tisdag 1 juli 2014

Demokratifestivalen

Den kallas så: Demokratifestivalen. Det är politikerveckan i Almedalen som beskrivs. Det är där de är. Men vad är det? Betald lobbyism, läser jag. Och professor Bo Rothstein, som brukar veta vad han talar om, beskriver den cirkus som framträder som ideologisk statsapparat så att skattemedel används för att påverka den politiska processen: "Det får den demokratiska processen att snurra baklänges. Man tar betalt av skattebetalarna för att påverka skattebetalarna. För att tala om för skattebetalarna vad de ska tycka."

Självfallet är Svenska kyrkan rikt representerad på plats. Inte bara med ding-dongande utan med uppklädda biskopar som viftar och välsignar (alternativt välsignar och viftar) och med seminarier. Folk från kanslierna är där. Riktigt hur det är med företrädare för kyrkostyrelsen har jag inte klart för mig. SIDA-pengar används för lobbyism. Detsamma gäller kanske Svenska kyrkans medel - eller är det SIDA-pengar också där som påverkar dem som betalat?

Jag ska inte säga att Svenska kyrkan vill vara samsupen med makten och jag kan inte bedöma hur det är med rosévinspimplandet. Jag har visserligen varit i Almedalen, men när jag var där för 25 år sedan med juniorerna i Två Systrars såg jag inte skymten av politiker eller lobbyister. Någon närmare bekantskap med demokratifestivalen kan jag alltså inte ha, vilket betyder att jag fritt i mitt sinne kan måla scener med rosévinsdrinkare och hördududu-hörduddu-samtal, positionerande och triangulerande. Bortsett från det, finns det inga allvarliga frågor om det korporativa att ställa? För det är väl när allt kommer till allt den politiska klassen och kanske klassens entourage som möts.

Det korporativa samhället är ett organiskt samhälle. Jag behöver kanske inte ge er namnen på de politiska ledare som omfattade en sådan syn? Vad jag antyder på ett finstämt sätt är att de som nazister betraktade var en liten grupp men korporativismen i Almedalen kanske är den bärande ideologin. Man pekar med ett finger mot de avskyvärda och omedvetet med fyra fingrar på sig själv?

Demokratin förutsätter ett folk som inte bara blir objekt för den politiska klassens utspel utan som bär upp samhället. Politik som distribueras innebär en fara för handlar det bara om distribution, kan vad som helst distribueras. Ju fingerfärdigare distributörerna är, desto bättre. Och media kan vara med i spelet, styrda av den så kallade medielogiken. Det är ett elände. Medborgarskap heter pengar på ett annat sätt - medborgarnas pengar via institutioner, intressegrupper och de skattefinansierade organen gör at medborgaren inte längre är med. Annat än som den som betalar. Agendorna är några andras. Vi ska bara gå på det hela.

Så vilka frågor ska nu ställas?
Inte vet jag. Men kanske skulle vi jaga efter det som inte sägs i Almedalen. Det kanske är det riktigt viktiga. För oss, alltså. Inte för dom. Vi kanske bäst behövs utanför samtidskorporativismen? Jag kan ha fel, förstås. Helt fel. Men jag läser Hebreerbrevet och tycker mig vara rätt långt från Almedalen när det talas om Jesus som överstepräst. Han befinner sig utanför lägret. (Hebr 13:13 som ni vet). Är inte Svenska kyrkans röst viktig mitt i smeten då? Jo, genom det vanliga kristna folket. Det är inte biskopar som främst har ansvaret att gestalta förhållandena i världen. Det har de vanliga kristna. Om deras röst inte hörs? Då har vi allvarliga problem - både som Kyrka och samhälle.

Att dagens tidningsläsning visade att mediebevakningen av kommunala frågor i tidningssammanläggningarnas tid minskat med 10% noterar jag. Janne G på Östran  påpekade i går att en begivenhet i Mönsterås fordomdags bevakades av fem reportrar, till nyligen av två och nu är det samma lokalreportage i Barometern och Östran. Det borde ses som ett problem. Alltmer blir politiken distributiv. Det är inte riktigt demokratiskt. Bara så ni vet vad min folkskollärare lärde mig.

