onsdag 30 november 2011

Mer inför julen

Utanför bygdegården i Källa finns ett julgransarrangemang, dvs lampor kring ett tomrum - för granen finns inte med. Jag tycker det är rätt välvalt. Livsträdet var det som skulle fram i gammal tid. Livsträdet pryddes. Nu finns inte livsträdet kvar. Bara prydnaden. Det stämmer bra med min tes om yta men inte innehåll.

Hemma i HSB läste jag på nätet. Riksredaktören Linda Svenske tycker att upptrappningen inför jul är det bästa. Varför? "För julaftonen är liksom bara en dag. Och den dagen går ju så fort. Och sedan är julen slut." Arma människa! Hon har inte, och avslöjar detta offentligen, fattat att julen går in när det blir julafton och sedan raskas ut på tjugonde dagen. Men varför kan man vara så spritt språngande galen att man då förbereder och förbereder det som försvinner likt en fjärt i rymden? Vi andra kan både förbereda och fira och fira igen och igen och igen. Det har verkligen sina fördelar att vara kyrkokristen. Det är liksom ingen ände på det myckna firandet i väntan på Guds framtid, den som nu är oss närmare än när vi kom till tro.

Ölandsjournalen har ett julnummer. Artikeln Välkommen Juletid lockar mig till läsning. Artikeln inleds med den sedvanliga lamentationerna om alla förberedelser som måste till. Artikelförfattaren meddelar att romarna redan på 300-talet firade jul med kristna förtecken men då hade kejsar Aurelius redan för några årtionden bestämt att "alla romarna skulle fira den obesegrade solens återkomst den 25 december." Kanske var det inte just kejsar Aurelius, tänker jag - men mot 200-talets slut införs en hednisk fest just den 25 dec. Varför? Tänker man efter det ringaste handlar det om ett politiskt drag. Folk har mött kristna som firar jul och lockats av den kristna julen. Nu måste det romerska imperiet svara med något annat, något folkligt och festligt. Då är det nu läge att tydligt ifrågasätta påståpendet att de kristna tog över en hednisk fest. Det var, kan man med politisk insikt om hur makt agerar, lika väl ha varit så att den romerska makten behövde möta ett hot. 312 blev den kristna tron tillåten religion i imperiet. Dessförinnan måste det ha funnits så många kristna att det fanns rimliga skäl att tillåta dem. Vi talar alltså politik. Vi kanske också ska tala om att det den romerska makten konstruerade inte hade något innehåll. Alltså gick maktens alternativa firningsämne förlorat.

Jag läser vidare i artikeln: "Vi får inte glömma bort att njuta av denna tid. Den försvinner ju så fiort förbi. Vi får inte, i stressen, glömma bort att värna om våra nära och kära, de som finns hos oss och de som inte längre gör det." Det är ett intressant program för julefriden. Hur värnar man om dem som inte längre finns hos oss? Är det inte programmet för gravsmyckning, ett hedniskt program för julen, eller?

I morgon ska rektorerna ge besked om de ska ha julavslutning i kyrkorna. De fastnar på frågan om välsignelsen - och struntar i att det kommer att förekomma religiös förkunnelse. Det får det antagligen inte göra, när allt kommer till allt. Men det är inte jag som hamnar i fängelse utan rektorn. "Om jag varit rektor hade jag inte vågat ha julavslutning med Dag Sandahl", sa komministern i Borgholm. Det tror jag är ett klokt konstaterande. Tror verkligen någon att jag står som tyst staffage i min egen kyrka? I kväll får jag kolla vad Skolverket skriver på sin hemsida! Det förbjudna har en säregen lockelse, som alla vet.

måndag 28 november 2011

Skala en lök

Det var bra i går. I Källa kom 15% av befolkningen till gudstjänst, sas det. Nästa år, när fler dött, blir siffran högre, svarade jag. Det kan bara bli bättre! Källaborna är roliga.Hade Jesus förstått lite bättre, hade han inte låtit sig födas i Betlehem utan i Källa, världens medelpunkt. Men jag såg problemet.

En folkkyrka är en familjekyrka. I vart fall två generationer kommer till gudstjänsten Första söndagen i advent, sålunda. Men så är det inte. Folkkyrkan faller därför att den inte är familjekyrka. Äldre och konfirmander finns på plats. Vi delade ut julboken i alla fall.

Jag läste Arla-reklamen, dag för dag. Den finns i ICA:s jultidning. Den 1 december ges ett handfast råd: "Nu är det snart jul. Slå dig ner i soffan, blunda och tänk på julens sköna dofter." Jag tänker förstås hur det luktar under täcket när man ätit mycket julskinka ... Men meditationsanvisningen är begriplig - och något annat är det inte. Varför kan Arla det Svenska kyrkan inte förmår?

Kanske anar jag svaret för jag har börjat läsa Micke Evhammars bok Med Gud på vår sida (Ordfront 2011). Jag har inte kommit så långt i läsningen och har inget färdigt omdöme om boken - men en präst återfinns. För prästen i Afghanistan finns viktigare sysslor än att missionera (s 83). Prästen lyssnar mera men deklarerar: "Gud är bara en avspegling av det vi inte kan förstå, inte kan nå. Ett sätt för oss att ändå acceptera gåtorna och finna någon slags mening i det här. Och ibland även för vägledning." (s 91) Är det, frågade jag, möjligt att det finns präster som på riktigt hävdar något sådant? Svaret är tydligen ett bleklagt ja. Därför förmår Arla men inte Svenska kyrkan. Arla vet vad Arla vill.

STF: årsskrift Svenska leder har också kommit. En artikel handlar om gudomlig guidning men saken  gäller inte vallfart mot heliga mål. "I vår tid är pilgrimsvandring mer som en inre resa mot valfritt andligt plan." Jojo, det är till att gå i lära hos en idiot, inser jag. För så är det med det valfria. Jag blir min egen läromästare - och värre kan det inte bli.

Hur länge kan eländet pågå? Inte särskilt länge. Folk skalar sina lökar för att hitta en kärna - och den finns inte.

"Det är, lite otippat, den protestantiska Svenska kyrkan som tar initiativet", heter det om pilgrimsvandrandet som får en nystart på 1990-talet. Åsa och Mats Ottosson kunde kanske nämnt att det var Jan Arvid Hellström och Bengt Wadensjö men också Svenska kyrkans biskopar som agerade. Biskoparna skrev en pilgrimsbok. Bra jobbat. Vem som egentligen gjorde analysen och gav förslagen, behöver vi inte tjafsa om. Det räcker att veta att det var fel person men rätt förslag. Som så ofta. Men om pilgrimsvandringen inte blir mer än ett vandrande kring det egna så är det rätt meningslöst.

Jag ska denna adventstid fortsatt försöka förstå vad det är folk förses med - och de dumheter jag läser i bladen ska jag återge. Det finns en del till på lagret efter dagens tidningsläsande. Därtill måste jag få ihop ett blogginlägg om Lögnväsendet och ett om Det kristliga självbedrägeriet. Men tisdagen ska ägnas åt stiftsfullmäktige, upp före kl 6 för att kl 10 vara igång på Kronoberg, där Guds rike genom stiftsfullmäktige ska skörda nya triumfer.

söndag 27 november 2011

Gott nytt kyrkoår!

