lördag 24 februari 2018

Mot desinformation och annan skit!

Antje besökte moskén i Kista. Visserligen ligger Kista i ett annat stift än hennes eget och egendomligt är kanske hela tilltaget. Jag läste husorganet Mitt i hela Stockholm och jag är ju född i Stockholm så ni kan förstå mitt intresse som rent lokalt. Det var många i Antjes följe både från Västeroprts församlingar och från Uppsala stift. Vi fick veta att imamen och kyrkoherden spelar basket mot varandra. Antje tycktes gilla detta.

"Hon pratade om vikten att lyfta fram de goda berättelserna som motverkar polarisering, populism och desinformation i samhället", kunde jag läsa. Det är precis som Putin, tänkte jag. Den lilla komoplikationen vad som är vad, förbigås med lätt hand. Mycket av det jag vet att berätta skulle Antje utan vidare klassa som desinformation i samhället men också som en polariserande berättelse och säkerligen som populism. Det begreppet är völ just i en folkkyrka lite svårhanterligt? Kan man tänka sig en folkkyrka som inte är populistisk så har man nog inte läst Moltmann. Han menar att folkkyrkor inte kan stå emot och på denna punkt håller jag före att Moltmann har sett något grundläggande viktigt.

Det fanns ett tillägg i artikeln som förklarade varför Antje ville att de goda berättelserna skulle höras. Det var särskilt viktigt nu när det är valår. Det var nog inte det dummaste jag hört i mitt liv men det är en förståelse som blir direkt skadlig. Om det är valår kanske berättelserna om elände och problem mer skulle lyftas fram och diskuteras politiskt. I Sörgården behövs mindre av politik. I de utsatta områdena mera. På vems sida står egentligen Antje? Folkets eller översåtarnas, etablissemangets? Antje umgicks vid frukostmingel med aktörer från stadsdelen, polisen och socialtjänsten bland annat. Det är som vid biskopsvisitationer. En biskop skaffar sig överblick mer än inkännande. För inkännandet kräver mer och förutsätter lokal närvaro i stadsdelarna, den som kloka präster praktiserar.

Man kan undra varför Antje inte tog sig till Gottsunda och varför stiftsledningen aldrig jagats på frågan om hur pastorn Mats Jonsson hanterades, han som mer än de flesta stod i den miljön och hade ett förtroende hos många som de finkristna nog kan tala om men utan närmare bekantskap med. Mats perspektiv var underifrånperspektivet. Det skapade förtroendet. Om nu utanförskapsområdena är så viktiga, hur kommer det sig att så få präster sökt sig till dem och stannar där ett decennium eller två för att göra verklig förändring? De flesta har satt sig i en helt annan slags områden. Verkar det inte vara något fel som är trasigt?

Rektorn för den muslimska folkhögskolan fick boken "Gud är större" av Antje. Roligt på sitt sätt. Lika roligt som att kyrkan och moskén samverkar för att skapa trygghet i området. Det är bara de mycket kritiska som funderar över tanken att de religiösa ska stå för denna medmänskliga/medborgerliga, sociala eller polisiära uppgift. Borde inte denna uppgift inte i bästa mening helt enkelt vara politisk och då är det gott nog och de religiösa får begränsa ambitionerna?

Bloggardag är en omsorgsfull man och ringde sålunda till lokalsamhället för att efterhöra vilken betydelse ärkebiskopens besök haft. Det resulterade i en skön själs bekännelse: "Har hon varit här?" Förklaringen kopplades därefter på i brutala ordalag. Jag uppfattade i ordflödet att saken sågs just som ett PR-knep och som PK-insats. Det är sannerligen inte lätt att vara ärkebiskop och misstros.

https://mitti.se/nyheter/arkebiskopen-besokte-kistamosken/?omrade=hela-stockholm

Nu gäller misstänkliggörandet kyrkohandboken också. Om förfaringssättet är "skamligt" eller "skamlöst" diskuteras. Bloggardag förde för sin del fram tanken att situationen i Svenska kyrkan kanske ska uppfattas som ett lågintensivt krig. Det finns en grupp som är teologisk ohyra och de ska på alla sätt stoppas. Så uttrycktes ju saken i kyrkovalet 2005 av socialdemokraterna. Ingenting har väl ändrats sedan dess.

Vad överstarna Olofsson och Salander menade vill jag inte återge ännu. De nämnde i alla fall ett försämrat säkerhetsläge i Svenska kyrkan och pekade på att Modéus II inte mötts av en strömmande välvilja när han välkomnat böneutropen och proklamationen över en stadsdel i stiftsstaden att det inte finns någon annan Gud än Allah. Det är ju i lägen som detta som Guds Son tycker det är lite tråkigt att inte få fira Fars dag. Ni minns kanske hur det var i skolan när alla barnen skulle teckna en bild just till Fars dag och de faderlösa råkade i bryderi. Ska Jesus verkligen ha det så? Jag bara undrar. Borde vi inte starta en kampanj: Låt Guds Son få fira sin Far! Säg till muslimerna att Gud har en son. Det är något de missförstått och vi kristna vill korrigera det missförståndet. Kanske Antje sa det fast det inte kom i tidningen och gick lokalbefolkningen förbi?

Överste Salander sa en sak jag kan återge utan att ägna den en djupare tanke. Han sa: "När Antje talar om valår, uttrycks då en ambition att få göra insatser inför valet med Svenska kyrkan som bas?" Inte vet jag. Vet ni? Ska vi varsna något?

fredag 23 februari 2018

Befriande fantasier

En jordbunden person blir väl i grund och botten sakramental och ser nåden fullkomna naturen, förstår hur Gud är jordens Gud och hur himmel och jord möts om det där med tron blir på allvar. Detta ger bibelglädje och gör det rimligt att be. De mer esoteriska är alls inte sådana. De lever i de fria rymderna och tänker därefter. De gestaltar faktiskt (oss emellan, så sprid det inte) sitt eget universum. I detta är de själva alls icke sällan mittpunkten. Detta är min mening och den respekterar jag.

