söndag 16 mars 2014

Svenska kyrkans världshistoriska uppgift, del 2

Jag fortsätter läsa Sam. Gabrielssons häfte från år 1916.

Svenska kyrkans uppgift är för det första den nationella och för det andra den universella. Så tänkte de ungkyrkliga, inspirerade av Nathan Söderblom (som Gabrielsson reste tillsammans med och har berättat om). Från andra kristna länder har vi fått mycket och det är Svenska kyrkans ansvar - eller kanske Sveriges, för ungkyrkofolket blandar gärna kategorierna - "att vara någonting, som ligger i linie med vår svenska egenart och vår historias föregående kynne". Svenskar är inte mer begåvade än andra folk, noterar Gabielsson, men genom naturen och en lång historia, som inte kan göras ogjord, begåvade på ett annat sätt. Därför ska vi ge oss själva till den världsvida kristenheten

Man kan nog strunta i det som ter sig lite främmande just nu, men Gabrielssons fråga om vad vi kan ge världen är inte så, dum. Han tänker att det finns en svensk fromhetstyp, spiritualitet som vi säger numera och vill att vi ska vara svenskar i vår kristendom. Vårt kyrkoskick är ett annat. "Låt oss lära allt vad vi kan från främmande kyrkor: av Amerikas praktiska företagsverksamhet och Tysklands grundliga vetenskap, av Englands liturgiska andakt och sociala nitälskan, av Skottlands missionssinne, ja - gärna för mig - låt oss lära det som är värt att läras även av romerska kyrkans styrelsekonst och grekiska kyrkans mystik och tålmodiga bidan. Men låt oss därför icke  glömma vår egen kyrkas utomordentliga företräden! Ingen kyrka i världen förenar såsom vår en fri evangelisk anda med ett pietetsfullt uppskattande av gammal tradition. Intet land har en så klart utpräglad statskyrkotanke som vårt. Intet av de lutherska ländernas kyrkosamfund har ett så starkt kyrkligt medvetande som vårt samfund."  (aa s s 15-16)

Gabrielsson drar slutsatsen att ledarskapet bland de skandinaviska folkens lutherska kyrkor, Augustanasynoden inkluderad, tillkommer oss. Vi ska också bli en föreningslänk mellan Tysklands och Englands kyrkor för ingen annan kyrka än Svenska kyrkan har så stora möjligheter att utjämna och förena. Gustav II Adolf i relation till Tyskland och den apostoliska successionen hör till de svenska ekumeniska tillgångarna. Gabrielsson ser möjligheter till att tjäna det kristna enhetsverket i denna apostoliska succession.

En evangelisk-luthersk kyrka med bevarad apostolisk succession kan dessutom ge "kristenheten en lektion i evangelisk åskådning" (aa s 25) Det betyder i relation till katoliker att den kyrka som har den apostoliska successionen med auktoritet kan lära katolikerna vad evangelium som kyrkoskapande makt betyder. Jag antar att det är så en reformkatolsk kyrka måste säga till den romersk-katolska.

Men också i samlivet med anglikanerna kan bildas en evangelisk gemenskap /"katolicitet, kommunion"/ som "blir ett värn mot katolicismens hotande övervälde. Rom är alltjämt den stora faran." I Sverige har mässkläder och kärl bevarats "sdå att allt står i ordning för oss att övertaga" hade ärkebiskopens i Köln generalvikarie anförtrott Gabrielsson.  Så nu gäller det att stå på evangeliets sida, liksom... "Det är ingen orimlighet  att tänka, att vi redan i denna mansålder skola få bevittna märkliga ting: kanske skall Sveriges föraktade kyrka än en gång bliva ett redskap i Guds hand till stor historisk gärning." (aa s 29)

Jag kunde kanske citerat mer men jag tror ni fattar resonemangen. En fjärran spegel, ja. Och något att nu värdera. Det får bli en tredje del i morgon. Och kanske en fundering om Patrik Hagmans bok Efter folkkyrkan, för den har inte diskuterats här, nämnts som mest om ens det.

11 kommentarer:

  1. Svenska Kyrkan kunde nu gå det framtidsmässiga till mötes.Lätta på det lutherska 1500-talsmässiga.
    Och vem är det som står vid ärkebiskopgården och vill påminna om just det som finns i framtidsskötet?
    Som ville Natan säga oss:Gör er beredda att möta honom som säger att han gör allting nytt. Vill vi sam-och medarbeta - synergoia? !...
    "Tiger"

    SvaraRadera
  2. "Gabrielssons fråga om vad vi kan ge världen är inte så, dum. Han tänker att det finns en svensk fromhetstyp, spiritualitet som vi säger numera och vill att vi ska vara svenskar i vår kristendom." Jaha Dag, här blir jag lite konfunderad, för är det inte så att medan vi föds till svenskar (åtminstone innan "mångkulturen" fick sitt grepp om oss), så blir vi gjorda till kristna? Och varje tanke på ett nedärvt förhållande till Kristus är väl ett kätteri? Eftersom vi alla kommer till Herren i egenskap av förbrytare så är väl det enda positiva vi kan säga om Sverige i förhållande till kristendomen något i stil med: -- Låt oss glädjas vi svenskar, inte ens i egenskap av svenskar har Herren förskjutit oss! Nej, bara i den mån som "svenska" kyrkan kan sprida Guds ord och evangelium har den något att yvas över. Här kan jag anbefalla intressant läsning om den danska kyrkans problem med missionskallelsen som liknar dem som den svenska har: http://tidehverv.dk/index.php?option=com_content&view=article&id=1094:forkyndelse-er-mission&catid=15:forsideteksten
    Artikeln är skriven av Christian Langballe, vars far Jesper Langballe f.ö. dog i förrgår. Jesper L var en dansk präst av stor andlig kraft -- ja, läs själva: http://snaphanen.dk/2014/03/15/jesper-langballe-er-dod/

