söndag 27 juli 2014

Landahl - läs Landgren!

Tack till er som sett hur snett min arma hjärna tänkte. Bredvid mig låg Landgren men inuti mig fanns Landahl. Så blir det lätt för oss högkyrkliga av sydsvenskt snitt, där gammalkyrkligheten är en del av själva konceptet. Till den norrländska lågkyrkligheten är det för oss längre.
Så läs Landgren och inget annat.
Jag ska inte ursäkta men förklara att förvirringen är begriplig också så, att det var åskväder här i går - och det påverkar. Översvämning i Moheda undergång (vägen under järnvägen). Jag kom med nöd och näppe igenom och därefter var det totalstopp. Brandkåren som larmades att länspumpa kom efter ett åsknedslag inte ut med bil från brandstationen, sägs det också. Elektriska lås på viktiga dörrar medför risker. Jag ska inte citera mig själv från militära genomgångar om detta ämne men de stora livsmedelslagren hade sådana lås och det betydde att inga livsmedel kunde levereras förrän expertis kommit på plats och fått upp dörrarna. Det tog sex timmar och resulterade i en hamstringsvåg.
Detta sagt för att ni ska förstå hur turbulent det var för Landahl inuti mitt huvud medan Landgren låg opåverkad av allt detta bredvid mig.
Bra att sammanhanget divulgerades dock!
Och varför Landgren, undras. Är inte svaret uppenbart? Han ger perspektiv.

8 kommentarer:

  1. Fullt förståeligt att bloggaren är utpumpad efter att ha Landgren på långt avstånd liggande vid sidan om och Landahl inuti, när brandkåren inte finns tillhands och den yttre högkyrkligheten skall ges alibi med hänvisning till det inuti varande, men Landahl kan inte blott vara en inre brandkår utan gäller också det yttre och då är inte avståndet så långt, om nu inte allt läggs till att tänka snett förstås. Poängen med gammalkyrkligheten är ju trots allt lite mer än att tänka, som ex när Jesus i dag undanhåller Petrus vad Jakob och Johannes får del av, innan de sjutuotvå får erfara vad poängen med vad Jesus sett i sin preexistens: en fallande blixt! Kanske det blixtrade i det småländska åskvädret också? Går man till Sellergren i den utmärkta bok som nyligen kommit på Artos, kan man få upp ögonen för sådant, som Sellergren varnade för. Mer Sellergren i Småland. / Magnus Olsson

    SvaraRadera
  2. Det finns en riktigt sevärd film, svart-vit från 1949, om Lars Landgren: Lång-Lasse i Delsbo. Han var ju en riktig kraftkarl. Förutom att rensa upp i förvirrade tankesätt skulle han också rent handgripligen kunnat lyfta bort en och annan som hamnat fel i dagens Svenska kyrka.

    SvaraRadera
  3. Här gäller det att tyda allt till det bästa Landahl skall vara Landgren. Kanske är trombonisten Nils Landgren från Degerfors släkt. I varje fall kommer basuner att ljuda. I frälsningshistorien möter allehanda fruktbarhetskulter från dyrkan av Baal via gnostisk libertinism till våra dagars dyrkan av lusten (luxuria) och stoltheten (superbia). Att ge "religiös motivering" genom "kyrklig medverkan" till dessa parader är då sannerligen inte att tyda allt till det bästa.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nu får ni ursäkta mig, men när det talas om trombonisten Nils Landgren går jag i gång. Hans farmorsfar, eller något i den stilen, var kyrkoherde, sedermera prost i Vänge på Gotland, i 60 år (på den tiden satt präster i sin tjänst tills de dog).

      1942 satt hans änka 'nådeår' – det var den änkepension som erbjöds: änkan fick uppbära lönen ett år. Det torde vara ett av de sista nådeåren i Svenska kyrkan.

      Därefter kom min far som kyrkoherde, sedermera prost, i församlingen. Han uppehöll den tjänsten i över 30 år (under tiden hade man ju infört pensionsålder). Det betyder att pastoratet näst intill bara hade två kyrkoherdar under ett sekel!

      Radera
  4. Vid något tillfälle i ett kyrkligt sammanhang, i Gbg´s stift, berättades för mig om en präst som hade haft en sällsynt förmåga att dra åhörarskaror till sina högmässor. Hans högmässor innehöll långa, dramatiska, svavelfyllda och intensiva predikningar, upplyftande hela församlingen så att många satt käppraka i bänkarna, vakna, uppmärksamma och berörda, tilltalade och med lysande ögon och lyssnande öron….

    Hans intensiva predikan med skarpa, allvarliga och även också upptuktande och åthutande innehåll, hade tydligen en stark dragningskraft på kyrkomedlemmar för de kunde resa från ställe till ställe, för att följa hans predikningar i olika kyrkor. Han fyllde ofta de kyrkor han predikade i med andäktigt lyssnande, som blev omskakande och ett slags rengörande eller ett slags tvättande med Ord, av människor sinnen och hjärtan. Det var Ord och inga Visor tydligen, men samtidigt verkade det vara vad som önskades hos menigheten, (eftersom kyrkor där han höll Högmässa ofta hade fyllt med ditresta kyrkomedlemmar, från andra distrikt, som även de hade kyrkor med söndagsgudstjänst, men vars präst ratades till förmån för denne dynamiske person….)

    Var det Landgren tro…

    Eller var det någon annan.…

    Minns ej heller under vilken tidsepok dessa händelser ägde rum…

    Det var hur som helst en intressant beskrivning om hur en präst har kunnat älskas, just för sin intensitet och mod att våga tala både skarpt, uppmanande, dramatiskt och med intensitet samt på ett uppfordrande sätt, kanske utskällande sätt även, och ändå samtidigt alltså uppfattas som just – kärleksfull – i sina predikningar av en alldeles frivilligt närvarande … lärjungeskara ….

    Intressant ändå…

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag hade förmånen att någon gång lyssna till prodikningar av Bo Giertz i S:t Pauli i Göteborg i början av 1990-talet. När jag läser hans predikningar nu drygt 20 år senare så är jag inte förvånad över att det var fullsatt just de söndagarna.
      Rejält gammalkyrklig förkunnelse, åtminståne sett från mitt lågkyrkliga perspektiv.

      Men nu ska ju alla församlingar i Göteborg lida storpastoratsdöden, som förmodligen effektivt tar död på särarterna som utpräglad gammalkurklighet, högkyrklighet och lågkyrklighet.
      Vad månde bliva kvar av kyrkfromheten i Göteborg?

      Radera
    2. Dock, denna berättelse härrörde sig nog betydligt längre tillbaka i tiden.

      Kanske var det sent 1800-tal, eller tidigt 1900-tal någonstans tror jag.

      Men Bo Gierts kunde nog också.

      F.ö. är filmen som refereras till i kommentarer en intressant skildring, med tanke på alla filmer som kanske gjorts där präster inte har skildrats i så särskilt fördelaktig dager....om man säger så, (dvs., tvärtom, de har ofta skildrats i mycket ofördelaktig dager, som t ex prästen i Fanny och Alexander, där Jan Malmsjö spelar den onde...)

      Radera