onsdag 31 augusti 2016

Rätten att ha fel

Maktgranskning betyder oftast att någon kommer på något underligt i mötet med en Maktapparat, funderar, undersöker lite och skriver något som ska berätta om ett missförhållande, som väl enkelt borde kunna rättas till.
Missförhållandet torde bero på ett missförstånd, är den underliggande och på sitt sätt begripliga tanken. Men just detta är ett missförstånd!

Maktapparten vet att alltid försvara sig. Den slåss i varje läge för sin existens. Och den backas upp av människor, som tar dess parti. De driver oftast tanken att ingen har rätt att kritisera. Skyldigheten är i stället att tyda och tolka allt till det bästa. Den som inte tycks göra så, mäler sig ut ur gemenskapen.
Det är inte säkert att de som deklarera sig själva som toleranta egentligen är intoleranta mot toleransen. De tolererar inte avvikarna - och de definierar själva vilka dessa är.

Mot dem bör vi proklamera rätten att ha fel.
Jag tror vi ska gå så långt att vi säger: Det är bättre at det blir fel i maktgranskningen än att ingen maktgranskning verkställs.
Och fel blir det nästan alltid. Bara gamla 68:or vet att genomföra maktgranskningsmetoderna och visste att förlägga striderna till maktens territorium, t ex läsa rättsfall i NJA, Nytt Juridskt Arkiv mm. De hade också styrkan att kunna arbeta kollektivt - och med den tidens studieordning också en möjlighet att bilda sig bortom universitetsstudierna.
Nu är problemet att blir granskningen rätt i huvudsak, kommer några av de anställda att söka fel i bisaker. Och som värst visar det sig, att de som gett uppgifter inte är beredda att stå för dem.

En kyrka ,som vill vara något annat än ett kyrkosystem, vet dock att lyssna till kritiken och dess ärende också i de fall när det kan tyckas vara fel i detaljer. Men det kräver nog ett osedvanligt mått av helgelse. Finns det något som heter "kyrkosystemets kritikmajeutik" som ämne i ledarskapsutbildningen?

Det är en allmänmänsklig svårighet för den som har rätt att också få rätt.
Per definition står kritikern mot en trygg och glad majoritet. Alla vill att hästen ska rullas in i Troja, det är utgångsläget. Och kommer någon med dåliga nyheter vill Makten slå ihjäl budbäraren, det är en nedärvd erfarenhet.

För att styra den trygga och glada majoriteten desinformeras.
I våra dagar sker detta mer än någonsin och det blir svårhanterligt. Jag har under det gångna året följt informationerna om desinformationen med hjälp av mina vänner överstarna i Bryssel. Jag förstår också att desinformation kan användas för att försvara sjuka saker när de riskerar att avslöjas. Naturligtvis finns det en uppsjö av offentliga lögner eller ett system där man inte säger "Vi hade fel" utan gör omgrupperingar under obekymrat visslande. Flyktingdebatten i Sverige, där den politik genomförs som de ville, som förklarades ha en annan människosyn, är exempel. Ska vi gå på det? I det kyrkliga läser jag biskopen som avfärdade #mittkors nu skriva vackert om korset på sin blogg. Oordnad reträtt kan det tyckas. Men om vi struntar i reträttens estetik och till och med dess etik, så vad återstod att göra?

De officiella lögnerna genomskådas inte säkert alldeles omedelbart.
De ljuger skamlöst och med from uppsyn.
 Så i bordellhärvan, där Peter Bratt hade rätt men ljögs ner och DN fick betala skadestånd i form av en stipendiefond.
Så i det kyrkliga om de upprepade lögnerna mot person, en Danell eller en Gärtner lika.
Många visste att det som sas var just officiell lögn, men sa inget. Andra stackare gick på det hela.
Det kanske är bäst att vara uppmärksam också i det kyrkliga.

Tillbaka till den eländighetsforskning om det kyrkliga som är nödvändig, men som alltför få bedriver. I den kan det ske missförstånd.
Missförstånd tyder inte på att någon saknar förstånd. Medlet mot missförstånd är det öppna samtalet, det som är så öppet att också det som inte får sägas bli sagt och hört.
Sättet att pröva ett resonemang blir då: "Det var intressant. Berätta mer!" Då följer en större berättelse och frågor som återstår att belysa/lösa eller - alls ingenting. Ni förstår.
Men också om den metoden är mödosam, är den bättre än den gängse metoden, att ingenting säga, ingenting göra och därmed jämna vägen till de större katastroferna.

Inledningsvis proklamerar vi rätten att ha fel.
Med dem som vågar ha fel är det tryggt att umgås. Har de fel så förstår vi det. Har de rätt, förstår vi det också. Det är så man lever samman.

Vill någon som har nära till slå vakt om den hållningen, kan med fördel aKF:s kyrkodag lördagen den 3 sept besökas. Kyrkans gemensamma tro - vår tro. Andreaskyrkan, Högbergsg 31 i Stockholm (T-Slussen, uppgång Götgatan.
Mässa kl 9 sedan föredrag. Medverkar gör Gunnar Weman, Sven-Erik Brodd, John Sjögren, Peter Bexell, Erik Eckerdal, Lilly Sofia Jönsson och allt detta under ledning av aKF:s ordförande Björn Fyrlund.
Här blir en del utmaningar att tugga på, fattar jag. Slut med vesper kl 17. Man kan läsa mer på aKF:s hemsida.
http://www.akf.se/post-51

tisdag 30 augusti 2016

Vi mot "dom", ett stycke normalitet i Svenska kyrkan

"Dom" betyder egentligen "dom där".
Läge att beskriva Svenska kyrkans normaltillstånd där det verkligen finns ett "dom" att avgränsa mot och en debatt som alls inte handlar om några besvärande missförstånd på senare tid utan avslöjar själva samtalsklimatet.
Jag ska be att få ge ett belysande exempel.
Antagligen har jag skrivit om det tidigare, för det var en svårhanterad erfarenhet för mig. Jag ville helst inte att interiörerna från det kyrkliga skulle visa sig vara dessa.