Det nya kyrkoåret ska likväl firas - som ett motståndstecken. Adventsljustaken på köksbordet står rätt och tänds rätt. Mörkret ska pressas tillbaka. Och i kyrkstallarna köpte jag Karin F.s chokladkakor - berömda i hela nejden. Idag blir det gudstjänster i alla kyrkor. Arbetslaget försökte göra en slags kyrkodag med högmässa i en enda. Det gick inte utan ve-klagan. Då fick det vara.

Alla entusiaster på norra Öland är inte 70+ eller 80+ - men en hel del. Kanske är det livgivande att de inte får slå sig till ro utan fortsatt behöver bära både organisationsliv, folkrörelseliv och kyrkoliv. Det myckna ansvaret motverkar ett för tidigt åldrande. Och, märker jag, det är i andra sammanhang än på norra Öland folk förundrade konstaterar att de fyllt 75 eller vad det nu kan vara. Här är 75 år ett normaltillstånd!

En skock barn och ungdomar finns det dock. Trevliga konfirmander. I dag ska ett gäng av dem vara ministranter Kul tjejer i åldern före konfirmationsläsninmg kom i går till helgmålsbönen och fick nödtvunget meddela mig att jag varit med i Böda Camping och att de sett mig där. Jag hade sett mig själv också. Är det dock inte underligt att det är märkvärdigare att se mig i tv än i verkligheten?

Hur blir det nya kyrkoåret, tro? Kommer Kristus tillbaka? Eller ska vi hinna in på andra årgångens predikotexter innan dess? Fortsätter det ungefär som vanligt - med de små stegens tyranni? Det är de vi ser. Det är ungefär som det var förra året för de små steg som tagits, märker vi inte. Effekterna blir synliga i efterhand. Som det här med de mentala organisationsförändiringarna. Illustrationen tar jag från min egen e-post, där jag fick en kopia av en mejlväxling mellan de finare prästerna, kyrkoherden och kontraktsprosten.

Kontraktsprosten hade, såg jag, frågat kyrkoherdarna om de hade några förslag till överläggningsämnen till det stundande konventet. Jaha. Då kan väl vi simpla komministrar strunta att åka till konventet och låta kyrkoherdarbna själva sitta och kuckliklura för att sedan meddela oss vad de i sin vishet tänkt ut? Kollegasgtrukturen är i vart fall sönderslagen. Bara somliga räknas med. Kyrkoherden meddelade dock kontraktsprosten att jag vid konventet skulle vara på stiftsfullmäktige och prosten genmälte att jag själv fick avgöra var jag bäst behövdes. Så fick jag se A-prästernas konversation. Jag ska ta upp saken med biskopen. I den tid som är behövs framför allt arbete för att stärka allas ansvar, allas delaktighet. Och kontraktsprosten måste vara så mitt i sitt stim att förslag till överläggningsämen så att säga ger sig själva.

De små stegen kan på sikt leda väldigt fel. Springer man hela tiden till vänster om träden vid en orientering, hamnar man fel, fick jag lära mig. Till synes gör det ingenting i steget men väl när man inte kommer rätt till orienteringstavlan.

Med detta sagt: Gott nytt kyrkoår! I dag ska årgångsglöggen provas därtill.

lördag 26 november 2011

Närhet och sammanbrott

Snart nog är alla remissvaren inskickade på utredningen Närhet och samverkan. Som vanligt kom debatten om de kyrkliga strukturfrågorna egentligen igång 3 veckor innan remisstidens utgång. Biskop Biörns inlägg i SPT apropå de ljusa utsikterna kan enkelt sammanfattas med ordet "Fan tro't!" Fast så skulle biskop Biörn inte uttrycka sig, förstås. Men man kan ju läsa!

Ett problem med utredningen är att den på flera sätt bygger på att man ska visa tilltro till varandra, lita på varandra. Bara så går det att hantera framtidsfrågorna. Det är vackert tänkt - men hundratals präster vet ju erfarenhetsmässigt att kyrkosystemet kan man aldrig lita på. Det ljugs och tricksas. Det finns agendor som inte öppet och tydligt presenteras. Varför skulle det bli annorlunda nu?

I går var det stiftsstyrelsesammanträde i Växjö. Remissvaret på utredningen skulle tas. Stiftet vill inte att vård och underhåll av kyrkor ska föras från det lokala till stiftet. Det vill jag och reserverar mig. Utgångspunkterna är olika. Majoriteten tänker att de hela fungerar hyfsat nu. Det gör det. Men för framtiden?

Jag tänker att vi alls inte kan hålla igång alla kyrkobyggnaderna. Varje kyrka kostar årligen mellan tumme och pekfinger 1 miljon - vaktmästarkostnaderna inräknade, tror jag. Uppvärmningen av Högby går på 120 000, räknar jag med - om det räcker. Nya handikapprampen kostar 150 000. För att nu inte tala om de stora renoveringarna, 100 miljoner plus lite till för Kalmar domkyrka. Och ska man fördystra sig kan man fundera över alla antikvariska krav - som kostar massor med pengar. Jo, lokala entusiaster kan fortsätta göra stordåd - men risken är att vi knäcker människor genom att förse dem med orimliga ansvarsuppgifter och det hela slutar med ett misslyckande. Bättre då att stiftet får ta över eftersom stiftet enklare kan stänga kyrkor och förklara att de inte går längre.

Jag är realutopist som vanligt. Jag ser att vi hotas av att få ta hand om byggnader och kulturminnen så till den milda grad att vi aldrig har resurser över att göra det som byggnaderna kom till för - förkunna evangelium och gestalta församlingsliv. Allt får kosta utom just detta.

Under hösten har jag funderat över demokratiprocessen, dock. Utredningen om de framtida strukturerna har tryckts i X antal ex - 10 000? När remisserna besvaras - hur många har då läst utredningen? Är det inte så att de flesta har läst frågelistan och besvarat frågorna där - mer eller mindre som ett fritt tyckande?

Vad vi ska göra nu? Bygga församling. Medvetet. Engagerat. Men nog är det egendomligt att jag började som präst med att bygga upp ett ansvar för distriktet där jag var präst och kommer vid min pension att se samma distriktsstruktur gå igen i hela Svenska kyrkan. Nu kallas distriktet församlingen - men det lurar få. Besluten fattas precis som det var dåförtiden någonannanstans och där finns pengarna - vi får göra jobbet och kan komma till beslutsfattarna som supplikanter. Det kallas närhet.

På Facebook finns Folkkampanjen för adventsljusstakens rätta tändande. Kolla - men bedriv målmedveten folkkampanj. Staken tänds från söder mot norr. Vi pressar tillbaka mönstret. Det är den tanke som görs synlig. Fram med kompass och bli ivriga felfinnare hos grannar, vänner, på dagis, skolor och institutioner. Från sönder mot norr!