Sånt där gnetande som att finna belägg och vara beredd att pröva och ompröva tillsammans med de kristna i alla tider är inte de esoteriskas livshållning. De framställer sig som frågande, det är givet, men deras frågor är närmast metastaser från de otänkta tankarnas svulst. Där fick jag till det! I denna kliniska och sakliga beskrivning ryms, tydligt för de sensibla, rätt mycket av författarens emotioner.

Detta sagt kunde jag gripa mig verket an att belysa hur det egentligen är i Vatikanen. Så där över all kritik står inte vår vän Frasse. Det pågår om inte en folkomflyttning så en kardinalrockad. Och när blåljuspersonal kommer för at ta hand om en monsignor, hög på kemiska preparat, i något som nog måste beskrivas som en tel erotique (på drängsvenska "böghög") vet jag inte vad det säger, men något säger det. Läser inte de romerskt anlagda böckerna med interiörer från Vatikanen? Och läser de inte de kyrkosociologiska rapporterna från Europa om sviktande prästkallelser, om församlingsdöd i Frankrike och om oro i  grund i det österrikiska kyrkolivet? Är det den frikyrkliga ivern att i varje peristaltisk rörelse uppfatta en väckelse som spridit sig också till de romerska katiolikerna?

Men varför bråka med romerska katoliker, som tror att eländet i det andliga endast återfinns i en enda kyrkostruktur och som saknar sinne för att se vad denna kyrka burit under 500 år, nämligen andelivet i Sverige? Den som vill kanske kan låna Anders Wejryds numera berömda ficklampa och om aftnarna och under täcket läsa de sedeslösa berättelserna från romerskt kyrkoliv. Givet att helgelsen garanterat håller, förstås. Vi andra kanske mer tillbakalutat kunde konstatera att det mänskliga livet är som det är och hotas på samma sätt i alla sammanhang där det finns människor. Djävulen är listig men inte riktigt klok. Dock inte begränsad i sin verksamhet, inte i tid men inte heller i rum. Inte ännu! Då kan vi också glädja oss över autentiskt kyrkoliv lite här och var.

Var det inte bättre förr och ju förr, desto bättre? Det är ett konstigt frågebatteri Bloggardag, den stackarn, utsätts för. Bloggardag redovisar förändringar, som utges för att vara vetenskapligt fastställda. Det är skillnad på de nya prästerna och de tidigare. Det borde inte förvåna. Rekryteringsbasen är en annan, tiden en annan, kyrkolivet ett annat och studierna religionsvetenskapliga, inte teologiska. I Lund finns CTR, ingen teologisk fakultet. Skulle detta ingenting betyda? En prästrekrytering som lockar undersköterskor, sjuksköterskor och lärare, som tröttnat eller blivit övertaliga, resulterar i ett förändrat prästerskap. Det är väl inte så mycket att tjafsa om? Lika lite som det är värt att tjafsa om att en uppsättning präster inte formats i det vanliga svenskkyrkliga söndagslivet och att det uppenbart varit så en längre tid. Självfallet är detta omständigheter som formar framtid men också gestaltar vår samtid.

Nej, jag längtar inte tillbaka till något som nog aldrig har varit. Jag frågar efter argument i en sakfråga  eller flera och efter sanningsenliga redogörelser bortom ideologiska ställningstaganden. Det var den sortens frågor som styrde mig när jag undrade över ämbetsreformen, den jag tidigare saktmodigt och självklart accepterat. Just mot min svenskkyrkliga bakgrund och med tidig politisk medvetenhet, fattade jag. Och tro mig, ung som jag var, såg jag rätt. Så som beslutet togs 1958 kan en kyrka inte fatta beslut. Det är tröst för ett tigerhjärta att det egentligen var riksdagen som fattade det beslutet. Lika illa om beslutet 2009. Här reflekteras samtiden och detta utan möjlighet att göra något annat. Allt fast förflyktigas inför våra ögon. Kom ihåg att jag inte var den som sa detta först!

År 2008, när 48,5 år firades under emblemet att detta skulle vara 50 år, (insani sunt romani!) poängterades den saken särskilt av riksdagens talman, som talade till kyrkomötet. Det gillade jag. Och mina blogginlägg, som blev bok under titeln Det lustiga året, finns att läsa på kyrkligdokumentation.nu RÄTTELSE: kyrkligsamling.se Fliken heter "länkar" – där finns hela boken!
Kolla bloggposten 24 september, där dyker talmannen upp.

Vi får fortsätta att klarlägga motsättningarna som är motsättningar i sak. De bärs av personer, som försvurit sig till saken. Dessa ska ifrågasättas även om det gått dem väl och deras positioner är högre och deras lönebesked mer innehållsrika än vad andra syndare fått ihop. Misstro dem, men misstro dem i sak. Den personliga enfalden hos dem får vi ha fördrag med. Det kallas att skilja mellan sak och person.

Undrar ni fortsatt över copyrightfrågorna? Det gör jag också. Svenska kyrkan har alls ingen copyright. Ska nu detta som kallar sig Svenska kyrkan agera för att några fler missalen inte ska se dagens ljus? Kliv då fram och säg det alldeles hederligt. Kan ni det? Vara hederliga alltså? Eller ska prästerna få lägga en bok på altaret som är ett resultat av brott mot lag och i egentlig mening stöldgods? Ska just detta resultat av brott mot upphovsrätten bäras i högtidliga processioner utan att någon påpekar falsariet, själva fejket? Är präster så gummiryggade? Eller säger de sig vägra använda ett missale som kommit till det på det viset? Vad kan man göra då?

Ska jag införa min tidigare insikt att medelklassen inte bara är politiskt utan också  kyrkopolitisk opålitlig (minns valen år 1932 och valkretsskillnaderna mellan stadsdelarna i Berlin) och säga att denna medelklass vill tysta alla andra alternativ, främst de kyrkligt förnyade? "Hehe, de får inte ut något alternativt missale", heter det. Men varför skulle vi förlita oss på de opåltliga? Befrielesen, kamrater, är blott vårt eget verk? Jag vet att kyrkosystemet är svagt. Jag har sett att också biskopar har hål på sina strumpor. Det såg jag 1979 redan. Vi bodde på Ersta när det var kyrkomöte...

