söndag 26 mars 2017

Uppställning i Göteryd

I dag mottas den nye kyrkoherden Karl Henrik Wallerstein i Göteryds, Pjätteryds och Hallaryds kristna församlingar. Modéus II är på plats och leder det hela, har hand um at, som det heter.. Det kommer mycket folk och det blir lunch i församlingshemmet. Kommunfullmäktiges ordförande lär också komma. Allt är jubel och sång, som det heter i Psaltaren. Ja, kooikervalpen Loke hoppade denna söndag för första gången själv upp i soffan. Jubel och sång, som sagt. Eller?

Vad det gör med biskoparna att de reser ut och möter folk i fest, vet jag inte. De måste rimligtvis dra slutsatsen att ett knökafullt församlingshem är ett tecken på att Svenska kyrkan har goda framtidsutsikter. Folkkyrkan lever och är en tillgång också i det politiska livet eftersom Svenska kyrkan kan bidra med de värderingar som håller de politiska livet friskt och sunt och kommunfullmäktiges ordförande kommer. Ungefär så.

Jag går dock inte fri från mina funderingar över sekt och Kyrka. Jag fick upp tanketråden i onsdags och blir den inte kvitt. Vid Åke Talltorps begravning lästes klokt nog Martas replikskifte med Jesus när Lasaros var död, Joh 11:21-27. "Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?" Sekteristerna förväntas då bocka av och säga att allt detta tror jag, punkt för punkt, och just punkterna blir det viktiga. Marta svarar inte så.

"Hon svarade: 'Ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds Son, han som skulle komma hit till världen." Eftersom Marta tror på Jesus, och det är det viktiga, tror hon det andra också. Detta är Kyrkans sätt att umgås med Jesus och hantera det som uppfattas vara knepigheter i Bibeln. Det är när vi tror på Jesus som vi kan lyfta på hatten och med Luther gå förbi sådant i Bibeln som vi inte förstår. Det finns ett stycke tilltro i detta också. Tilltron att det är en del jag inte behöver veta. Inte just nu i alla fall.

Detsamma gäller dogmat. Jag behöver inte kunna redogöra för allt. Jag får gå in i sammanhanget och säga att jag tror att Jesus är Kristus och att han håller sitt löfte att bevara sin Kyrka. Efterhand klarnar det. Vi är lärjungar och går i lära med Guds folk i alla tider. Helgon, martyrer och vanliga kristna huller om buller. Det är den öppna och i grunden enkla kyrkliga hållningen. "Kom och se!" Sekteristerna lever inte så. De hamnar i det punktvisa, som de ska granska och acceptera eller ta avstånd från.

Västerås stift levererar, såg jag i Kyrkans Tidning. Att dogmatiska påståenden inte hör hemma i gudstjänsten, var en lustig insikt. Gudstjänsten är ju i sin helhet praktiserad dogmatik, vad skulle den annars vara? Klapp och klang? Agneta Lejdhamre gestaltar i sin debattartikel det som är en återklang (sic!) av den gamla radikalteologin, men inskränker sig till trosbekännelsen. Det är väl lika illa med psalmerna? Nu köper nog inte Lejdhamre argumentet att detta är Kyrkans trosbekännelse och inte ett check-schema, för den tanken gör nog inte saken bättre, om jag förstår henne rätt. Det ekumeniska, att det är samma tro som bekänns i alla tider och världen över, är inte heller ett argument. "I så fall borde väl inte kvinnor prästvigas och homosexuella par borde inte få vigas i en kyrklig vigsel."

Medge att radikalteologin styrka är själva radikaliteten. Skulle vi inte kunna bli överens om att vi inte är oeniga i småsaker? Saken gäller vad som är Kyrkans tro, den tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga (Judas v 3). Vid Åkes begravning lästes också 2 Tim 1:9-10. Där ges både perspektiv och ett dogma. Sammanbrottet i Svenska kyrkan torde rent dogmatiskt inte vara svårt att identifiera. Till och med jag kan det.

De som irriterar sig över doktor Lejdhamre kanske ska fundera över hennes konsekvensresonemang:  Ska trosbekännelsen fortsatt upprepas i gudstjänsten borde i så fall... Också om hon själv uppenbarligen anför detta som en orimlig tankefigur, behöver den inte vara fel för det. Jag säger som prosten Pehr: "Också en blind kan få korn på en höna." Och detta var självfallet endast ett piggt, käckt och muntert söndagskonstaterande.

Nu till Göteryd! Är det så att folkkyrkan fungerar och folket upp till gudstjänst går, förutsatt att det betas med lax till lunch, för i kyrkolivet är det många som vill laxera?




lördag 25 mars 2017

"Ruskigt", sa Modéus II

I onsdags presenterades Regnbågsnyckeln, den som ska låsa upp, för stiftsfullmäktige i Växjö. Framtidsbilderna togs aldrig av fullmäktige, mindes jag men hbtq-frågorna skulle gås igenom. Det ska väl till dels förstås mot bakgrund av att den tidigare ordföranden avsattes/avgick. Det kunde uppfattas vara lite styrt, men det var helt ok (Old Kinderhoek, betydde det från början) att ha andra åsikter, fick fullmäktige veta. Alla åsikter ryms i rummet.