Detta sagt ska vi ut i blåsten och förbereda adventsfirandet.

torsdag 24 november 2011

Dyster advent

Biskopen går tjänstevägen. Inte när han skriver herdabrev i kortform - med risk att man säger att biskopen är kort-synt. Jag har läst hans kort samlade till en liten bok. Det är oförargligt, närmast puttinuttigt. Stiftet vill ha det så. Biskopen vill dock veta om det går åt helvete. Jag kan besked: Det gör det nu. Tjänstevägen.

Biskopen gör visserligen rent hus med tanken att vi skulle vara något annat än en minoritet - men vi ska lik förbannat på något sätt vara glada. Lögnerna spricker alltså upp och på punkt efter punkt tvingas kyrkosystemets företrädare säga det vi andra sa för mycket länge sedan. Det är så dags nu! Man kan piruettera när det gäller framtidens strukturer men framtiden lagades en generation bort. Och lögnväsendet består.

Biskopen skriver inte bara kort. Han skriver brev som ska läsas upp i gudstjänsterna 1 söndagen i Advent. Det skickar han till mig tjänstevägen, via kyrkoherden. Sådant ogillar jag. Jag vill som den enkle komminister jag är trots allt ha ett eget brev och bli räknad med. Nu räknar han bara med kyrkoherde Anna Lundin Leander som hon beordrar oss att läsa upp biskopens hälsning. Är det så mycket att sura över? Nja, främst slås jag av insikten att vi verkligen har ett lag med A-präster och sedan ett med B-präster. Jag tror det är förödande.

Jag ska läsa upp biskopens brev som är ett brev till "kära vänner" - varför de andra inte ska få en hälsning kan man undra. 15 rader att läsa upp. Jesus kallas konsekvent "den som kommer" med poängen att "den" vi väntar redan har kommit och är den som ska komma i dem vi möter. Hur gör jag nu?

Jag hade ju tänkt predika om det kyrkligt undflyende språket och tänkt mana församlingen att tala distinkt om just Jesus med ett antal kristologiska markeringar. Ihop med Jesus Kristus som bär upp tillvaron får vi vara och kallas att avlägga den goda bekännelsen om Jesus. Predikar jag så, kan församlingen bara uppfatta att jag gisslar biskopen.

Jag blir inte alltmer renlärig. Jag blir bara alltmer purist. Det kan väl aldrig va trist? Jo, det kan det. Tröttande trist - men vad kan man göra åt saken?

Pastoratets kyrkblad har dock kommit. Det skulle kunna muntra upp mig. Jag blev likväl inte glad. Finns det - oss emellan - någon som blir glad av församlingsblad? Vad säger "den" som redan har kommit när Han läser publikationerna? Tänka sig att av frälsningen kunde något sådant som församlingsblad bli konsekvensen! Från Frälsarens horisont där på korset kanske det skulle kunna uppfattas som lätt överraskande?

I Lübeck har jag dock under julmarknaden sett barn skynda till krubban vid rådhuset och sakkunnigt kommentera gestalterna. The Real Thing behåller sin lockelse. Trots allt. Dysterheten lättar något.

måndag 21 november 2011

Astrid Lindgren

Jag ifrågasätter talet om mångkultur. Det finns många kulturella yttringar - mer eller mindre i marginalen - i Svrige men det finns en enda dominerande kultur. Den är sekulariserad, funktionellt ateistisk, dominerad av betydande normsändare utan djupare värderingar, den omprövar i den rådande ekonomiska strukturen alla heliga värden och kapitaliserar allt.

Upplysningstidens tänkande är en tydlig yttring och styr. Alltså kommer jag från skolavslutningtar till Astrid LIndgren. Jag fick mig Mio, min Mio aktualiserad i helgen och tog i går kväll fram boken. Jag fick den julen 1954, samma år som den kom. Den har sin uppföljare i Bröderna Lejonhjärta.

Astrid Lindgren skrev fler existentiella böcker. De har många bottnar och flinka präster kan ansluta och göra kristliga tolkningar. Det har kommit ett par böcker på temat. En återkallades för Astrid Lindgren eller det bolag som agerar för hennes och arvingarnas intressen gick inte med på tolkningarna. Naturligtvis kan man känna igen bibelhändelser i böckerna för Astrid Lindgren, prästgårdsarrendatorns dotter, kommer från den kulturkretsen. Men det riktigt intressanta är kanske något annat. Inte att kyrkan spelar en undanskymd roll eller att Emil på husförhöret möter prosten - på samma sätt som han kan möta andra forntidsföreteelser som Kommandoran och fattighjonen. Astrid Lindgren uttrycker en för svenska folket passlig civilreligion. Det är intressant.

Att Emil kan uppfattas vara modellerad på Rousseaus Emile på samma sätt som Pippi Långstrump kan förstås så, vet väl alla. Upplysningstidens tankemönster blev allmängods i vårt upplysningsorienterade land. Och då behövs - samme Rousseau - en religion som består av "gud, dygd, odödlighet" samt insikten att det - för att formulera sig enkelt - ska vara "lagom". Rätt svenskt.

Så ska prästerna hantera saken men utan att komma vid det faktum att kristen tro nu ska möta svensk civilreligion. Alltså lägger de uttolkningen av den kristna tron så, att civilreligionen inte störs. Kolla vad vi får ihop när det kommer til advent och jul, bara! Mycket ljus och Lucia som någon helt annan än den hon var. Jesus blir Barnet osv osv. Det går att ha präster på skolavslutningar bara de inte ber eller uttrtycker tron eller välsignar. En hälsning går bra. Oxh blir det begravning? Dör en älskad morfar, en ung person eller ett barn möts man i Nangijala. Den konstruerade tillvaron duger lika gott som den uppenbarade.

Mitt problem är enkelt deller kanske väldigt svårt: Nöjer sig svenska folket med fiktionen, vad ska då Kyrkan göra med sina fakta? Kan man förkunna evangeliet för dem som redan ätit sig mätta och kan leva gott på det som Astrid Lindgren lagat till - som ett lysande uttryck för upplysningstidens religion? Jag ställer frågan om salighetssaken.

fredag 18 november 2011

Skolavslutningsdags och satsdelar

Nu kommer rapporterna från Fliseryd, Mönsterås och Ålem. I Ålem blev det bra för alla, meddelar rektorn tidningen Östran i dag. Kyrkan visste om Skolverkets regler och därför kunde man mötas. I stället för välsignelsen fick man införa "en punkt där prästerna framförde en sommarhälsning till eleverna." Rektor säger också: "Kyrkan är en fin byggnad där vi också kan få med föräldrarna på ett bra sätt." I Mönsterås arbetar man för att hittra en kompromiss. Församlingen vill inte upplåta kyrkan utan att någon från församlingen medverkar. Skolchefen säger: "Församlingen är inte beredd att släppa på välsignelse och bön och då kan vi inte ha skolavslutningen i kyrkan." Sen kommer det - och håll i er! "Det är jättetråkigt tycker jag och det tror jag alla tycker. Men eftersom det är kyrkans lokaler måste vi acceptera deras inställning."

Skolan ska fostra till kritisk tänkande. Skolchefen måste läsa på ett varv till. INGA relgiösa inslag får förekomma. Detta exemplifieras av Skolverket med den sköna satsen "såsom" bön, trosbekännelse och välsignelse. Men huvudsaken är att religiösa inslag inte får förekomma. Kyrkan är en sådan byggnad, prästen en sådan person, kantorn och kyrkvaktmästaren anställda med syfte att fixa till för det religiösa (minst sagt) och psalmer är religiösa. Inte minst Nu tändas tusen juleljus. Vari består oklarheterna?