Ni vet vad jag menar om de småljugande och/eller löftesbrytande pingstvännerna på Dagen och deras inhyrda/lejda åsiktsmakare. Nu påstods tydligen i Dagen i går att det var "upphovsgräl" kring den nya kyrkohandboken. Vem har grälat? Är ett påpekande om att upphovsrätten satts åt sidan verkligen gräl? Nej, det är nog så att pingstvänner är det numera begränsad glädje med. Detta är inte inskränkt till ett löftesbrott om den fina el-cykeln, den de lovade men som jag aldrig fick. Och snart kommer våren. Hur tror ni det känns i beaktande av hur det kunnat kännas, när jag susat fram som buren av pingstens kraft? Men vad glädje har de kyrkokristna av pingstvänner när allt kommer till allt och vi måste förlita oss på egen gjord erfarenhet? Jag bara frågar. Låt oss göra oss kvitt också de befriande fantasierna!







torsdag 22 februari 2018

Denna gåtfulla kyrka

Nog är det förbryllande när begreppet "folkkyrka" blir en gruppbeteckning. Nå, inte ordentlig definierad, men tydligen omfattas denna folkkyrka av alla utom något som kallas "Frimodig kyrka". Vi är rätt långt ifrån J.A. Eklund och Einar Billing, som hade lite olika folkkyrkosyner, liksom Manfred Björkquist. Om detta vet just jag något, som brukar tillskriva mig äran att akademiskt gjort reda i systemen. Det var en sådan insikt som bekräftade att avhandlingen inte var bra utan bättre, som den måste vara enligt min biträdande handledare. Denne man blev sedermera universitetets rektor så han hör väl också till kategorin "inte bra men bättre".

Det mest bisarra var förstås när det bildades något så egenartat som "Folkkyrkogruppen" i kyrkomötet. Svenska kyrkans struktur var folkkyrkostrukturen, inte frikyrkostrukturen. Då är detta den grundkategori som gäller för alla, dvs samtliga, och detta oavsett de olika accenterna. Folkkyrkobegreppet har aldrig varit helt entydigt, som Manfred Björkquist någon gång markerade. Synerna divergerade. Men strukturen var en och densamma. En av markörerna var barndopet, som ni vet. En annan var kyrkomedvetandet. Den kyrkliga förnyelsen är en förnyelse av en folkkyrka, inte ett försök att göra folkkyrkan till något annat. Men Einar Billing kunde också markera att statskyrkosystemet inte var nödvändigt för att en folkkyrka skulle vara folkkyrka, detta lika lite som att folkkyrkan måste vara majoritetskyrka. Folkkyrkan uppstod när det första barnet döptes, menade Billing. Folkkyrkan är alltså i grunden en familjekyrka, från tidevarv till tidevarv...

Vad är Svenska kyrkan? I grunden stiftskyrkor, lyder ett alls inte orimligt svar. Nu har det stiftskaraktäristiska efterhand utplånats. Präster flyttar mellan stiften och stiftsband vet de flesta inte vad det är. På sitt sätt är utbildningsgången löjeväckande. Prästkandidater ska ha stiftspraktik under utbildningen, prästvigs och efter ett adjunktsår bär det av till något annat stift! Så var det dock icke tänkt.

Stiften är möjliga att dela in i fyra olika kluster, inser jag. Är Svenska kyrkan en fyrklöver som bäst?
Kategori mest formella stift är Visby, Skara, Luleå, Göteborg och Växjö. De tror lite mer efter regelboken. Jag följer inte undersökningen och placerar Visby i en grupp för sig, underlaget blir som vanligt för litet, menar jag. Men visst, det kan diskuteras.
Därefter finns en mittenkategori som vetter mot det formella: Härnösand, Strängnäs och Lund.
Mittenkategorin som mer vetter mot det fria skulle då vara Uppsala, Karlstad och Linköping.
I den friare kategorin, skild från de andra av det som tycks vara ett svalg är Stockholm och Västerås.
(Willander och Blåder, Svenska kyrkan och dess prästers tro, STK nr 2/2016, figur 6, s 64)

Nu tar jag bara i förbigående upp figur 5 men beskedet är glasklart. De yngre prästerna blir alltmer fria i sin trostolkning och det är de som är prästvigda 1960-1969 som är de mest formella. "De präster som menar sig stå längst från Svenska kyrkans troslära är de senast prästvigda."(s 58)

Vad är då Svenska kyrkan om inte något väldigt disparat? Forskarna ville att en del frågetecken genom samtal skulle rätas ut. Men behövs det? Svenska kyrkan ter sig som något annat än en storhet som kan identifieras med Kristi kyrka. Som sådan skulle det vara alldeles klart vad som i "formell" mening är kristen tro. Så är inte fallet. Och den framtid som avtecknar sig är det där andra; MTD-religionen, folklig på sitt sätt men inte frälsande kristet sett. Vi fåt nya präster som inte tror vad de tidigare prästerna trodde och vem tror då att fromt folk i längden ska stå ut med den själaföda de får och vara beredda betala för något som de inte kan uppfatta vara kristen tro? Har vi problem eller har vi problem?

Jag kan ta resonemanget ett steg längre. Ju mer MTD vi får, desto lättare blir det att rekrytera välvilliga, som gärna gör en andra yrkeskarriär och som är helt införstådda med MTD-religionens syfte. Det går snabbare i utförslöpan. Och då kommer några av oss att fortsättningsvis dra slutsatsen, att det ingenting gör om allt pajar. Tråkigt, tragiskt – visst. Men när grundvalarna upprivas, vad kan då den rättfärdige uträtta?

Att MTD-religionen visar sig vara en klassisk heresi borde naturligtvis animera andarna till kamp. Ibland tänker jag att detta inte längre är möjligt. Prästerna har lärt sig den hukande gången. Men det betyder i sin förlängning att ingen kyrka/inget samfund i detta land kan stå MTD-religionen emot. Den gör inte halt vid någon kyrkport utan tar sig in. Heresin följer Kyrkan som skuggan följer den vandrande.