4 kommentarer:

  1. "Demokratin förutsätter ett folk som inte bara blir objekt för den politiska klassens utspel utan som bär upp samhället." Civilsamhället är vad DS efterfrågar. Men efter utrotningskriget som har förts under generationer av socialistisk hegemoni mot just detta finns det inte mycket kvar av ett sådant (-- i varje fall inte på ytan...). När hörde någon senast en politiker hänvisa lösningen av ett samhällsproblem till civilsamhället, och inte till myndigheterna, skolan, polisen, sjukvården, kommunerna, etc. etc. -- kort sagt till "samhället", korporativt uppfattat? Nu är det kyrkans tur att inkorporeras, och om det kan jag bara säga: -- när alla andra vitala livsyttringar i ett folks liv har måst underordna sig toppstyrd uppfostran och omskolning i socialiserande syfte -- allra mest våra egna barn (jag sa inget om bortaborterade foster) -- är det då inte hög tid för dem som fortfarande kallar sig kristna att inse vad tiden är liden och bege sig på vandring? Den kristne ska ju inte ha någon fast bostad här på jorden. Det som nu kommer kyrkan till del har alla andra delar av folket redan utsatts för. Och det utan att kyrkan varit det salt som det borde vara i sammanhanget. Och vad gör historien med ett salt som inte längre är just salt? Var vi står i dag politiskt sett har Marika Formgren i mina ögon formulerat bäst -- hon säger det de kristna borde ha skrikit ut på gator och torg sedan generationer: "Men att få barn är även för en icke-troende en andlig upplevelse. I psalmen "Härlig är jorden" finns raderna "tidevarv komma, tidevarv försvinna, släkten följa släktens gång". Och som nybliven mor var det något sådant jag upplevde: Oavsett om Gud finns eller inte kan jag inte längre leva livet som om allt handlar om maximalt självförverkligande och sedan maskföda." Men läs själva: http://www.marikaformgren.se/#post63

    SvaraRadera
  2. Den fungerande familjen är socialismens största fiende.
    Ironi eller sanning?
    Jag tänker inte så mycket numera, men överlever.
    Oavsett ideologi, vilket inte fungerar i verkligheten så är dessa Myrdalar skyldiga till mycket. Jag skulle inte lägga min röst där, men i jämförelse med resultatet är nog de som troligtvis blir nya vågskålen bara kattungar.
    Det roligaste med Almedalen och ironi (+ allt annat) är att inte ens Pravda/SVT reportrarna klarar att hålla sig i skinnet, utan är diskret ironiska. Men jag hör nog fel. Bäst så.
    /Anna utan B

    SvaraRadera
  3. Jag delar inte Dags generella kritik av Almedalen. Det han är skeptisk till är endast ett skikt av vad som händer där. Det är detta som gör avtryck i massmedia. Här finns förvisso den osunda symbiosen mellan dem som makten haver och massmedia.

    Men Almedalen är så mycket mer än vad som kommer fram i riksmedia. Företag, organisationer, folkrörelser, intressegrupper tar tillfället i akt att framföra sitt budskap vid ett tillfälle, då många finns inom hörhåll.

    Det som händer i Almedalen är inte centralt organiserat. Vem som helst får komma med sitt budskap. Det finns bara några få regler: allt skall vara öppet för alla, det får inte vara någon entré, man får ordna med lokal och annat själv. Många små grupperingar utan mycket pengar får möjlighet att hålla torgmöten där många rör sig (det hela tilldrar sig på en yta mindre än 1x2 km). I den meningen är det faktiskt en 'demokratifestival'.

    Jag tycker inte att det är märkligt att Svenska kyrkan deltar. Frågan att ställa är om den kommer med något eget, eller bara säger vad också andra säger (utgör en 'doakör', för att använda Bengt Olof Dikes uttryck) – och var noga med vem man företräder.

    SvaraRadera
  4. Jippot Almedalen är ett bevis på att det finns en nomenklatura som bebor elfenbenstornen i Sverige. Dessa "högt svävande" individer är det "offentligas" elit inkl. den korrupta journalistkåren!
    /Antony

    SvaraRadera