Nu var det 1994.
Jag går till kapsel nr 58 i mitt arkiv där debatten i den där frågan ni vet för tiden sept-okt 1994 återfinns.
I Lund annonserades en samling om feministteologi och kvinnorfrågor. Den nyblivna litt.studenten, 19 år, var intresserad och gick dit. Det var sju tjejer som samlats under studentprästen Lotta Millers ledning. Alla läste eller hade läst teologi. Presentationsrunda inledde. Studenten var lite otydlig med sitt efternamn. Två av deltagarna visste dock vem hon var, men sa inget.

En av tjejerna (29-35 år kanske) hade hoppat av teologistudierna för hon blev så trakasserad av män. Det mumlades om sådana verkligen kunde kallas "män". Men dom var påpushade av Dag Sandahl, alltså motståndare till kvinnor som såg kvinnor som mycket lägre stående varelser än män.

Littstudenten frågade hur dessa "män" trakasserade och med darrande stämma svarade tjejen att dom alltid ville diskutera.
Studentprästassistenten fyllde på med upplysningen att Dag Sandahl peppade motståndarna på Theologicum.
Studentprästen Lotta Miller visste berätta att när hon läste grundkursen fanns i hennes grupp "mössen från Kalmar" - "när jag säger det menar jag självklart Dag Sandahls anhängare." Det var sådana som var så rädda för kvinnor att de inte vågade säga något om de inte var i majoritet. Det var ett besked som littstudenten hörde tas emot med elaka skratt.
Kvinnorna i gruppen ansåg att motståndarna och deras familjer och anhängare bör lämna Svenska kyrkan. De har inget där att göra.

Efter två timmar frågades varifrån i Växjö stift littstudenten, som frågat och diskuterat, kom, och hon svarade: "Kalmar."
Jag kan citera littstudentens brev: "Då frågade de om jag någonsin hade varit i Dag Sandahls kyrka". Jag sa: Dag Sandahl är min pappa. Mycket pinsam tystnad o vridningar i stolen, skruvande på tekoppar osv i ca 12 sekunder - sen sa jag: Så, JA, jag har varit i hans kyrka. (Vilken rolig syn!)"

Mötet tog ganska snabbt slut, får vi veta.
Littstudenten fick klart för sig att dagens session inte varit annorlunda än de brukade vara. Bortsett från att hon var där, förstås. Once in a lifetime.

Littstudenten skrev minnesantackningar och var på veckomässan, där en av deltagarna, Charlotta Ekelund, kom fram och bad om ursäkt för den elaka stämningen och sa att hon skämdes. På trappan berättade littstudenten för en del äldre kamrater om händelsen - hon var arg, upprörd och hade gråtit och berättelsen var väl livfull. Hon skriver att hon "(tyvärr??) bl a sa: 'djävlar vilket liv det blev på kärringarna'."

Charlotta Ekelund, som tidigare skämts, hade tjuvlyssnat och pusslat ihop och skällde ut littstudenten med anklagelsen att hon gick bakom ryggen på gruppen. Naturligtvis berättade Ekelund för Miller vad som sagts om kärringarna.

Kamraterna tog hand om littstudenten och gick och drack plilsner med henne. Den fromme fadern, som manats ringa sin dotter men var i främmande land, fick inte tag på henne så telefonsamtalet kom rätt sent om aftonen. Man kan säga att littstudenten då hämtat styrka på nytt. Trons gemenskap!

Fadern talade med biskopen KG Hammar, som talade med studentprästen. Sådant ansvarstagande glömmer inte en fromsint fader. (Brev 7 okt från KG och svar från DS 10 okt). I samma pärm i arkivet, om ni vill veta.

Samma höst satte Ulla Bengtsson i Arbetsgruppen för nätverket för kvinnliga präster (där Karin Assarsson och Marianne Witting fanns med som kontaktpersoner) igång en vykortskampanj (brev Lund 1994 08 29) riktad till biskop Jan Arvid Hellström.
Det kom nog 150 vykort med samma text: "Som medlem i Svenska kyrkan undrar jag om Du kommer att prästviga den som inte fullt ut bejakar ordningen med kvinnliga präster t ex Mikael Löwegren, som t o m i massmedia uttalat sitt motstånd mot kvinnliga präster?

Elsy Andersson skrev under ett sådant vykort med någon svarsadress fick inte biskopen. Vi som läste, noterade det extra graverande att Mikael Löwegren intervjuats i radio.

Nätverket, med bas på Stiftskansliet, manade till många vykort. "Tänk er hans reaktion när 100-tals vykort med denna lydelse kommer på hans skrivbord!"

Elsys brev var skrivet på klisteretikett. Hon behövde bara skriva namn. Men alltså ingen adress. I Östra Småland skrev Ulf Carlsson om vykortkampanjen den 4 sept, Vykortkampanj mot Växjöbiskopen, Kvällsposten hade en notis samma dag, Biskop bannas av kvinnopräster, Aftonbladet samma dag Vykortsprotest mot biskop, DN 25 sept Prästvigning kritiseras, Svenska Dagbladet samma dag Biskop måltavla.
I Smålandsposten 26 sept säger biskopen om vykortkampanjen - Storm i ett vattenglas men Synodens ordförande Maud Lundin Ohlson kallar deta hela Tarvlig kampanj mot biskopen.
Till Ölandsbladet sa biskop Hellström den 20 okt att han inte brydde sig om brevkampanjen: "Varför skulle jag bry mig om en sådan kampanj; jag får så många konstiga brev. Jag har slängt breven med kvinnoprotesterna.

Pärm nr 58 är innehållsrik.
Ni minns kanske att Jan Arvid dog den 29 december samma år, så den intressanta fortsättningen följde inte.
Eller är det intressanta att fortsättningen är samma vi mot dom-hållning och samma utnyttjande av institutionens resurser för att anställa /de anställdas/ kampanj mot de misshagliga, en prästkandidat eller en biskop lika.

Några av dem som satt på det där seminariet i Lund är förstås nu präster i Svenska kyrkan. Miller (född 1958) i Lund och Ekelund (född 1973) på stiftskansliet i Härnösand. Ekelund är prost honoris causa, på grund av heder. Vilka var de övriga?
Ägnar de sig åt själavård? Kan de förstå tillvarons komplexitet när de möter människor som tänker på annat sätt än de eller är de för förståelse otjänliga?
Hur kul är det egentligen att möta dem?
Är det generösa personlighetstyper?
Jag tar inte risken och när det handlar om studentprästen Miller som blivit något annat är jag helt klar över hennes bristande kompetens dåförtiden. Den slutsatsen är väl obestridlig.
I littstudentens berättelse fanns det också nedslag i den teologi som var den acceptabla. Det var, för att sammanfatta, knappast det som brukar kallas "vår allraheligaste kristna tro".