Saken gällde en erfarenhet som gjort, erfarenheten att inte passa in, och detta var bakgrunden till motioner i kyrkomötet om certifiering även om certifiering som metod var olämplig för certifieringar ska granskas. Sas det. Inte ett ord om at RFSU:s certifiering var inkompatibel med Svenska kyrkans värderingar och att RFSU konstaterar detta - men allt kan man inte hinna säga under ett tretimmarspass.

Det var erfarenheter från den kyrkliga miljön som var bakgrund till motioner i kyrkomötet i ämnet. Fast när Olle Wingborg allra först och senast Iréne Gustafsson skriver motioner i frågan är det inte nödvändigtvis något som är baserat på empiri, erfarenhetsbaserat utan kan utan någon som helst illvilja ses som ideologiskt styrt. Det ena som det andra är lika verkligt och ibland är det andra mer verkligt. Exemplet på utanförskap var hon som gick på valpkurs med en blandrasvalp.

Nu ska det bli Regnbågsnyckel i alla stift. Modellen från Växjö stift är den som ska gälla efter Kyrkans Hus inte kom på hur saken skulle hanteras men begrep att Växjö gjort det.Sådant kan bara göra en växjöstiftare i kyrkomötet stolt. Processen tar minst sex månader med studiecirklar 7x45 minuter. Alvesta och Södra Öland har gått före. Man lär sig att inte fråga "vad heter din man?" när någon vill beställa tid för vigsel. Till exempel. På södra Öland finns det nu 16 studiecirklar. I Alvesta var folk alldeles lyckliga över att på betald arbetstid få prata om det viktigaste i livet, provtänka och lägga fördomar på bordet. I denna process är dock männen svårast att komma åt. De förtroendevalda männen i Alvesta uteblev. Jag vet inte vad det säger, men något säger det. Det kanske skuklle finnas skäl att analysera det förhållandet.

Bibelfrågan kom också in, Bibel och hbtq, med grundfrågan vilka konsekvenser den tolkning jag presenterar får. "Vem gynnar den tolkning jag gör och vem görs illa?" Frågar man så är det inte en reformatorisk bibelläsningsprincip bakom, tänkte jag då, utan en bibelläsningsprincip skild från Kyrkans gemensamma läsningar av Den Heliga Skrift genom tid. "Säga vad man vill om sanningsanspråket" men för en hbtq-person kan en bibeltext få ett annat syfte. Man känner igen sig och en Gud som kan vaka över förbundet mellan David och Jonatan eller fatta att den fina rocken Josef fick av far kan uppfattas vara queer (a coat by many colours...") I vilket syfte läser Kyrkan Bibeln? Är det inte i frälsningsavsikt och i brottning med bibelord som inte bara bekräftar?

Jag behöver inte skriva mycket mera. Ni kommer alla att få vara med om öppna samtal där alla åsikter är ok och ingen åsiktsregistreras när Regnbågsnyckeln implementeras. Regnbågsnyckeln är en symbol att sätta upp så att alla ska kunna känna sig trygga, men förstås först efter genomgången utbildning. På nyckeln står också årtalet när församlingen fick sin nyckel.

Tre timmar går fort när det är spännande, intressant och roligt. Jag provtänkte ihop med Troeltsch. Är det inte sekten som har de tydliga signalorden och som i grund utminuterar ett budskap (fast man säger sig samtala). Det var tre timmar utan dialog. Kan det vara så, att i det kyrkliga, som är öppet och välkomnande, finns det alltid en fara att sekten tar sig in och driver en egen agenda och att det i ett vänligt kyrkligt klimat inte finns någon egentlig motståndskraft? Sekten med dess egenintresse  fungerar då som en parasitväxt, misteln på en ek t ex. I förlängningen dör eken. Vi fick (för vilken gång i ordningen vet jag inte, för det har varit kyrkliga studiedagar om hbtq tidigare i stiftet) lära oss ord och begrepp. Det är sektens sätt att ha en egen vokabulär som människor invigs i och med orden antar en världsbild. Det vara nog bara begreppet "queer" som förvirrade ledamöterna. Antalet som definierar sig som queer ökar men är ovanligt bland dem över 30 och en homosexuell i 50-årsåldern kan provoceras av detta, fick stiftsfullmäktige veta. Hade jag någon glädje av min gamle vän Troeltsch och hans sociallära?

Egentligen är det inte klokt vad vi ligger långt efter. Costa Ricas lutherska kyrka är en liten kyrka och ligger så långt framme, sas det. Är detta nyckeln för att förstå också Regnbågsnyckeln? Det är något som de små kretsarna ägnar sig åt och när Svenska kyrkan blivit tillräckligt liten och osäker, fungerar också de nya frågor som spännande utmaningar. Hos oss blir det utmaningar på betald arbetstid. Sekt i dubbel mening, alltså, liten grupp och egna koder. Jag uppfattar det hela som rätt logiskt. Det blir väckelseatmosfär med nya begrepp och allt.

