torsdag 3 juli 2014

Prästeriet som projekt

Kyrkan viger präster. Ämbetet är inrättat för att vi ska få tag på frälsningen - och den på oss. Så säger vår kyrkas bekännelse. Det betyder väl att präster är viktiga - men oviktigt viktiga. Det hänger inte på personen.

Det personliga finns rimligtvis med. Det var just jag som prästvigdes. Mina dopnamn lästes upp. Det unika med mig skulle in i ämbetet och ämbetet in i det unika med mig. Det begriper jag föga av. Fortfarande. Prästeriets fokus är något annat än det egna. Det är tjänst i församlingen åt församlingen. Det är att förvalta sakramenten och förkunna i tid och otid. Kallelsen går ut på detta.

Alltmer förstår jag Martin Luthers polemik mot präster som aldrig gör detta grundläggande. De är inte präster, kan han undslippa sig. Sakramentalt är det väl lite snett men pastoralt helt riktigt. Verktyg i en verktygslåda är fortfarande verktyg men inte till någon egentlig glädje som verktyg, om verktygen ligger där utan att användas. Ni förstår. Därför kan jag bli fundersam över alla präster på kanslier och i andra sysslor. Var det nödvändigt att viga dem för det de gör? Och varför bråka om ämbetsfrågan om en masa präster inte har sitt fokus på det sacerdotala i prästämbetet utan på annat, som ingen behöver vara prästvigd för att göra. Jag funderar.

Prästeriet är en livsform, inte ett jobb. Jag nåddes av beskedet att ett par präster hade "jobbat ihop". Vad hade de gjort då? Bett och välsignat. Den som talar om bön och välsignande som jobb, förmår jag inte ta på allvar. Men jag gillar inte snacket att präster jobbar på söndagen. Då firar väl en riktig präst? Jobbet, om man nu måste kalla det så, är väl några timmars hantverk med predikan - eller 20 minuter eller hur lång tid predikopysslet tar. Det mesta av "jobb" är annars ett idogt planerande för en verksamhet som i teorin är väldigt mycket större än i praktiken.

Det personliga i prästämbetet? Det måste finnas med. Problemet är att det tycks mig vara en våg att göra det privata till det personliga och hantera prästämbetet som det egna projektet.

En präst kan klä sig i alba, omgjorda sig, ta på sig stolan efter att ha kysst den och påmint sig om prästeriets ok (den lätta bördan), klä sig i mässhaken för att klä över sig - eller klä upp sig. Vi känsliga förmår nog uppfatta skillnaden. Den ena hållningen är att kläderna gör Kristus, den andra att kläderna gör mannen. Ja, det är ju antikens manskläder vi ser! är det personliga blir privat blir prästen intill tjatighet upptagen av sig själv som exempel. I predikan efter predikan återkommer detta för församlingen rätt ointressanta tema, har du hört det en gång har du hört det i sin helhet. Därefter blir förkunnelsen till leda.

Kan man tidsreglera en livsform? 40 timmar i veckan i livsformen - tja. Har vi kläm på hur det som kallas arbetstidsreglering påverkat prästernas självbild? Lönearbetare har förstås ett jobb, går till jobbet, mäter tid. Men är inte prästeriet mer likt soldatens eller bondens syssla, så som aposteln Paulus tycks beskriva den? Och är inte risken att prästerna tror sig arbeta väldigt mycket fast de aldrig hinner särskilt mycket. Busy doing Nothing, liksom. Om detta vet vi föga. Vi vet bara att för 50-60 år sedan sålde de teologiska böckerna i större upplagor än nu och det beror på att prästerna inte är intresserade av att läsa, inte har tid eller inte orkar.

Ska jag påminna om Harald Halléns brev till Otto Ehde? Hallén skulle - och nu var det väl 10-tal, alltså ungefär 100 år sedan - ha en vikarie till sin församling och skrev till Otto. Argumentet var att i Halléns församling var det inte så mycket att göra utan rätt bekvämt. Det var nog ett ideal som inte på någon punkt passade Otto. Men det säger en del och befäster mitt förakt för liberalteologerna. Den som har för lite att göra, får ingenting gjort. Nog handlar prästvigningen om att viga för att något ska göras och detta "något" göra skillnad.

Så kan en pensionär tänka.
Det blir inte mycket gjort. Jag har fått kolsyremaskinen att explodera, det är det mest spännande på sistone. Jag nödgades därefter dricka vin, i brist på vatten. Det blev ett gott Rieslingvin, ett sådant som stimulerar det tyska glosförrådet.
Jag kunde petat i mig en bag-in-box Côtes-du-Rhône också om så tarvats. Det är alla riktigt högkyrkligas favoritvin för det kommer från rätt importfirma.
Ja, så vann jag en pristävling också och fick ett bokpris. Nu lever inte mer jag utan Kristus lever i mig. Hjalmar Ekströms brev, liv och mystik. Gaudete.
Beställer ni den boken får ni skynda på och beställa Inget för någon, för första upplagan är på upphällningen. Förlagschefen sa att den sålt mer än någon annan - bortsett från Pleijels första psalmpostilla, men den såldes vid ett OAS-möte och det kan inte jämföras. Sa förlagschefen!

