Kamraterna ville samlas kring graven ett år efter bortgången. Den dödes son, som är präst, liksom änkan Vera var med på hemförsamlingens kyrkogård. Prästen bad för sin far och uppföljningen var i församlingshemmet. Hur kan då Linköpings stift överväga att föra frågan till domkapitlet? Terese Landin Karlsson, förskolläraren som blev stiftsjurist, kommenterar till Sveriges Radio och säger att "vi" inte känt till detta och hon kan därför backa frågan till biskop och domkapitel. Backa? För man inte frågan framåt? Men varför får en präst, därtill den dödes son, inte samman med hans kamrater minnas den döde ett år efter dödsfallet?
Håll i er! Den döde startade Nordiska Rikspartiet och var att betrakta som nazist. Det var hans kamrater i sammanslutningen Nordiska nationalsocialister som stod vid graven. Får inte nazister be? Har vi inte föreningsfrihet? Får en präst bara be med med somliga?
Risken för sonen, som bär namnet Rommel som andra namn, är att domkapitlet agerar när han nu sökt prädttjänst. "Om det nu skulle beslutas om utredning skulle vi inte förorda en präst som är under utredning", säger stiftsjuristen. I Linköpings stift är man inte att betrakta som oskyldig förrän man dömts. Där är man i princip skyldig och olämplig. Stiftsjuristen vet. Förskollärartakterna sitter i!
Men vad med nazismen? Jag tror nog att Göran Oredsson var nazist men inte hitlerist. Då hade hans son inte fått namn efter en som tvingats ta sitt liv efter att han haft kännedom om översten Graf von Stauffenbergs attentat mot Hitler och planerna på en ny regering. Och varför skrika nu? På 1960-talet ville ingen tala om nazisterna. Då levde den gamla stammen, somliga krigsförbrytare, i trygghet i Sverige - men den saken bemötes med tystnad.
Om nu ett gäng svenska kommunister samlas kring en grav och en präst går dit - är det också ett möjligt ärende för domkapitlet? Jag menar med tanke på Gulag och så? Den kyrka som alltid ska vara PK måste agera på lagens plan, det är självklart. Någon glädje följer inet av det. Knappast fromhet heller.
Jag läser i övrigt Östran och Barometern, som i dag har stora reportage om mordbranden i Berga centrum i Kalmar. Jag letar efter uppgifter om Svenska kyrkans insatser och ser ingenting. Det kanske skulle bekymra oss? Finns inte kyrkan mitt i byn, mitt i stadsdelen, mitt i människors närhet och medvetande när något som alla talar om, vallfärdar till och skräms av inträffar?
Aj då. Min farfar var ordförande för Föreningen Sverige-Tyskland under 2:a världskriget, och jag lägger fortfarande blommor på hans grav. Jag får väl gå och sätta mig på bänken längst bak i kyrkan, reserverad för oförbätterliga syndare, så att de som inte kan tänka sig att beblanda sig med skökor och publikaner kan få betitta mig.
SvaraRaderaEller vänta, är inte alla bänkar och predikstolen därtill reserverade för syndare? Tur det, för annars skulle det blivit trångt där längst bak när alla medlemmar i Föreningen Sverige-DDR och deras avkommor skulle tränga sig in.