska Kyrkans liv! Vad jag vet så är det mer än "vigningsfrågan" som är skillnaden mellan en biskop och Ordinarien i den Engelska och Walesiska kyrkoprovinsen. Men, ok, låt oss kalla honom för "Suffragan Light" .... and leave it like that?!
      /Antony

      Radera
    7. Så väl har Rom tänkt i varje kyrka i hela världen som ännu inte står med/under sig, sedan 1000(?) år. Eller när började det egentligen, Anthony?

      Radera
    8. Enligt min åsikt har ordinariatets blomstringstid inte inträtt ännu, den kommer när utmönstringen och den kristna mobbningen börjar på allvar i Church of England när de kvinnliga biskoparna vigs och tillträder.
      F Pierre

      Radera
  2. Det kavata flickebarnet påminner mig om en kvinna född på den tiden när det var tillåtet att aga barn. Hon hade vid något tillfälle blivit sur på sin faster och gav uttryck för detta genom att säga "räliga faster". Tösen togs avsides för lite smisk. När detta var avklarat gick tösen tillbaka till faster och sa: "hela röven gul och grön, räliga faster". :-)

    Ser fram emot kommande rapport om Philadelphia.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den satt bra ! Elisabeth
      Nisse på Åsen

      Radera
  3. En av de mera lysande bloggposterna.

    Dock hjälper den föga. Jämställdhet är en överordnad svensk värdering. Långt viktigare än kyrka, Jesus och evig salighet. Den som uppfattas ifrågasätta jämställdheten fular ut sig ur alla anständiga sammanhang och hänvisas till skaran av byfånar i utvisningsbåset. Där kan man sen sitta och kaprolalera relativt ostört. Ingen gitter ändå lyssna.

    GG

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, så är det nog, med tanke på att den kristna hierarkiska kyrkan mer eller mindre varit under attack alltsedan omkring 1440 - 1500-talet, Tryckerikonsten, Luthers omstörtande verksamhet, Protestantismens framväxt under smärtor och våndor, Det 30-åriga kriget, den s.k. Upplysningen, samt vidare med en blodig fransk revolution med frihet, jämlikhet, broderskap, och medborgare, på schemat, massor av krig och revolter och mer eller mindre inbördeskrig genom i stort sett hela 1800-talet, där också naturligtvis den nya nationalstaten, USA, ägnade sig åt fruktansvärt blodigt inbördeskrig, det andra i ordningen i den underbara Nya världen, samt vidare i rask följd till blodig storrevolt i Ryssland, och till det första blodiga storkriget, och vidare till det kanske ännu blodigare nästa storkrig, och alltmedan mer och mer avancerade vapen kunde utvecklas, och med mängde och åter mängder med dödade människor, alltsamman då för - sakens skull -, samt att det hela, redan från början där omkring 1500-talet, och vidare under 1600. 1700, 1800, då Karl Marx författar sitt Manifest, och där Frankrike hela tiden under alla århundrade legat i framkant, alltså funnits ett relativt stort inslag av just islam, där islam då inspirerade många människor under dessa århundraden, med just sina traditioner om just broderskap, ickehierarki och att imam kan väljas bland bröderna i moskén, samt att islam redan där, från början, förmodligen av många sågs som ett bättre alternativ än just kristendom, som man alltsedan i princip detta 1500- tal, alltså mer aktivt, och steg för steg började att bekämpa, samt, också inte att förglömma i just Frankrike finns, i Paris, en mycket stor frimurarloge som heter just Grande Orient, som väl säger en hel del om hur, varför, vilka, på vilket sätt och med vilka argument, som då just revolten i både Frankrike och i Ryssland kunde genomföras, samt att även då kommunism i sig själv har en del gemensamt med just den slags jämställdhet, broderlighet och ickehierarkiska tradition som finns inom just brödraskap, inom islam.
      JB
      forts.