    SvaraRadera
  3. Törs jag avslöja min svaghet för det täcka könet? ! Idag har jag fallit padask för celebrerande Kerstin och predikande Lena. Och detta till en Nathan Söderblompsalm.Detta kan bara ske på ett ställe på vår jord. ..
    Det får allt bli under svåravslöjad signatur denna gång...
    "Otäcke-u-

    SvaraRadera
    Svar
    1. Detta är precis vad Anna och nya tant lila förväntar sig av denna bloggs anonyma, kvinnohatande kommentatorer.

      Radera
    2. Anonym och anonym. ..
      Jag är en jämställdhets- och jämlikhetsivrare; feminist eller maskulinist är jag inte av princip.
      -u- , som i fåret i ulvakläder.

      Radera
    3. Alltså frågan - vem lägger ut sådant? Ärlighet är intressant nog (?) inte den givna utgångspunkten. Därför är det gripande när Dag söker källor.
      Men vi måste tro det för om vi inte gjorde det vore det helt meningslöst med kommentarer till bloggarna? De uppskattas uppenbart av DS. Inlägget undergräver.
      Vi tror kanske för mycket.
      Det intressanta är vad som står där och vad vi förväntas tro utifrån det skrivna. Är det en person som försöker inbilla mig - andra - att vederbörande ska försöka tänka sig i annans ställe? Så mycket kyrklig reda har vederbörande ivarjefall att det kan förekomma två präster agerande i samma gudstjänst - en celebrerande och en predikande. Imponerande!
      Får jag gissa vilken psalm det skulle gälla?
      Enligt Wiki har NS EN orginalpsalm!: Se, kärlet brast, och oljan är utgjuten är en passionspsalm av Nathan Söderblom från 1928. Det måste vara den - den är ju dessutom aktuell så här i fastetider (för dem som väljer passionspsalmer redan nu).
      EN översättning: För alla helgon, som i kamp för tron är en allhelgonapsalm av biskop William Walsham How från 1864 som översattes av Nathan Söderblom 1911. Nja.
      EN tonsättning: Likt vårdagssol i morgonglöd är en vår- eller påskpsalm av Grundtvig 1846. Översatt till svenska av Johan Alfred Eklund 1909. Melodin av Nathan Söderblom är samma som till I denna ljuva sommartid och därmed även till Hur härligt vittna land och sjö och Lär mig, du skog, att vissna glad. En musikalisk typ?
      Sexismen är väl däremot helt korrekt?
      Jag ser en utsatt miljö framför mig där namnen Kerstin och Lena kombinerades men jag vill helt enkelt inte avslöja vem det isåfall skulle vara. Lite mer material tack. Vem eggar Söderblom idag?

      Radera
  4. Nyss rann vatten över bål och rygg, idag rinner olja ned för panna och hals, snart skall svetten rinna men inga tårar på korset, då dessa kanske tog slut i mötet med rika och mäktiga? Men bad gjorde han in i det sista, ja ropade högt. Vi sjunger än om att gå upp till Jerusalem men snart har de orden klingat ut, och toner hörs till en örtagård i stället innan vi sjunger om ett huvud blodigt sårat utan orgels hjälp och oljan i dag ges sin tydning. Kanske fastans huvudperson trots allt har något att säga? Varken kvinnans handling eller person får glömmas men heller inte utgöra evangeliet, då detta är mer än vad hon gjorde men likväl om detta hon gjorde inte görs, nås aldrig dit där inget kan göras alls och det är ju där det sker, i ickehandlingen, då som nu. Men då måste man fly dem som endast talar om göra, göra mycket med en knapp årslön bestående av tre hundra denarer, för deras tro är ingen tro, blott en tillräknad sådan, en utanpåtro. Det duger inte. / Magnus Olsson

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var väl ändå hennes gärning som utgjorde innehållet i det Jesus ville att vi skulle komma ihåg och berätta om? Att slösa en årslön, ett års arbete. Det som skulle vara olja för såriga fötter blev här kosmetyr inför något som lärjungarna inte alls hade blick för. Att slösa bort ett liv i Svk i kärlek till dem som söker evangelium?! Det är den tillräknade tron, den tillräknade kärleken som räddar oss

      Radera
    2. Hon förberedde. Inte mer. / Magnus Olsson

      Radera
  5. Just vägandet av hennes insats ligger inte långt ifrån dem som värderade den och funderade på hur mycket den egentligen var värd. Den var kanske onödig?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst, det kan tyckas men jag, ämnar inte kritisera Jesu ord. / Magnus Olsson

      Radera