Jag fortsätter att bortom slagord fundera över vilka andliga råskinn som vigts in i Svenska kyrkan, maktmänniskor, antar jag och naturligtvis arbetsskygga strebrar. Det har jag sett, tror jag. Annars är det sant därför att jag själv hört någon berätta om det.

Nytt stoff till min kyrkliga eländesforskning fick jag i går kväll.
En kantor har sagt upp sig. Vems fel var det? Mitt!
Varför? För att kantorn och jag umgås då och då (och så är han min fb-vän, vilket kan läggas mig till last?. Kyrkmiljön blir faktiskt alltmer och alltmer skrämmande - sjuk!
Insani sunt christiani!

Insikten är klar.
En grupp som använder kyrkoinstitutionen och den gemensamma kassan för egna intressen och styr dessa intressen mot enskilda, där har ni det. Och detta är ett stycke normalitet i Svenska kyrkan. Ni som ville tro och tänka att kampanjandet sommaren 2016 är ett tillfälligt olycksfall, ni har tagit gruvligt miste. Normalfall!
Denna kyrka vill behålla hederligt folk som medlemmar...

Det nya var ett.
Gunnar Sjöberg använde den gängse metoden att misstänkliggöra, men styrde mot ett nytt mål.
Fel mål den här gången. Men i sak inget nytt, inget som avviker från normaliteten.




måndag 29 augusti 2016

Kyrka och politik

Jag har väl beskrivit den surrealistiska upplevelsen att möta gänget av teologie studerande av modell 65 och framöver (67 för egen del) samlade för att tala teologi år 2015 men alltså 60 år äldre. Det kunde man se, men jag såg i ett slags dubbelseende också de unga som en gång var.
Jag inser att denna upplevelse av fornt och samtida följer mig.
Det betyder, handen på hjärtat, att jag inte alltid blir så imponerad. Så mycket märkvärdigare än de var för 60 år sedan är de inte. Fina titlar och framgångar till trots. Dumhuvudena har inte förändrats nämnvärt. Inte de andra heller. Och de duktiga fortsätter vara duktiga.

Det är prosten R som påpekat förhållandet, att det alltid finns präster som ska finnas i mitten av Kyrkans skepp. De håller sig i masten i alla lägen (obs! metafor!!). Den lilla omständigheten att skeppet flyttar sig, lägger de inte märke till. De står där de alltid har stått. Fast ändå inte inser vi - men inte dom. Duktiga fortsätter de vara utan att ett ögonblick fundera över vad som hänt och vad de blivit. Den lilla risken finns ju alltid, som ni vet, att någon blir fähund, skäller på skocken som de ska göra men inte varsnar i vems tjänst fähunden idogt sköter sin syssla. Tanken att man kan bli en djävla fähund, förespeglar dem inte. Måste jag påpeka att jag i denna teologiska sats använder en klassisk svensk genitiv?

Sålunda läser jag också Per Eckerdal med kärlek och omtanke. Jag gillade honom när han var teol stud i Lund och jag gillade honom när han var ordförande i Arkens styrelse. Jag hör inte till dem som slutar gilla dem jag gillar. Dock håller jag inte Per för att vara ofelbar.

Per svarar Tomas Appelqvist om reformatorisk teologi.
http://www.gp.se/nyheter/debatt/kyrkan-är-en-röst-i-etiska-frågor-1.3721087
Det är närmast dumdristigt.
Tomas är expert på området. Han fick medel för att skriva avhandling av Svenska kyrkans forskningsråd och det var biskopen Martin Lind som i Svenska kyrkans forskningsråd drev på att vi behövde sådan forskning. Jag sa inte emot min gamle vän Martin Lind.
Nu driver Per Eckerdal tesen att det andliga regementet kan påtala när de världsliga makten förtrycker de svaga och värnlösa, alltså missbrukar sin av Gud givna makt. Men det har väl ingen haft invändningar emot?

Också för Per "verkar det som om företrädare för kyrkan får mera genomslag i media i dag än tidigare".  Detta fenomen uppfattar han stå för "ett nytt intresse för religionernas röst i samhällsdebatten". Så företrädarna för religion ska till att tala politik - eller vad? Ska de förse politisk ideologi med religiös legitimitet? Kanske. Men det är just då vi behöver fundera över de olika regementena och varna för att snällism och godhetsapostlar kan komma att ägna sig åt skadlig verksamhet när de gifter ihop Kyrkan med tidsandan. Och vi som gärna vill vara lärjungar och efterföljare till Jesus vill kanske ogärna därför ses som "religiösa" och med automatik ingå¨i ett förbund med alla andra religiösa. Vi har läst Bonhoeffer!

De verkligt kritiska insatserna sker kanske inte när "företrädarna" talar genom maffiga uttalanden som när det predikas i sockenkyrkan och folket där reflekterar över evangeliets väg i vår tid och besinnar sina kallelser. Mot detta samfällda kristenansvar kanske man måste ställas aktivisternas strävan att utnyttja Svenska kyrkan för egna goda syften. Biskopar löper då risk att agera som nyttiga idioter, om franskan ursäktas.
Jag nämner denna komplikation endast av det skälet att den visat sig tidigare i Kyrkans historia.

"Hoppet och modet bygger vi tillsammans i bön med korset stolt på bröstet" skriver Kent Wisti.
https://wistikent.wordpress.com/2016/08/25/vad-handlar-debatten-i-svenska-kyrkan-om/
Bygger vi? Vart tog Guds gode Ande vägen? Ska vi förstå reformatorisk teologi, kyrkoteologi, gäller det att ta ut satsdelar och skilja mellan objekt och subjekt.

Ska vi förstå vår tid som Wisti: "Det som nu händer är att identitetsdebatten i Svenska kyrkan kontamineras av det nyfascistiska rörelserna i Europa. Den svans som nu ger livsnäring åt debatten runt svenska kyrkan får själv sin näring från nyfascismen i Europa."