21 kommentarer:

  1. Ja Dag, Du blev kontraktsprost men inte kyrkoherde, ledamot av kyrkostyrelsen men inte biskop, dock har prästvigningen förlänat Dig ett outplånligt kännemärke. Det är inte att ta fel på. Den allmänkyrkliga läran om prästämbetets nåd gäller ju även protestanter där man bevarat traditionen. En annan sak:undvik om möjligt lådvin (men jag är ju inte "högkyrklig").Bartholomeus

    SvaraRadera
  2. Bloggardag. "Den ena hållningen är att kläderna gör Kristus, den andra att kläderna gör mannen."

    Kläderna kan inte göra Kristus, Kristus ÄR av Sin egen kraft, även i prästen. Men prästens kläder hör till situationen och förtydligar för alla närvarande vad det är tänkt att de ska syssla med under den innevarande stunden.
    Jag gillar Bloggardags budskap här. Prästers uppgift är att hjälpa människor att bli frälsta. Fast nuförtiden håller de hellre på med klimatfrågor och ekonomiska frågor och alla möjliga andra frågor. De tycks tro att bara man har lite snälla åsikter och lite kunskap så kan man uträtta Guds vilja på jorden. Men det funkar inte så.
    Kommunismen är ett exempel på att försöka förbättra världen med hjälp av det mänskliga egot, utan Gud. Nu har vi facit i handen och ser hur det gick.

    Det som behövs att människor får en öppen kanal till den Helige Anden inom sig och styrs i sina handligar av Honom. Och för att kanalen ska bli öppen måste man göra någonting åt skulden/synden som är i vägen. Och DET är prästers kompetensområde, att vårda människors andliga hälsa. Vems annars? Och de måste i första hand ta hand om sin egen andliga hälsa.
    Antje J har velat att folk ska be för henne. I så fall kan man väl börja med be att hon blir frälst?

    En anonym en

    SvaraRadera
  3. Till anonym en, inte alla präster sysslar med klimat och ekonomi. De finns som ägnar sig åt att fira Mässa, predika Guds Ord för människors salighets skull./RK

    SvaraRadera
  4. Bengt Pleijel seminarium på Oas-mötet i Kungsbacka val mycket välbesökta i regnvädret och han gjorde bra reklam för sin postilla.
    Mycket humor i den gamle prosten, men också en gedigen bergfast gudstro med hopp om Andens vind.

    SvaraRadera
  5. Ja, boken kom i dag så det är väl bara att pallra sig ner till systemet och fira semestern med en dunk Côtes-du-Rhône!
    F Pierre

    SvaraRadera
    Svar
    1. Se där, en av Svkys tjänstemän (har jag börjat misstänka) som, i arbetsrättslig ordning (efter tillräckligt många 40-timmars veckor) tar "semester"!
      -Så mycket för "prästerskapet" i den postkristna organisationen, dr Sandahl!
      Hur vederbörande firar sin ledighet har jag inga moraliska aspekter på, möjligen estetiska men dom lämnar jag därhän!
      /Antony

      PS: Jag är fortfarande konfunderad över om man kan heta "Pierre" i efternamn och vad i så fall "F" står för?!

      Radera
    2. Det är väl inte konstigare än att någon kan kalla sig Anthony? Där finns ett slashtecken före - med en fråga som den 22:30 tycker jag slashtecknet säger en hel del.

      Radera
    3. Den anonyme känner tydligen till "slash" men inte varför det används? Nåväl, det kan nog den anonyme leva med?!
      / Antony

      PS: Jag antar att felstavningen av mitt namn endast är en konsekvens av mild dyslexi och ursäktar misstaget.

      Radera
  6. Med stor behållning har en annan bok lästs, Per Beskows "memoarer", utgivna på Artos. De bör ge en högkyrkliga nått att bita i, utifrån hans analys av högkyrklighet ( 40-50 tal) och SSB har ett surt äpple att bita i. Boken klargör mycket, av högkyrklighetens idéer, och oförmåga, inte minst utifrån föreställningar om sucession. / Magnus Olsson

    SvaraRadera
    Svar
    1. Per Beskow var aktiv inom högkyrkligheten, men gick tidigt till Rom, redan på 60-talet. Att han är kritisk mot dem som valde att stanna kvar, är väl vad man kunde förvänta sig. Även jag, som sent gav upp hoppet om Svenska kyrkan, är kritisk mot högkyrkligheten som rörelse, även om jag inte skäms för att hålla fast vid mycket av dess tänkande.

