onsdag 8 januari 2014

Vi vill

"Vi vill ha det så" i X församling, skriver bloggkommentatorn om högmässa men inte söndagligen. Vilka vi? Jag menar, vad är det för ett "vi" som sätter agendan? Borde det inte vara Kyrkans Herre? Och Kyrkan firar eukaristi söndagligen - så gjorde dr Luther. So ock - mirabile dictu - Calvin som säger att nattvard bör firas åtminstone varje söndag.

Det finns ett lokalt "vi" som jag bestämt ogillar. Det är det "vi" som frejdigt skriver: "Välkommen till oss i X församling" utan att förstå den sakliga innebörden i den vänligt menade hälsningen, nämligen att den exkluderar. Det finns alltså ett "vi" där jag inte ingår. Fast välkommen är jag på något sätt.

"Välkommen till oss på SAS eller SJ" kan man kanske säga, även om jag som är delägare i företagen kan fundera - staten har ju ett betydande ägarskap och staten är också jag - väl? Men låt gå. Flygvärdinna, flygkapten eller tågvärd är jag inte. Och det finns personal på flyg och tåg innan jag är där. Överfört till församlingen blir det förödande - för då blir till sist arbetslaget, möjligtvis förstärkt av ett par kyrkvärdar, detta ödedigra "vi". Det skulle för den delen inte bli bättre om "viet" skulle vara en hoper gudstjänstfirare som kalls "församlingskärnan", som ni förstår.
Däremot skulle Pingstkyrkans folk kunna hälsa mig välkommen för där är en församling som jag som kyrkotillhörig inte hör till. Svenska kyrkan är annorlunda konstruerad.

Jag kan illustrera. Bilden i ett församlingsblad föreställer den av stormen knäckta björken. I bakgrunden ser man kyrkan. Texten lyder:
"Är du käckt? Det blir vi i livet ibland, då vill vi i kyrkan finnas i bakgrunden för att backa upp och ge stöd, då får vi också vara kyrka för varandra. Tveka inte att kontakta oss om du behöver hjälp!"

Det hela är välvilligt men blir fel. Det här är vad Paulo Freire kallade "hjälpism" och en kyrklig favoritsysselsättning. Ska det bli ett "vi" mellan den som behöver och den som har resurser att gripa in, måste mötet vara ömsesidigt. Den gemenskap som formas i dopet och gestaltas i gudstjänsten och enkannerligen i eukaristin är grunden för den ömsesidighet där vi blir vi.

Det här är grundläggande folklig högkyrklighet, som ni kan se.
Den möter oss ur insikter som är mer än yta - för det vet alla allvarliga kyrkliga som kan sin Rosenius och läst Giertz Stengrunden.
En stympad skrymtarebättring där en människa omvänder sig från ett friare världsväsende till sin egen rättfärdighet är inget att stå efter för det är fariseism. Lika illa för den som känner naturens ondska, hjärtats fördärv och orenhet och då flyr till vaksamhet, bön, strid, försakelse utan att misströsta, utan hoppas på  seger och har sitt öga vänt till detta hopp för där är trösten. Den personen blir också bara en farisé.
Det är hopplösheten som är det verkliga hoppet. Där kan Kristus möta och ge det Han erövrat åt oss.
Det finns en poäng i trosbekännelsen med att de heligas samfund är en bestämning som kallas till syndernas förlåtelse. Det kan vara här som högkyrklighetens framtid ligger när den berövats det mesta av sina drömmar om förnyelse. Förnyelsen kommer inte genom programmatiska böcker utan genom Herren som döper i ande och eld. Inte vad vi vill, alltså, utan vad Han vill. Men till dem som tröstar sig - alltså inte till dem som blir tröstade - vill jag påminna om de kristna församlingarna i nuvarande Turkiet och Nordafrika som blev till ruiner och ruiner i sand.

Kristliga banaliteter av detta slag kanske också ska bibringas läsekretsen? De kanske ska uttryckas genom böneställningen med tomma händer, så som prästen gör vid altaret t ex?

Dern anonyme bloggkommentatorn Anders underlät meddela vilken församling det annars är jag ska undvika. Men om den saken kanske besked kan lämnas? Fast vad jag ville var en högmässa, inte nödvändigtvis rökelse eller ens processioner med standar och ljus. Innehåll går dock före yta även om jag vill en yta som speglar innehåll och djup.

32 kommentarer:

  1. Tack för kloka och konstruktiva tankar!

    SvaraRadera
  2. Vanlig slogan: "Kom som du är!"
    Hur skulle jag kunna komma på annat sätt?
    Den underförstådda fortsättningen lyder "..och bli som vi."
    Dvs stör inte vår frid.