"Fascism" har blivit en ohanterlig term som i debatten mer bottnar i psykologi än politik. Det är Henrik Arnstads uppseendeväckande analys och den är en felförståelse, menar jag. Högervågen och värdekonservatismen är en sak och inte ointressant när det blir populistisk. Min vän Jan påpekade att populism från början är ett vänsterprojekt!
Framgångarna för partier som vet att uppfatta människors insikter är obestridliga och det är som det var. Stackars Ebert! När arbetarrörelsen inte hanterar situationen, gör andra det och de gör det effektivt.

Saken handlar om uppenbara sönderfall. Poliser som inte utreder brott. Människor som inte får den vård de ska ha. En skola som inte presterar och en hel del andra problem. Inte vet jag om de som reviderar Migrationsverket har rätt i talet om curlade som inte klarar jobbet, men den första reaktionen på den nyheten var, märkte jag, inte allmän misstro. Nedlagt försvar och medier som inte hänsynslöst återger vad folk snappar upp på annat sätt om verkligheten i nationen.
Vad säger "Kyrkan" i allt detta? Och vem är "Kyrkan"? Ska vi fråga prästerna i Malmö, kommunen med så katastrofal ekonomi att vi alla hjälper kommunen med skattemedel nu. Frågebatteriet kan bli långt.

Just nu handlar detta inte om fascism och debatten i Svenska kyrkan har sällan handlat om detta. Den har inte heller, som Kent Wisti tror, handlat om att göra Svenska kyrkan svensk igen. Den har handlat om att göra Svenska kyrkan Kyrka igen. I dag kan man läsa om en fråga som återstår att lösa när sommarens frågor klingat av. Kyrkohandboken, frågan om identiteten i och genom gudstjänstlivet.
http://www.dn.se/arkiv/kultur/maria-schottenius-antje-jackelen-sa-nej-till-kyrkohandboken-men-sen/

Det är inte alltid försök till politiska analyser klarnar sikten om kyrkoidentiteten. Denna identitet ligger djupare än så. Bara en radikal kyrkoidentitet kan ha något bidrag att komma med också i politiska frågor genom det Guds folk som hämtar sin näring ur de besked som evangeliet ger.
Där är vi inte just nu.



söndag 28 augusti 2016

Bombad ärkebiskop

På Facebook, var annars, uppmanades till en ny kampanj. #kärleksbombaantje. De som berörts positivt av något Antje sagt eller gjort ska skriva det till henne. Samma för den som respekterar henne och gillar det hon står för. De andra ska inte skriva på den Fb-sidan, anges också.

I Svenska kyrkan kan det uppenbarligen bara tänkas kategoriserat.
Vi som gör si och ni som gör så.
Nu är det söndag och snällt blogginlägg, men jag får väl ändå berätta om hur det var när det i Växjö stift år 1967 gjordes stor uppställning för biskopen David Lindquist.

Biskopen var, sas det, utsatt för kampanj och det var synd om honom.
Han var utsatt för en smygande förtalskampanj. Nu skulle det manifesteras. Prosten i Älghult, Lars-Gösta Stensson, tog initiativet. Hundra präster for till Östrabo. Knappt hälften av prästerskapet. Kontraktsprosten Jan Redin for inte dit. Han förklarade varför.

"Egentligen finns i Växjö stift ingen person mera genomträngd av biskopsvördnad än jag."
Det innebar att "något av förskräckelse utströmmar alltid mot mig från en biskops person."
Men Redin for inte till Växjö för han hade svårt att tänka, att en biskop kunde styrkas på det sätt som här förutsatts. Han såg bilderna på de bugande prästerna och undrade vad de sa.
"Beklagade de sorgen? Sa de: Var inte ledsen!
Av ren biskopsvördnad for jag inte till Växjö."

Till denna biskopsvördnad hörde nämligen tanken att biskopen kallats och vigts till sitt ämbete och allt detta ger biskopen möjlighet att klara också svårare ärenden.

"Talet om den smygande förtalskampanjen är osanning. Jagb har inte hört någon sådan. Jag har inte deltagit i den. Jag har tvärtom till egen skada talat alltför fritt ut, vad jag tänkt. Etersom jag inte ville vara statist och med min närvaro bekräfta sådant tal, som det Stensson förde, och eftersom jag i förväg anade dess innehåll, for jag inte till Växjö."

Det som sades vara syftet var inte hela bilden.
Det handlade också om att ta ställning mot domprosten GA Danell.
En kyrkoherde ropade högljutt efter besöket till den församlade prästhopen: "Låt oss nu gå till Danell och kräva hans avgång."
Redin hörs sucka:
"Sådan var stämningen. Och så krävde man mitt deltagande."

Det har gått 49 år sedan dess. Grundmönstret har förblivit i stort och smått. Det finns kontraktsprostar av två slag, noterade Redin. De som har biskopens förtroende och de som inte har det. Och uppspaltningen av prästerskapet är och har under långliga tider varit verklig. De som har makten vet detta bättre än andra. De måste veta, annars kan de inte mota bort de misshagliga, de som hotar deras, ja vad?
Existens?
Illusioner?
Ideologiska trygghet?
Skenbara säkerhet?

Jag citerade fader Jan från boken Kyrklig förargelse Uppsala 1978 ( s 128-130)
Boken återger en del av den kyrkliga förnyelsens polemik åren igenom. Vill någon öka sin klassikerkunskap, kan den boken beställas fram å sockenbiblioteket.

Tänka sig, snart 50 år sedan demonstrationen och snart 40 år sedan boken kom ut. I boken beskrivs motsättningar årtiondena igenom.
Detta är Svenska kyrkans normaltillstånd.
Men det blir värre och värre, därför att prästerna blir alltmer teologiskt okunniga och alltmer osäkra på det svenskkyrkliga. Nu kan vad skit som helst torgföras, reformert teologi t ex, ett teologiskt system som en evangelisk kristen i närmare 500 år avvisat.
Det blir värre och värre för honom vars namn inte får nämnas, eftersom tiden blir kortare och kortare för honom och han blir argare och argare. Vi talar sällan om det, tycks det. Och särskilt inte i dag när bloggen ska vara snäll, förstås.

