Partipolitisering

"Förtroendevald" är ett konstigt ord eftersom det är styrt av en övertalningsdefinition. Också en politisk streber som trappnaskat sig till en position är plötsligt "förtroendevald" med förtroende från vem. Trianguleringen har fungerat, det kanske är det hela. "Do ut des", sa romarna. "Jag ger för att du ska ge".

En uppsättning förtroendevalda brukar komma dragande med resonemanget att somliga misstror de förtroendevalda. Som argument mot mig är det rätt misslyckat eftersom jag valts, jag också och i någon mening borde vara förtroendevald även om jag lyckligtvis inte haft alla förtroendevaldas förtroende. Jag har trots allt bevarat en viss förmåga att betrakta sammanträdessammanhangen utifrån. Vad ser jag då?

Just nu ser jag partipolitisering och oförmåga. I går var det kyrkostyrelsesammanträde med ny placering i lokalen. Också ersättarna skulle sitta nomineringsgruppsvis. Jag tror inte den ordningen. Jag tror man ska blanda ihop folk vid sammanträdesbordet så att de inte sitter i kluster efter grupptillhörighet. Det ger tillfälle till småkommenterande då och då och dessa små kommentarer bryter upp. I grupper sitter man före sammanträdet och överlägger men sammanträdet är en annan kollektiv arbetsform. Tänker jag. Där är det - oaktat nomineringsgrupper - ett gemensamt ansvarstagande i en form av samlingsregering.

Hur mycket partipolitik finns det i en kyrkostyrelse? Den finns där i frågor som bryter in i det allmänpolitiska eller har allmänpolitiska implikationer. Jag funderar över hur mycket av partiväsende det finns på lokalplanet och svaret är nog att det beror på. I en församling kan man välja efter resultatet i kyrkofullmäktigevalet och få både kyrkoråd och församlingsråd så tillyxade - samt kyrkvärdsposterna fördelade mellan blocken. Plats för andra kan det bli i verksamhetsråd. Min enda möjliga slutsats är att detta blir omöjligt - och det betyder inte möjligt i längden men inte heller på kort sikt.

Hur är det med partipolitiseringen vid val? Domkapitlen är så tillsatta. Det ska man minnas. Biskopsval då? De går så till att företrädare för de så kallade nomineringsgrupperna underhandlar om de kan enas om någon kandidat. Så får de faktiskt partipolitiskt tillsatta biskopar också. Vad de stora nomineringsgrupperna bestämmer sig för, blir det. No questions asked - dvs inte frågor om meriter eller annat trams. Kan inte präster och diakoner stå emot och agera? Det tycks inte så. Dessa röstar mer individuellt och är chanslösa om det inte blir en andra omgång.

Konsekvensen av det system vi har är att den kompetens som hamnar utanför verkligen också är utanför hur mycket kompetens det än handlar om.

Bortsett från detta går genom Svenska kyrkan en bestämd, klart uppfattad men aldrig ordentligt definierad skiljelinje. Det är den linje som ställer somliga kyrkliga bortom, linjen mellan "de havliga" och "de andra". Jag behöver inte ha några synpunkter på detta system mer än att lugnt konstatera: Svenska kyrkan befinner sig inte i ett läge där kompetens egentligen kan slösas bort. Men så sker väl inte! I högsta grad. Det kallas "inlåsningseffekt", folk som kan mer än de får möjlighet att göra, hamnar i en slags utmattning där de efterhand orkar allt mindre. En talangjaktskyrka agerar i grunden helt annorledes än det kyrkosystem gör som vi nu ser. Det beror, antar jag, på att ingen bryr sig om att fråga om Guds gode Ande och den hjälp Anden egentligen vill ge men som vi nekar oss. Vi har ju förtroendevalda och ett beslutsfattarsystem, det räcker länge och försäkrar oss om bredden och om havliga personer till alla de poster som ska besättas.

Har ni förresten fattat vilken kräftgång vi ser i svensk frikyrklighet? Frälsningsarmén gick från 28166 medlemmar år 1991 till 14187 år 2011 och pingströrelsen samma period från 151475 till 111120.
De kyrkor som blev Equmeniakyrkan var 199778 och blev 141521. Så illa går det när statskyrkosystemet upphör, fattar ni väl!