Icke förty är det plötsligt kyrkan som inte är beredd. Finns det ingen gräns på en skolchefs intellektuella oredlighet, för att inte säga ohederlighet? Vi har en ny skollag. Det är skolchefens ansvar att följa den. På skoltid kan man inte längre ha den typ av (lite löjliga) avslutningar man haft om de ägt rum i kyrkan. Sådan är lagen. Ring riksdagsledamöterna men bråka inte med prästerna i det lokala. De har fått nej när de vill leverera det de alltid levererat.

Satsdelarna tar vi nu ut. Skollagen och Skolverkets rekommendationer (subjekt) förbjuder (predikat) religiösa inslag (objekt). Det är det hela. Avsikten är just att komma åt det som varit tradition. Ska det vara så svårt att fatta? Östtyskland och Tjeckoslovakien är föregångsländer. Den arme skolchefen i Mönsterås (skriv det internationellt så ser ni och tänk på att han heter Göran Pettersson - "I am Göran with two pricks) tror tydligen att saken gäller att slå vakt om barn som tillhör Jehovas Vittnen. Man skulle kunna säga att det blir besynnerligt att alla måste avstå från något som alla gillar av respekt för en familjs preferenser och att deras frihet ska gå ut över alla de andras intressen och göra det "jättetråkigt" för dem. Vi brukar inte tänka så. En hoper präster ställer säkert upp på saken, likväl.

Jag läser vidare i Östran, faktiskt sidan efter inslaget från Monsteras. Där handlar det om konsten att säga nej. Jag stavar mig fram: "Om man alltid ställer upp för andra är risken stor att man en dag upptäcker att man lever någon annans liv och inte sitt eget." Det är en hemlighet varje Kyrka bör stava på. Insikten är närmast biblisk. Så säg nej till kompromisser där vi ersätter helighet med högtidlighet och välsignelsen med en - hälsning! Vad ska man säga då, förresten? Hej, hej, hemskt mycket hej - ?

torsdag 17 november 2011

Bränn ut kyrkoherdarna?

Torsdag och torsdagsdepression. Den levereras i morgonväkten tillsammans med dagstidningarna. Jag kollade Ölandsbladet först. Öland har vackrare Lucia-kandidater än Kalmar upptäcker jag vid en okulär fotobesiktning. Så har jag också två från /den gudstjänstfirande/ församlingen i samlingen! Men själva torsdagsdepressionen måste också granskas. Ledaren handlar om våra viktiga kyrkoherdar, de som ställs inför "ökade krav på jobbet", som det heter.

Kyrkoherdens situation beskrivs: "En person som gick in i yrket därför att han eller hon ville döpa och predika finner sig plötsligt i en situation där tiden äts upp av allt annat än detta." Nå, lönen är satt därefter också. Hanterandet av papper lönar sig ALLTID bättre än möten med människor. Men vilka lösningar står till buds? Antingen utbildning eller forbildning, läser jag. Varför inte demaskera eländet i stället? Varför inte ställa de korrekta frågorna? Var det "döpa och predika" dom ville - kyrkoherdarna - innan de blev kyrkoherdar. Kanske. Ville de inte bygga församling? Ville dom inte? Kunde dom inte? Är det därför de är kyrkoherdar?

Vi har en organisation som själv producerar de problem organisationen sedan (förgäves) försöker lösa. Vi har förlorat våra församlingar och ersatt den med en kundkrets, som betalar och då vill det till att hålla sig väl med kundkretsen. De präster som förut fanns i församling och efterhand vann förtroende för allvar i salighetssaken och nit i den heliga tjänsten måste köpas ut. De är inte tillräckligt snabbt tillräckligt mycket kundanpassade. Social begåvning räknas. Inte teologisk kompetens. Och om prästen är omsorgsfull i förbönen för sin församling - det är en icke-faktor.

Vad saken i grunden gäller är förstås identiteten - som Kyrka och som präst. När Kyrkan är Kyrka brinner lekfolket, prästerna, diakonerna, kyrkoarbetarna och de nödvändiga byråkraterna. När Svenska kyrkan inte längre vet vem hon är och inre relaterar till "Kyrkan" (sin egen identitet) - då bränns hea bandet ut i håglöshet och missmod. Bräbnsle på brasan är insikterna om det faktiska läget - siffror och folks förväntningar utifrån helt andra förutsättningar än trons. Skolverket beskriver när skolverket avvisar helighet men accepterar högtidlighet vid skolavslutningar. Där sitter det! Så är det!

Om vi alltså kvickt ser till att bränna ut kyrkoherdarna så att förnyelsen kan ta vid - är det lösningen?
Eller är lösningen att kyrkoherdarna högljutt och kritiskt börjar beskriva sina mångahanda arbetsuppgifter i relation till storheten "Guds rike" och då förmår uppfatta en mängd meningslösheter, dvs arbetsuppgifter som endast Djävulen själv kan ha försett dem med för att ingenting ska bli gjort?

Dett sagt ska jag gå på sammanträde. Fast vi inleder med laudes i Högby kyrka. Därefter ska jag ägna mig åt att skriva två griftetal, ringa några telefonsamtal samt förbereda mig för att prata på Hela Människan i Borgholm. Om evangelisten Lukas, tänkte jag. Kl 20 sitter jag uppspetad framför Böda Camping, TV5. Är man församlingspräst så är man.  I kväll kan det vara extra sevärt, sa kyrkvärden Barkewall.

I lokalpressen ser jag denan morgon att kyrkofullmäktige i Mönsterås debatterade inköp av en bil till kyrkvaktmästarna. När man debatterat färdigt och vägrat återremiss på ärendet stod det klart att bilen redan var köpt. I andra fall ser jag andra regelbrott. Kyrkoordningen är mest en dekoration, inte ett styrande dokument, fattar jag. Vi lagar efter läge och det är alltid rätt - om ingen överklagar förstås. Alla detaljer blir tillsammans väldigt mycket information.

onsdag 16 november 2011

Stasi

Det har länge varit, som det heter, en officiell hemlighet att en präst i Svenska kyrkan varit informatör åt Stasi. Själv förnekar han. Domkapitlet ska nu utreda.

Det hela blir lite befängt. Ska domkapitlet be att få läsa den svenska säkerhetstjänstens dokument? Ska man prata med den med tystnadsplikt försedda professor Birgitta Almgren? Ska man skicka en tjänsteman till Berlin för att gå på Stasi-museet?

Jag är, som jag då och då brukar påpeka, utbildad för att vid behov kunna döda östtyskar, polacker och sovjetmedborgare et.al. Skattebetalarna såg till att jag fick utbildningen. Jag reste aldrig, säger aldrig, med Växjö stift till de östtyska kontakterna, de som sedermera alla visade sig vara IM, informella medarbetare till Stasi. Det var därför de ekumeniska kontakterna bröt samman - för den kyrkoledning som Växjö stift samarbetat med fick gå. Hela bandet. Så går det när the walls are tumbling down. Minns dock att biskop Lindegård tillsammans med Honecker kreerades till hedersdoktorer vid universitetet i Greifswald och numera biskop Johansson handlade kontakterna.

