fredag 31 augusti 2012

Växjö stift tar täten

Stiftsstyrelsen i går behandlade den motion om Stasi och stiftet som jag skrev på uppdrag av Frimodig kyrkas stiftsfullmäktigegrupp. AU hade gett ett bra förslag att stiftet med hjälp av Stiftshistoriska säöllskapet och universitet försöker klargöra hur Stasi agerade, vilka trådar man drog i i Berlin när stiftet satte igång arbetet för medkristna i DDR. Vad ville Stasi uppnå och vad rapporterade stiftsledningen i Greifswald till Sttasi? Det kan bara bli intressant - om uppgiften sköts med alla nyanser bevarade.

Jag kan ta biskop Ginke. Hans hotbild sensommaren 1989 var att DDR skulle bli ett nytt Tjeckoslovakien 1968. Därför var han utomordentligt systemtrogen när kritikerna trädde fram - kritikerna tedde sig nog fölr biskopen som ett värre hot än den ordning som rådde i DDR. naturligtvis fick mannen avgå "nach der Wende". Han gjorde en katastrofal felbedömning - men var han i egentlig mening en anhängare av DDR-diktaturen? Vi får väl se om utredningen kan belysa hur stiftets arbete tedde sig från östtysk horisont.

Självfallet måste Svenska kyrkan på nationell nivå ta upp motsvarande frågor. Men just nu tar Växjö stift täten och till att börja med får väl själva undersökningsuppgiften förberedas. Stiftsfullmäktige ska ju med viss entusiasm vinka klartecken till det sätt som stiftsstyrelsen hanterade motionen.

Det kommer ännu en motion till fullmäktige från Frimodig kyrka. Någon underskrift saknas - men sedan lägger jag ut den på bloggen. De som röstade på Frimodig kyrka i förra valet ska ju kunna se att de fick något för sin röst. Man ska inte göra ett stort nummer av att Frimodig kyrka skrivit flest motioner till årets kyrkomöte. Det kanske inte säger någonting? Eller annars är detta ett besked att minnas när det blir nytt kyrkoval. Vill grupperingarna ingenting mer än att förvalta det som är, när Svenska kyrkans situation är som den är?

onsdag 29 augusti 2012

Les Marguerites mm

Det var förstås roligt att semestra i Provence och Languedoc. Sjukhusmemorabilierna var trots allt inte det viktigaste.

Ska jag dela med mig av ett restips är det Les Marguerites i Alet-les-Bains. Då är vi strax söder om Limoux, där vi förstås alltid stannar och smakar på Blanquetten - samt inhandlar ett par flaskor. Alet-les-Bains är en charmerande liten by och där finns L'Eveche, gamla biskopshuset som är hostellerie och restaurang. Men när det gäller boende slår Les Marguerites, lite längre upp i backen, biskopshuset. Ska man förlänga den sköna sommaren och hasta till södra Frankrike, kan jag bara rekommendera Les Marguerites för några nätter och då kan men en kväll äta områdets mat och dricka nejdens drycker på L'Eveche. Ska man till någon vingård tar man sig några kilometer söderut och besöker Castel Negre. Innehavaren har varit skidlärare i Åre. Vill man se vad jag talar om och inte har tillgång till Channel 5 i England, kan man i vart fall kolla på www.les-marguerites.fr
Till ställets fördelar hör att det är en engelsk familj som driver det. Allt går att förstå.

Jag lovade inte att biskop Johansson skulle komma - men när innehaverskan fått klart för sig vad gästerna sysslade med, blev hon klart intresserad av att få diskutera "The Feminine Divine" med biskopen. Jag lovade att föra inbjudan vidare. Det ska jag göra i morgon när jag träffar biskopen på stiftsstyrelse. Nära Alet-les-Bains finns Rennes-le-Chateau, platsen där kyrkoherde Saunière höll till och där mytomspunna räcka händelser, de som ligger bakom da Vinci-koden, ägde rum. Eller inte....

I grannskapet finns förstås Carcasonne, den bevarade medeltida staden. Nu är den en veritabel turistfälla men likväl oemotståndlig. Jag läste nu Stephen O'Sheas bok The Friar of Carcasonne, som jag i våras köpte på Blackwell's i Oxford. Biskopen Bernard de Castanet framstår genom sitt agerande 1301 som en rätt samtida svenskkyrklig biskop - men ack så mycket mer effektiv! Det blir så när man kan bedriva inkvisition omgiven av egen livvakt och beväpnade soldater därtill. Biskopen kunde också förse sig med de fördömdas egendomar. Det är lite dagisklass på svenska biskopar, som bara kommer dragande med kyrkoordningen, om ni förstår hur jag menar. Biskopen i staden Albi visste hur en slipsten skulle dras. År 1302 överlevde han en mobb som skulle slå ihjäl honom. En biskop som är en skurk är dock en biskop, förstår jag att de medeltida tänkte.

Finns det någon moralisk mening att ta med sig från medeltidens händelser i Languedoc? Munken - the Friar of Carcasonne - kanske till sist pekar med sitt finger på oss, skriver O'Shea, och kräver att hur det än är, så måste vi vara trogna insedd sanning. "True to our convictions." Det kunde POSK fundera ett par varv över, det POSK som nu får ett kyrkopolitiskt skickligt formulerat och genomtänkt svar på tal på Frimodig kyrkas hemsida.

Det var med andra ord en rätt innehållsrik semester. När ostronets dag sk firas på lördag är det likväl så att åtta ostron smällde jag i mig i staden Sête. På lördag behöver jag knappast inte ta på en arbetshandske och med en vass kniv riskera handen för att öppna ostron. Jag har redan firat. En fantastisk Charloaisbiff blev det i Cluny. Detta om mat skriver jag förstås bara för att läska er. I den hyrda lägenheten i Nîmes fanns kylskåp och där placerade jag goda ostar. Lägenheten luktade snart nog som det luktar hos Ost-Bengtssons i Lund. Det kanske inte läskar lika mycket?

Finns bara ett att tillägga: Åker ni till Les Marguerites så hälsa för all del så mycket!

HBTQ-utbildning

Nu bjuder Svenska kyrkan på nationell nivå in till HBTQ-utbildning, allt enligt beslut i kyrkomötet även om jag undrar varifrån Q-et - queer - kom. "Ser du vad det är?" löd frågan när jag förevisades symbolen. Jag såg och svarade rättframt: "En kuk". Regnbågsfärgerna var med, förstås, lite pynt i symbolen som SJÄLVFALLET ska förstås vara ett träd. Ser någon vad jag ser, beror det på snuskig fantasi. Tro mig, jag vet hur det låter. Men jag var uppenbarligen inte ensam om min tolkning. Andra hade före mig insett vad de sett. Men här är själva finessen. Det finns i gaykulturen koder man ska eller inte ska förstå och det finns agendor man ska eller inte ska genomskåda. Vi förväntas inte fatta.

Jag gillar inte dessa kodsystem. Jag vill att man ska tala öppet. Men ni minns att partnerskapsvälsignelse - det var vad saken gällde. Inte vigsel. Och så blev det vigsel - men inte hade detta något med barn att göra och alla ser nu. Om A så B - men steg för steg, små steg för små steg. Lurendrejeriet är försåtligt.

Ta tidningen QX som exempel. Det är en gratis gavtidning med lika stor upplaga som Kyrkans Tidning. I boken Livvakten, Lind & Co 2012, berättar Daniel Webb om den lilla blinkning som hör samman med namnet. QX ska utläsas Kuks. Det ska bara de invigda veta, Blinkningen finns där. Jag förstår att den är kulturell - som en markering av "vi" och "dom". Och "dom" är alltid dummingarna, d v s - vi.

Jonas Gardell beskriver nu 80-talet och säger "vi knullade jättemycket". Jag tror honom - men det var inte så saken framställdes när det begav sig. Då var fokus på kärlek, inte på det promiskuösa. Vi fåkunniga fick försöka förstå aids-spridningens dunkla orsaker. Och när Jonas nu beskriver aidsepidemin hånar han den sjukvårdspersonal som var försiktig och hantera aids ungefär som ebolavirus. Men ska sjukvårdspersonalen riskera sin hälsa eller just vara försiktig för att kunna fortsätta arbeta när en epidemi härjar? Eller smittas av något och dra hem det till barnen - är det prisvärt? Jag gillar inte förhållningssättet, inte överlägsenheten.