    LG

    SvaraRadera
  3. På tal om nattvard varje söndag. Kyrkorna har naturligtvis sina regler när det gäller nattvard och det är bra, annars skulle det bli kaos.
    Men vem som helst kan ju också tillsammans med sina vänner äta bröd och dricka lite rödvin till och samtidigt tänka på Jesus och allt som han står för. Ingen kan ju förbjuda eller förhindra det. Jesus ställde ju inga krav på det formella.
    "Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem.”
    Jesus är där i alla fall!
    Jag tror dessutom att upplevelsen av Jesu närvaro skulle bli starkare än i kyrkan. Det blir på något sätt så mekaniskt och effektivt i kyrkan, speciellt om man inte har möjlighet att knäböja vid altaret.
    En anonym en

    SvaraRadera
    Svar
    1. Gunnar Andersson8 januari 2014 kl. 18:15

      Det du anonyme beskriver är det som i frikyrkliga ssmmanhang kallas agapemåltid och kan firas var man finner det lämpligt.
      Evcharistin däremot, det som på "protestantiska" kallas nattvard, firas i ett invigt kyrkorum, vid ett invigt altare. Om det upplevs "mekaniskt" kan ju bero på att du inte förstår liturgin och vad den utgestaltar. Då kan ett gott råd vara att du kontaktar din präst och ber att ni startar en studiecirkel kring mässans liturgi. Du kanske inte är ensam.....

      Radera
    2. Gunnar Andersson,
      du skriver:
      "Evcharistin däremot, det som på "protestantiska" kallas nattvard, firas i ett invigt kyrkorum, vid ett invigt altare."

      Hur får du ihop detta med sockenbud?

      Radera
    3. Glöm inte:

      Rätt vigd celebrant.

      Annars förblir nog vinet just vin och brödet just bröd.

      Men lite stämning kan det väl ändå bli? Som TV-mässa, kanske.

      KJ

      Radera
    4. Gunnar Andersson9 januari 2014 kl. 18:23

      Till Elisabeth. Eftersom jag har en katolsk tro när det gäller sakramenten så innebär sockenbud för mig att prästen hämtar invigd hostia i kyrkan och för till den som bett om sockenbud. Alltså inget konsekrerande i hemmet utan helt enkelt det som kallas mässa med reserverat sakrament.

      Radera
  4. Har Dag då något förslag på hur prästen och/eller kyrkvärden ska hälsa församlingen i gudstjänstens början? Analysen är skarpsinnig men ska inte en banalitet som "välkommen" få förekomma infinner sig lätt tunghäfta och allmän oro över att göra fel. Kanske inte heller så bra för frimodigheten.

    "Var hälsade" fungerar kanske i sitt passivum men det låter lite högtravande. "Vi får hälsa varandra välkomna" tycker jag själv låter märkligt ur ett rumsligt perspektiv.

    SvaraRadera
  5. "Vi hälsar varandra välkomna …", tyckar jag är en ganska bra formulering, om man nu tycker att någon hälsningsfras behövs. Det är väl ungefär som man när man vid släktkalaset utbrister: "Så trevligt att vi alla har samlats …" Kyrka och församling är Guds familj.

    Fast jag gillar inte den prästerliga olaten att ständigt säga "får" – "Nu får vi sjunga psalm 128", "Nu får vi be tillsammans." Vadå, "får"? Är det någon som måste ge tillstånd?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller med dig om olaten med "får". Dock finns det flera sådana ovaneord hos präster, t ex "särskilt" och "speciellt". Det blir lite lustigt i såväl bön som annars när man "speciellt/särskilt" lägger fram 8-10 olika böneämnen i samma bön eller hälsar 8-10 olika personer "särskilt/speciellt" välkomna (!) i samma välkomnande.

      Jag i Halland

      Radera
  6. Man kan ju säga "God morgon" (inte "hej allesammans!!) om man nu måste säga något. Jag föredrar celebrantens apostoliska hälsning efter Ingångspsalmen./kh em

    SvaraRadera
  7. Christer, präst8 januari 2014 kl. 13:59

    Jag hör inte till en församling som Anders talar om, där ”vi” har något annat än nattvardsgång varje söndag, - utan snarare till de som pga vad som inte erbjudes i min geografiska församling måste köra runt till andra församlingar. - Men jag hör till den andliga tradition som kommit till en annan slutsats än DS vad gäller intensiteten i nattvardsgången. Uttrycket ”Och Kyrkan firar eukaristi söndagligen” får mig att fråga mig: Vilken kyrka då? Och vem har bestämt det? Var går då gränsen för att få tillhöra denna Kyrka? Vid söndaglig mässa med veckomässa, vid daglig mässa - eller vid mässa 3 gånger dagligen? Och när försvinner de som inte kan tänka sig att mässan är viktigare än Ordets rena och klara predikan ut och utanför ”Kyrkan”? Vid mässa var 14:e dag, en gång i månaden, var 6:e vecka…? När kastas VI ut…?