Men vad ska man göra nu? Ponera, det betyder förutsätt, anta, att den stackars biskop som trodde att saken gällde en präst i ett sydligare stift än hans (och det är i hans situation lätt att tänka), faktiskt har en fd informatör eller agent för Stasi sig underställd. Informatören har genom sina uppgifter åstadkommit att studenter kastats i fängelse - bland dem Martin Brama, nu 67. Beror det på att "Thomas" varit talträngd i mötet med sin professor Hans Georg Fritsche, en viktig Stasi-agent? Eller har "Thomas" varit mer aktiv än så - har vi inte alla läst Dietmar Linkes utredning om aktiviteterna på Humboldt-universitetet i Berlin, där Stasi-dokument anger att den nu svenske kyrkoherden bidragit på ett väsentligt sätt till att upplysa om statsfientlig verksamhet?

Frågorna som ställs leder till en enda slutsats: Släpp de s k Rosenholzakterna fria. De anklagade måste få en chans att svara. Snacket går ju.

Men biskopen, den biskopen - vad ska han göra? Vi talar om en stat som med hjälp av sin säkerhetstjänst jagar statsfientliga eller kritiska element och tacksamt tar emot uppgifter från talträngda. Får den inte det? Ska inte en stat eller en kyrkoorganisation få skydda sig mot kritiska dissidenter som, ifall de inte stoppas, kan få en opinion med sig eller i vart fall folk emot sig och skapa oro? Är det inte rätt att försöka marginalisera sådana grupper i syfte att eliminera dem? Vad tycker biskopen? Bär överheten svärdet förgäves? Och om biskopen tycker att den sortens överhetsverksamhet är förkastlig och att informatörer ska ses som moraliskt klandervärda - hur är det nu i Svenska kyrkan, i stiften mer sydligt belägna än hans?

Vad sägs annars gälla om kyrkoherdens kontakter med sin professor Fritsche? Han köpte ostar åt honom och en viss sorts körsbär som professorn tyckte om. De talade bara teologi. Den utpekade Stasi-agenten har varit medlem i två politiska partier, båda borgerliga. Det han nu är medlem i, har gett honom ett viktigt kyrkopolitiskt uppdrag: att fastställa Svenska kyrkans lära.

tisdag 15 november 2011

Oren, oren!

Domkapitlet i Skara avkragade en präst förra veckan. Han hade chattat på Facebook med några kvinnor och det han skrivit hade gått över gränsen. Jag förstår att det handlade om sexualia men inte handgripligt, reality, utan virtuellt. Prästen medger i sitt yttrande till domkapitlet att han det han skrivit på Facebook var olämpligt. Domkapitlet konstaterar att prästen inte visar tillräckligt mycket ånger. Alltså avkragning.

Frimodig kyrka ville att det skulle finnas en försvarsadvokat när domkapitlet tar upp fall som kan leda till avkragning. Kyrkomötet ville inte. Det var väldigt dumt.

I det aktuella fallet har en polisanmälan lämnats in. Vi får se om det leder till åtal. Domkapitlet har alltså gått före - rimligtvis med tanken att det inte spelar någon roll vad rätten kommer fram till. Vi vill i Skara stift och i Svenska kyrkan inte ha en präst som uppträder så här. Men är hanteringen rättssäker eller godtycklig?

De fyra som chattat har fått möta domkapitlets utredare. Prästen får bara skicka in ett yttrande. Biskopen eller någon ledamot av domkapitlet ringer sedan och meddelar beslutet om avkragning - ett beslut som drabbar en hel familj - och kanske en församling. Fanns det verkligen inget annat att göra?

När det kommer till könslivets mysterier inträffar måhända detta att blodtillförseln inte räcker till för att försörja hjärnan hos somliga - män företrädesvis. Kombinera detta med den virtuella världen, där det blir alltmer uppenbart att vanliga mänskliga spärrar i personligt umgänge inte riktigt fungerar. Lägg därtill sexualiseringen i samhälle och samtid. Det är alltså mycket som kan bli väldigt fel. Men blir det bättre av att domkapitlet ropar "oren"?

Intrycket av domkapitlet i Skara blir inte entydigt. Somliga uppfattar ett kraftfullt agerande. Andra ser opportunism i handlandet. Några uppfattar den sedvanliga kristliga sexualskräcken. Det står inte riktigt klart hur Jesus skulle agerat i fallet. Eller gör det? Han valde kanske bara felfria till apostlar? Jag ska vid tillfälle läsa på i dokumentationen från den tiden.

När det blir fel - och det blev det i det aktuella fallet - borde vi ha en annan ordning, en som inte sopar problem under mattan utan som tar upp dem till behandling. En behandlingsmetod att kombinera med andra är förstås att se till att präster tar sitt ämbete på allvar och förstår vilka krav de gått in under. En annan är kanske att församlingarna muntras att be kraftfullt för sina präster. Om djävulen går ett varv runt staden går han sju varv runt prästens bostad. Prästväckelse men också präst-vaksamhet kanske är något att be om?

Jag hoppas att den avkragade prästen nu går till Överklagandenämnden. Vi börjar ha för många präster och diakoner utan krage. Upprättande och inte utstötande var nog egentligen livsformen. Fick jag för mig.

söndag 13 november 2011

Nacht und Nebel

På väg till Högby kyrka för konsert med Py Bäckman och körerna var det novembermörkt och dimmigt. Nacht und Nebel, tänkte jag. Natt och dimma. Men det är det på fler sätt.

En professor i Kalmar ska föreläsa om Gud på måndag. Ur hans perspektiv finns inte Gud. Jag antar att han inte hinner med en genomgång av dokument; Gamla och Nya Testamentets profetiska och apostoliska skrifter. Han har valt perspektiv, bestämt sig. Det är precis lika intressant som vad en vanlig hemmansägare av gängse snitt på sin tid kunde tänka ut, kanske till och med mindre intressant. Men jag hackar inte på professorn.

Jag undrar över varför Svenska kyrkan så konsekvent misslyckats med att göra tron trolig. Aldrig tagit de intellektuella striderna utan retirerat. GA Danell, domprost i Växjö, gjorde det med professor Hedenius. Gunnar Rosendal, F Gunnar, på studentaftnar i Lund. Biskoparna? Tja. Och aldrig har präster tränats i samtidsanalys för att apologetiskt kunna möta sin samtid. Det är nöjen vi fick läsa in oss på under fritid. Om det roade oss, vill säga.

Komminister Ulla Carlsson i Aspeboda lämnar sin tjänst. Det har varit en oerhört påfrestande tid för henne, berättar hon. Nu ska hon ta paus och tänka över situationen. Hon ville vara en kreativ präst med kärleksbudskapet i centrum. Det fanns inte utrymme för det i Falun, säger hon till Dala-Demokraten. Från prästhåll känner hon inget stöd. Däremot från församlingen i Aspeboda och från många andra människor.