Nu uppfattar jag att denna överlägsenhet är en del av själva gaykulturen. Det är denna överlägsenhet som stolt kan mönstra 50 000 i Prideparaden och samla en halv miljon åskådare i Stockholm. Bland dessa fanns de 60 från Svenska kyrkan, som dock fick marschera utan att åka på ett flak och hade inte bättre ljudresurser än att de fick sjunga med i de mer högljudda inslagen som "Lick my pussy". Det var fint att få sjunga så och nu krävs att Svenska kyrkan till nästa år ska förse deltagarna med ett lastbilsflak. Jaja. Det blir säkert så. Kanske kan den nationella nivåns utbildningssatsning också föra fram det kravet? Det skulle i vaft fall bli lite mera än professor Svartviks ånyo hållna föredrag om Bibeltolkningens bakgator.

Att de i HBTQ-frågor utbilade sedan ska föra ut sin kunskap till oss andra är givet - i den meningen att vi på arbetstid kallas in till kurser, som finansieras med kyrkoavgifter.

Alla kritiska frågor om hur mycket folk som ryms på gatorna där Prideparaden drar fram eller frågor om hur långt ett tåg om 50 000 egentligen är, lämnas förstås obesvarade. Man kan bara ha en förnimmelse av att det är något lurt med det hela. Dubbel bokföring, liksom.

HBTQ-utbildningen kommer säkert att hålla vad den lovar. Och alla kommer att bedyra att symbolen är ett träd. Håll då uppsikt och se om ni hos någon upptäcker en glad blinkning. Den som blinkar är den som har agendan klar för sig. Sannolikt är de andra, de allvarliga, mest att betrakta som nyttiga hantlangare. Eller handläggare på de kyrkliga kanslierna. Nyttiga, alltså.

tisdag 28 augusti 2012

Vi minns biskop Carlzon

Anders Westius försvarade i tidningen Dagen /22 aug/ sin far biskop Lars Carlzon som antytts ha sprungit DDR:s ärenden. Det var fint gjort. Fjärde budet gäller alltid. Och argumentet att Lars Carlzons syfte med att bli ordförande för Förbundet Sverige-DDR var att kunna träffa människor i Östeuropa och åstadkomma något för dem. Lars Carlzon hade biskopsmötets uppdrag att representera Svenska kyrkan i Östeuropa.

Så kan man se det - och just därför behöver vi reda ut hur DDR såg på saken och vad Stasi hade för intresse av Sverige och Svenska kyrkan. Det senare tycks mig mest kyrkligt angeläget.

SOU 2002:93 tar vi alltså fram: Övervakningen av "SKP-komplexet". Föreningen - senare Förbundet Sverige-DDR bildades den 23 okt 1956. Den officiella sanningen var att författaren Arnold Lungdahl och affärsmannen Hans Endahl tog initiativet. Utredningen manar att initiativtagare i stället var en organisation under DDR;:s utrikesministerium som handlade förbindelser med utlandet. Hand-lade, alltså! Fritjof Lager, en pålitlig DDR-vän som skrev den lilla boken där Berlinmuren försvarades, ska ha skött förberedelsearbetet och övertalat Ljungdahl att bli ordförande. Engdahl, som var sekreterare, skötte verksamheten, berättade Lager för sina ölsttyska partikontakter. En viktig uppgift för förbundet var att arbeta för ett svenskt diplomatiskt erkännade av DDR. Säkerhetskommissions utredning noterar att föreningen var "organiserad på det för SKP:s frontorganisationer typiska sättet med en socialdemokratisk ordförande som frontfigur och en SKP-anknuten sekreterare som verklig ledare."

Från 1968 till 1987 var Stellan Arvidson ordförande för att då efterträdas av Lars Carlzon fram till 1990 då förbundet las ner. Verksamheten var i stort sett likartad den som bedrevs inom Förbundet Sverige-Sovjetunionen: föreläsningar, författarbesök, filmvisningar, reseverksamhet och utställningar. Förbundet Sverige-DDR var involverat i de s k Östersjöveckorna, "där svenskar för en billig penning kunde resa till Rostock och under en vecka delta i olika slag av freds- och folkförbrödningsverksamhet." (aa s 64)

Nog blir då frågan intressant - inte frågan vad Carlzon själv ville utan vad DDR ville med Carlzon. Det är för att förstå sådant vi behöver forska om Stasi och Svenska kyrkan.

Till Lars Carlzons ovanskliga förtjänster hör att han skrev två ungdomsböcker om sjömanspräster. Någonstans har jag kvar dem. Jag är glad att jag vid något tillfälle tackade honom för den insatsen, som nog positivt präglade min syn på Sjömanskyrkan och dess arbete. Att han ställde upp som S-ledamot i kyrkomötet när biskoparna röstats bort - röstat bort sig själva! - var något som stressade biskopsmötet. Fronten sprack liksom. Och de två biskoparna som blev politiskt valda ledamöter, Arne Palmqvist och Lars Carlzon, avslöjade kanske en viss naivitet eller oförmåga att förstå politikens väsen.

måndag 27 augusti 2012

Om att minnas

Prosten Johnny Hagberg har fått sin festskrift - och det är ett storståtligt och festligt verk, som får läsas i omgångar. Kyrka, kultur, historia Jag bläddrade när jag gick igenom två veckors postskörd men kunde inte låta bli att läsa fader Caesarius, som fyndigt beskriver stencilåldern. Det är de stencilerade bladens tid - från Rundbrev om kyrklig förnyelse och framåt. Minnesbilderna blir personliga mer än analytiska så nog skulle det finnas goda skäl för någon med informationsintresse att ta sig an och beforska just ämnesområdet "kyrkliga stenciler" på 1960 och 70-talen. Då kunde man lägga till att den religionsosiologiska forskningen i hög grad var en stencilverksamhet genom Religionssociologiska Institutets verksamhet. Problemet är förstås att många av de stencilerade bladen försvinner. Några förtänksamma kanske sparar i garderoberna men om arvingarna förstår vilket kulturarv som kan dväljas i en stökig garderob, det är mer oklart. På UB i Lund finns i varje fall Pro Orthodoxia, PO. Men finns alla Rundbreven där eller saknas några? Jag minns inte. Stenciler betydde ju inget krav på så kallade pliktexemplar till Kungliga biblioteket och de klassiska universitetsbiblioteken.

Riktig förstahandskännedom om PO har inte Caesarius. "Det var Växjöstiftarna i Lund kring Dag Sandahl" som uttryckte sig i bladet, heter det. Och då blir det pinsamt - för mig. PO var ingen krets kring mig. Tidningen kom till därför att medicinaren Anders Thelin och teologerna Lars Aldén, Thommy Hägg och - tror jag utan att kolla - Peter Bexell ville formulera sig. Var året 1964? - jag kollar fortfarande inte. Senare tog Christer Pahlmblad, Niklas Adell och Gösta Hallonsten hand om bladet. Själv kom jag med i redaktionen några år i slutet av 60-talet. Där var då Christian Braw och Kerstin Nilsson, t ex.

Kretsarna var inte kretsar kring Dag Sandahl, som väl var. Kretsarna var inte så mycket till kretsar heller utan mycket mer intellektuella gemebnskaper. Anders Thelin bodde inte på Laurentiistiftelsen men det gjorde Thommy Hägg, en alltför tidigt död vän som jag fortfarande kan sakna och skulle vilja tala om tidens skeenden med precis som tidigare. Lars Aldén håller jag av inte minst därför att han är så kunnig och strukturerad men också vänsäll - det heter så. Och Peter Bexell har lärt mig mycket mer än han förstår. Han var den äldre kamraten som läste och reflekterade. Jag tror han drog upp spår för tänkande, läsande och andligt liv som jag följt och vill följa. Svenska kyrkan har, skamligt nog, inte använt honom efter hans kompetens. Gösta Hallonsten, Niklas Adell och Christer Pahlmblad var också viktiga för mig - och har varit också åren efter PO. Niklas främst därför att vi arbetat mest ihop med olika projekt. Gösta blev kvar i Lund och Christer hade tjänster i stiftet men återvände till Lund och sist till universitetet. Ibland kan jag om dem som om såmånga andra med ärkebiskopen säga: "Ni är så deprimerande dugliga!"