    Jag har väl kanske glidit på tangentbordet i detta tidigare, men jag är förundrad över att man kan ha den övertygelsen att De Döptas Måltid skulle vara viktigare än t ex Ordets förkunnelse eller övriga delar av en rejäl gudstjänst – eller att mässan för den delen i sig skulle innehålla något som skulle föra en oomvänd människa närmare Gud. Och lika svårt (jo jag förstår ambitionen om man som präst nu har den övertygelsen att en församling som saknar söndaglig mässa inte är en riktig församling) har jag för att man i en församling som inte har den söndagliga nattvardspulsen, har den uttryckta viljan att man vill påtvinga den församlingen en söndaglig mässa, bl a med ett argument som jag faktiskt fick höra för ett antal år sedan av en av pastoratets komministrar att ” Har vi söndaglig mässa behöver vi präster ju inte ta så allvarligt på predikan. För även om predikan blir dålig en söndag känner jag ändå att jag givit gudstjänstdeltagarna något att ta med hem om det firas mässa…” Liturgin i den prästens mässor skulle säkerligen fylla DS med jubel, - men hans predikningar fyllde då inte mig med jubel.

    Nej, högkyrklig är jag inte, möjligen gammalkyrklig, men jag hoppas på Guds Nåd att få tillhöra Hans Kyrka också fortsättningsvis.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag påstår med bestämdhet att den citerade komministern inte är representativ för oss högkyrkliga. Fr Gunnar utgav, efter tysk förebild, en bok där kyrkoåret och dess söndagar beskrivs. Där har han ett slags predikutkast för varje text i dåvarande evangeliebok. Av aKF:s tidiga kyrkodagar handlade en om Ordet och predikan. När jag var i S:t Jacob i Stockholm hade jag flera veckomässor varje vecka. De innehöll alltid en predikan, om än inte så lång som vid en söndagshögmässa.

      Varför måste man göra en motsättning mellan predikan och mässa? Båda hör ju med till gudstjänsten. Den har sin ena höjdpunkt i läsningen av evangeliet med efterföljande predikan, och den andra i nattvardens tacksägelsebön med efterföljande kommunion. Det är inte fråga om antingen-eller, utan om både-och.

      Radera
    2. "Så ofta som ni träffas fira denna måltid mig till åminnelse" - Jesus
      ,/Fredrik V

      Radera
    3. Då jag som oomvänd 19-åring blev omvänd vid nattvardsbordet och av nåd allena omvänd och besökt av Jesus så vill jag bestämt hävda att detta kan hända.
      Det hände ju mig!

      Alltsedan dess och i takt med att jag blev en flitig gudstjänstdeltagar så är en gudstjänst utan nattvardsfirande inte en fullständig gudstjänst för mig.

      Radera
  8. Christer präst,
    Gammalkyrklig får du gärna vara och tillhöra Svenska kyrkan likaså, men luthersk är du inte med den syn på det heliga Sakramentet du har. Men man får vara zwinglian, kalvinist och t.o.m. muslim. Jag är dock glad och tacksam för att vara lutheran och fira söndaglig eukaristi ofta med god predikan därtill.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Christer, präst9 januari 2014 kl. 14:18

      Anonym - om du är Lutheran tror jag nog inte att det räcker med söndaglig mässa. Ser man till vad Luther SJÄLV skrivit, t ex i stora katekesen: "Därför är nattvarden given till daglig spis och föda, för att tron må vederkvickas och stärkas, så att den i en dylik kamp icke må falla till föga, utan bliva allt starkare och starkare." - ja då får vi om inte annat så ett praktiskt problem med vad som kan tjäna som ett rättesnöre för frekvensen på mottagandet av Kristi kropp och blod. Och då blir, i den mån endast denna fråga är avgörande för definitionen "Lutheran" frågan om vem som verkligen kan sägas hålla sig till Luther... :-) (Härom har ju bl a S:t Paulus en del att säga om vem som håller sig till vem). Daglig - var tydligen ordet från Luther.