Det finns fler paralleller som beskriver entusiastiska uppställningar för ledaren.
Å lantegendomen kunde jag hämta Verksamhetsberättelse på XVII kongressen. När den föredras kan kamraten inte tala utan att avbrytas av återkommande hyllningar. Det växlar från"applåder" till "stormande applåder" och så till "dånande applåder" (s 683) för att inte nämna att alla reser sig i slutet av talet och hälsar kamraten med "dånande hurrarop". Det kommer också "tillrop och långvariga applåder" när författningsförslaget läggs fram (s 787). Ja, ni har väl läst, men har kanske inte saken helt present. Jag hänvisade, som ni märkte, till Leninismens problem. Förlaget för litteratur på främmande språk. Moskva 1952.

Jag hör till dem som med Olov Hartman inser vad som måste komma när ett villospår körs till slutet.
(Olov Hartman, Fågelsträck, Rabén & Sjögren, Stockholm 1982 s 174)
Några är mer skyldiga till eländet än andra, men tänker man bort personer (vilket kanske ska göras, trots allt) återstår historiska omständigheter som konsekvent leder dit där vi är och ytterligare lite längre bort.

Det är en illusion att tro att medlemmar i längden är beredda att betala för ett kyrkomedlemskap de inte ser sig ha nytta av. Folk inser och fattar rationella beslut.
Det blir med Svenska kyrkan som med KRISS, som inte längre kunde samla studenterna. Ett litet gäng tog över och misslyckades.  Många medlemmar slutade vara med och alltför få nya kom till. KRISS fick sälja sin fastighet på Tomegapsgatan 8 i Lund till en tandläkare.
Det hela upprepas nu i kolossalformat.
Det går Svenska kyrkan lika illa som det gick KRISS, det blir mest illusioner kvar och andra tar hand om fastigheter och förmögenheter.
Samma lilla gäng från KRISS sitter nu på inflytelserika poster i kyrkosystemet.
Det fanns en tid när jag upprördes över att allt utan vidare skulle överlämnas till skojare, som ville göra det gemensamma till sitt eget - präster och politiker lika. Jag upprörs inte längre. Jag blir alltmer likgiltig. Ska det inte förkunnas evangelium utan bara beskäftig moralism, spelar det faktiskt ingen roll.

Själv avstår jag från att kärleksbomba Antje.
Jag har under våra år tillsammans skrivit brev till henne och skickat böcker. Jag hör till dem som tänker att kärleksbombningen får oavsedda konsekvenser. Den antyder en ledarkris i en kyrkokris, som folk alltså ser och hanterar med kärleksbombning.
När en ledare utsätts för detta, har krisen gått långt.
Jan Redin uttryckte nog detta år 1967.

Uppvaktningen i Växjö slöt med psalmen En Fader oss förenar. I oförsonlig oenighet sjunger en grupp präster kristna psalmer i stället för att ta itu med problemen. Jag fann sådant psalmsjungande okristligt år 1967 redan. Det hade varit bättre att prästerna i stiftet då bestämt sig för att ta itu med motsättningarna.
Vad om dem?
En ovän har gjort detta. Och han blir bara argare och argare ju längre tiden går mot sitt slut.




lördag 27 augusti 2016

Efter vippedagen


Vippedagen är onsdag, den dag då veckan vippar över mot helg. Jag vet inte vem som kom på ordet, men det ger positiva känslor.
Torsdagen blev dock svår.

Jag tror den ställde till det redan från början. Jag glömde min telefon när jag for till Växjö för att uppsöka verkstaden. Bilen håller på att ramla ihop. I varje fall släppte listen som bakluckan lyfts med. Å andra sidan fick jag möta kundmottagaren Jonas Schliemann på Toyota. Han är släkt med den världsberömde arkeologen Heinrich Schliemann (1822-1890). Jag frågade, så han skröt inte. Då piggades jag upp, Jonas ordnade mig en verkstadstid och gav ordentliga besked om vad kalaset skulle kosta. Inte ens detta förtog mitt goda humör. Men så mindes jag vad som fällt mig på morgonen. Tidningen Östra Småland.

Jag nåddes av beskedet om sextrakasserier vid biskopens besök i Salvestaden, Kalmar.
Där bor romerna. "Kvinna anstastad på Salve under biskopens besök", löd rubriken.
Som många andra undrade jag förstås förfärad vad biskopen tagit sig för.

Det var inte han, begrep jag efter en stunds läsning. Han och hans följe hade ingenting sett.
Nå, intresseklubben noterade fram till dess, att det varit något som blivit fel i det där lägret. Det noterades,  men inte mer. Modéus II fann det dock angeläget att på Facebook (sociala medier!) ta avstånd från alla sextrakasserier. "Oavsett hur eller av vem de äger rum."

Hade någon tänkt att biskopen skulle vara för sådana?
Inte jag renhjärtade i alla fall.
De som uppenbarligen undrat, måste alltså få ett snabbt besked. "Sexuella trakasserier är aldrig acceptabelt oavsett hur eller av vem de äger rum."
Nähä. Hur är det med andra trakasserier då? Acceptabla om de äger rum på ett sublimt sätt och utförs av - ja, vem?
Modéus II vädjade också om att denna händelse inte skulle leda till att utsatta EU-migranter som grupp skuldbeläggs. Det var torsdagen.

I går fredag körde Östra Småland ännu en sid 1 med rubriken "Biskopen: Sextrakasserier oacceptabla var de än sker".
På sidan fyra löd rubriken: "Biskopen: Upprörande och helt oacceptabelt".
Hur eller hur så går moderaterna i Kalmar ändå ut med kravet på att hela lägret ska stängas. Kraven är gamla, men fick förnyad styrka av det som hände i samband med biskopens besök. Hans ord har sålunda förklingat ohörda. Av de lokala moderaterna i alla fall. Socialdemokraterna försvarar lägret såg jag i Östra Småland denna lördag.

I det stift Modéus II härskar över, har en man sydost om Ljungby förgripit sig på en häst.
Modéus II borde känna sitt ansvar att ta upp den händelsen också. Tidelag är vad som avses. Nu gick ju Modéus II i en parad som fylkats under slagordet att "all kärlek är bra kärlek", men ser jag nyhetsrapporteringen så tycks den kärlek som blir tidelag inte vara bra.
Vad säger Modéus II?
Ska han säga till kvinnan, som äger hästen och såg vad som skedde och fann det hela förfärligt, att hon inte ska vara ledsen? All kärlek är bra kärlek. Vad vill han säga oss andra? Att stoet kan få gå med i nästa Prideparad som Modéus ansluter sig till?