Kretsar kring mig var de dock inte men jag var glad att få möta dem och vara enig och oenig med dem - i bästa högkyrkliga tradition. Oeniga? Ja, för som Christer Pahlmblad förträffligt formulerat saken: "Den dag vi inte kan säga varandra sanningen, är det ute med oss."

Pro Orthodoxia, då? Jag inser att stencilerade blad har sin tid och inser att med den prästvigningspolitik vi nu har är det inte läge för unga, frispråkiga, uppkäftiga teologer som skriver blad. Nu gäller det att huka sig. Och jag tror mig sakna en ung prästgeneration som kritiskt skulle hantera min generation av präster men göra det inom samma tanketradition och markjera att vi gamlingar var stoffilitiet. Nu får stoffilerna själva odla sin upproriskhet. Nå, det kan vi väl klara, ärrade kämpar i det upproriska som vi är.

Samtidigt sörjer jag. Den tid är inte mer där Niklas Adell mästerligt stod vid brännare och Gestetnermaskin, det som på tyska heter Vervielfälltungsapprat. Själv blev jag aldrig ritkig vän med det kletiga eländet men vemodet finns där likväl. Svunnen tid!

Semestern är slut. När jag inte var här i församlingen, blev det faktiskt ett mässfall. De två prästvikarierna blev sjuka - och det visar hur utsatta vi trots allt är.

Några erfarenheter av högmässor med andra präster under semestern kan jag fundera över. Jag väste i bänken: "Detta är en kyrkoherde, en sådan jag inte får bli." Kyrkoherden agerade och förkunnade som en prästpraktikant ute för första gången. Hur kan det bli så? Han måste ändå ha varit präst i 25 år - och kyrkoherde i 10, tror jag. När man säger nej till somliga präster, får man andra - det är detta som är det verkliga problemet:- beslutens konsekvenser.

söndag 26 augusti 2012

Kyrkorna lockar

Statistiken över kyrkomedlemmar har tydligen kommit och Växjö stift leder ligan. Biskop Johansson är förtjust. Han har kommenterat i ett pressmeddelande, antar jag, och i Barometern/OT återgavs både statistik och kommentarer. Jag undrar lite över hur biskopen tänker när han analyserar, dock: "Har du många medlemmar skapar det aktivitet, det blir många förrättningar, dop, vigslar och begravningar. Och en församling som är aktiv ökar benägenheten bland medlemmarna att själva vara aktiva. Så det är mycket glädjande för stiftet att vib har så höga melemssiffror" - men borde inte aktiviteten vara stor i Stockholms eller Lunds stift då? Obestridligen finns där ju många medlemmar. Dubbelt så många som i Växjö stift.

Tidningen hetsar dock mer upp mig genom något som kallas "Fakta" för där anges mest kyrkliga och minst kyrkliga i Kalmar län. Mest och minst räknas i procent av folkmängd. Minst kyrklig är Två systrars församling i Kalmar (59.9%) och mest kyrklig Långasjö församling (90.5%). Men hur ser det ut i respektive bygd? Långasjö är utvandrarort, bokverket En Smålandssocken emigrerar beskriver. Norrliden, där Två Systrars finns, är numera en utpräglad invandrarbygd. I Långasjö bor 857 personer och 776 och är medlemmar. I Norrliden 6009 och 3597 är med i Svenska kyrkan Om kyrksamhet skulle räknas i termer som gudstjänstdeltagande är jag inte säker på att Långasjö kommer så högt.

Då återstår att avnjuta komministern Ulla Sköld-Jonsson, tidigare metodistpastor i nejden men numera komminister med särskilt ansvar för Långasjö. Hon markerar att Långasjöborna också deltar aktivit i församlingsarbetet, inte bara är medlemmar. "Verksamheten pågår hela veckorna, inte bara på söndagarna, och vi har ett flertal studie- och samtalsgrupper som träffas i veckorna", berättar hon och sammanfattar "kyrkan är förankrad överallt - en del av vardagen."

Biskopen talar om "aktiv församling" där jag skulle säga "levande" och komministern talar om vardagarna och "inte bara söndag" där jag verkligen skulle tala söndag. Kanske är ordvalet inte så avgörande men jag befruktar det värsta, som gubben sa. En kyrka kan verkligen bli aktiv med många anställda när den inte längre lever och kyrkolivets relevans kan bestå i ett utbud verksamhet i bygder där annan service saknas.

I Långasjö var Jan Redin kyrkoherde. 1954 skrev han i Rundbrev om kyrklig förnyelse hur kyrkolivet tronar på minnen från fornstora dar. I kyrkan ser prästen de tomma bänkarna. 1/3 av dem är fylld som bäst. Det betydde då 150-200 personer för kyrkan i Långasjö rymde 550. Och fader Jan såg att de fromma var gamla. I en uppgörelse med doktor Norberg, som granskat högkyrkligheten, granskar fader Jan i Rundbrevet samma år klyschor i gammalkyrklighetens kritik av högkyrkligheten och konstaterar att de kyrkliga bygderna finns inte längre. Kontraktsprosten dr Norberg påstod att man reagerar mot de rituella nyheterna genjom att utebli från gudstjänsten. Fader Jan undrar vem "man" är och så kommer det: "I dr Norbergs församling, där man inte infört några rituella nyheter, reagerar 'man' inte så. Där går 'man' alltid kyrkan. Så roligt, att det ändå alltjämt finns en sådan församling. Jag tror jag flyttar dit." (Jan Redin kan läsas i den lilla boken Kyrklig förargelse, Pro Veritate, Uppsala 1978).

Så ska en polemisk slipsten dras men dysterheten ska inte tappas bort. Lägesanalysen från 1954 berättar vad som hänt och ger relief åt det som nu sägs, när det är så aktivt och så mycken vardagsverksamhet.

Och vad om Två Systrars mera, denna söndag när församlingens pensionerade (men vikarierande) diakonissa ånyo firar födelsedag? Jag kanske ska citera biskop Wadensjö, som för många år sedan var på besök och, lite tagen av vad han såg och hörde, fällde yttrandet: "Något sånt här har vi inte i Karlstads stift." Man kan vara kyrklig utan att kunna redovisa procentuellt höga medlemssiffror. Kyrklighet är nämligen något annat, trots allt.

lördag 25 augusti 2012

Ickefrågorna blir Frågorna

Mats Rimborg undrade över vad Frimodig kyrka ska driva för krav i ämbetsfrågan. Jag tror jag kan svara enkelt. Just de krav POSK drev: hederlighet och utrymme samt teologisk reflektion. Det fanns en tid när POSK skulle klämmas åt men kampanjerna misslyckades fram till dess att POSK vek ner sig - efter en komplett felanalys av hur man når kyrkopolitiska framgångar. Mats Rimborg har beskrivit den usla tankegången och det var bra att den kom till klart uttryck.

På den tiden - och jag talar nu 1990-tal och kanske några år dessförinnan - fick POSK visst renommé genom det faktiska och konstruktiva arbete som bedrevs i dåvarande kyrkostyrelsens AU och i styrelsen. Först var det Inga Bengtson och därefter jag. Till det kom arbetet i Förvaltningsdelegationen, där Gunvor Hagelberg och Yngve Kalin satt. POSK överallt! Till de ovedersägliga framgångarna hörde insatsen att rädda bekännelserabetet, som löpte risk att haverera. Det gjordes med en genomtänkt kampanj. Mitt förslag, faktiskt. Lilla Boken kom till. Till framgångarna hör också arbetet med Kyrka-Ämbete-Enhet, en sådan framgång att arbetet omedelbart måste stoppas.