Jag tror henne. Det vore värt att överlägga om den saken - för kommentarerna i DD till hennes avhopp är en provkarta på fördomar om den kärlekslösa kyrkan. Må vara att de som älskar att upprepa sina fördomar tar chansen i en tidnings kommentarfält - men varför kommer vi inte åt det som är obegåvade missuppfattningar? Varför ska det fördomsfulla när det gäller kristen tro stå oemotsagt? Lite kan jag skratta. Nu får hela systemet känna på vad det är att utsättas för det som "kvinnoprästmotståndarna" under decennier ensamma fick bära. Välkommen i klubben!

Eller skolavslutningarna. Skollagen, den från 1 juli i år nya, är klar. Religiösa inslag ska inte förekomma. Saken gäller inte bara att prästen inte får välsigna. Saken gäller religiösa inslag såsom bön, välsignelse eller trosbekännelse. Orden är klara, lagen tydlig. Avsikten är en och fullkomligt begriplig.

På Skolverket har det, tänker jag dolskt, suttit en /onaniblek/ byråkrat, en sådan som går till Verket iförd grå poplinrock (tillverkad i DDR, inköpt för länge sedan) eller en proggigare klädd men snipig, misslyckad lärare, som hade sina glansdagar mellan 1968 och 1973 men där haschdimmorna verkligen skapat Nacht und Nebel i skallen. Den sortens folk styr nu till att vi får ett kulturklimat likt det som en gång gällde just i DDR och Tjeckoslovakien. Det är för den mormalt tänkande svårfattligt att riksdagen fattat beslut om detta. Vi tackar folkpartiet och rottingmajor Björklund.

Var dock inte oroliga. Det kommer att finnas gott om präster som ställer upp på den nya skollagen och menar att det är gott och rätt och riktigt att skolavslutningarna ska förläggas till kyrkorummet. Något av det heliga sipprar ut ur väggarna. Men det är ju just detta som ska förhindras av den grå och den snipiga! Lagen har sekulariserat skolavslutniungen - och vem vill då ställa upp på tanken att själva kyrkobyggnaden inte skulle vara ett religiöst inslag? Det är ju detta som är finessen med byggnaden.

Jag undrar förrsten om vi inte skulle börja tydliuggöra att det är en anomali att sjunga Den blomstertid med den nya skollagens stadganden. Det vågar den grå och den snipiga inte föreslå. De kokar ju grodan i vattnet så långsamt att ingen ska märka. Folket, det som till större delen är med i Svenska kyrkan, ska inte fatta vad som sker. Det kanske är lika bra att vi gör tydligt vad saken gäller? Skolan är sekulariserad och ska därför sekulariseras.

Firar vi inte 1842 års allmänna skolstadga nästa år med goda repetitioner av vad vad prästerna gjorde för att svenska folket skulle lära sig läsa, räkna och skriva?  Här ges kanske ett tillfälle att tirritera, som Karlsson på Taket skulle säga.

fredag 11 november 2011

Stressade, sjuka präster

Präster far illa. Jag har - under viss stress - försökt förstå varför. Är frågan strukturell eller personlig? Är det så att de lätt åldrade som nu blir präster som en andra karriär i livet, lämnat jobbet som sjuksköterska eller lärare för att det arbetet upplevdes som så stressande - och så hamnar i prästeriet för att upptäcka att livet på en arbetsplats faktiskt innebär - arbete? Eller så, att somliga tror sig hamna på en skyddad verkstad om man blir kyrkoarbetare och så var det alls inte skyddat?

Den frågan är inte heller så dum - för det finns präster och diakoner som lever på den skyddade verkstaden hela sitt liv, uträttar föga men lyfter lön. Jag vet. Detta får man förstås inte skriva lika lite som att det finns personer i organisationen som dränerar organisationen på kraft men aldrig tillför någon. Det borde förstås inte skrivas av det vanliga skälet att de som sliter tar illa vid sig och de som saken gäller, inte lägger märke till denna blogg.

Naturligtvis kan förhållandet vara strukturellt. En imploderande organisation går illa åt medarbetarna. Ibland sker det målmedvetet. Arbetet att marginalisera högkyrkliga präster för att eliminera dem - nu med begreppet högkyrklig använt på det gamla sättet, inte på det nya och fina - har förstås åstadkommit uppgivenhet hos de för denna vuxenmobbing utsatta. Men när siffror går på ett enda håll och medarbetarna inte förses med verktyg att hantera den sortens problem, kan det bli för mycket och alltför personligt. Reträtten är den farliga manöver där man förlorar folk, som var och en som läst von Clausewitz bok om kriget vet. Den personliga uppgivenheten och därmed bristen på engagemang är betydande i Svenska kyrkan. Konsekvensen blir den ständinga bristen på lust i och för det kyrkliga. Kärleken har kallnat, kan man kanske säga. Blåser det snålt eller sätts man i kylskåp kan det lätt hända.

Motmedlet? En Jesusväckelse. Fokus på Kyrkans Herre. Kyrkligt självmedvetande. Vård om präster och diakoner. Broderlig umgängelse, kallades detta förr. Det var genom att umgås och utbyta förtroenden man kunde sätta ord på förnimmelser och förstå sammanhang. Det underlättar krishanteringen om just detta ordsättade inte ska förstås som krishanteringens förutsättning.

Vad kan den kyrkliga överheten göra på vägen? I varje fall se till att alla som blir sjukskrivna för nedstämdhet eller uppvisade stressymptom får beskriva sin situation så att vi lär oss att skilja mellan det som är personligt och det som är strukturellt. Hade vi haft fungerande kontrakt, kunde de samtalen skett med kontraktsprosten eller den kontraktsprosten ordnar fram. Nu fungerar inget sådant, säger mig min erfarenhet. Previa eller Kommunhälsan anlitas men kyrkosystemet fortgår opåverkat, illustrerande ordet "Se på de kristna hur de älskar varandra.".

Man kan bli nedsstämd vid tanken på hur illa det fungerar när man blir nedstämd.

onsdag 9 november 2011

Sanslöst i Åkes värld

Vår vän domprosten Åke Bonnier i Stockholm bloggade under kyrkomötet (26 okt) om vigslarna. Hans slutsats blev att den som avsäger sig vigselrätten bör fråntas rätten att utöva vigningstjänsten. I sak är det  att bli arbetslös. Det kan man tycka är en märklig konsekvens - som alltså inte varit konsekvens om Sverige haft civiläktenskap för då hade vigselrätt och prästämbete alls inte hängt ihop. Och skulle man fråga reformatorerna om äktenskap, är detta ett borgerligt ting. Det kan man mena är en förenkling - men i alla fall. Bärande element för prästämbetet kan det knappast vara, teologisk sett, i en reformatorisk kyrka.

Märkligare blir dock två andra ställningstaghanden som den gode domprosten gör.

Kyrkohandboken blir i Åkes värld en del av bekännelseskrifterna. Det är den dock inte. Som bäst uttrycker den vad bekännelsen säger. Men, åter, i en reformatorisk kyrka är misstänksamheten en dygd och, som det heter, hermeneutisk tolkningsnyckel. Vad säger Skriften och vad säger Kyrkan tiderna igenom? Har man inte denna breda syn på Kyrkans Tradition, återstår ordningsargumentet - i bästa nazistiska stil. Vi har antagit en ordning och den ska tros. Detta är funktionell ateism av ett till och med primitivt märke, säger den som började i kyrkomötet 1979, och sett det mesta av hur kyrkomötesbeslut antas. Kyrkomöten kan "irra", ta fel, säger de reformatoriska, som ni minns. Det är så sant.

