söndag 4 augusti 2013

Kalenderbett

Jag ska denna morgon överträffa mig själv genom att bli kalenderbitare.

Kyrkomötet bestod efter år 1949 av 100 ledamöter, biskoparna, fyra ledamöter från de teologiska fakulteterna, 43 prästerliga ombud och 57 lekmannaombud. Förändringen mellan 1957 års kyrkomöte och 1958 års var 32% - prästerna 21.9% och lekmannarepresentationen 40.35%. Linköpings stift hade förnyat sin representation med 83.3 och Göteborg med 11.1%

Vad detta betyder för det ändrade omröstningsresultatet kan man lätt se. Ja-rösterna ökar stift för stift och nu sätter jag upp förnyelseprocenten i personer och förändringen därtill.
Stift           Förändring                   Ökning i % av ja-röster
Uppsala           16.7                                   32.3
Linköping       83.3                                   66.7
Skara               40.0                                  40.0
Strängnäs        20.0                                   20.0
Västerås          50.0                                   33.3
Växjö              16.7                                   16.7
Lund                54.5                                   36.3
Göteborg         11.1                                   11.1
Karlstad           40.0                                   40.0
Härnösand       20.0                                   40.0
Luleå               33.3                                     0.0
Visby               33.3                                   33.4
Stockholm       40.0                                   20.0 
Att Luleås resultat blir noll beror på att ledamöterna från stiftet vid båda kyrkomötena röstade ja med 66.7%. Sambandet mellan nya ledamöter och ett annat resultat mellan de två kyrkomötena kan man knappast bortse från.

En annan uppställning kan också vara av intresse. Jaröster i procent:
                                            1957                 1958                Ökning %
Prästerliga ombud                  2.3%                 46.5%               44.2%
Lekmannaombud                  61.4%                 86.0%               24.6%
Lekmännen kräver reformen.
Av stiftens och fakulteternas nyvalda 32 ledamöter röstade 29 för och 3 emot.

Hur var det med biskoparna? År 1957 röstade samtliga biskopar emot förslaget. 1958 talade biskoparna Cullberg och Ljungberg för att kyrkomötet inte borde medverka till kyrkolagstiftning utan låta staten ensam stifta behörighetslag men röstade likväl till sist ja till förslaget.

Domprosten Herrlin företrädde Ärkestiftet (ärkebiskop Brilioth var sjuk) och röstade nej. Biskop Ysander avstod. Biskoparna Danell, Lundström, Malmeström, Nygren och Giertz röstade nej.

Ja röstade biskoparna Cullberg, Borgenstierna, Hultgren, Hylander, Anderberg och Ljungberg.

Ska man läsa skildringen av hur det gick till läser man Nils Johanssons memorabilier, som man hittar på Kyrklig Samlings eller Anders Brogrens hemsidor. Den skildringen ska man läsa när man sitter så att man ramlar mjukt när man svimmar.

Vad har här visats? Inget annat än vad alla kunde fatta. När regeringen kallade till nyvalt kyrkomöte, valdes nya ombud som var rätta ombud. Nya insikter skaffade man sig inte från hösten 1957 till sommaren 1958. Bara nya röstande. Det räckte gott.

6 kommentarer:

  1. Mäkta förvånande att prästernas Ja-röstande ökade så markant. Om nästan hälften av prästerna röstde mot sitt samvete så behövde de väl ingen samvetsklausul?
    En ökning av prästernas Ja-röstande från 1 röst till 20 är en ökning med 2000%, inte dåligt.

    Rent tekniskt är ökningen i sista tabellen procentenheter (till skillnad från den första tabellen är ökningen är i procent). Men det förstår dock den statisktisk bevandrade bloggläsaren.

    SvaraRadera
  2. Jag är också gammal kalenderbitare. Tack för statistiken! (Lustigt med Lule). Men när Ä-frågorna skulle behandlas blev det i alla fall omröstningar i både riksdagen och kyrkomötet. (Kyrkomötets bekräftelse var väl ren formalia 2009 i motsats till 1957-58, men i alla fall). När könsbegreppen ändrades i gnostisk riktning - omröstning 22 maj, implementering 1 juli 2013 - verkar det däremot som om kyrkan, i alla fall dess höge representant Wejryd, ändrade sin lära utan kyrkomötesomröstning, bara genom direkt och proaktiv plankning av riksdagsmajoritetens beslut redan innan detta var fattat!

    Jag utgår ifrån att Frimodig kyrka åtminstone inför kyrkomötet 2014 (då vi har ett nyvalt kyrkomöte) motionerar om återställt äktenskapsbegrepp. Men har FK motionerat om återställda könsbegrepp? Hur länge står vi och våra ungdomar ut med läran att det finns karlar som är födda av andra karlar - i strid med såväl förnuftet som Skriftens ord om att "mannen är av kvinnan" (S:t Paulus)?

    F.ö. borde vi nog just FK motionerat om att Svenska kyrkan internationellt ska intensifiera arbetet mot ojämställdhet och homofobi (inte bara i Ryssland och Etiopien). De queertroende har ju ingen trovärdighet i sådana frågor längre - de vet ju inte ens vad de menar med "män" resp. "kvinnor" och ergo knappast heller vad de menar med "homo"- resp. "hetero"-sexuella.

    SvaraRadera
  3. Omsvängningen från -57 till -58 var till en del förorsakad av den massiva kampanjen i media och från ledande politiskt håll för ett ja och till en del inbyggd i beslutet -57. En del av de som då röstade nej gjorde det inte av principiella skäl utan mer praktiska. Man ansåg inte tiden mogen för ett ja-beslut utan ville vinna tid för ytterligare samtal i frågan. I det nya situationen med ett närmast hysteriskt opinionsläge och direkta hot från politiskt håll var det inte obegripligt att den präst som -57 röstade nej av omsorg om kyrkans sammanhållning, -58 kunde rösta ja som det minst onda alternativet. För tydlighetens skull: Vid 1957 års kyrkomöte samlade den motivering som principiellt med hänvisning till Bibel och tradition avvisade ett öppnande av ämbetet för kvinnor, enbart en tredjedel av rösterna. Det hindrar inte att ja-beslutet -58 kan beskrivas som framtvingat under hårda politiska påtryckningar!

    SvaraRadera
  4. Att förändringen var så stor bland prästerna hade jag inte helt klart för mig. Att jag inte lagt märke till den, förmodar jag beror på att majoriteten av dem röstade nej vid båda tillfällena. Men skillnaden mellan en jaröst av de 39+4 (präster + professorer) och 20 är ju minst sagt anmärkningsvärd. Tack för informationen!

    Men präster har ju dessvärre ofta varit lealöst lyhörda för folkviljan. Tänk bara på Aron när det gäller guldkalven i 2 Mos. 32!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det kan begrundas, om vi inte har fått ett rent aronitiskt prästerskap i Svenska Kyrkan numera. Och Mose han tycks dröja därborta på det molnhöljda berget. Så vad skall prästerna göra, när folket nu knorrar allt mera högljutt?

      Tant Svart

      Radera
  5. Läs igen - och citera gärna - den reservation som några biskopar (med Anders Nygren i spetsen) lämnade in efter beslutet år 1958. Eller om det möjligen var i ett anförande, jag har inte handlingarna till hands. Men det var det här med att "gnostiker och svärmandar" nu regerar i kyrkomöte/svenska kyrkan.

    SvaraRadera