Så vad nu? Det är skillnad på Maktens moral och Moralens makt, som Albert Speer fick lära sig av fängelseprästen. Frimodig kyrka får ägna sig åt Moralens makt. Pacta sunt servanda, avtal ska hållas. Just när det tjatas om att frågor avgjorts och blivit icke-frågor men i praktiken är Frågorna som hindrar prästvigning och som hindrar rättvis befordran (vilket handlar om att kyrkosystemet går miste om kompetens) behöver Moralens makt aktualiseras. När kallelser prövas ska i vart fall utfästelserna som getts, hållas. Bort med idiotförklaringen i kyrkoordningen och kräv ett enda - att den som är vigd ska vara juste i mötet med sina medkristna. Och håll rent mot den nya vanan att ställa frågor om beredvillighet att viga enkönat till dem som nu ska antas för vigning eller söker tjänst. Ifrågasätt konsekvent Maktens moral - för oftast är den ren omoral eftersom intresset alltid eller aldrig ljuger.

Så vad i det kommande kyrkovalet 2013? Den som vill ha det som en gång gav oss POSK, får rösta på Frimodig kyrka. Så enkelt är det. Och det handlar om att styra bort från Maktens moral. Kyrkan vet att hantera sina grundläggande frågor med större allvar och till de grundläggande frågorna hör dopet, nattvarden och ämbetet. Ger sig Svenska kyrkan inte utrymme att hantera teologiska frågor, undergrävs till sist identiteten. Det kräver kvalitet och allvar i det teologiska samtalet, ett förhållningssätt som är kyrkopolitik och politik motsatt men som kyrkopolitiken just därför måste främja. Kanske skulle vi lära oss av den bilindustri som genomgår sina kriser. Ödena för SAAB och Opel kunde kanske bli kyrkligt lärorika? Eller ska vi tala om det romerska imperiets öde i stället? De stora systemen hölls igång av människor som arbetade hängivet men till sist havererade det ändå. Blir det så med Svenska kyrkan?

Jaja. Jag förstår att ni närmast går under av undran om hur det är med mig. Jag var hos doktorn hemma i Sverige med min uppsättning franska läkarrapporter. Sommarvikarien i Löttorp är en legendarisk läkare med krigs- och katastroferfarenheter i särklass, som därtill behärskar franska. Hade jag inte haft mina papper, hade hon trott att jag hade en blodpropp i benet, sa hon - och detta efter nästan 14 dagar! Men vad jag egentligen har är en 11 mm stor hålighet i benet (den som doktorn i Marseille såg med ultraljud och som jag har på en uppsättning färgbilder) där nog en cysta suttit, den som sprack. "Det kan du leva med", sa hon. Kanske benet blir lite missfärgat fortsättningsvis - men, tyckte doktorn, jag måste ju inte ha kortbyxor. Jag genmälde att jag är så gammal at jag inte behöver bry mig stort och så mobliserade jag uppföljningsvis - jag hade ju betalat undersökningsavgiften! - en uppsättning lite mindre krämpor, men fick beskedet att dom kunde jag också leva med. Så då fortsätter jag att leva ett tag till.

fredag 17 augusti 2012

Allvar

Jag var inte så bekymrad. När jag ställde mig i duschen på morgonen och såg att foten var blå, tänkte jag att de nyinköpta strumporna som jag haft dagen innan färgat av sig. När färgen var kvar efter att jag tvättat foten blev jag lite betänksam och föll undan för hustruns krav på sjukvårdsbesök. Saken underlättades inte av att vi då befann oss i Marseille. Om det var en blodpropp, på franska trombose, kunde den gå till lungan och då skulle jag möta min Skapare om en timme. Detta ville tydligen läkarna förhindra. Först provtagning och sen sjukhussäng, därefter venundersökning - trodde dom verkligen att jag hade en venerisk sjukdom? - och så stod det klart att det var Bakers cysta, som heter något mycket längre på franska. Nu känns det som att jag fått ett getingstick i vaden och det kan man leva med. Nu ska svenska ortopeder undersöka vad det beror på. Doktorn som såg ut som läkaren i Greys anathomy levererade en massa fina färgbilder på mina blodkärl för en kostnad av nästan 100 euro, jag kan därmed njuta av min invärtes människa.
I Frankrike funderar man gärna över franska generaler, Joffre och de Gaulle t ex, men också svenska. De svenska har fått sin befordran därför att de kan budgetmål och fördelningsnycklar mellan vapenslagen sägs det. Blir det krig är denna kunskap utan värde. Har vi s a s präster och biskopar av samma fredstids slag? Det de håller på med är inte allvar, så kan läkare inte fungera. För dem är det som väl är alltid allvar.

onsdag 15 augusti 2012

Bild i cyberrymden

Det verkar som att bilden försvann fast jag kan se den i min dator.. Ni slipper se en överviktig bloggare i en sjukhussäng. Det är nog oxå Guds faderliga omsorg om oss.

Klent med bloggande...


Som ni kan förstå av bilden blev jag mot min vilja intagen på sjukhus. Under den fridfulla ytan kunde något dödligt vara på gång. Svårt fall. Doktorn grät. Njut av bilden, mer bloggande följer framöver. Men först av allt - oroa er inte. Oroa er aldrig! Guds goda fadersvilja verkar med oss. 

lördag 11 augusti 2012

De ohållbara konsekvenserna

Naturligtvis är jag/vi Mats Rimborg skyldiga ett tack för att han klart och rejält beskriver sina - och POSK:s - positioner i ämbetsfrågan. Det leder till, menar han i en kommentar till bloggpostem Rimborgs fina vänner finns mångenstädes, ohållbara konsekvenser om man inte är överens i ämbetsfrågan. Detta var vad som hände i Svenska kyrkan och så går det inte att ha det.

Historiskt tror jag inte bilden av ständiga ifrågasättanden är korrekt. Snarare fick "de två slagen" leva var för sig och talet om ständiga teologiska debatter eller ifrågasättanden var en kyrkopolitisk fint från dem som inte kunde hantera att det fanns en oenighet. Men strunt i det. Vad Rimborg klagar över nu var nämligen det som hävdades före beslutet som ett argument att inte fatta det. Konsekvenserna skulle bli värre. Minoriteten visar sig alltså ha rätt. Men med det fattade besklutet är frågan avgjord och ingenting kan ifrågasättas - hur orimligt det än blir. Det visade sig när arbetsgruppen Kyrka Ämbete Enhet la fram sitt lilla betänkande år 1993. Det visade sig när det skulle till samtalsgrupper i olika delar av landet. Den enda lösning Svenska kyrkan kan praktisera är en politisk. Gör oss oppositionen kvitt! Att Svenska kyrkan därmed blir en gemenskap som förenas av en dogm från år 1958 behöver man inte särskilt påpeka. Här är den avgörande frågan.

Rimborgs frågor försökte arbetsgruppen 1993 hantera och jag behöver inte dra det hela här. De var inte nya då, något som jag försökt visa i boken Förnyarna. Att man ställer frågan om vi verkligen tar emot Jesus i nattvardens bröd och vin tycker jag för egen del är en alldeles utmärkt fråga, som dessutom kan få ett utmärkt svar. Det finns väl inga skäl att tabuisera den frågan - någonsin? Svaret är att det behövs lite bröd, lite vin, lite präst och några bestämda Kristus-ord för att vi kan vara övertygade om att löftena håller. Sakramental säkerhet. Den som börjar pilla med beståndsdelarna tar på sig ett stor ansvar och projektet är inte utan vidare riskfritt. Men det kanske kan gå. Fast om det kan gå - varför kan den saken inte nu hanteras i annan ordning än den politiska?

Vän av ordning kunde förstås nu säga: Mats Rimborg har visat att reformen 1958 får sådana ohållbara teologiska konsekvenser att något uppenbarligen måste göras. Reformen har dessutom på punkt efter punkt visat sig få konsekvenser som kyrkomötet 1958 alls inte kunde föreställa sig. Det blev ingen folkväckelse i reformens spår, de löften som ställts ut sveks, förändringen av prästämbetets praktiska utgestaltning är oerhörd, i Prideparaden vandrar en kvinnlig biskop, tja uppräkningen av sådant som 1958 varit otänkbart men nu är vardag kan fortsätta en god stund. Jag ska inte fortsätta den just nu. Jag upprepar bara att det borde vara möjligt: att samtala om sakfrågan och det åvilar i första hand majoriteten att ge teologiska skäl för beslutet 1958 och teologiska skäl som motiverar allt det som hänt därefter. Var lite stolta över hur det blev och förklara er stolthet, helt enkelt. Det kunde man gjort vid det omfattande firandet av 50 år med kvinnliga präster år 2010. Men den möjligheten sumpades. 2010 firades föga. Vi fick i ställetl små men kostsamma uppställningar år 2008, då vi besynnerligt nog firade 48½ år med kvinnliga präster och 50 år med ett beslut om vilket Biskopsmötets bibelkommission sagt "så bör det inte gå till". Det skulle vi fira!