      Radera
    2. forts.
      Att kommunism förespråkade kamratskap och s.k. jämställdhet och jämlikhet också till kvinnor har nog egentligen helt andra motiv än de till synes ädla, med sina lockande och pockande ord, (utan det handlade mer om att få möjligheter att kunna beskatta också kvinnors arbete, vilket alltså inte det oavlönade hemarbetet med barn och familj kunde göra, eftersom det inte vara lönearbete alls, utan just ideellt arbete, för just barn och familj, samt att redan på 1800-talet, samt början av 1900-talet hade man redan börjat ana befolkningsökningar av stora mått, samt att man rent vetenskapligt hade börjat tänka i rationella banor, ungefär som industriella banor, vad gäller även människor, och att man kanske främst inom vetenskapen började önska sig att faktiskt kunna – avla fram - , friska, intelligenta, friska och sunda människor, som sedan också började praktiseras både i USA och i Europa, samt Sverige genom att aktivt, och i den rationella industrialiseringens namn, då sterilisera människor av s.k. undermålig kvalitet, eller s.k. utvecklingsstörning, vilket man då alltså ansåg som någonting sunt och friskt att göra, för att därmed kunna just förbättra nationens arbetskraft, samt att kvinnor då också främst skulle föras ut i lönearbete och därmed förminskades också viljor att skaffa sig stora barnkullar), medan det inom islam, och i Afrika och mellanöstern inte alls utvecklades sådana rationella ideologier, utan att där har familjer fortsatt att skaffa sig många, många barn, medan det i Europa idag, och även i Sverige, föds för lite barn för att befolkningarna skall kunna återreproducera sig själva, vilket väl i sin tur hänger samman med viljor till mycket, mycket stora folkomflyttningar och då invandring till de europeiska, och de nordiska länderna, med befolkningar då främst från Mellanöstern, Afrika och just Orienten, förmodligen önskar man påverka dessa befolkningar, och särskilt deras islam, att just sluta att föda så många barn och istället anamma den s.k. moderna västerländska livsstilen och lära sina döttrar att sluta att vilja bli mödrar för att då, i den s.k. jämställdheten namn föredra att lönearbeta utanför hemmet.

      Det är väl den duellen som idag står inför dörren, om och kring vad, vilka och hur och på vilket sätt, och också om, det skall lyckas för samhällsplanerare och strateger att kunna lyckas övertyga muslimer om att deras ideal som finns i deras islam är – omoderna - , och att västerlandets ideal är bättre, vilket kanske inte går går så lätt och enkelt att göra, varken i den första, andra eller tredje generationen invandring från just muslimska nationer, vilket väl i sin tur kommer att medföra att muslimer blir i majoritet inom en inte alltför snar framtid i hela Europa, samt även då Skandinavien, och där förmodligen också en hel del inhemsk befolkning kanske till och med faktiskt konverterar till islam, och också själva börjar odla familjetraditioner med hemarbetande mödrar som föder många, många barn, och då dröjer det väl inte så länge förrän både USA, och kanske även Israel kanske kommer att befinna sig i en motsatt ställning, mer eller mindre konfrontativ, eller kanske även rent av fredlig, mot ett muslimskt Europa, ett Europeiskt Kalifat….

      Vem vet…

      Vad som kommer att hända…

      Svårt att verkligen kunna veta varken det ena eller det andra…

      JB

      Radera
  4. Vi har redan tre biskopar i Svenska kyrkan, Missionsprovinsen: Roland Gustafsson, Lars Artman och Göran Beijer. Dessutom en emeritusbiskop: Arne Olsson.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nja, i Sverige men knappast i Svenska kyrkan. Inte alla av dem du räknade upp är medlemmar i Svenska kyrkan. Dessutom tror jag inte att Missionsprovinsen numera räknar sig som en inomkyrklig rörelse men det kan säkert biskop Göran reda ut bättre än jag.