Jag funderar.
Om Modéus II har synpunkter på det ena, som på ett rätt oklart sätt har koppling till honom bortsett från att han var i närheten (betyder det att kvinnor ska akta sig för att komma till folksamlingar där Modéus II är eftersom de är ungefär som riskfyllda festivaler?) men i fallet om stoet faktiskt offentligen har manifesterat för att all kärlek är bra kärlek - kan vi då inte förvänta oss ett uttalande?

Jag ställer således inte fram orimliga önskemål.
I Smålandsposten läste jag i går det stora uppslaget om Modéus II. Han är "en tydlig ledstjärna i kampen för generös flyktingpolitik och homosexuellas rättigheter."
http://www.smp.se/lordag/fredrik-modeus-kyrkan-maste-tala-for-allas-lika-varde/

Tydlig ledstjärna, det är en fint sagt om en biskop.
Fast kanske ledstjärnan skulle gälla Guds rike lite mer explicit?
Det har sitt pris, dock. Det förvånar mig inte. Biskoparna var de första att avrättas i fornkyrkans martyrtid.
"Som offentlig person i humanismens namn får han per automatik sin beskärda del av hat och hot." Här har ni det. Igen.
I humanismens namn uppfattas biskopen agera. Inte i Jesu namn. Perspektivförändringen berättar. Hur det är med hat och hot vet jag inte. Alla biskopar tycks jobba i ett riskyrke numera. Det blir som det var.

Modéus II tittar ut genom fönstret och ser i sensommarkvällens motljus staden och två pampiga tornspiror.  Nu vet han berätta:
"Rädsla skapar oförsonlighet, men det gäller att inte polarisera debatten."
Det är vackert sagt, men är det sant? Är det inte en poäng att i debatten göra alternativen tydliga och i vems intresse ska inte detta renhållningsarbete ske?
Är det annars en poäng att psykologisera?
Rädsla skapar oförsonlighet. Är det verkligen så?
Oförsonlighet skapas väl i normalfallet av kränkningar. Rädslor kan försvinna. Kränkningen sitter djupare.

Modéus II vet vad som nu gäller:
"Just nu är det väldigt angeläget att vi kämpar för demokrati, yttrandefrihet, öppenhet, tolerans, medmänsklighet och fred - värden som vi länge tog för givna men som inte längre känns självklara."
Det är också vackert sagt. Men vad betyder orden? Konkret. Det får vi kanske veta i höst. Modéus II ska fokusera på de stora frågorna som talare i höst. Han är ju, som det heter i Smålandsposten,  "Biskopen som tar ställning".

Så hur ser Modéus Ii på saken. Är all kärlek bra kärlek?
Några fysiska skador kunde veterinären inte upptäcka på den utsatta hästen. Ägaren vet inte om stoet har fått några psykiska. Det verkar inte så troligt. Så vad blir svaret?

I dessa tider kanske vi ska se inte bara den torsdag som gick som en svår dag.
Den slutade dock bättre. Antje hängde inte ut #mittkors som en okristlig provokation.

Innan jag somnade läste jag lite kyrkoanalys. Lugn! Det hela handlade om Church of England.



fredag 26 augusti 2016

Antje var lysande. Upplysande.

Det blev en förvirrad debatt i går när #mittkors skulle debatteras.
http://www.svtplay.se/video/9965736/opinion-live/opinion-live-sasong-2-25-aug-22-00?start=auto

Annika Borgs glädje när Antje höll med om kritiken av Gunnar Sjöberg var inte att ta miste på.
Och  då var det viktigaste sagt.
Men nog saknade man Sjöberg, som borde fått förklara hur det blev som det blev och hur det kunde bli så.
Marcus Birro markerade ett par gånger om att den mest förföljda gruppen i världen är de kristna. EU har klassat förföljesen av kristna som folkmord. Han var också glad, "väldigt, väldigt glad" för att #mittkors uttryckte solidaritet med de förföljda kristna.
Ärkebiskopen var "korsfreak" och talade om "det kors vi tecknades med i dopet", vilket för de flesta i Svenska kyrkan döpta fortfarande inte stämmer. Det var högkyrkliga präster som började  korsteckna och korset kom först 1986 in i handboken. I 1942 års handbok korstecknades det inte! Man ska dock inte begära att Antje ska veta allt detta.
Antje gjorde sitt bästa för att sopa ihop och skademinimera.

Riktigt hur den politiska frågan kom in, minns jag inte, men först var det väl frågan om polarisering, där Antje undrade vem som polariserar debatten. Det var väl inte så svårt att förstå. Gunnar Sjöberg - eller en polariserad politisk situation eftersom islamister mördade fader Jacques, kanske är ett rimligt svar.
Antje har fått hundratals tweets av typen "islam dra åt helvete". Det är uppenbarligen ett sätt att uttrycka kritik mot - Antje! Varför skulle folk annars skicka sådana budskap till henne? Frågan om Muhammed är en black om foten på henne sedan länge.
Antje undrade om de som tog intiativet funderade över hur detta kunde missbrukas. Min gissning är att möjligheten till missbruk inte fanns på kartan. Detta är ju inte en kampanj där man skriver på något. Man bär sitt kors och lägger ut en bild av det på en facebooksida.

Birro försökte få in samtalet på glappet mellan elit och folk, det perspektivet tappades bort. Antje fick markera att hon inte var politiker - "jag är teolog". Birro påstod att motståndet mot £mittkors var politiskt varpå Antje genmälde att stödet också till dels är politiskt. Antje hade rätt. Hon är ingen politiker.
Här kunde man grävt vidare. Men då skulle redaktionen ha in en som var emot #mittkors och det var Susanne Wigorts Yngvesson. Korset kan användas som ett varumärke i en kampanj,  som kan öppna dörrar för en politisk extremism, menade hon, Men korset var universellt. Hon placerade det i skapelsen, noterade jag.

Susanness resonemang kunde man spetsat till  med en fråga, för hur det än är, så står korset tecknat på fanan i de nordiska länderna utan att vara varumärke. Lika väl som halvmånen är korset dock ett konfessionellt tecken - och har varit längre än från 600-talet.