Inte ett ont ord till Mats Rimborg, bara tacksamhet att han är tydlig i sina beskrivningar. Fast det är klart att jag skuklle uppskatta om Mats Rimborg någon gång vid frukostbordet tittade på den djupa tallriken och ställde sig frågan: Hur var det när den djupa tallriken kom till? Det är en subversiv tanke att tänka i de flata tallrikarnas kyrkosystem, det fattar jag. Men den tanken bör tänkas och frågan ställas.

fredag 10 augusti 2012

Dom vet, visst vet dom

I går var det kantarellplockning. Sommarkantareller finns och snart kommer höstkantareller. Jag tog inte med mig skottkärran ut. Det var dumt - för då hade jag kunnat skriva att jag kom hem med en skottkärra kantareller. Det hade ni imponerats av. Kantareller till kantarellsmörgåsar vid kräftskivan - vad låter det som? Förresten är det kantor Mats som kommit på synonymen till skottkärra. Stridsvagn, förstås. I svampskogen tänkte jag på den bloggdebatt här, den som otvivelaktigt ger insikter, om än dystra. Jag tänkte vidare på kyrkosystem. Sedan var jag som folk, åt kronärtskockor, slurpade kräftor, drack öl och något som kallas brännvin, sjöng - ja, utan alla detaljer: var som folk.

En kristen kan aldrig vara lojal och går inte riktigt att lita på - för den som har en Herre är i grunden opålitlig, Det vet Maktens kvinnor och män. De kristna kan vara hur kompetenta på jobbet som helst och hur ambitiösa i sina sociala gemenskaper som helst - men eftersom de i grund inte kan vara systemtrogna, kommer alla system tvingas hantera det faktum att det finns potentiella illojala inuti systemet. Programmatiskt illojala. Och vad system än tål, detta tål systemen inte. Jag kan säga det på anglernas språk med ett citat från George Carey: "If Christianity is more than a hobby, then it must take us into areas of confrontation from time to time." (We don't do God, s 162)

Kyrkan - med stor bokstav - kan hantera denna illojalitet. Kyrkosystem kan det inte. Kyrkan får liv av detta, för det är en av Gud given illojalitet som är något annat än stridslystnad. Kyrkosystem hotas i stället. Det som doftar liv för Kyrkan, luktar död för kyrkosystemet. Tänk på professorn i Wittenberg, dr Martin Luther eller se filmen, vilket ni vill.

Nu kokas anklagelser mot en präst kyrkorådet vill ha bort ner till den sörja som kyrkorådet skickat till domkapitlet. En av anklagelserna tycks handla just om illojalitet. Den utsatte komministern har nämligen spridit handlingar som är offentliga. När församlingsbor frågat, har han kopierat och lämnat ut de handlingar som beskriver hur kyrkoherden drar in 130 000:-/månad i lön för sina insatser. Pengarna går till hans bolag. Det är, om jag fattar kyrkorådets ordförandes argumentering, ett illojalt beteende, inte att ta ut 130 000 men att låta folk få läsa de offentliga papperen. Det kan man förstås förstå. Det ska bli intressant att se vad domkapitlet svarar på inlagorna - att det inte finns några läromässiga hinder att göra sig prästen kvitt?

Därmed kan man fortsätta fundera över den inre och den yttre kallelsen. Poängen är balansen. Blir det för mycket yttre kallelse betyder det att kyrkosystemet agerar i Guds ställe och självsvåldigt under stor fromsinthet bestämmer kallelser. Det är funktionell ateism. Kyrkan bestämmer inte utan prövar kallelser för att se vilka de är - alltså en process där Kyrkan försöker förstå vad Gud vill.

Jag får väl upprepa mig. När min militära karriär stakades ut, kom prästen på hembesök med bibelord och Stadeners prästvigningstal i boken Vid kyrkans port och frågade: "Är det präst du egentligen ska bli?" Jag läste, bad, funderade och stiftet hade prästrekryteringsdagar i Nässjö. Jag for dit. Jag talade med präster som inte var riktigt så töntiga som andra. En präst gav mig en halvårsprenumeration på SPT, årets första sex månader år 1966. Jag läste. Aulén, Giertz, Sahlin, Lekman tar ansvar, Vår Lösen och böcker om präster, Hellsten t ex och James Insight. Jag läste en del annat också - om Sydafrika och Vietnam. Hösten 1967 började jag läsa vid teologiska fakulteten. Det fanns inte bara en lockelse att vara präst och tanken att det var meningsfullt att vara präst i mig. Andra anade vad Gud skulle kunna använda mig till - "det enda Gud kunde ha dig till", som någon långt senare sa. Nå, jag hade kanske kunnat bli något annat - för det fanns en del som sa så också. Jag frågade Olof Sundby om han såg en prästkallelse hos mig. Det gjorde han - och vilka villkor vi prästvigdes under när det gäller "Frågan" i Svenska kyrkan var alldeles klara. Ingen behövde prästvigas med fingrarna i kors. Vår constituency hörde hemam här, i den Kyrka som fostrat oss. Hade Sundby sagt "nej", tänkte jag inte fråga någon annan biskop.

Vad är den yttre kallelsen alltså? En mängd repliker och sammanhang, inser jag, inte bara biskopens. Genom yttre omständigheter framkommer att kallelsen inte bara är en tankefigur, en fantasma. Gud själv ville något. Hur ett kyrkosystem anständigtvis kan fatta sådana beslut som kyrkomötet gjort att stänga somliga prästkandidater, nämligen de av min sort, ute, är sanslöst för den som tror att Gud kallar präster till sin Kyrka. För kyrkosystemet är det en fullkomligt naturlig åtgärd. Att denna åtgärd demonstrerar kyrkosystemets funktionella ateism, fattar de beslutande och deras entourage inte. Poängen med talet om inre och yttre kallelse är dock för oss andra att kallelsen och vigningen är Guds. Det får sina konsekvenser för är detta inte en hobby teologi utan Insikter så kan det bli en av de där nödvändiga konfrontationerna med systemet. Det vet dom om.

torsdag 9 augusti 2012

Närmast sörjande över POSK

Jag kan vara glad över att Mats Rimborg ger klara besked. Teologi är en avskriven syssla i POSK:s sammanhang, moralteologi än mer avskriven. Inför skeenden som format Svenska kyrkan blundar man - och tänker sig skapa framtid! Det är en tragisk men logisk utveckling för POSK som fordomdags faktiskt kunde hålla en egen profil men som i programmakandet vände ner sig och blev lojalt. Som de andra, fast partipolitiskt obundna. Men om det är samma kyrkopolitik som levereras så är det väl skit samma vilka man röstar på - eller ens skit samma att rösta i kyrkovalet?

Man kunde tro att jag, som är med i Frimodig kyrka med samma entusiasm som jag en gång var POSK-are (innan programrevisionen), nu skulle vara närmast glad. Det gick så illa som man kunde tänka när POSK inte orkade stå kvar i mångfalden och arbetet med den inomkyrkliga ekumeniken. Jag är närmast sörjande. Svenska kyrkan hade varit bättre rustad med en bred partipolitiskt obunden gruppering, där det fortsatt kunnat föras en debatt om de allvarliga splittringsfrågorna - med bevarad vänskap. För så var det.

Jag var en tid utbildningsansvarig för POSK:s kyrkomötesgrupp. Då tog vi ordentliga tag i utbildningen av förtroendevalda och gruppen skaffade sig erfarenheter genom ekumeniska utblickar. Det var unikt. Ingen annan kyrkomötesgrupp hade ett motsvarande program. Det framkom i en rolig kyrkomötesdebatt när S- och M-ledamöterna plötsligt fattade att deras anslag gått vidare till moderpartierna med kringorganisationer. Själva hade de haft trista sammankomster å gängse kursgårdar, av partierna organiserade - men detta kunde de inte uppfatta som utbildning, det som anslaget var till för! POSK-arna log och log med mycket goda skäl. De hade nyss kommit hem från New York och mött stiftet och arbetet med evangelisation.