      Radera
    2. +Göran, man ska aldrig ge upp hoppet. Livet är så kort och vi är med en så liten sträcka av en kyrkas långa historia. Vad hade hänt om man runt 1800 givit upp hoppet?/Din vän Gustaf Björck

      Radera
    3. Tråkigt om livets sista frukter blir sura äpplen. Märkligt att inte heller tidigt konverterade kan få frid och släppa grämelserna.

      Radera
    4. Noterar att det höggs på mitt, inte författarens, begrepp, "surt äpple". Intressant att bilden anmärks på, men förståeligt när inget finns att säga men nått vill sägas. Boken är inte sur, inte alls. Den är mycket intressant, i sin analys, sin teckning. Läs den! Fö är den inte alls som biskop Göran tror, kritisk mot högkyrkliga, utan mot högkyrklighetens idéer. Framförallt pekar den på intressanta iakttagelser kring teologiskt tänkande på 40-50 tal, som inte tas fram så ofta, när högkyrkliga diskuterar det tidevarvet. / Magnus Olsson

      Radera
  7. Har också läst Per Beskows bok - intressant tidsskildring, men lite vemodig. När man läser hans motiv för att gå till Rom, blir åtminstone jag mer och mer övertygad om vikten att stanna kvar och verka för ett katolskt liv i Svenska kyrkan gärna tillsammans med +Göran och Missionsprovinsens övriga biskopar, präster och medlemmar både inom högkyrkligheten, SSB, aKF och utanför. Och vi skall inte glömma gammalkyrkligheten och de lågkyrkliga. Men självklart må var och en finna sin väg. Det viktigaste är att den heliga Mässan firas på ett rätt sätt på så många platser som möjligt i vårt land för människornas skull. På något sätt, som vi förmodligen vi nu inte kan se, kommer det att bära sin goda frukt i framtiden! Detta menar Roland Kristensson, som tacksamt läser Bloggardag varje morgon.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för kloka ord.

      Radera
    2. Hur kan man fira den heliga mässan i en "kyrka" som slutat vara kyrka?!
      /Antony

      Radera
    3. Antonys fråga är intressant, och bör kompletteras med årtal. År 33? 1056? Kanske mitt i mellan? Eller rent av ca 90? Senare? 1517 kanske några anser? 1527? 1593? Eller somliga kanske mer föreställer sig " när jag inte längre kan", gissar att svaren är många och olika, eller " som man ropar i kalken får man svar"? Fö vad är "helig" mässa? Svaren är nog olika. Vad är kyrka? Samma där, olika svar. Låt oss gå till NT, är Jesus överdrivet intresserad av lärjungarnas ständiga tjat om maten? De skickas in i byn, Sykars brunn, blir platsen där Jesus möter en kvinna, så som många möten äger rum i NT. I söndags var det Levi, om det förra samtalet vet vi något, om det senare ingenting, men så lämnas "mellanrummet" med dess tystnad, innan måltiden sker hemma hos Levi och visst kommer några och pratar om maten, som alltid, och mest om vem Jesus äter med. / Magnus Olsson

      Radera
    4. "Kyrkan" upphörde att vara kyrka under 1960-talet, 2:a vatikankonciliet.
      /Antonya

      Radera
  8. Hos oss måste nu en femte präst anställas. Förstaårspräst finns givetvis därutöver tillhands. Förra året utbetalades arvode för 1700 timmars arbete till prästerna utöver ordinarie arbetstid. Två gudstjänster hålls på röda dagar, om dessa inte är annandagar vill säga, då endast en hålls. Ca femton tanter och två gubbar (som bäst) är icke betalda gudtjänstdeltagare. Att endast kvinnor numera är präster hos oss, tycks inte innebära någon väckelse. Den siste elit- och högkyrklige, manlige dörrstängaren försvann ca 25 år sedan. Hans avskräckande prästgärning (Kyrkan var nämligen bara halvfull på den tiden) borde numera med honom själv vara glömd och begraven. Pensionärer kallas friskt in om söndagarna, eftersom prästerna då vill vara med sina familjer. Att vara social med sin familj i gudstjänsten, är tydligen inte en option. Kyrklig sed har upphört även bland kyrkans anställda.

    -Vad gör dom i banken efter tre, frågades det en gång.

    -Vad gör dom i Församlingshemmet under veckan, frågar sig alltmer misstänksamt

    Kyrkoavgiftsbetalare

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror jag vet vad alla dessa tjänstemän gör - de går på olika fortbildnings-, gruppdynamik-, ledarskap- och HBTQ-kurser!

      Radera
  9. Det är inte så märkligt att vara präst. Men dom har fått en märklig uppgift.
    I sin vigning en märklig välsignelse och i sin tjänst ett märkligt ansvar.
    Att hjälpa människor att tro och bekämpa tvivlet, att få dem att fatta ngt
    av Guds mening - att tro på det som våra grå celler aldrig klarar ut.
    Tur att man aldrig blev präst! Tur att det finns präster!!!

    SvaraRadera