Att f ö biskopskandidater, när det begav sig i Växjö senast, tillstod att de inte läst Svenska kyrkans bekännelseskrifter (SKB) är ett memento. En av dem som inte läst SKB blev biskop och vakar nu över läran ... Boken har han dock.

Det andra märkliga är synen på kallelsen till prästämbetet. Den är inre och yttre, heter det. Gott så. Den inre är en dragning till tanken att det kanske är präst jag ska bli. Den yttre är Kyrkans prövning av den inre kallelsen. I Åkes värld blir den yttre kallelsen att det prövas "om personen skulle passa till att vara präst i Svenska kyrkan". Detta kvalificeras: "Man måste helt och fullt tjänstgöra i Svenska kyrkan utifrån de ordningar som gäller" - och detta är inte konstigt. "Så är det också i t ex Romersk katolska kyrkan." Visst - men de reformatoriska, och domprosten är domprost i en evangelisk kyrka - ifrågasatte just att ordningar skulle vara sakrosankta. Det fanns och finns goda skäl till detta ifrågasättande - för utfallet av prövningen av prästkandidater blir mdd domprostens syn till sist funktionell ateism. Våra ordningar är det kriterium som sätts över Guds kallelse. Har jag nu en av Gud given prästkallelse - och det mesta talar för att det förhåller sig och förhållit sig så (jag vigdes och har genom min prästtjänst fört människor till tro och de har bevarats i tro) - hade jag nu utifrån de ordningar som riksdag och kyrkomöte antagit inte prästvigts. Då hade Gud nödgats konstatera att domkapitel och biskop infört vetorätt mot det gudomliga majestätet. Är vi säkra på att det gudomliga majestätet uppskattar sådana tilltag? Och, en mer mänskligb fråga, hur kommer det sig att jag kan utöva ett prästämbete denna novemberdag som jag aldrig detta år 2011 inte kunnat vigas till? Är det inte underligt? Lite, i alla fall? Så underligt att biskop Johansson inte är välkommen att fira mina 40 år som präst den 19 december. Han kan ju inte få fira något han själv aldrig skulel ha vigt mig till.

Det är självklart att inre och yttre kallelse ska stämma överens. Men antagligen måste vi kvickt röja i rekvisiten. Frågan är inte om jag passar till att vara präst i Svenska kyrkan så som hon nu är datumstämplad. Frågan är om Gud vill ha mig till präst och om jag är dogse till prästämbetet utifrån de klassiska kriterierna för prästkallelser. Det har fakiskt inte ett dugg med frågan om man önskar ta emot den av staten utfärdade vigselbehörigheten att göra eller inte. Och det var staten som plötsligt skulle ändra och göra vigselrätten personlig utan att den egentligen är det - eller?

tisdag 8 november 2011

Biskop Johansson sover inte sött längre

Biskop Johansson sover inte sött längre - han vaknade vid 5-snåret och nu kör han bil från norra Öland till Växjö för att hinna till sammanträde, kan jag med ögonvittnets auktoritet meddela. I går pratade vi sommarkyrkoarbete och framtidssatsningar. Lite pigga idéer kom upp.

Samtidigt släpas påståendet runt att biskopen inte på två år skulle hinna möta präster och förtroendevalda för att tala strukturfrågor. Det är lite irriterande - och det står inte på innan förståsigpåarna är dogse att komma med konstruktiva förslag. Kunde inte prästerna på södra Öland fika med biskopen när han ändå är i sitt sommarhus? Och så tjatas pengar - som alltid. Det finns dom som aldrig fattar additionens eller multiplikationerns mysterium. Om en måttlig kostnad per person läggs till en lika stor kostnad för nästa person eller multipliceras med 25 (eller vilket tal man väljer) så blir summan högre men kanske inte så omskakande för en stor förvaltning som summan skulle ha varit för privatekonomin. You get what you pay, måste man också kunna säga - och se till att man får det. Problemet med resan till Isarel var att de fiffiga tänjde på sanningen åt alla håll. Det, och just det, gillar jag inte.

Annars ska biskopen återkommande sitta i domkapitlet. Jag läser protokollet och ser att domkapitlet i Växjö vid sammanträdet den 18 oktober tog upp en anmälan om uppsägningen av en kyrkoherde - för att lägga xakden till handlingarna. Domkapitlet ser nämligen att den aktuelle kyrkoherden sagt upp sig på egen begäran och att parterna - kyrkorådet och kyrkoherden - "träffat en överenskommelse för att närmare reglera anställningens upphörande." Det betyder, kan man anta, att kyrkoherden fick ett års lön mot att han håller käft. Och så är han fri att söka en ny kyrkoherdetjänst någonstans. Men domkapitlet kan alltså inte agera för att se efter vad som egentligen har hänt. Utköpen tenderar att bli många så det hade funnits anledning för domkapitlen att komma in i utköpsprocesserna. Här ryker mycket pengar och här förds mycken entusiasm. Inte bara hos dem som köps ut utan också hos arbetskamrater och en del församlingsbor, kan man hoppas. Nästa domkapitelskonferens borde ta upp saken. Eller inte? Det kanske är lugnast att slippa veta?

Det sista är ingen spydighet utan en fundering kring det faktum att det vid utköp är många olika och motstridiga sanningar som levereras, uppenbarligen beroende på dagskonjunktur. Av, som det kan heta, respekt mot den som "frivilligt" sagt upp sig och de som varit "utsatta" under några år, ska ingenting sägas - och därmed har man sagt så mycket att det finns en rejäl grogrund för allsköns rykten. Ett säger jag: Svenska kyrkan ska inte utan vidare uppfattas vara en god miljö för människor. Destruktiv och nedbrytande, kränkande undeer de goda ordens täckmantel - det är också en beskrivning många kan känna igen. Psalmen att jag veta att min Frälsare lever, ska sjungas med eftertryck. Men det vore friskare om domkapitlen med idogt tog itu med härvarona kring utköp. Facket klarar det inte. SKTF sägs dock vara bättre än Kyrkans Akademikerförbund - för SKTF förhandlar regelmässigt fram ett par extra månadslönder. Inte vet jag. Jag vet bara att vi har ett obearbetat problemområde.

Ingen biskop borde sova sött längre. Inte någonsin. Inte efter pensionen heller.