Professor Bråkenhielm redovisar att tron blir mer obestämd och vagare. Gud blir en mer allmän livskraft och att denna allmänhetens syn påverkar kyrkan, som anpassar sin tolkning. Alternativet är att miljömedvetenheten leder till en tilltagande andlighet, där människor vänder sig till naturen. Det kan professorn se som en annan slags kristen tro. Nu finns det präster som inte riktigt följer utvecklingen. De har inte arbetat sig igenom formuleringar utan anslutit sig. Det är ett uppenbart problem för det finns i många fall ett behov av att släppa många av de traditionella formuleringarna. Professorn vet att ge besked: "Det finns en tendens till traditionalisering  och en vilja att hålla sig till de etablerade teologiska formuleringarna. Det är ett minst lika stort problem som reducering, att avkorta eller släta ut den kristna tron." De manliga prästerna sticker ut. Mer än varannan vill inte nytolka den kristna tron.

Hur vet jag allt detta? Jag läser denna tidiga morgon Torsdagsdepressionen. Den fungerar, kan jag meddela, också denna torsdag. Professorns arbete har finansierats av John Templeton Foundation, som på sin tid gav medel till den tjänst Antje hade i Chicago och syftet är att slå broar mellan "religion" och naturvetenskap. Lita på amerikanska kapitalister!

Nu är det väl dock en lika god hypotes som någon annan att mena, att det som professorn kallar ett "förandligande" är precis det som landar i MTD-religionen och varför skulle det inte vara så att ett ideologiskt system som det kyrkliga skulle vara känsligt inför opinioner hos dem som betalar?

Patrik Lidin kallas nu expeditionschef på kyrkokansliets rättsavdelning, ser jag när jag läser vidare. Kyrkohandboken alltså! Han tror att upphovsrättsfrågorna handlar om ersättningsnivåer. Läsarkonsumenten, som inte slagits alltför hårt av sin torsdagsdepression, kan dock uppfatta att det är andra frågor docenterna Ekenberg och Pahlmblad ställer och formuleringarna de kritiserar skulle inte stått på de blanka sidorna i webbupplagan. Kan det vara så att folk och rövare i Antjeborg vägrar förstå vad saken gäller?

Har någon frågat Huub Oosterhuis (född 1933) vad han, den internationellt hyllade för omsorgsfullt utmejslade texter för gudstjänst, menar om förhållandet att någon tar delar av hans text och sedan skapar om sammanhanget? Han kanske varken är van vid detta eller nöjd med förhållandet? Är det maktens skamlösa arrogans som gör att upphovsrättsregler kan och ska nonchaleras? Inte vet jag men den som likväl håller av denna gåtfulla kyrka har goda skäl att vara deprimerad. Inte bara en torsdag.

Det är mycket som går Svenska kyrkan illa. Och, ser jag i samma tidning, Anders Wejryd sitter i Västerås domkyrka med en ficklampa för att kunna läsa i psalmboken. Så illustreras hur det är i Svenska kyrkan? Vid denna tanke blev jag av någon anledning plötsligt lite muntrare. Fromheten sitter där med sin ficklampa i psalmboken och ser inte allt det andra som händer i sammanbrottet? Jag prövar tanken.


onsdag 21 februari 2018

Denna gåtfulla värld

Det är så mycket jag inte förstår. Ska alltså en stadsdel i Växjö bli Dar-es-Salaam? Alltid eller bara tre minuter varje fredag? Ingen vill hjälpa oss att förstå vad böneutropet uttrycker. Jag har fått för mig att det beskriver islams tro (som inte är kristen tro) som den gemensamma tron på den platsen, manar till omvändelse och tro samt liv i enlighet med islam. De kristna är då de otrogna. Jag tar inte detaljerna, för det fanns svenska skattebetalare som for illa av min bajonettexercis i går. Men ni kanske kan förstå om ni tänker efter. Det jag inte förstår är att en biskop – just som biskop – välkomnar detta. Jag tycker det verkar dumt. Riktigt dumt. Och kanske det dummaste att han alls tror sig behöva ha en mening om denna kommunala ordningsfråga. Var det inte i unionsstriden någon av de norska kändisarna ropade till Bjørnstierne Bjørnson: "Nå gjeller det å hålle sammen" och fick till svar: "Nå gjeller det å hålle keft!"

I Smålandskomposten inhämtas idag att muslimerna inte dragit tillbaka sin ansökan om böneutrop, som kommunalrådet Tenje (M) önskat. Imamen backar inte. Chefen för miljö- och hälsoskyddskontoret lyfter då frågan till nämnden. En enskild handläggare ska inte behöva figurera med namn, saken är ett arbetsmiljöproblem. Och då får nämnden ta ställning till decibeltalen. Ska det vara problematiskt? Tonen i mejl till kontoret inklusive att de anställdas intelligens ifrågasatts leder till denna slutsats att det enkla alltså är komplicerat. Vi kallar detta integration?

Jag har en liten mapp på skrivbordet om de senaste faserna i kyrkohandbökandet. Ja vad ska det kallas? Mappen kallar jag "Februarikrisen". Och spekulationerna fortgår. Hur ska saken hanteras nu? Boken påstås vara tryckt och om det anges copyright måste i vart fall den formuleringen klistras över eller arket tryckas om. Och det kommer inte att räcka. Fattar Kyrkostyrelsen hur djupt vatten styrelsen, som sammanträder för första gången denna vecka, simmar på? Advokaten Gårder vet. Han sitter nog vid sammanträdesbordet iförd flytväst, ty han är en försiktig man. Eller litar han på att det finns tillräckligt med korkskallar i närheten så att han kan rädda sig själv? Så går mina tanker. Bloggardag är understundom tillkämpat pigg, käck och munter. Är det någon som inte tänker vara så där tillkämpat utan undrar varför felaktiga besked lämnades förra året? Dessvärre tycks det som om Frimodig kyrka inte deltar vid sammanträdet. Det kanske med tanke på ansvarsfrågan är lika bra. Vår Leif Nordlander ser till att få rejält tillbaka på landstingsskatten och just detta är vi glada över. Bra att pengarna kommer till nytta.

