fredag 18 januari 2013

Lag och antinomism

Rune Söderlunds bok Kristi lag, naturlig lag och antinomism (Församlingsförlaget 2012) kan man roa sig med. Inte därför att boken är rolig med lustiga ankedoter och så, utan därför att det är roligt när en författare nystar upp tanketrådar. Annars kan man läsa Gustav Börjessons klassiska prästmötesavhandling Förmaningens roll i förkunnelsen.

Farorna är väl två. Den ena att man förvandlar kristen tro till moral, gör evangeliet om vad Gud gjort för dig till en lag om vad du måste göra (en förkunnelse som kan framstå som väldigt from och fin). Den andra faran att man praktiserar en frihet som är funktionell ateism. Gud har ingen mening om min vardag eller mitt liv - jag bestämmer själv och blir min egen gud. Antinomism betyder att man struntar i moraliska föreskrifter i Nya testamentet - är emot lag, alltså, och för frihet.

Rune Söderlund gör en idéhistorisk genomgång som han låter landa i nuet också om detta "nu" kan ligga både 10 och 20 år tillbaka i tiden. Frågorna är ju inte heller nya men klart älskade i några kyrkliga traditioner. I Småland, där högkyrkligheten var något mer dogmatiskt medveten än i Mellansverige, kunde frågan om lagen tas upp i teologiska föredrag. GA Danell och Jan Redin liksom Gustaf Linder var auktoriteter. Och när samtidens frågor anmäler sig, vill det till att vara medveten om grundfrågor.

Ta exempelvis upp biskopen i Härnösand som tydligen hävdar att "kyrkan" måste ta itu med glesbygdspolitiken. Hur rätt är det? En moralisk fråga antar jag att den ska ses som. Har då Gud en bestämd mening om glesbygdspolitik, t ex meningen att "hela Sverige ska leva" - då ska denna lag förstås förkunnas. Kan man ur kristen tro ta fram principer för glesbygdspolitik - och vad händer om tron blir norm? Är det bra eller dåligt? Talibaner gillar sådant. Hur är det med de kristna? Jag tar exemplet mest för att peka på att grundfrågor måste ställas fast i det här fallet kanske främst grundfrågan om vad "kyrkan" är i sammanhanget, den kyrka som måste ta ansvar för att värna glesbygden - måste? Kunde man inte lita på att de som firar gudstjänst tillsammans med andra människor förenade i politiska partier eller tvärpolitiska aktionsgrupper kan formulera en politik för glesbygd och så är det bra med det? Vilken är risken om "kyrkan" blir en megafon för olika intressen? Jag frågar från en trygg position just i glesbygd.

Förslaget om månggifte hör också till problembilden. Centern hittade inga argument mot den totala friheten, och vi talar nu om ett stort parti - i kyrkomötet. Att partiet fick backa, betyder förstås inte att önskemålet är borta, partiet har som bekant drivit förändringar om äktenskapet tidigare. Men vilka är argumenten? Kristen tro har ett sådant analogiargument - Kristús och kyrkan, dessa två, är urbilden för äktenskapet - och lutar sig mot apostolisk undervisning. När den inte längre har någon plats så finns tydligen inga argument mot polygamin - och ingen kan i det läget komma på att man borde fråga hur Gud vill ha det. I denna fråga lika lite som när det handlar om enkönad vigsel. Förresten kan man programmatiskt inte veta vad Gud vill för det blir bara tolkningar. Ja, ni vet hur valserna går.

Rune Söderlunds bok skärper läsarens uppmärksamhet på ett nyttigt sätt. I skapelsen gav Gud en ordning för naturen och normer för människan - samvetet hör samman med vår mänskliga existens och är en god utrustning (som måste upplysas av Guds ord, för att inte gå vilse, jo, jag vet!).

På två punkter avviker jag dock bestämt. Rune Söderlund menar att det egentligen inte för reformationstidens teologer fanns några dogmatiska hinder för en allmän sakramentsförvaltning. Det är ordningen som kräver ett kyrkligt ämbete. Det tror jag inte ett ögonblick. Luther anför Den Helige Ande som auktoritet när han funderar över ämbetet. Reformatorerna behöll bruket med präster och i Apologin kan man kalla prästvigningen, rätt förstådd, för ett sakrament. För att vi ska få den frälsande tron har evangelieförkunnelsens ämbete inrättas. Så det så.