      Radera
    2. Missionsprovinsen ser sig som ett fritt, icke-territoriellt stift i Svenska kyrkans tradition. Det gläder oss att det finns somliga som, även om de av skilda orsaker inte kan eller vill ta emot episkopal tillsyn av oss, ändå är tacksamma att vi finns.

      Radera
    3. Tack för påpekandet att det gör skillnad om man är medlem eller inte. Vore fint om medlemskap i SvK vore ett krav för biskopsvigning i Mpr. Jag tror inte jag är ensam om den förhoppningen. Om det bleve praxis, för att reta dem som ska ha det skrivet, tror jag att Mpr då kunde bli ett flygande! Det är givetvis ointressant att veta om vederbörande betalat sin peng. Mer intressant hur han råder andra att göra.
      Ny tanke - huruvida man kan eller vill "ta emot episkopal tillsyn".
      Hur stor är skillnad i förhållande till det som biskop Bertil gjorde? Kan man välja? Är inte Mpr-biskopen i första hand till för att viga dem som inte vigs då gudstjänstgemenskaper kallar? Och komplettera den tillsyn som ordinarie episkopatet inte bedriver?

      Radera
  5. Teologiskt intressant, kanske, men i dessa dagar, som börjar kännas som "början till slutet" så borde vi framför allt be för och hjälpa våra kristna syskon i Irak, Syrien, Nigeria, Nord Korea, m. fl. länder, för Israel, för utvecklingen i Ukraina, för Ebolaepidemins offer ...
    Svante i Halland

    SvaraRadera
  6. Historien med Sigrid borde bli ett fantastiskt exempel i ärftlighetslära.

    LG

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kul kommentar men hur ska man kunna skilja arv från miljö? Säg hellre: Äpplet faller inte långt från trädet! /Martin Luther d y

      Radera
  7. "Jag är din brud i Anden"... Så borde vi med ren tro och gott samvete sjunga med Nicolais psalm (sv Ps 478:19 denna dag (15/8) som för kristenheten är en stor helgdag (Guds Moders Himmelsfärd). I vårt land var det också så en gång. Reformatorerna ville knappast sekularisering och maskulinisering av Kyrkan. De sökte inte heller kompensera denna Kyrkans maskulinisering genom att söka efter en "feminin gud" eller "ämbetets feminisering". I våra Bekännelseskrifter har vi två Mariadogmer (Theotokos, Semper Virgo). Det skulle kanske gå att "vaska fram "den obefläckade avelsen" samt "Himmelsfärden". I varje fall skriver Melanchton i Apologins XXI:e artikel "vi kunna medgiva att den saliga Maria beder för Kyrkan". I Romerska Kyrkan finns ett allt starkare tryck för att proklamera en femte mariadogm. Påvarna håller emot. Dogmer är inget som "gubbar" skapar genom sina tankekonstruktioner utan det är Kyrkan som talar genom sitt "sensus fidelium" eller "ekklesiastikon fronema". För oss är det svårt att se detta pga maskuliniseringen av Kyrkan och feminiseringen av ämbetet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Strävandena att få till ytterligare en Mariadogm är nog ett projekt utan större möjlighet till framgång. När det, för några decennier sedan, markant önskades en dogm om Maria som co-redemtorix, 'medåterlöserska', meddelade Johannes Paulus att detta inte var möjligt, eftersom Maria, om än som den främsta, tillhörde de återlöstas skara. Här gäller, som jag påpekat i annat sammanhang, att det inte alltid är de som hörs mest som är flest och störst.

      Radera
    2. Precis biskop Göran. Här balanserar ett av de fem reformatoriska "allena", nämligen Kristus allena, men vem vet det skulle dröja ända till 1950 innan assumptio proklamerades.

      Radera
    3. Thomas

      Anledningen till att det skedde efter WWII var att Kyrkan ville visa på människans (speciellt en judinnas) värdighet.

