måndag 14 april 2014

Personligt ansvar för presidiekonferensmiddag

På väg i Österled läste jag Annika Borgs redogörelse för stiftsledningens fest i Stockholms Stadshus. Jag kom att tänka på vad Tolstoy skrivit om, överdådiga fester för att dra in pengar till de fattiga. Och som vanligt tänkte jag med erfarenheter från folkskolans naturlära. En tall som håller på att dö sprutar kottar kring sig. Ibland förfaller jag till att tänka militärt: vad gör man när allt är förlorat? Super sig full. Ingenting spelar längre någon roll.

Det hindrade dock inte att min tanke snuddade vid att denna luculliska fest hölls i heliga fastetider. Något har gått förlorat. Inte är jag sådan att jag vägrar gå på bjudningar i fastan och jag äter och dricker det som bjuds (i min höga ålder är jag automatiskt dispenserad från fastereglerna), men jag undrar enkelt: "hur tänkte ni nu?" Och är verkligen presidierna de riktigt intressanta att möta? Med det system vi väljer folk, tror jag inte det. Presidierna består grundläggande av ointressanta personer, skulle man kunna skriva med en närmast wingrensk formulering.

Detta tänkt, sörjde jag något över att båten till Helsingfors inte passerade Rindö utan gick södra farleden. Men jag tröstade mig eftersom fasta på intet sätt gäller på internationellt vatten men inte heller på färd mot internationellt vatten.

Väl hemma igen såg jag att saken uppmärksammats i Aftonbladet. Det är då man undrar hur många utträden festligheterna resulterade i eller om folk bara rycker på axlarna och tror att detta är det egentliga kyrkliga livet. "Dom däruppe håller på med sådant..." Man undrar naturligtvis också vad stiftets komministrar diakoner och församlingspedagoger samt kyrkvaktmästare, kanslipersonal m fl tänker. Eller undrar man?

Jag försökte denna morgon uppdatera mig. Först sändes det ut ett pressmeddelande där saken försvarades. Synd att inte undertecknarna angav vad de tjänar per månad, tänkte jag då. Vi hålls med olika kulturer. Som det där att konsumenten måste vara beredd att betala för det ekologiska. Väl att jag är helgad annars hade jag utbrustit i ett "Tacka fan för att man är beredd att betala mer när andra betalar!" Men jag är helgad och tänkte att det var klokt och ansvarsfullt miljömedvetet tänkt. "De är fina kristna, de två undertecknarna." Tänkte jag.

Men det stod tydligen inte på förrän Eva Brunne sände ut ett eget kompletterande pressmeddelande. Något hade hänt. Låt oss analysera pressmeddelande nummer två.
Först: "Jag beklagar och är uppriktigt ledsen när jag ser de reaktioner och den ilska som vår presidiekonferensmiddag har medfört." Men vad beklagar hon - fel som begåtts eller beklagar hon att folk reagerar?
Därefter kommer bekännelsen. Det var fel lokal, fel tid, fel mat, fel dryck - detta beklagar Eva och har, som det oefterhärmligt heter, "full förståelse" för detta. Hon inser i efterhand att de som planerade borde varit klokare. Sen kommer det: "Jag inser att förtroendet för Svenska kyrkan har skadats och ansvaret för det tar jag personligen på mig."

Vad betyder detta? Stig Bergling förrådde den krigsorganisation där jag ingick. Han rymde flera år senare under en permission från sin fängelsevistelse med följden att justitieministern fick ta personligt ansvar. Sten Wickbom avgick. Året var 1987 om jag minns rätt. Men hade Wickbom egentligen misslyckats med att övervaka Bergling på permission? Nej. Hade han personligen förbrutit sig? Jag kan inte se det. Men han fick som statsråd ta de personliga konsekvenserna av ett personligt ansvar. Vilka konsekvenser har Eva Brunnes deklaration att hon tar personligt ansvar? Ska det bli biskopsval nu i Stockholm? Eller ska det bli ingenting? Ord - men eljest intet? Elle4r inget? "Omedelbart" ska man ändra ett antal rutiner kring konferensmiddagarna, det som alltså - lögnaktigt? - försvarades i pressmeddelande ett?

Jag håller före att Annika Borgs krönika satt där den skulle men undrar om inte det som hände efter krönikan är värre. "Cover up" och så ett ansvar som antingen är ett personligt ansvar med personliga konsekvenser eller rent munspel, alltså ett tal utan innebörd.
Vad Jesus sa? Dels försvarade han fester (Matt 11:19), dels talade om precisa uttryck (Matt 5:37)

Vad jag säger? Inte särskilt mycket - för vad ska man säga. Sönderfall ser ut så här. Precis så här. Och när det är som det är ska man väl inte särskilt orda om att köttet de åt var av hondjur och kom från - Tyskland.

2 kommentarer:

  1. Det vore intressant att veta om det var någon av de inbjudna som vägrade komma till festen för att det var fastetid, för att "utrota hungern" rimmade illa med oxfilé osv.

    SvaraRadera
  2. Det här med att "ta personligt ansvar" har ju blivit en retorisk figur. Man kan, så länge man är socialdemokrat, göra vad som helst, ta sitt personliga ansvar och fortsätta på sin post, Göran Persson uttryckte sig likartat på sin tid.
    Förresten är detta ingen engångsföreteelse, förra året kryssade de till Åbo på presidiemiddagen. Alltså är Brunnes ursäkt ihåligare än ett tomt rör, men hon kommer undan med det, ty biskoparna är vårt kyrkliga frälse, helt oantastbara och kyrkorättsligt immuna så länge de inte är homofober eller kvinnoprästmotståndare, för då är de skyldiga till allt, även det som aldrig går att bevisa. Kyrklig rätt i politrukkyrkan...

    SvaraRadera