I går var jag på Frimodig kyrkas styrelse i stiftet. Där mötte jag den glada entusiasmen och viljan att driva Svenska kyrkans avgörande framtidsfrågor. Glad for jag hem från sammanträdet. Man kan göra allvarliga analyser av det s k Läget och ändå ha sin frimodighet bevarad, det är uppenbart. Men jag sörjer över att POSK förlorade sin kallelse och blev ett egenintresse. Sådana grupperingar finns det inga som helst skäl att ge sin röst.

Ska inte Frimodig kyrka nitas på ämbetsfrågan? Det går inte. Vi står samman och slår vakt om Sveska kyrkan med konsekvensen att vi får hantera ämbetsfrågan och visa att det faktiskt går. När det går, blir det svårt för alla som hävdat att sådant är omöjligt. I sak blir det förödande för det utstötande kyrkosystemet att människor gestaltar en gemenskap som tar frågor på allvar men håller ihop också där. Sådant var POSK då. Sådant är Frimodig kyrka nu.

onsdag 8 augusti 2012

Bäst i test

Jag har konstruerat ett litet test. Frågorna ska besvaras med ett JA eller ett NEJ.
Lycka till!
Pristagare utses inte - men en poängbedömning blir det på slutet.
Temat är förstås ämbetsfrågan - vad skulle det väl annars kunna vara.

1. Utredningsarbetet (SOU 1950:48) bedrevs sakligt, med breda vetenskapliga resurser försett och i syfte att utröna Guds vilja om ämbetet i Svenska kyrkan.
2. Utredningen tog upp de tänkbara och rimliga invändningarna mot en ämbetsreform och gav bärkraftiga argument för den.
3. I det statliga utredningsarbetet ingick sådana ledamöter som utgick från Svenska kyrkans syn på att kristen tro är en följd av gudomlig uppenbarelse.
4. På sedvanligt sätt fick kyrkoråden, församlingarnas styrelser, vara remissinstanser när SOU 1950:48 skulle besvaras.
5. Beslutet i kyrkomötet 1957 att säga nej till förslaget om kvinnor i prästämbetet var sexistiskt.
6. De biskopar som efter kyrkomötet 1957 fick i uppdrag att skriva promemorior till biskopsmötet skötte - med biskop Giertz som undantag - sin uppgift pån ett allsidigt, imponerande och konstruktivt sätt.
7. Domprosten Nils Johansson ger i sina Memorablier en nidbild av hur arbetet i kyrkomötet 1958 gick till.
8. Beslutet i kyrkomötet 1958 fattades enbart utifrån klara och övertygande teologiska sakargument.
9. Beslutsprocessen sköttes i sin helhet mönstergillt och det hade funnits tillräckligt med tid för samtal och sakliga överväganden.
10. Biskopsmötets bibelkommission (1963-1970) prisade Svenska kyrkans sätt att besluta om ämbetsreformen: Just så skulle det gå till!
11. Svenska kyrkan har samvetsgrannt uppfyllt de löften som gavs minoriteten vid kyrkomötet 1958.
12. Frågan är nu definitivt avgjord genom fattade beslut i kyrkomötet, Svenska kyrkans högsta beslutande organ.
13. Svenska kyrkan gick före år 1958 och ska när nya teologiska frågor dyker upp fortsatt gå före. De andra kommer tids nog att följa med.

POÄNGBEDÖMNING

Räkna nu samman hur många JA-svar du fick.

13 JA är alldeles förträffligt. Grattis. Du är en i Svenska kyrkan godtagen person, en sådan vi vill ha. Visserligen hade du nog samtliga fel i testet, men det bryr vi oss inte om.
12 JA är OK också. Vi är inte småsinta
10-11 JA får duga. Du kanske var för snabb i testet?
6-9 JA indikerar att du inte är pålitlig. Ska du ha tjänst i Svenska kyrkan så berätta aldrig om detta testresultat.
3-5 JA betyder att du nog inte hör hemma i Svenska kyrkan. Någon måtta på den inkluderande folkkyrkan får det vara.
1-2 JA betyder helt enkelt att du fattat NADA. Du fattar inte vad man ska svara - och vad fattar du då?
0 JA är ett svar där du ska drabbas av det tydliga och uppenbarligen anglokatolska omdömet från Church of England: Piss off! Visserligen hade du rätt på varje fråga i testet - och precis det var felet.

tisdag 7 augusti 2012

Rimborgs fina vänner finns mångenstädes

Mats Rimborgs konstaterande att Misdsionsporvinsens tillkomst visar att ämbetsfrågan är kyrkoskiljande är kanske lite överraskande. MPr kom till 1958 eller 1960, alltså?

Men Rimborg har fina vänner. Jag tänker på biskop electus Åke Bonnier, som jag gillar, han som far till Skara och därför lämnar Stockholm med Pride-flaggan i topp. Skara får väl en egen Pride-festival nu med Pride-gudstjänst i domkyrkan? Jag läste Åkes via Svenska kyrkan approberade blogg och fann att han fått frågor om ämbetsfrågan men inte fann anledning besvara dem eftersom saken väl var avgjord, ja, hur nu orden föll. Men Åkes obenägenhet att svara beror väl i all rimlighets namn på att han inte riktigt kan svara, för han har egentligen aldrig läst på. Han, lika lite som Mats Rimborg. Varför skulle de? Saken är ju, som man säger, avgjord.

Åke var kvinnoprästmotståndare några månader en sommar. När han underrättade sina föräldrar om sitt ställningstagande blev de mycket upprörda. Att han blev kristen, kunde de hantera. Inte detta. Åke slutade med sitt motstånd. Det är väl det hela? Varför skulle han därefter läsa på, bekymra sig? Den enkla vägen - rätt eller fel - är den att hävda att saken är avgjord. Men vi andra kanske ska fortsätta fundera över vilka /teologiska/ tankemodeller som så i grund förändrat Svenska kyrkan? Jag styr inte in på ämbetsfrågan enbart men kan det vara så att dopet, nattvarden och ämbetet är grundbultar och lossar man på en av dem, riskerar hela bygget att rasa?

Min lärde och avhållne vän herr Teologidocenten läste en gång nordiska språk. Ändrar man bokstaven A, som är en slags bärande vokal, blir det ett annat språk, A är inte detsamma på svenska som på tyska eller norska. Ljuda själva! Börjar vi tala svenska med tyskt uttal av A, blir det ett annat språk. Pröva att säga Radler på tyskt och svenskt vis så fattar ni. För att inte säga Radler på norska, vilket blir garanterat lustigt. Samma sak med bokstaven U, fattar jag. Välan, poängen är den att somligt bär och ändras just detta blir det något annat. Var detta det som hände 1958? Och har det fortsatt hända?

Över detta kan man fundera bara man inte hävdar att något är avgjort, för då finns det inget att fundera över.

Nu är jag bekymrad för Rimborgs fina vänner mer än över honom -. för en biskop som inte kan säga mer i sak, kan komma att få problem om Verkligheten inte går hans väg. Åke Bonnier är inte ensam. Biskoparna Johansson, Hagberg, Nordin, Koivunen Bylund, Stiglund, Brunne, Söderberg och ärkebiskop Wejryd tror jag inte om att på stående fot med teologiska argument kunna försvara 1957-1958 års beslut och det som däefter hänt. De har inte läst materialet. Antagligen har de inte läst biskopsmötets bibelkommissions rapport heller. Ragnar Persenius har gjort det - men så ville han just samexistensen av det slag där man kunde tala om två hedervärda uppfattningar. Hur det är med biskoparna Eckerdal, Fast, Modéus och Jackelén håller jag öppet men klarhet kan skapas när det gäller Fast när han bjuder in mig till Visby för att hålla dubbelföreläsningen om ämbetskonflikten. Förstår alla poängen att det är vanskligt om frågan inte är avgjord och därför måste den vara avgjord och debatten avförd.