      Radera
  9. Jo, det kan bli lite komiskt med det säkert välmenta med oftast oreflekterade välkomnandet i kyrkan. En präst som jag känner var för ett antal år sedan med om en situation när han på söndagsmorgonen kom till "sin" kyrka inför högmässan med barndop.
    Dopbarnets morfar, en vänlig man, hade i släkten fått/tagit sig uppgiften att stå vid yttterdörren och ta emot dopföljets gäster. Han gick in för uppgiften med bravur och hälsade var och en som kom in, också prästen, välkommen.
    Nej, morfadern bodde inte på orten.

    Jag i Halland

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vid begravning i Danmark och även i Sverige har jag upplevt detsamma. De närmast sörjande står vid dörren och tar emot. Hälsar välkommen. Prästen har en undanskymd roll i denna ceremoni. Hans uppgift är enbart den kyrkliga. Att förrätta själva begravningen.

      Radera
  10. Primitive sociology kills both the Church of England and the Church of Sweden.

    SvaraRadera
  11. Jag är inte den nostalgiska typen av människa. Är det bara jag som saknar den tid där jag visste att i vilken kyrka jag än gick in i behövde jag ingen agenda, jag satte mig bara i bänken eller på bänken och kände mig hemma. Det var mitt hem min familj min länk framåt och bakåt, att känna igen sig. Att stå och hälsa välkommen gör man till främmande, men det fanns en tid, inte alltför länge sedan, där jag visste att jag var tillhörig oavsett varifrån jag kom. Numera översvämmas jag av agendor, hemmagjord liturgi och ett antal psalmböcker och gärna några lösblad med någon fräsig lovsång. Jag längtar hem till det hem som inte längre är- allt är bara på försök, det är som köttbullar utan lök, eller oblater utan mjöl. Jag vill inte bära en stämpel som det ena eller det andra, jag vill bara dela och vara i det sammanhang som generationer före mig, och det utan att någon står med ett tidtagarur så att gudstjänsten inte blir mer än 45 min max, någon någonstans har ju sedan tidigt 90-tal fått för sig att vi människor av nutiden inte klarar längre gudstjänster.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Instämmer med Anonym. Nuvarande oordning är också ett sätt att få människor att känna sig som främlingar i gudstjänsten. För att inte tala om hur störande för andakten det är att behöva pilla med en agenda och "läsa med" istället för att prästen läser själv.

      Radera
    2. Instämmer. Jag går till kyrkan för att det är MIN kyrka. När jag möts av någon som står och säger välkommen eller som det beskrivits i kommentarerna undrar jag om jag gått fel. Det är ungefär som om jag öppnar dörren till mitt hem och en främmad person står där och säger välkommen hem. Visst det låter väl gulligt men personen är en främmad person för mig och hemmet är mitt. Men budskapet blir ett implicit du äger inte ditt hem. Finns det några budskap som på ett så försåtligt sätt gör att folk känner sig vilsna och inte tillhöriga. Människor reduceras till ett objekt. Vi bestämmer och du är bara publik. Kyrkan har blivit en marknadsplats för en massa charlataner. Inte något som utgår från protestantism eller Jesus. Relationen skall vara mellan mig och Jesus. Det är därför jag kommer. Inte mellan mig och ett arbetslag.

      Svenska kyrkan är min och mina förfäders kyrka. Vi har byggt upp den tillsammans under århundraden. Vi äger den tillsammans och vi skall kunna gå ut och innan utan att känna oss som främlingar eller gäster.

      Radera
  12. Ojdå, jag hade inte förväntat mig att mina kommentarer skulle föräras ett blogginlägg. Lite skamsen är jag allt för jag måste tillstå att jag jag befann mig i ett visst mått av trätlystnad när de skrevs, må det förlåtas mig. Jag borde givetvis aldrig skrivit kommentarerna eftersom jag innerst visste att de inte leder någonvart. Vi har olika ståndpunkter, kanske bottnar dessa i att vi ser olika på skrift-tradition, kanske är det något annat. Jag har i alla fall inte haft avsikten att få någon att ändra sina ståndpunkter, allra minst Dag, men kanske hoppats på ett erkännande att det faktiskt existerar olika sådana.
    Jag vill också bara påpeka att det givetvis inte är så att "vi" skulle vara principiellt mot nattvard varje söndag. "Vi" har inte tagit bort något, snarare ökat antalet från en lägre frekvens sedan gammalt. Kanske blir det söndagligen i framtiden, jag skulle i alla fall förvånas om det blev mer sällan. Så länge inte någon driver frågan kommer väl nuvarande frekvens bestå.
    Nog om detta, jag ska försöka hålla fingrarna borta när grälsjukan faller på. Kan dock inte garantera att det lyckas, jag var nära att producera somligt gnäll efter Gunnar Anderssons kommentar i förra inlägget om "deformationen".