Det andra handlar om mig själv (s 122). Förslaget i kyrkomötet 1982 var att Svenska kyrkan skulle stå upp för folkmoralen, motionären var en hedervärd halländsk högerman, vill jag minnas.
Tanken att Svenska kyrkan skulle förstå sin roll som folkmoralens väktare var befängd redan då och byggde på ett önsketänkande om kyrklig auktoritet. Det hela hade förstås bara blivit löjligt och Kyrkans egentliga ärende hade kommit bort. Min poäng handlade om vägledning i själavård - inte som folkmoraliska appeller.

 Söderlund uppfattar saken så här: "Det var alltså från Sandahls sida fråga om ett direkt förfäktande av ordningsföljden evangelium - lag och detta förenat med likgiltighet inför att tillhandahålla normer åt de människor som ännu inte i tro tagit emot det kristna budskapet."

Ibland blir det konstigt. Gick apostlarna ut med folkmoraliska appeller eller vann de steg för steg ett folk där förnyelsen växte fram? Var apostlarnas besked att slaveriet var okristligt och måste avskaffas eller en praxis där slavägare och slav gick till Herrens Heliga Nattvrd som bröder - med de konsekvenser sådant kan få?
Jag bara frågar.

10 kommentarer:

  1. Mycket intressant! Beställde boken i går så har ännu ej läst den. Därför nu en tanke som jag inte vet om den tas upp men tanken på " Andens lag" sett som dels de två buden 1 älska Gud 2 älska medmänniskan , dels Kristus själv, där hans person och verk hålls samman, liksom det inre livet och diakoni. Denna grundtanke som återfinns vid prövningen av de sju församlingarna i uppenbarelseboken och merparten inte håller måttet. Hela konceptet insatt i att Gud styr hela världen och att människan inte kan förstå det, inte skall förstå det, inte försöka förstå det( vilket Calvin ansåg var begripligt att kunna göra utifrån predinistationstanken) och hur detta s à s kommer att genom konkordieformeln göra att lutherdomen återvänder till rom indirekt och släpper de två buden tillförmån för kyrka och ämbete. Om författaren är inne på det spåret vet jag inte men det finns en nyckel till problematiken om man ser att såväl den romerska som lutherska kyrkosynen när den blir instrument och institution missar det organiska, att stam, gren, frukt,är avgörande. Konsekvensen blir olika läsning av ex bergspredikan. Detta är spännande teologiska frågor med mycket mer dagsaktuell betydelse än man kan tro. En slagruta i detta är frågan om pånyttfödelse och lagens tredje bruk, om vilket de andra nämnda " gubbarna" visste mycket. Det är just den delen av högkyrkligheten som gick förlorad när tingeltangelhögkyrkligheten i Mälardalen fick försprång. Trist att Växjö stift aldrig producerat en bok om just den sydsvenska högkyrkligheten som möter den gammalkyrkliga väckelsen och en fussion sker som inte motsvarar den andra fissionen, en bok om kyrkan 1942! Det är inte för inte som ex GA Danell lyfte fram människosynsfrågorna. / Magnus Olsson

    SvaraRadera
  2. Rune är kunnig som få, men så lågkyrklig att det gränsar till tråkkyrklig.

    Gör Rune till professor; nu (gick det med Odeberg, så)!

    SvaraRadera
  3. Den "lag" som inte driver till Kristus, den är det nåt fel på.
    Den lag som driver oss till Kristus, den är ganska sällsynt idag, men där den finns, där blir det sunt.
    Sanningen om oss själva och vår synd, den måste vi få möjlighet att möta, men var sker det idag? Det är inte farligt att ta en närmare titt på våra motiv, vårt handlande osv, om det leder oss närmare Försonaren. /Maria

    SvaraRadera
  4. Sandahl"Den ena att man förvandlar kristen tro till moral, gör evangeliet om vad Gud gjort för dig till en lag om vad du måste göra (en förkunnelse som kan framstå som väldigt from och fin)."