      Dogmen är f ö djupt urkyrklig o t o m biblisk (se Upp 11f)!

      Allt Gott
      Anders Gunnarsson

      Radera
    4. Tack för detta Anders. Just nu läser jag Mark Miravalles "With Jesus"
      Allt gott

      Radera
    5. Utöver detta arbete har jag just nu lyckats komma över Miravalles "Mariology A Guide for Priests, Deacons, Seminarians and Consecrated Persons". Vad Predestinationen är för hardcore-calvinists är mariologin för vissa katoliker. Jag personligen har inga problem med Co-redemptrix. En femte mariadogm torde inte vara omöjlig, men frågan är hur den formuleras?

      Radera
  8. En Sigrid som vet nåt om dyngbaggar ger mig hopp om framtiden

    SvaraRadera
  9. De borde ännu mera skämmas nu. Att locka in unga människor på den kyrkliga banan, alltså. Det är att hamna "å banen".

    Elaka Katten Måns

    SvaraRadera
  10. Sigrids starka hävdande av den korrekta benämningen, trots grupptryck från de mindre vetande, i detta fallet, visar dels hur individer ibland kan ha betydligt mer rätt än vad kollektiv kanske har, samt att kollektiva och tanklösa flockbeteenden är bra att opponera emot, då deras flertala övertag absolut inte är en garanti för att de bara därför verkligen har rätt.

    Det är faktiskt möjligt att mycket stora flertal kan rusa iväg åt fullständigt felaktiga håll enbart för grupptrycket. Det kan vara olika former av etablissemangs och inflytelserika påverkares kraftiga repressalier mot dem som tycker annorlunda som då är så avskräckande på många att de inte vågar säga emot. De riskerar ju kanske också både arbete och därmed livsuppehälle.

    Starkt gjort av Sigrid, vilket väl därmed kan antas att det hos henne finns både intelligens, mod, styrka och beslutsamhet.
    Synd att hon använde skällsordet – idioter - även om det i detta fallet verkar vara viss korrekt benämning, men för vilket hon då blev tillrättavisad, eller bestraffad, och fick lämna planen. Logiskt ändå.

    Det är just trots allt inte lämpligt uppmuntra barn och ungdomar att bete sig oppositionellt, oartigt, kränkande eller föraktfullt, mot sina föräldrar eller sina lärare, eller sina lekkamrater, enbart för uppstudsighetens egen skull.

    Att som Sigrid inför sina kamrater verkligen stå på sig, var starkt gjort. Det var verkligen en dyngbagge, så det så, era idioter, och för det sista ordet bli utvisad, ja, det finns en viss komik i situationen, men ändå samtidigt en konsekvens, en logik. Beter man sig inte enligt regler för ordning och uppförande så anses det behövas en tillrättavisning om den saken.

    Barnuppfostran som säger: - Den som älskar sitt barn tillrättavisar det, medan tid är - , är någonting som har s.a.s. kastats ut med – badvattnet - när man har velat hävda den s.k. antiauktoritära uppfostrans alla förträffliga fördelar.

    Och denna antiauktoritära uppfostran, utan minsta förstånd om att barn faktiskt är barn och står under föräldrars ansvar tills de är vuxna att själva ta ansvar för eventuella konsekvenser av överskridande av gränser för ordning och uppförande, den har gått för långt.

    Barn behöver ledning och tillrättavisning, och ibland kan även fysisk och kroppslig sådan tillrättavisning i vissa fall behövas.

    Detta eftersom barn inte alltid är mottagliga för logiska och teoretiska argument i samma utsträckning som en vuxen person kan antas vara det.
    forts.
    JB

    SvaraRadera
  11. forts.