Den pastorala omsorgen tyckte jag Susanne gled förbi. Hur ska vi uttrycka vår solidaritet med de förföljda kristna? var frågan. Tydligen på något annat sätt. Så sägs det alltid. Jag går inte på det. Upplägget av #mittkors är enkelt. Tre "tvivelaktiga" (numera efter Antjes insats, Ehrenrettung, väl "fd tvivelaktiga") kom att tänka på att människor bär eller har kors. Uppmuntra dem att se hur vi hör ihop. Det var deras budskap. Så uttrycks solidaritet. Det borde alls inte vara mer märkvärdigt än så.
Å andra sidan har nog Susanne en poäng. De kristna i fornkyrkan var alltid pigga på att se korset överallt. Läs Olivier Cléments bok Källor, det var där jag lärde mig detta. Men det var mindre som ett tecken för alla, utan mer som en insikt att tillvaron är korsmärkt och vi har genom uppenbarelsen fått veta det.  Då skulle det rimligtvis börja bedrivas kristen mission bland muslimer i Sverige.

Mot slutet av kvartssamtalet försökte Antje få med alla kyrkliga insatser för de förföljda. WCC ska vara med och bygga efter kriget.
Vara med och bygga upp? Birros invändning var klockren. Finns det några kristna kvar då?

Vad ska Annika tänka i efterhand?
Det hatiska mot #mittkors måste vara kört nu. Kampanjerna får blåsas av. De tvivelaktiga blev av med stämpeln.

Vad kan Marcus tänka?
Kritiken står fast även om vi inte alls hann prata färdigt om detta. Debatten om "vi och dom" kommer att fortsätta och fortsatt höga utträdessiffror är att vänta.

Vad skulle Antje kunna tänka?
Det blev väl rätt bra det här. Nu har vi fått bort den polariserade debatten om #mittkors. Men vad är det som ligger under? Är det något jag inte förstår? Om kyrkokansliet? Om vad folk tycker och tänker? Har partipolitiseringen i och av Svenska kyrkan tagit sig än tydligare uttryck? Och vem ska jag fråga om allt detta?

Men vänta, Antje!
I dag publicerar Patrik Engellau två brev på Det Goda Samhället. Det är ett brev från en kyrkomedlem som ställer frågor till kyrkoherden och antyder att han betalar men inte vill betala för vad som helst.
https://detgodasamhallet.com/2016/08/26/ett-pagaende-samtal-med-svenska-kyrkan/#more-4984
Kyrkoherden vände sig till Uppsala
Patrik Engellau är uppenbart inte övertygad och ger små interiörer från det gemena prästerskapets i Stockholm tankevärld. Han förser sina läsare med ärkebiskopens brev också.
https://detgodasamhallet.com/2016/08/26/arkebiskopens-brev/#more-4989

Får jag i min egenskap av provinsialläkarson antyda, att det Antje gjort botat symtomen men inte själva sjukdomen. Eller kan det vara så illa som min bror säger: "Vad du än gör så kom inte till sjukhuset med två åkommor. Då botar dom den ena men lägger aldrig märke till den andra." Jag tror min bror menar, att det är då det är kört. Han borde veta. Han är också provinsialläkarson.

Stalltips: Det kommer mera för motsättningarna i Svenska kyrkan är till synes alltmer antagonistiska. Det var det Gunnar Sjöberg lyckades kommunicera.
Kyrkostyrelsen borde kallas in för att analysera läget. Vad hände, hur kunde det hända och vad är det symtom på? Det sammanträdet, som i tid kan få ta vad det motsvarar att åka till en studio i Göteborg och sitta där ett par timmar och sedan åka hem igen, skulle kunna göra skillnad. I tid. Eller innan tiden riktigt runnit ut. För det kommer mera. Inte ens i Oscars församling står Svenska kyrkan stark. Åtskilliga tusenlappar står på spel!

torsdag 25 augusti 2016

Kyrkokansliet fungerar

Kyrkokansliet fungerar som en sammanhållande kraft för hela Svenska kyrkan.
Så är det. Så stod det i beskrivningen, när nu en "redaktör sociala medier" söks. till kommunikationsavdelningen, som "ansvarar för att ge ett effektivt kommunikationsstöd för Svenska kyrkans gemensamma bästa."
https://www.svenskakyrkan.se/655872

40 personer arbetar på avdelningen.
Detta beror på att Svenska kyrkan utökat sin digitala närvaro genom en större synlighet i sociala medier. Det personliga ointresse för sociala medier som biskopen i Härnösand demonstrerade, tycks lite i otakt med detta tänkande, men strunt samma.

"Idag finns en aktiv och kompetent sociala (sic, DS) medieredaktion som finns (sic igen, DS) tillgänglig för medlemmar, anställda och övriga intresserade."
Nu söker vi en redaktör "som kan vara med och bygga vidare på visionen om en 'nätnärvarande' kyrka."
Det är inte utan att jag tycker lite synd om Eva Nordung Byström, som markerade ett sådant personligt ointresse för sociala medier.
På dessa sociala medier ska den som anställs kommunicera "inom flera områden, exempelvis medlemsdialog, opinionsbildning och krishantering". På Facebook, Twitter och Instagram ska personen ifråga (med hjälp av sakkunniga) svara på allmänhetens frågor om Svenska kyrkans verksamhet, lära och tro. Tillträde snarast. På kansliet bildas alltså opinion. Det kan också för ärrade kämpar uppfattas som lite hotande. Vilka opinioner ska dom bilda åt oss? Här finns alltså ett användbart instrument i händerna på ett fyrtiotal. Bra att veta i alla fall.

Vad ska den som söker tjänsten ha för kvalifikationer?
"Du är en god skribent och ditt uttryckssätt i sociala medier präglas av vänlighet och humor. Orden "pigg, käck och munter" är väl ett annat sätt att uttrycka samma sak? "Snabbheten i jobbet är en självklarhet för dig. Det är önskvärt att du har god kännedom om Svenska kyrkan och delar våra kristna värderingar." Jag ställer inte den komplicerade frågan vad just "kristna värderingar" är inte heller vad begreppet "våra" inrymmer.

Den hugade får också några beskrivningar av vad det är att arbeta i Svenska kyrkan.
Spännvidden är stor.
"Vi bedriver ett långsiktigt arbete, både nationellt och internationellt. Här får du chans att göra verklig skillnad och bidra till en hållbar samhällsutveckling med människovärdet i centrum."
Arbetskamraterna är många.
22 000 anställda i Svenska kyrkan "varav ca 550 hör till den nationella nivån - kyrkokansliet i Uppsala".
Detta är människor som, jag kan inte låta bli att upprepa det glada budskapet, får "chans att göra verklig skillnad och bidra till en hållbar samhällsutveckling med människovärdet i centrum."