Annars lever jag ett lugnt och stillsamt liv och plockar lite böcker. Det finns sådana som undrar om jag ska om läsa om dem. Saken är den, att de är delar i ett bibliotek och böckerna hakar i varandra. Det är ett sällsport nöje att se hur. Alla har inte sinne för detta nöje. De är sålunda inte boksynta. Sedan har jag ett arkiv också. Jag måste få hyfsad ordning på det. I arkivet återfinns hemligheter. Vill någon veta hur det egentligen var och vad folk egentligen tyckte? Eller kommer anförvanterna att sätta sitt hot i verket, att hyra en container och på enklaste sätt lösa det de ser som ett problem så att många sanningar och sammanhang utplånas? Jag borde i varje fall gräva fram mina egna ofriserade anteckningar från ett antal kyrkomöten. Där finns de sanningar som gör att det protokollförda framstår som fejk, den yta man ville visa upp men inte dess egentliga innehåll. I dessa anteckningar förvandlas de officiella hjältarna till simpla skurkar eller till mycket enkla själar.

Jag flyttade några exegetiska avhandlingar på den nytestamentliga avdelningen och slogs av tanken att det borde författas en genomgång av vad de svenska exegeterna forskat fram från Fridrichsen och Odeberg till Linton, Nils Johansson, Riesenfeld, Reicke, Löwestam, Gärtner, Stendahl, Beijer, Corell, Hanson, Gerhardsson förstås och så har jag glömt några. Poängen är att denna svenska forskning kanske drar upp linjer vi kan se och ger tillsammans ett bidrag att fundera över. Det har i hög grad handlat om Kyrkan och Odebergs forskningar om Henok rymmer nog några hemligheter om Jesus, anar jag. Jag kan för lite om detta. Kunde ingen exeget gripa sig verket an? Vem tar hand om avhandlingar och uppsatser efter mig? Och vem förvaltar alla årgångar av SPT och STK och de rätt många årgångar SKT jag har. Inte för att jag tänker klä av mig förrän jag ska gå och lägga mig, men i alla fall.

Vid bokomflyttningen, som alls inte är färdad, lyfte jag också bloggpostboken Det lustiga året. Tänk att det är tio år sedan den skrevs från februari till oktober och kom ut i – november! Förlaget kan om förlagschefen vill. Den får nog beställas fram på bibliotek men den som behöver en dos adrenalin mot åldrande, har här ett fynd att göra. Det officiella ljugandet var faktiskt underhållande. Är det annorlunda nu?

Detta fick mig att tänka på den dåförtiden förtroendevalde Bertilsson i Berghem. Han steg fram i Borås Tidning och anklagade kv*nn*pr*stm*tst*nd*arn* för att ha slagit sönder hans brevlåda eftersom han varit för att kyrkoherde dottern, nu pr*stv*gd, borde komma och pr*d*k*a i den tidigare hemortens kyrka. Tanken är lite omtumlande. Skulle min dotter som är lärare alltså tillbaka till sin gamla skola för att ha en lektion där?

Välan, Bertilsson stod vid poststället och såg olycklig ut på foto i tidningen. Han hade satt dit en provisorisk låda efter attentatet, en tom Absolut Vodka-låda. Jag skrev då ett inlägg till Borås Tidning och undrade om det kunde vara så, att Bertilsson efter att ha satt i sig vodkan, själv lyckats destruera sin postlåda. Sådant kan lätt hända då, var min tanke. Jag tror aldrig denna fråga publicerades i tidningen.

Nå, det dröjde men i sinom tid (dvs i Hans tid, i Guds tid) kom fallet att lösas. Det befanns vara en mopedburen yngling i 15-årsålder som sabbat Bertilssons låda. Jag skrev då en ny fråga till Borås Tidning om det var säkerställt att ynglingen verkligen tagit ställning i ämbetsfrågan. Jag tror inte den frågan heller publicerades. Något svar har jag hur som haver icke sett. Men när det gäller kv*nn*pr*stm*tst*n*rn* kan allt tänkas.

Förr i världen var det kv*nn*pr*stm*tst*nd*t som fick folk att lämna Svenska kyrkan. Nu är det i stället, rapporteras det, pengafrågan och bristande tro. Då undrar folk av ordning om det inte varit så hela tiden och de vanliga lögnarna har slungat ut de vanliga, politiskt lämpliga, lögnerna och att det som sades då rakt av inte var sant.

Som vanligt vet jag inte. Ett vet jag. Detta är en gåtfull värld.






tisdag 20 februari 2018

Förlagschefen fick yrsel, tror jag

Hur det happat sig för bokförlaget Verbum hade chefen för ett annat förlag plötsligt fått klart för sig. Förlagschefen närmast svimlade. Riktigt vilken skillnaden mellan att svimla och svimma är, vet jag inte, men jag förstod att reaktionen var åt svimlingshållet. Förlagschefen talade nämligen, den som svimmat talar inte, och sade: "Det har ju hänt förut att ett förlag har fått makulera en hel upplaga när rättighetsfrågorna inte varit reglerade och så starta från början igen." Det är, förstod jag, därför som förlagen brukar hjälpa varandra när frågor om rättigheter dyker upp för det kan bli hur fel som helst och då är det bäst att samarbeta. Att det är svårare nu än för tjugo år sedan med bestämmelser om upphovsrätt tror jag mig ha förstått.

Nu ska vi väl inte köra bajonettfäktningens teknik fullt ut, dvs "stick in, vrid om, dra ut" (men håll emot med foten mot fiendens kropp när du vrider om och drar ut så att bajonetten inte fastnar i brosk eller ben, för då har du problem. Tack alla skattebetalare som betalat för att vi i unga år skulle få lära oss denna ädla konst!) Detta sagt kanske vi ändå kan vrida om lite? Vad kommer detta strul att kosta? Om skadeståndet beräknas på de 6-8 miljarder som Svenska kyrkan ska uppfattas vara god för i reda pengar och skadeståndet för den brottsliga ska vara kännbart, vad talar vi då? Bokförlaget Verbum skyller ifrån sig. Och det är alltså Svenska kyrkan som "claimat" (som det heter om sjögränserna) copyright. Det har kan med europeisk standard bli mycket kostsamt.