I går kom senaste numret av New Directions med The Better Together Charter. Det är ett upprop för samexistens med plats också för dem som inte av samvetsskäl kan säga ja till kivnnliga biskopar. Ni minns att de engelska biskoparna av kyrkomötet i York i juni fick bakläxa på sina förslag om åtgärder för att trygga minoriteten. Vad biskoparna just nu skriver på, får vi se i november men just nu skrivs upprop till dem. Lustigast är det som läckte ut från dem som vill se bestämda åtgärder så att allt blir klat och minoriteten motas ut eller omvänder sig. Revd Hugh Lee i Oxford, som jag mötte i maj, vädjade om och tar emot upprop med ett distinkt klarläggande: "It doesn't matter whether or not you're a churchgoer!" Forward in Faith har en sida man kan signera också - och den vill slå vakt om den omdebatterade Clause 5(1). Där heter det: "Don't delay! Sign the Petition now! (Provided you're a Churchgoer!)"

Jag läser annars George Careys lilla bok We don't do God (Monarch 2012) där han funderar över hur den kristna tron marginaliserats och klagar över avvecklingen av tron när han ser tillbaka till kröningen av drottningen år 1953 och vad som då var retorik och symbolik. Jag tänker: Church of England då? Vad har skett i den kyrkan under 60 år? Det där med Better Together kanske inte år så dumt och om det inte är så dumt måste väl Frimodig kyrka vara helt rätt?

söndag 5 augusti 2012

Naggen

Den senaste veckan har jag då och då läst och funderat över Naggen. Erik Lindorms skämttidning, utgiven 1912/13-1922 (även om Naggen bara utkom sporadiskt de två senaste åren av sin existens). Det är en samlingsvolym jag hittade på en loppmarknad för det facila priset av 10:-

Det som tar mig är inte så mycket den politiska kritik som riktas mot nationen som den massiva kyrkokritik som möter. Jag påstår inte att den är dålig som kritik och vandrarprästen David Petander hör till dem som imponerar på Lindorm - men varför har vi inte tagit kyrkokritiken på allvar? Den har dock betytt något. Har hållningen varit den att det infama ska man inte bemöta? Nå, så har denna kritik skapat ett grundläggande förakt för präster - eller? Jag säger inget om det heller. Men varför har vi inte skolats i kulturanalys så att vi kunnat hantera den omvälvande sekulariseringen under 1800 och 1900-talen? Vardagens mödor har krävt sitt - och just så eländigt är det. Den stora böljegången - sekulariseringsvågen - hanteras med fromsinta besvärjelser när analys och apologetik skulle behövas. Men om kyrkan motas ut i marginalen i syfte att tron ska elimineras -. borde det inte sätta några avtryck i prästutbildning och församlingsarbete?

Jag antar att det finns enskilda kritiker som tagit upp kulturfrågorna och syftar då inte bara på biskopen J.A. Eklund. Gjorde inte John Cullberg också några försök på 1930-talet? Men det mesta som åstadkommits har skett inom ramen för analysmodellen "allt står väl till" och står det inte riktigt väl till är det kvinnoprästmotståndarnas fel.

Naggen roar mig förstås också. Det finns en del skarpsinniga bilder att glädja sig åt och vackert skivs om vandrarprästen. Det var i Naggen två korpulenta präster vandrar tillsammans och under rubriken Statskyrkan utsprinner sig dialogen:
"Djävulen börjar få allt större insteg i min kyrka:"
"Det var roligt att höra. I min kyrka har det inte varit en djävel på flera söndagar."

Själv kan jag bidra med en annan replikväxling, som roar mig och kunde ha platsat i Naggen:
Äktenskaplig dialog
Mannen: "Har du sagt ett enda vänligt ord till mig i dag?"
Kvinnan: "Nä, det tror jag inte, men jag är inte helt säker. Något ord kan ha slunkit ur mig."

lördag 4 augusti 2012

POSK-budskapet

Mats Rimborg ger klart besked i en kommentar till inlägget ÖKA-d muntration. Ämbetsfrågan är avgjord och den som inte fattar det är dömd till en marginaliserad tillvaro. Tänker man så, var det förstås viktigt att POSK blev barlasten kvitt. Allt är begripligt och har varit begripligt rätt länge. Jag kan ogilla den rimborgska överlägsenheten, som faktiskt stör mig men det beror kanske mest på att han beskriver ett POSK-elände. Det fanns ett annat POSK, uppföljaren till PPO, och detta POSK var ett förnyelseprojekt i Svenska kyrkan. POSK sökte hålla samman och tala allvar om de faktiska problemen. Till sist ville majoriteten vika ner sig och bli precis som de politiska partierna - fast utan att vara ett politiskt parti. Det blev inte förnyelse så mycket som det blev förvaltarskap. Därmed får POSK vara med i de fina salongerna - men förlorade inte POSK sin själ? Vi som undrar var en gång med och byggde POSK tills vi begrep att vi var barlast och att POSK-majoriteten ville något annat än vad vi varit överens om tidigare.

Den som säger att saker och ting är avgjorda talar utifrån en obehaglig överlägsenhetsposition - en Messerschmitt helt enkelt. Det brukar vara en sådan person som inte läst på, inte vill läsa på och därför måste deklarera att ingen längre behöver läsa på eller förfäkta vad som var den tidigare kyrkoläran - och fortfarande är i stora kyrkor. Vi ska låtsas som om ämbetsreformen 1958 var en sådan obestridlig framgång. Det enda man kan göra när "avgjord"-stämplen tas fram är att ta frågan några varv till. Det finns kanske skäl att fundera både i sak och konsekvens när det handlar om ämbetsfrågan. För det verkar lite underligt att den teologiska frågan nödtvunget fick avgöras politiskt och lite bekymmersamt är det väl att reformen fick genomföras med lögnen som vapen och sveket som verktyg? Bo Hanson tackar de politiska partierna och vi tackar Bo Hanson för den inssikt han därmed ger oss andra.

Frimodig kyrka hanterar Svenska kyrkans problem. Det betyder att FK gör om försöket att hålla samman och ämbetsfrågan innebär inte att kvinnliga präster får söka sig till andra grupperingar. Tillsammans får vi hantera Svenska kyrkans problem i en gemensam kyrkopolitisk satsning. Det borde gå och det behöver alls inte vara så att sanningsfrågor därmed sopas under mattan. FK borde kunna klara det som POSK misslyckades med. Klara det gemensamma, klara att hantera Svenska kyrkans frågor och vara en del av ett förnelseprojekt. Mindre duger inte.

Mats Rimborg känner jag inte. Han har dock en förtjusande fru, vilket förlåter en myckenhet av synder, som jag räknar till mina vänner. Mats tilltag att dra Göteborgs stift inför domstol därför att han inet fått rätt ersättning för uppdrag som förtroendevald, står jag mycket undrande inför. Skadar det inte bilden av POSK? Har förresten inte aposteln manat oss att inte göra så? Vi reder själva ut våra problem. Å andra sidan, om politikerna fick reda ut ämbetsfrågan med ett drakoniskt hugg är det kanske logiskt att tingsrätten får lösa andra problem? Men ska man rösta på en nomineringsgrupp där en förtroendevald drar sitt stift inför domstol för att få ut några kronor extra? Det tål väl att fundera över också.

Spionerifrågan

Det borde förstås bli en kommission som får arbeta nmed frågan om spioneri/underrättelseverksamhet riktad mot Svenska kyrkan. Kyrkostyrelsen kan se till att en forskargrupp tar sig an frågorna och Aleksander Radler kan förstås hjälpa till genom att berätta. För vi vill väl veta? Och en hel del vet vi, t ex att DDR visste att smörja personer på rätt sätt bland annat genom hedersdoktorat. De så belönade var alls inga agenter men de hade inflytande i sina sammanhang och var viktiga.

Naturligtvis var inte Aleksander Radler ensam. Fram med Rosenholzakterna, det är det politiska kravet och nu har kanske Kristdemokraterna skäl att kraftfullt driva kravet i regeringen? Men vilka fler i Svenska kyrkan bar informationer till Stasi och DDR? Finns det fler placerade agenter, tskar som talar god svenska? Jag frågar, för jag har i militära sammanhang mött KGB-officerare som talat svenska utan accent, ubildade i språklaboratorium. Det var de som skulle sitta i svensk tv och försäkra att svenskarna inte behövde oroa sig för nu hade trupper från W-pakten kommit för att hjälpa de utsatta svenskarna. Så vad ägnade sig sovjetiska ambassadens avdelning för imhämtande av upplysningar om folkrörelser och kyrkor åt? Går det att få veta nu? Antagligen inte. Inte med en rysk president som varit KGB-resident i Berlin.