Det skulle kunna komma uppfattas som att jag nu återfaller till en kritisk hållning, så jag undviker att påpeka den lilla förskjutningen från ordet "evangeliet" till "människovärdet". Och jag ska inte tjata om den fördolde guden i samtida kyrkliga texter. Jag menar, Lars-Erik Larsson och Hjalmar Gullberg  har ju redan skrivit en symfoni på temat och vem är väl jag att konkurrera med Larsson och Gullberg?

Kunde man inte headhunta Annika Borg eller varför inte övertala Kristen Opinion att flytta in i Kyrkans Hus? Det där med att vara "nätnärvarande" kan de ju. Det var ju det som var - problemet! Har kyrkokansliets kommunikationsavdelning någonsin fått ett personligt gensvar från närmare 9000 personer?

Beskrivningen av arbetsplatsen Kyrkans Hus som "sammanhållande kraft för hela Svenska kyrkan" föder stolthet hos personalen och skapar en självbild. Diakonistyrelsen, som blev Svenska kyrkans Centralråd, kallade sig själv på 1950-talet "Svenska kyrkans vapensmedja". Personalen hade kick-off  i förrgår med Antje. Det var en bra samling, där medarbetarna blev berörda av Antjes mod och sätt att ge styrka åt så många. "Hon är så bra", heter det på Facebook. Och medarbetarna fick Rom 12 att ta med sig. Gunnar Sjöberg blev så glad att han på nytt skrev: "Vi klarar det. Tack." Och då klarnar tanken vilka "vi" han avser. Vi andra ingår nog inte i detta "vi".

Elaka kritiker talar om "bunkermentaliteten" i Kyrkans Hus. Det tycker jag är ett olämpligt språkbruk. Låt oss hellre tala om "Kyrkans Hus-mentaliteten".

I kväll blir det debatt i Svt Opinion.
Antje Jackelén och Marcus Birro ska vara där men också Annika Borg. "Det finns gamla motsättningar kring om det är rätt väg som Svenska kyrkan väljer när man vill ha religionsdialog och vill vara inkluderande." Det var en oprecis tanke, som det hette i beskrivningen inför aftonen i Världen idag i går och som knappast fångar vad saken gäller. "Från den andra sidan finns en rädsla att kyrkan i den här ivern blir urvattnad i kärnbudskapet." Det artar sig till att bli en rätt förvirrad debatt.

Skulle inte frågan ställas mer distinkt om varför Svenska kyrkans företrädare inte förmår att tydligt säga, att det nu pågår en förföljelse av kristna som överträffar martyrtiden i romarriket? "Vi delar våra medkristnas plågor som om det var våra egna", kunde man säga och prisa #mitt kors-initiativet. Bibelstöd för den hållningen? Hebr 13:3

Det måste vara ett teologiskt systemfel när detta inte klart kan utsägas. Ibland måste det talas särskilt om de kristna. När Kyrkan inte gör denna lilla inskränkning,  måste det talas om alla människor, inte bara om religiösa riktningar eller minoriteter. Finessen att Svenska kyrkan gör så väldigt mycket, men genom Mellanösterns kristna råd (MECC), Kyrkornas Världsråd (WFF) och Lutherska Världsförbundet (LWF) må vara, men det var de konkreta insatserna frågorna gällde liksom frågor om den tystnad om förföljelsen, som motiverats av säkerhetsskäl. Om det sägs att de förföljda kristna vill ha det så, fram med namnen!

Det hela kanske kan bli tydligare om riksdagsledamoten Malm besöker Kyrkans Hus "för att diskutera vad mer vi kan göra för att hjälpa kristna och andra religiösa och etniska grupper i regionen", som det hette i Lyséns inbjudan till honom. Om inte Malm är i tv-studion eller i varje fall kollar programmet....
Kanske Malm ändå frågar vad som synnerligast gäller de kristna, Gal 6:10.
Det finns en kristen prioritetsordning - alla människor och framförallt trosfränderna. Det finns dock ingen särställning för just andra religiösa grupper! Vart skulle i så fall förföljelsen av politiskt oliktänkande och demokratiaktivister ta vägen? Ska inte kraven ställas just som politiska krav på politiker och så får de kristna komplettera med egna insatser just för att det gör så ont när de som delar vår tro misshandlas, våldtas och dödas just för detta?

I kväll kanske vi kan förstå bättre.
Jag har fattat de komplicerade turerna kring den tidigare uteblivna debatten i Aktuellt. Den ersätts nu av ett program med högre hojtarfaktor.

Så här var det:
När Antje inte ställde upp med Annika Borg skulle Mikael Mogren in, men det skulle inte tydliggöra några motsättningar, fattade redaktionen.
Mikael fick stanna hemma och var glad för en frikväll.
Dr Annika Borg stod ståndaktigt kvar.
Då tänkte sig redaktionen att dr Susanne Wigorts Yngvesson skulle in. Motvilligt sa Susanne "ja" till detta. Det tyckte Annika var att debattera med någon som inte företrädde Svenska kyrkan, dvs den institution som utslungat orden om #mittkors som uppviglande.
Alltså fick både Annika och Susanne en frikväll.
Jag förstod att ni ville ha berättelsen så som syster Kerstin brukar säga sig föredra berättelser: "Inga stora drag, bara detaljer!"

Nu undras om inte både Annika och Susanne kommer att återfinnas i kvällens program. "Kom ihåg, Dag, att vi på tv skapar illusioner", som en producent sa mig. En redaktion avgör laguppställningen och har en förförståelse om vilken debatt redaktionen önskar. Den professionella kyrkojournalistiken är dock sedan länge borta från svenska medier.

Kan ur det illusoriska ändå hämtas något informationsbärande?
Jag sitter framför tv-rutan för att få se. Det hugnesamma beskedet kan bli att kyrkokansliet fungerar sammanhållande och att Svenska kyrkan genom ombud är en väldig aktör i Mellanöstern. Men, som det hette i Lyséns svar till Malm, "Svenska kyrkan har själv deltagit i olika resor in i Irak". Det också!

När alla få klart för sig hur det är, då tystnar säkert dvärgalåten.