    SvaraRadera
  13. "Systrar och bröder i Kristus! Vi firar högmässa på X:e Söndagen i N-tiden, med temat......." Det finns väl ingen anledning att börja på något annat sätt? Och märk väl: FÖRE mässans inledning! Några rent liturgiska förklaringar - mycket korta - om den aktuella dagens firande, kollektändamål och inbjudan till kyrkkaffe etc, men knappast något annat. Sedan börjar mässan, med Ingångspsalm/Introitus, och efter det endast och direkt och definitivt: "I Faderns och Sonens och..." Välkommen? När och varför säger man det? Vid kyrkkaffet?

    SvaraRadera
  14. Jag längtar efter att slippa detta välkommen till X kyrka, med uppgift om vilken präst, vilken kör, vilken solist, vilken söndag det är, vilken sida i Psalmboken texterna står, hur mycket förra veckans kollekt uppgick till och dagens kollekt ändamål, att det serveras kyrkkaffe efteråt och så till sist uppmaningen att lyssna till kyrkklockorna.
    Jag längtar efter att få komma till ett stilla, tyst, bedjande kyrkorum, där gudstjänsten efter kyrkklockorna börjar med "I Faderns och Sonens och Den Helige Andes namn.
    Information om kollekt och kyrkkaffe mm, kan placeras senare i gudstjänsten. Ska jag vara ärlig har jag ofta glömt kollektändamålet när hoven kommer.

    SvaraRadera
  15. Gunnar Andersson. "Om det upplevs "mekaniskt" kan ju bero på att du inte förstår liturgin och vad den utgestaltar."

    Som konfirmerad borde jag förstå det någorlunda. :) Men jag vill inte bara ha det som skådespel, gestaltning eller lek med symboler utan snarare som en möjlighet att med hjälp av symboler nå bortom symbolerna, till innehållet bortom det fysiska. Jag har upplevt nattvarden bl a som någonting läkande och blivit ännu mer nyfiken på den. Jag menar att det är lättare för mig om det finns lite tid och lugn och ro i kyrkan. Att folk t ex inte pratar i mobilen under mässan.

    Och sen kan man ställa frågan vad Jesus menade med detta egentligen?
    Han sa väl ingenting om "rätta celebranter" eller "invigda kyrkorum". Krånglar inte kyrkan till det? Jag börjar undra om Jesus och kyrkan pratar om samma måltid över huvudtaget. Kyrkan fokuserar på det yttre och saker som den själv lagt på det hela, formen blir ett självändamål. Jesus däremot vill ge oss en upplevelse av en inre gemenskap med Honom bortom tid och rum.
    En anonym en

    SvaraRadera
    Svar
    1. Till En anonym en.
      Det du beskriver var det som Martin Luther kallade "svärmeri", nämligen att man får kontakt med Jesus i någon slags inre gemenskap, i en inre upplevelse. Denna syn predikas ju ständigt i våra frikyrkor, men måste utifrån katolsk och luthersk-ortodox lära betraktas som heretiskt. Jesus möter vi endast i de yttre tecknen i Ordet, Dopet och Nattvarden och i de övriga sakramenten. Jesus har gett anvisningar om detta/ Kh em.

      Radera
  16. Att präst eller kyrkvärd hälsar välkomna beror sannolikt på ett mycket mänskligt behov av att markera att "nu börjar gudstjänsten" och i brist på liturgisk gestaltning av detta så tar man till en allmänt hållen välkomsthälsning. Om man istället t.ex. inleder gudstjänsten med en procession fyller denna istället detta behov och ingen kommer att sakna välkomsthälsningen.

    SvaraRadera
  17. Till Kh em. Anonym 9 januari 2014 18:01

    Tack för den informationen! Jag googlade på "svärmeri luther" och hittade detta:
    http://luk.se/luthwebbarkiv/Luth1980-3.htm

    Jag är tydligen mycket konstig när det gäller nattvardens område. Å andra sidan får det mig aldrig att göra något konstigt. Jag har lärt mig att bara observera det och omedelbart släppa det enligt den lära som jag själv studerar. Vissa pusselbitar har nu fallit på plats, tack vare dig.
    En anonym en

    SvaraRadera