Dr P, inte att förväxla med docent P, ringde också. Om han skulle vilja skriva ner Herrens bön, måste då tillstånd begäras? Tänka sig att någon gör en väggtidning och skriver Herrens bön på den, vilket lagbrott begås då? Om saken anmäls till Svenska kyrkan, vad gör kyrkosystemet då? Jag menar, anspråket gällde ju samtliga texter.

För egen del är jag mest förundrad över hur en arbetsprocess från början till slut åtföljs av problem och hur kyrkosystemet så idogt visar sin oförmåga att hantera dem, dvs lösa dem och se till att nya inte uppkommer. Det är lika galet som i krig när ett förband får order om att göra något som förbandet inte har övat manskap för att utföra men inte heller utrustning eller underhållslinjer för. Sådant slutar bara i katastrof och vid sådana tillfällen finns det inte ens personal nog för att föra bok över de stupade och var de blivit begravna om de ens blivit det. Om ni inte förstår vad jag menar får ni läsa Beevors bok om striderna i Ardennerna 1944. Ja, vad ska katastrofer jämföras med? Och grundbulten till förståelse av vad som hände är oförmågan att ta in kritik och göra något konstruktivt av den.

Klart att jag undrar om revisorerna sitter stilla i båten nu. Risken är överhängande att byråkraters ryggmärgsreflexer att ingenting göra och en nytillträdd och orutinerad styrelse (ett lätt byte för dem som fattat de beslut som resulterat i det läge där Svenska kyrkan nu är) väljer att passivt invänta något obestämt. Det är det allra kostsammaste alternativet, tror jag. Revisorerna kanske skulle varsna farorna?

Har det sagts att missalena ska börja distribueras den 12 mars torde det i det närmaste vara färdigtryckt, arken väntar på att torka och så ska de bindas in. Kravet som ställs är också att det som finns utlagt på Svenska kyrkans hemsida ska bort därifrån. Det är inte utan en viss entusiasm jag inväntar Torsdagsdepressionen. Men redan innan hunden Loke skulle hämtas på dagis, jo, han tränar på att bli som folk ihop med andra hundar, såg jag att kyrkligdokumentation.nu lagt ut brevet från Dr Pahlmblad till kyrkostyrelsen.  Det kan tyckas vara hovsamt men det brevet är en dynamitards verk. Handboken digitalt publicerad "bör" tas bort från hemsidan heter det, detta "eftersom publiceringen av somliga texter inte är laglig." Tänt var det här! Kom inte och säg att varningen inte nått fram till Antjeborg och säg inget annat än att ljuset kommer från Lund. Liksom smällen.

I den andra frågan, den om böneropen i Växjö, har SD trätt fram mot Modéus II. Det skedde i Smålandskomposten. Tanken var att Svenska kyrkan med en tydlig profil, kontur och identitet både kan behålla och locka nya medlemmar. Av detta skäl skulle vi ta tillvara tro och tradition. Jag måste bekänna mitt främlingsskap inför resonemanget. Jag tror det är fel. En profilerad kyrka lockar kanske alls inte de stora skarorna men det handlar inte om det. Och de som tror att SD ska förnya Svenska kyrkan har nog inte förstått allvaret i kyrkokrisen. Men jag ska misstros. Jag gillar inte att SD fick två mandat i kyrkomötet från Växjö stift och jag ogillar ett system där detta alls är möjligt. Detta oaktat att SD kunde förstå att det var något knepigt med kyrkohandboken. Också en blind kan få korn på en höna, som prosten Edwall sa. Konstigt att jag blir främling i min egen kyrka, den som faktiskt är två. Detta är för en evangelisk kyrkokristen fullständigt självfallet. Simul är en teologisk grundkategori inte bara om enskilda utan om hela Kyrkan. Och heresierna följer som skuggan följer den vandrande. Det ska väl inte vara så svårt att förstå. Förstår man det, kan man förstå något om vedermödorna i kyrkohandboksarbetet.

Detta mitt främlingskap accentueras när jag denna morgon läser fagert tal av Modéus II i Smålandskomposten. Han har en mening "som biskop", heter det. Tydligen är meningen denna: "Det är kyrkans uppgift att förmedla den kristna tron, det är viktigt med tydlig kristen identitet och det är förkunnelsen av evangelium som ska stå i centrum." Måste detta sägas? Jo, för det kommer ett tillägg: "Samtidigt lever vi i en föränderlig tid." Slutsatsen blir att vi behöver mötas, se varandra i ögonen, träna oss i konsten att lyssna till varandras berättelser och ta hjälp av varandra för att kunna navigera klokt i en svår tid. Nu längtar jag efter Bengt Lidforss!

Modéus II undviker frågorna om vad böneutropet innebär i sak och vad det betyder när det utropas över en stadsdel. Imamen Ismail Abuhelal säger att böneutrop "höjer självkänslan, skapar glädje och kraft, en känsla av tacksamhet och acceptans" (Smålandskomposten idag) och jag tror honom. Så är det för muslimer. Så är det i en muslimsk stad, by eller stadsdel. Så vad välkomnar Modéus II? Är inte en grundtanke i islam att alla egentligen är födda muslimer (om jag minns Christer Hedins avhandling från år 1988 rätt)?

Yrslan är inte bara förlagschefens. Men svimla inte!


måndag 19 februari 2018

Högsta kvalitet på komplikationerna

Kort repetition. Svenska kyrkan har copyright på kyrkohandboken hävdades. Detta kunde läsas när vi fick tillgång till kyrkohandboken på nätet. Påståendet var och är felaktigt. Så kunde man också förstå, att somliga upphovsrättsliga frågor ännu inte var lösta. Nu fanns det till yttermera visso författare/översättare vars texter använts i kyrkohandboken, ibland förändrats, och detta gillades inte allra minst som ingen kontaktat vederbörande men inte heller när de såg förändringarna. Som bäddat för konflikt alltså.

Nu spaltar vi upp frågeställningen.
En sak är att Svenska kyrkan knappast kan göra anspråk på den böneskatt som är hela Guds folks. Det hör till det kyrkliga utan nationalitetsprefix, om man så säger. Bibelord lever i liturgin och detta helt utan copyright. Tvärtom ska de kopieras så mycket som möjligt för så många som möjligt. Världen över! Detsamma gäller i det kyrkliga för bärande liturgiska formuleringar.