    Barn lever oftast just i en mer fysisk tillvaro, med fysisk närhet till föräldrar och kamrater, med kramar och behov av trygghet och över huvud taget upplever små barn sin omgivning betydligt mer fysiskt än vad vuxna människor oftast gör.
    Att därför i vissa fall, när barn testar och prövar var gränser går, och det inte räcker med verbala tillsägelser, eller andra försök att tillrättavisa, avvisa från plan eller visa upp på rummet, eller att kanske lirka, kanske muta, kanske andra till vissa delar förnedrande knep och knåp för både barn och vuxna, så kan alltså, vilket är tillåtet och inte förbjudet i t ex USA och många fler länder, en fysisk tillrättavisning förklara för barnet, just fysiskt, att det har klivit över en tillåten gräns för uppträdande och socialt acceptabla beteenden.

    Detta innebär inte ett förespråkande av att föräldrar eller andra vuxna vårdnadshavare själva skall tappa sin självbehärskning och tillåtas slå sina barn besinningslöst utan anledning. Det betyder att de under bestämda former fysiskt tillrättavisar ett barn, om barnet trotsigt överskridit uppsatta gränser för just uppförande och ordning.

    Föräldrar är myndiga och ansvariga för barns fostran. Att frånta föräldrar deras myndighet är inte bra, varken för barnen eller för samhället i förlängningen. Ett samhälle som då får handskas med ouppfostrade barn i skolor, samt odisciplinerade och respektlösa barn, som inte av sina föräldrar har fått lära sig var gränser för - uppförande och ordning - går.

    Även samhällen tillrättavisar på ett fysiskt sätt överträdare av olika slag, mot lagar och gränser för uppförande och ordning, ofta genom att sätta dem i fängelse om brotten är grova.

    Även nationer tillrättavisar anda nationer på ett fysiskt sätt, om man tycker att dessa nationer har gått över gränser för uppförande och ordning. (Vad eller vem som nu ger dessa tillrättavisande nationer denna myndighet att gå in i andra nationer är en fråga i sig, eftersom nationer just anses vara suveräna och myndiga enheter, men det är en annan fråga.)

    Lagen om förbud mot barnaga, allt en omyndigförklaring av föräldrar, genom att frånta dem möjligheter att, om det bedöms vara nödvändigt, fysiskt kunna tillrättavisa sina barn om de trotsigt överskrider gränser för uppförande och ordning, det är inte en bra lag.

    Den är just ett omyndigförklarande av föräldrars omdöme att själva kunna avgöra när och om ett barn, i värsta fall, skulle behöva en fysisk tillrättavisning.

    I USA, som sagt, och flera andra länder, finns det alls ingen sådan förbudslag, eller en sådan omyndigförklaring av föräldrar.


    BARNMISSHANDEL DÄREMOT, och också andra övergrepp mot barn, måste naturligtvis alltid kunna rättsligt bestraffas mycket strängt av ett samhälle.

    Uppfostran med i särskilda fall hjälp av fysisk bestraffning, är inte med någon automatik barnmisshandel. Det är uppfostran och det är att lära barn logik och konsekvenser.

    Det är kärleksfullt och ansvarsfullt tillrättavisa barn som just överskrider gränser för ordning och uppförande som är satta i familjen och i övriga samhället. Den som alltså verkligen älskar sitt barn tillrättavisar sitt barn, medan tid är, (vilket betyder innan det självt är vuxet och självt av samhället måste tillrättavisas, kanske med fängelse eller andra straff, för då just olika varianter av överskridande av gränser för ordning och uppförande, som då utgör ett samhälles lagar och allmänna regler kring – ordning och uppförande - ).
    JB

    SvaraRadera
  12. Snälla JB.
    Jag läser i princip alla kommentarer på denna blogg utom dina. De verkar intressanta, men är helt enkelt för långa för mig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Strunta bara att läsa dem. Det finns absolut inget tvång någonstans från min sida att de skall läsas, eller ens ögnas igenom.

      Lämna dem helt enkelt och gå förbi dem, om de inte känns lagom långa för en läsare, för t ex just då Peter T, det är nog inte svårare än så.

      JB

      Radera