De utköpta avtackas inte. En pastorsadjunkt som funnits i församlingen ett år avtackas. Men det går inte att tacka den som söger upp sig på - som det heter - "egen begäran". Lika lite som en sparkad kontraktsprost kan avtackas. Jag talar om mig själv nu. 10 år - och inte ett ord. Jag ska se till att undvika avtackningar fortsättningsvis också. Bitter? Självfallet. Man är väl normal! Så känner jag en del med dem som lögnväsendet presenterar med orden: "sagt upp sig på egen begäran." Det kristna ordet för detta är ordet "pyttsan".

måndag 7 november 2011

Framtidskommission

Det var väl senast Världen Idag som skrev ledare om behovet av en framtidskommission i Svenska kyrkan. "På lång sikt" är begreppet. Det betyder år 2025. Det är i runda svängar lika lång tid som vi levat sedan sekelskiftet och jag förmår inte uppfatta "lång sikt" som särskilt länge. Tre mandatperioder. Men, tänkte jag, är det en framtidskommission vi ska hålla oss med eller är det styrelsers ansvar att tänka framtid och inte bara harva de frågor tjänstemännens förser dem med samt lösa de dagsaktuella problem som organisationen själv så flitigt åstadkommer? Jag sitter med i styrelser. Ingen av dem tar itu med stora och svåra frågor - men talar ibland om att man borde göra det.

Felanalyserna är legio. Det kom ett samtalsdokument där de främsta förtroendevalda i Svenska kyrkan tänkt bl a om glesbygdsproblematiken. Rådet var att vi skulle satsa på barn och ungdomar. Nå, vi har i församlingen 70 döda och inte ens 7 dop. Mantrat "barn och ungdom" kanskd skulle ersättas med en mer konstruktiv analys? Det är sedvanligt eländigt - generalerna planerar för att vinna det föregående kriget och tror att detta är framtid.

En insändarskribent tar i dagens Barometern upp den beramade resa till Israel, som kontraktsprosten Bengtsson ledde för delar av sitt kontrakt - Södra Öland och Södermöre - förra veckan. Stiftet gav inget anslag, men Oscar Sjöfors fond lurades att ge anslag till de manliga prästerna, som ni kanske minns. Biskop Johansson kan inte vara riktigt glad, för nu upprepas påståendet att han på två år inte har tid att komma till Södermöre och träffa folk där. Det kan inte vara så kul att ha fått rykte om sig att vara en upptagen biskop. Men sant är inte ryktet. Biskop Johansson far stiftet runt så sokm stiftsadjunkter fordom plägade och prioriterar mötet med församlingar. Kritiken är emellertid upplysande. Den handlar om pengar som saknas - med den vanliga förvirringen att man tänker sig att alla "kyrkans" pengar går att använda överallt. Samt en - välkommen - släng att stiftet har många anställda. Det är ju alltid för många anställda där vi inte är och för få där vi befinner oss.

Den magsura insändarkritiken retar mig, märker jag. Mest för att den är magsur och perspektivlös. Med den sortens kritiker kan inget framtidsarbete bedrivas. Lite löjeväckande blev för övrigt programmet för resan. Deltagarna låg i selen från tidig morgon till sen afton för att kunna demonstrera sin idoghet och därmed svara kritikerna att de slitit och släpat. Om de skulle tänka, kanske solstolar och paraplydrinkar visat sig vara bättre instrument?

En replik från presentationen av Strukturutredningen har jag burit med mig. Det var konstaterandet att ett av hoten mot Svenska kyrkan är medlemmarnas bristande kristendomskunskap. Men om saken är den - varför sa kyrkomötet nej till de folkliga satsningarna på Julbok och kringverksamhet? Jag tror att kyrkostyrelsen borde ägna en sammanträdesdag åt att tala allvar. Om kyrkomedlemmarna inte vet vad Svenska kyrkan ägnar sig åt, kan man då räkna med fortsatt medlemskap? Självfallet inte. Eller för att citera mig själv och därmed ge märg åt konversationen: "Evangelisation är en fråga om ekonomi, för utan evangelisation kan vi inte behålla våra medlemmar och får inga pengar!" Det var klokt sagt - redan för länge sedan. Förra seklet.

söndag 6 november 2011

Haggis

Det var kurs för ungdomsledarna, som vi på norra Öland kallar "Drabanterna" under höstlovet. Temat var dels Lukas, dels mission och lärjungaskap och till det ekumenisk basorientering. Vi höll till i Edinburgh i syfte att ungdomar ska få se en del av det de förtroendevalda är förtrogna med. Egentligen upphör jag inte att förvåna mig över att vi under festliga former drar runt i en cirkus för att underteckna Borgå-avtalet men föga gör för att hålla liv i det.

I Edinburgh bodde vi på Haggis som är ett hostel på 3/5 West Register Street. Våningssängar, dusch i korridoren, handfat där och toaletter i korridor /fast bakom dörrar!/ kanske inte låter så mycket för världen - men omhändertagandet var ypperligt. Ingenting var omöjligt, allt var vänligt och påfallande serviceinriktat. Mina vänner Anne och Richard, som tyckte att jag var för gammal för hostelboende och erbjöd mig att bo hos dem nära den botaniska trädgården, var också omtänksamma - men faktiskt i onödan. Frukost i köket och stället ligger så centralt. Ska man resa med familj och hantera kostander väl, kan man bara rekommendera stället. Samt förstås när man reser med ungdomsgrupper. Trappstegen upp är många och hälsobringande.

Som vanligt tyckte jag att vi hunnit lära dem för lite - men insåg i går kväll efter att ha hört en mamma referera vad familjen fått sig berättat samt kollat Facebook-bilder, att vi hunnit en del. På Calton Hill vandrade vi och jag talade lite David Hume, den vänlige 1700-talsfilosofen. Kullen var ju filosoferns promenadplats. Upplysningstiden måste vi ha pejl på. Den präglar vår tid och dess kristendomsinvändningar ska vi kunna hantera.

Vi hann med ett dygn på Holy Island också för att tala mission, klosterfromhet och vikingahärjningar. Och förstås för att upplerva den säregna miljön. 600 bofasta och 600 000 besökare varje år! Om våra drabanter sett Kyrkan i ett lite större perspektiv än det vanliga hemmavid, är det ett plus.

Väl hemma började jag packa upp men det var ju en gudstjänstdagar så en del skulle skrivas. Natten är min, sa pigan. Jag anställde också frågesport. Frågan löd: Vilken tidning är Svenska kyrkans viktigaste kritiska röst? I tur och ordning löd svaren: Nya Väktaren, SPT, Världen Idag, Dagen, Kyrkomusikernas Tidskrift. Inget var rätt. Rätt svar är: Svensk Kyrkotidning. Hur jag kan veta det? Tidningen presenterar sig själv så - men rätt uppenbart utan förankring i verkligheten! Den identifierar sig också som en "konstruktiv och progressiv röst". Jag förstod vad jag håller på att läsa i en samtidsanalyserande bok att det handlar om ad och id - advertisment och identity. Knepigheten är att ens identitet kan formas av annonsernas budskap och då blir jag inte "jaget" utan en identitet, den för behoven anpassade och antagna.

Annars läser jag Erlanders dagböcker 1961-1962. Lika hypokondrisk som han är jag inte men kan väl ändå lamentera över att det är lite mycket. Först kyrkomöte, så helg, så ungdomskurs, så helg och därefter en konferensmåndag samt besök av självaste biskop Johansson om aftonen. Reasonably fed and drunken ska han bäddas ner i biskopsrummet, ett sådant varje prästgård med självaktning håller sig med. Men först en rejäl högmässa och därefter konfirmander. Skapelse och syndafall står på programmet.