En annan sak är tidigare liturgiska formuleringar från till exempel Svenska kyrkans så kallade försöksverksamhet under 1970-80-talen, de som lyfts in i den nya kyrkohandboken. Ingen har någonsin hävdat copyright på dessa formuleringar eller hävdat upphovsrätt. Jag antar att det varit med formuleringar som en handbokskommitté fått eller som formulerats i liturgiska texter på annat sätt, att de uppfattats vara som andra formuleringar t ex i böner eller förkunnelse. Om Svenska kyrkan nu hävdar copyright innebär detta, att en upphovsman måste begära tillstånd för att använda sin egen text i något annat sammanhang. Detta "övertagande" av upphovsmannens text (för det är i detta fall en man) sker utan förhandling och utan överenskommelse. Texten är snodd helt enkelt. Detta är lika enkelt utsagt orätt.

En i sammanhanget mycket besvärande omständighet är att Kyrkostyrelsen fick veta att upphovsrättsfrågorna var lösta. Så sades för ett år sedan, när materialet var sammanställt i bokform och skulle hanteras av utskott och kyrkomöte. Är det i fler sammanhang oriktiga besked har lämnats eller lämnas till styrelsen? Har detta varit ett genomgående drag i kyrkohandboksarbetet? Blottas här interiörer? Om inte – vad blottas då? Kravet på högsta kvalitet tycks resultera i att det blivit högsta kvalitet på komplikationerna i detta utdragna och av ständiga problem kantade arbete. Tänker man så,  och det gör man nog, faller det sig naturligt att hänvisa till revisionsrapporten, den som inte gav grönt ljus på en enda punkt när kyrkohandboksarbetet granskades. Det är faktiskt inte gnällspikar som haft fest utan kompetenta musiker och teologer som bekymrats. Kanske är de folk av det där slaget som tänker att om det blir många fel kring ett arbete så kanske det avspeglar många fel i arbetet?

Frågan om jäv har ställts upprepade gånger. Den handlar i detta sammanhang om vilken roll Wanja Lundby-Wedin spelat, som 1 vice ordförande i Kyrkostyrelsen och styrelseledamot i Berlings. Berlings fick den stora beställningen. Hon föredrog den fiffiga idén att församlingarna som "gåva" skulle få ett exemplar av den fina kyrkohandboken, den för altarbruk. Missalet alltså. Jag kan inte minnas att det gavs någon ekonomisk kalkyl av vilken framgick vad bokförlaget Verbum skulle tjäna på detta. Verbum är dotterbolag till Berlings. Det är möjligt att saken inte ska betraktas som jäv, men argumenten emot ett sådant betraktelsesätt har knappast lagts fram. Jag kan nöja mig med att konstatera att kretsarna är små och att det blir på det viset då. S-representationen i bolaget har alltid varit tydlig efter år 1983, tänker jag.

Varför fick någon för sig att för första gången hävda copyright för Svenska kyrkan? Finns det en mängd intressenter som vill tillskansa sig frukterna av kyrkohandboksarbetet? Nej det finns det inte. Men en grupp sticker ut: arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse, aKF. Det är i den kyrkliga förnyelsens sammanhang en uppsättning mässböcker getts ut. Så med Blennows insats för att binda in något i Gleerups missale, så med liturgimaterial under 1970-talet, typ boken Svensk Mässa och så fortlöpande efter 1986 med Noterias missale som sedan blev Artos missale. Genom material i dessa böcker har det liturgiska arbetet fortgått. Man kan till dels se frukterna av detta arbete i den nya kyrkohandboken även om frukterna skurits och hackats till fruktsallad. Sådant som (understundom i bearbetad eller förvanskad form) är infogat i den, har sitt ursprung i aKF:s liturgiska arbete. Om vi hatar slumpen, är det en rimlig tanke att avsikten med copyright är att förhindra alternativa missalen, de som alltid varit en nagel i ögat på systemmänniskorna. Om detta kan något läsas i Torbjörn Axners avhandling Ordo Missae; missalen och missaletillägg 1942-1967, Artos 2014.

Om ni vill veta så gick förresten arbetet i gudstjänstutskottet så till att en detaljfråga diskuterades en stund varpå S-mannen sa: "Det finns en del som nu går förlorat genom den formulering som föreslås men en del annat viktigt tillkommer. Jag föreslår att vi går till beslut." Så röstades det och röstningen utföll 7-7 varpå ordföranden, S, lade utslagsrösten och det blev 8-7. Märkvärdigare än så var inte de teologiska resonemangen. Reservationernas och de särskilda meningarnas mångfald bär budskap.

Hur står vi nu i hela processen? Antagligen har tryckeriet börjat trycka, heter det från sakkunnigt håll. Det är ett högriskprojekt när någon som uppenbarligen har upphovsrätt inte accepterar detta. Då måste det tryckta makuleras. Skadeståndet blir annars ansenligt och drabbar Svenska kyrkan. Skadeståndet sätts efter den organisationens ekonomiska potential. Ni fattar! Allt måste stoppas i väntan på klarhet. Nu är det kris. Med upphovsrätter dribblar man inte.

Kan man komma till en förlikning? Det är tänkbart. Men om en upphovsrättsinnehavare upptäcker att en text ändrats eller kompletterats på ett sätt som innehavaren ogillar, vad händer då?
* Kan något av det av kyrkomötet antagna plockas bort?
* Kan det ens justeras som en slags konsekvensändring?
* Är det möjligt för Kyrkostyrelsen att träda fram och ordna upp komplikationerna och sedan i höst gå till kyrkomötet och redovisa vad som gjorts i strid med det av kyrkomötet fattade beslutet samt begära accept på denna handläggning i efterhand?
* Eller ska styrelsen helt sonika dra mössorna över öronen och köra på i förhoppning att det inte blir rättsligt efterspel? Det tror jag är att hoppas för mycket, inte minst när Frimodig kyrka sitter på en ordinarieplats och det dessutom i POSK finns en erfaren jurist. Jurister drar ogärna mössor över öronen. Men jag skulle kunna tänka att det egentligen skulle behövas en Daniel, en med utomordentlig begåvning och förmåga att lösa svåra problem. (Dan 5:12). Folkbibelns översättning skriver "reda ut problem". Kan det vara en fråga om Anden helt enkelt? När Guds gode Ande inte riktigt vill, så vill det sig inte. (Apg 16:7) Så vad säger Antje?