Jag har inte förslagsrätt i kyrkostyrelsen, men det skulle förvåna mig om styrelsen nu intev tar ett ansvar att försöka skapa klarhet där Luleå domkapitel inte kommer längre. Läget är nu.

torsdag 2 augusti 2012

Luleå domkapitel och Radlers avsägelse

Nu ska det bli intressant att se hur mycket is i magen biskop Stiglund och domkapitlet har. Aleksander Radler har avsagt sig prästämbetet. Beviljas detta, har domkapitlet inte längre ett ärende att behandla. Kanske kan det gå till Åklagarkammaren för prövning - men spioneri är ett brott med 25 års preskriptionstid så det finns inte särskilt mycket att hämta, kan man anta. Radler spionerade för Stasis och DDR:s räkning men DDR föll för 23 år sedan. Det förbryterska som folk i Tyskland talat om var händelser i DDR - då han förrådde studentkamrater. För brott då, kan han helt enkelt inte straffas. Luleå domkapitel hade kunnat ta upp att Aleksander på raka frågor ljög.

Det finns dock en hel del att fundera över och vilja ha svar på. Jag vill veta vad Radler sysslade med vid teologiska fakulteten i Lund. Vem hjälpte in honom där? Vem såg till att han fick stipendierna och doktorandmöjligheter? Namn! Vad sa säkerhetspolisen till dekanus när polisen sökte upp fakultetens ansvarige. Berätta nu, professor Selander! Och jag menar att det måste utredas vilken utbildning Aleksander Radler fått av Stasi. Vilka metoder är han professionellt tränad i?

Men ska Aleksander egentligen jagas? Han hade spionuppdrag för DDR i Sverige. Om nattvakten förebrår tjuven för att han stjäl är det logiska svaret: "Jag är tjuv och ska stjäla. Du är nattvakt och ska vakta. Om jag kan stjäla är det du som varit försumlig i tjänsten, inte jag." Här gäller ett enda krav. Fram med namnen på de som på olika sätt gjorde tjänst åt DDR i Sverige. Rosenholzakterna, alltså.

Vad kan Luleå domkapitel göra? Såvitt jag förstår kan kapitlet vänta med att förklara Radler obehörig att utöva prästämbetet. Då står han fortsatt under domkapitlets och biskopens tillsyn och det finns en möjlighet att fortsätta utreda och - inte minst - ställa frågor till spionen. För Svenska kyrkan finns det uppenbarligen en hel del att lära om vad främmande makt ville veta om kyrkolivet. Den möjligheten får inte försummas nu.

Frågorna om hur Radler fick en bas i Svenska kyrkan ska väl också ställas? Var och av vem prästvigdes han? Finns i materialet något som berättar om Växjö stifts DDR-kontakter och kan förklara hur biskop Lindegård och professor Wingren blev hedersdoktorer i östtyska Greifswald? Var detta belöningar som på något sätt kan han med Radler att göra?

Kristdemokraterna har väl också en läxa att göra. Eller inte? Var Radlers kompetens av värde för partiet när nu DDR inte längre fanns? Fast nog måste Kristdemokraterna ta upp frågan om förbundsordförandens och andras naivitet.

Aleksander själv då? Han har levt en dubbelnaturs liv - å ena sidan tjänst åt Gud, å den andra tjänst åt DDR. Men kan inte spionens liv vara en tjänst åt Gud? Vad säger en lutheran? Den enkla sanningen är väl den att DDR och Stasi skickade en spion till Sverige. Hade inte DDR kollapsat, hade Aleksander fortsatt kunna informera om vad som hände i Sverige. Också detta år. Också inifrån kyrkomötet. Det hade kanske medborgarna i DDR kunnat ha glädje av? Aleksander talar nu om sitt dubbelspel. Tja. Är det inte själva spioneriets väsen han beskriver?

Luleå domkapitel kanske först med Aleksander Radlers erkännande har fått en viktig arbetsuppgift. Den behöver inte bedrivas med särskild skyndsamhet. När utredningen väl är klar, kan domkapitlet ta upp Radlers egen begäran om att bli förklarad obehörig att utöva prästämbetet - om inte frågan fallit därför att domkapitlet efter utredning och beslut på eget initiativ obehörigförklarat. Att den anklagade ska slippa undan granskning genom ett avhopp är väl en orimlighet?

onsdag 1 augusti 2012

Motion

Motion bör undvikas för utebliven motion är grunden till ett långt liv. Man sliter inte så mycket på kroppen då. Rätta mig om jag har fel - men vilka skadetal redoviusar egentligen Idrottssverige och hur skadlig är egentligen korpidrotten? Vad kostar innebandyreseriet i skador som påverkar närings- och förvaltningsliv? Jag bara undrar.

Motioner i kyrkomötet är en annan sak. Det finns några gemensamma - nomineringsgruppsöverskridande - som driver intressen i en nämnd eller ett stift. Dom struntar jag i. S skriver påfallande få motioner (3) och detsamma gäller M (4) , Fisk (2) och Visk (1). C har fått ihop 10 och POSK hela 6. POSK åstadkom mer förr, tror jag man måste säga. MISK driver miljöfrågor, förstås, men inte i alla 5 motionerna. Ingen gruppering är så ohöljt lahisk som de rättfärdiga miljöpartisterna. ÖKA får ihop 7 och slås av Kristdemokraterna som skrivit 9.  Återstår väl FRIMODIG KYRKA som är den lilla gruppen med 11 motioner. Ambitiöst folk i FK, det måste man medge. Samtliga dras motioner kommer att avslås - oberoende av vad som står i dem. Fel folk, helt enkelty. Helt fel folk. Men det har dom inte fattat, så säg inget är ni snälla! Dom kommer att tala mycket i talarstolen också.

Denna förmiddag nöjer jag mig med att kommentera en POSK-motion. Stiftsadjunkten Ingvarsson har svårt att komma ihåg vilken söndag det ska bli. Han tjänstgör på kansli, kan man förstå. Nu har han möjligtvis inte i söndagsskolan fått lära sig det enkla knepet - att kolla i almanackan - så han föreslår en helt ny indelning. Vecka 44 är det 44 söndagen. Lätt som en plätt. Nog har vi blivit duktigare men dunmmare för på medeltioden eller 1600-talet kunde folk hålla koll på söndagarna. Med detta POSK-förslag kodifierar också Svenska kyrkan att söndagen är veckans sista dag. Det kan man nog göra teologi av, provinsteologi. Nå, nu bestämmer vi så. Hur många nya psalmböcker måste vi då trycka? Räcker ½ miljon för att förse kyrkor och kapell med behovet? Varje psalmbok kostar 200 spänn. Det torde efter en enkel huvudräkning handla om 100 miljoner kronot som ska ut. Har bokförlaget Verbum mutat Ingvarsson? Å andra sidan finns det kanske fler motioner som skulle kosta pengar så för dessa 100 miljoner får vi i alla fall ut något högst påtagligt. Psalmböcker med ny kyrkoårsindelning. Att vi inte konsulterar Borgågemenskapen är väl självklart.

Har ni fattat att jag tycker Ingvarsson skrivit en hialöst motion, närmast pubertal. Han hör till POSK-gruppen, bara så ni vet. Tycker ni jag är elak mot POSK-arna? I så fall beror det på försmådd kärlek. De nya makthavarna där, gjorde om POSK. Det ska vi inte glömma. Nu skriver de mejl och vill organisera de grupper som inte framträder under partinamn. Det kan de göra och feramgång kan de nå men vad hjälper det en nomineringsgrupp om den vinner hela världen men förlorar sin själ? POSK skulle en gång vara ett intelligent framtidsalternativ när den partipolitiserade strukturen föll sönder. Nu faller den sönder - och vad med POSK? Ett intelligent framtidsalternativ?