    För att tillgodogöra sig i praktiken det som Gud har gjort måste vi förlåta vår medmänniska. Vi kan inte samtidigt känna Guds frid inombords och hysa hatiska tankar och känslor mot vår broder. De två upplevelserna utesluter varandra.
    Man kan inte tjäna två Herrar samtidigt, och något Guds himmelrike kommer vi inte att uppnå innan vi helt har rensat våra hjärtan från all slags orenheter.
    Det hjälper inte att ta ihjäl Jesus och tro att nu är han och hans jobbiga krav ur vädret. Det är mycket bättre att att följa Jesus i kärlek och i förlåtande. Klarar man inte det så är det bara att be honom om hjälp.

    En anonym en

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är först när vi tagit emot Jesus i våra hjärtan som vi kan förlåta vår medmänniska. Det är i den ordningen det sker. Vi kan inget göra av oss själva.

      Vidare kan vi inte rensa våra hjärtan från all slags orenheter. Det vi kan göra är att låta Gud rensa våra hjärtan, dvs. vi kan låta bli att göra motstånd när Gud, genom Jesus Kristus, vill rensa våra hjärtan. Inget annat kan vi.

      Radera
    2. "Det är först när vi tagit emot Jesus i våra hjärtan som vi kan förlåta vår medmänniska."
      Detta ändrar ingenting. Allt det här som du säger hänger ihop. Vi kommer inte ifrån vårt ansvar ändå.
      "vi kan låta bli att göra motstånd " Ja. Så kan man uttrycka det.

      En anonym en

      Radera
  5. Den enda läkedomen mot kärleksbrist och laglöshet är inte folkmoraliska apeller utan bara eukaristin (odödlighetens läkemedel).

    SvaraRadera
  6. Apostlarna behövde bland judarna knappast gå ut med folkmoraliska appeller. Det var ju bland judarna man startade. Folkmoralen som apostlarna mötte, hade kanske jämfört med den samtida svenska, förtjust den hedervärde halländske riksdagsmannen? Eller hade hans kristna fostran månne fått honom att likt Paulus känna viss avsmak för vilsegången moralism, renhetsregler och ytliga viftoffer?

    Kraven på kyrklig folkmoral stammar ur en nutida moralisk bankrutt. Därför blir det så viktigt för hedningarna att kyrkan välsignar varje ny vindkantring i folkmedvetandet. T ex genus och samkönade äktenskap. Vad bygger vi en gemensam moralisk grund på? F justitieministern Lennart Geijer hävdade pessimistiskt att kristendomen inte längre fungerade som värdegrund. Vad det nya fundamentet skulle vara, sade sig denne mot slutet trötte och förmodligen vantrogne socialist ha föga aning om.

    Givetvis fungererar kristendom illa som moralisk grund för folk som inte tror. Och eftersom de troende är en liten minoritet i vårt samhälle, måste kyrkans tro förändras efter majoritetens uppfattningar i allt som upplevs som viktigt. Detta om kristendom och därmed kyrkan skall ha kvar sin legitimerande funktion, sin historiska roll som moralisk markör och yttersta anständighetskriterium. I stället blir det i en sådan situation kyrkans roll att bryta med lagiska, legitimerande krav som surrar i tiden. Att vägra ställa upp med falska, fabricerade grunder är också profetiskt!

    Intressant blir hur den lågkyrklige Söderlund läser in sin grunduppfattning angående ämbetet i reformatorernas tankar och hur Sandahl gör sammaledes. Vi får väl nöja oss med, att en mängd tankar surrade, och mycket kan härledas ur de reformatoriska texterna. Sammalunda i nutid. Kommer historiskt intresserade om några hundra år att tolka vår tids tankar som ÄB Wejryd, Helle Klein eller som Dag Sandahl tolkar dem? Tänkvärt...

    Tant Svart

    SvaraRadera
  7. Söderlund vs Sandahl - and the winner is ... Sandahl!

    SvaraRadera
  8. Men det viktigaste är väl ändå att vara trogen sej själv? "Jag lovar att vara mej trogen tills döden skiljer mej åt". Snacka om enkönat! / Lars-Gunnar Sommarbäck

    SvaraRadera