Det första styrelsen kunde göra, förutom att först be om Vishetens Ande och fundera över om det i de ständiga motgångarna finns ett budskap att ta till sig, är förstås att inte längre hävda copyright och beklagande deklarera att termen alls införts i det liturgiska arbetet. Det var anspråket på copyright som ställde till allt från början med irriterade författare/översättare. Men därefter har fler komplikationer varsnats. Att det är komplikationer av högsta kvalitet torde vara ställt utom allt tvivel.

Det kommer mera, förstås. Kan frågan vem som alls petade in det där med copyright besvaras? Finns det detaljer och instämplad korrespondens att  studera? Vad säger revisorerna? Denna vecka ska det dessutom bli intressant att se om några journalister gör sitt jobb i frågan. Annars får ni komma ihåg var ni läste det först eller alls fick läsa om saken.

Alla hoppas naturligtvis på det bästa. Somliga att det inte ska hända att journalister skriver. Andra att det ska hända. Så konstigt det är i denna värld. Vi kan i alla fall enas om att vi hoppas på det bästa allihop.

söndag 18 februari 2018

I heliga fastetider

I går gick jag nog på en så kallad patentare. Min fru kom hem och vi talade middag om aftonen. Då sa hon: "När du lagar blir det mycket godare!" Den enkla gick jag på. Hon la sig i soffan och jag stod vid spisen. Mycket var vegetariskt. Det kan förklara att jag drabbats inte bara av det gröna eländet utan också av en insikt: Lurad. 1 Mosebok går igen, kan jag konstatera. Jag till och med såg äpplet på köksbänken...

I denna stämning av att ha gått på en patentare lyssnade jag på helgmålsbönen. Evangeliet handlade om Jesus men inte utläggningen. Gustaf Wingren anfördes som auktoritet – och plötsligt begrep jag. MTD-religionen kan också anföra sådana storheter som en professor i Lund. Skillnaden är den att Gustaf talade om Jesus (och grät!) och ville sedan utlägga tårarnas konsekvens, om ni förstår vad jag menar. Han hade en kärleksrelation till Jesus. När Jesus blir moraliskt föredöme är det något som saknas. Då blir det trots allt fromt tal bara MTD.

Jag förnekar på intet sätt att detta tal verkligen är fromt. Givetvis är det det. Men detta fromma är inte kyrkokristendom, katolsk tro om ni så vill. Det handlar inte primärt om Jesus som Frälsaren och Herren. Fokus har flyttats, närmast omärkligt flyttats. Med denna insikt om vad som skett i kyrkolivet kunde jag bära, att jag lurats laga mat. Den berömdes. "Vill du ha receptet?" frågade jag. Hon svarade nej. Dum är hon inte på det viset! Men jag tror inte att jag för fridens skulle ska lyssna på radions fromma utbud. Det blir så lätt för mycket just när det blir för lite. Om Jesus alltså.
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1019557?programid=2339

Nu tillbaka till i måndags och mina gäster. Om överstarna ska betraktas som fiktiva så är väl deras bilförare och kollega löjtnant Olsson det också. Nu var det inte helt fiktivt de petade i sig ett och annat i måndags och det de berättade tog mig. Jag frågade förstås inte men kunde räkna ut att de varit i Bryssel på uppdatering, flugit till Göteborg och nu skulle fraktas till, tror jag, Ronneby. Det måste betyda signalspaning över Östersjön. Men jag frågade förstås inte.

Löjtnant Olsson var en trevlig bekantskap, idog i vattendrickande, och jag förstår att jag nu mött den yngre generation som knyts till FRA. Det var ingen tvekan att han var informerad om hur överstarna håller mig med relevant information. Han har en anförvant som är präst, berättade han, och ibland aktiv på facebook. "Han tramsar inte med frälsningen", sa löjtnant Olosson. Det tyckte jag var bra. Och så kunde jag kolla vad prästen skriver på Facebook. Det är god teologi i den mystika traditionen, såg jag. Om denna tradition är de flesta präster i Svenska kyrkan okunniga. Säg "Flodberg" och de ser konsternerade ut. "Skomakare Ekström" ger ingen reaktion. Det finns ju Ekströms blåbärssoppa och skomakare finns det också, so what? Denna insikt motiverar kanske att jag lägger ut en text hämtad från en anonym och icke upphovsrättsligt skyddad källa, en ärvd dagbok som löjtnantens anförvant publicerat.

Läs och tänk! Den som vill fundera över nyckelord som mystik, oavlåtlig bön, Jesusbön eller så kan ta chansen. Och det där med att vänta tills porten öppnas och, ja, ni anar själva. Det är något särskilt med heliga fastetider. Ta vara på den. Läs något fromt. Håll ögonen öppna. Jaga de dåliga vanorna. Öva det kristna och kritiska sinnet.



JESU BRINNANDE HJÄRTA - ur en ärvd dagbok - 

” I vandringen i den tysta och ständiga bönen; den som bes överallt men behöver avskildhet för att undervisa den medföljande vandraren, bedjaren som ber Jesusbönen medan den ständiga ber sig själv, så ges stundom bilder att se, vilka inte är avgörande men till portar och öppningar, passager. En sådan är Jesu brinnande hjärta med ett regn av guld som inte släcker värmen med sina gnistor. 

Går du nära bränner du dig. Dras du in går du fri, vänta tills porten öppnas. 

Där inne står du som i lejonet av Judas ugn - inget skadar dig och likväl bränns du.
Se inte hur mörk solen bränt mig säger bruden i Höga Visan oss.
Vad sker där?”

Hänvisningen till Höga Visan är till HV 1:6 och denna bibelbok är av mystiker älskad, lägger Bloggardag till.