"Allt" betyder i detta sammanhang inte dialog för det var i grunden en monlogernas dag när stiftsfullmäktige hade sitt seminarium. "Allt" betyder vittnesbörd, som när Mats Nilsson, C, på slutet reste sig, talade och sade: Det är "en fantastisk utveckling Svenska kyrkan har gjort, oerhört roligt den här biten och 'du duger' har präglats i detta. Jesus säger 'du ska inte döma', det är fantastiskt detta, det är ju fantastiskt, en underbar kyrka vi står i tack vare denna satsning. Tack!"

Mats var min gamle skolkamrat två år i början på 60-talet i Alvesta och är numera förtroendevald C, en Bramstorps avläggare och en folkkyrkans försvarare i Vislanda/Blädinge församlingar. Folkkyrkans försvarare i kyrkorådet önskade dispens från kravet att fira huvudgudstjänst i Blädinge. Under första halvåret /halva halva har gått.../ planeras endast sex huvudgudstjänster. Lågt gudstjänstdeltagande är orsaken, och så vill kyrkorådet få tid att under 2017 besluta om församlingens framtid. Denna reflektionstid ska tydligen förläggas till söndag förmiddag, eller? Domkapitlet i Växjö sa nej till kyrkorådets begäran. (Protokoll 12 mars 2017 § 38, dnr 16-793-339) Folkkyrkan i praktiken bjuder alltid på överraskningar.

Om nu Mats Nilsson var så nöjd att det underbara med kyrkan ska återförs till satsningen med Regnbågsnyckeln, vad var det Modéus II fann ruskigt? Han fann att dagen varit "ruskigt bra". Det skulle han berätta för sin fru.

Själv for jag fortsatt alienerad hem. Vi har nog underbara dagar framför oss.

fredag 24 mars 2017

Begravningsdag

Fredagar är för en församlingspräst begravningsdagar. Fredagar i fastan var besvärliga för de präster som fastade, för det blev begravningskaffe och det får hanteras. Det var inte smörgåstårta och citrontårta till kaffet jag egentligen ville ha för att bryta fastan. Men vad göra? Prästen får dela Kristi lidande eller fylla på måttet av hans lidande genom att äta smörgåstårta. Nu har jag dessbättre kommit upp i en så hög ålder, att fastereglerna inte är så strikta utan mer handlar om det som är invärtes. Lite andlig läsning och sådant är inte kroppsligt påfrestande, väl?

Jag åker till Åke Talltorps begravning idag. Det är begravning med mässa. På så vis skiftar fokus genom att handla om Jesus och den som är död och inte bara om den som är död. Det är bra. Det förtar ingenting om den döde utan förstärker snarare och får mig att minnas.

Vuxenlivet fungerar med glömskan som instrument. En del futtigheter och småttigheter glömmer vi som väl är. Sådant som var lappri. Vi glömmer en del annat också, sådant vi skulle behöva komma ihåg för att förstå våra egna livs villkor. Jag tänker på de enskilda händelser eller repliker som är en del av livsväven. Alltså hittade jag artikeln om hur det var när Åke fick sluta som polispräst. Det var eländigt.

"Polisen har hyllat Åke Talltorps insatser som polispräst, men ur kyrkans perspektiv har arbetet varit långt ifrån oproblematiskt. Eller snarare verkar Åke Talltorp som person ha varit alltför kontroversiell. Därför var en förlängning av tjänsten aldrig aktuell när polishuset bytte församling."

Kontroversiell som person? Andra uppfattade Åke som en hedersknyffel, det hette så i Åkes värld om han uttalade sig om människor vars kvaliteter han uppfattade. Och poliserna såg sådana kvaliteter hos Åke. Nu bytte polishuset i Linköping församling. Flyttade polishuset eller flyttades församlingsgränsen? Jag minns inte, och det spelar ingen roll. Från S:t Lars till Domkyrkoförsamlingen var själva förändringen. Men biskop Lind kan ge besked:

"Han kan inte samverka med kvinnliga präster. Man kan knappast tänka sig att i Domkyrkoförsamlingen, dit polishuset nu hör, anställa en präst som inte kan samverka med alla präster i pastoratet, säger biskop Martin Lind."

Lind uttalar sig sålunda i Corren. Men skulle Åke anställas eller hade han en uppgift som han enklast skulle förväntas fortsätta med - att vara präst hos polisen och därtill hyllad för sina insatser. Var återfinns det egentliga problemet? Eller på enkel svenska: Hur kunde det bli så här?

Åke fann, meddelar Corren, resonemanget märkligt:
"Vad sjutton har det med polisen att göra? Jag har ju inget altare där och det är ju vid gudstjänstgemenskapen som det är ett bekymmer, säger Åke Talltorp, som inte kan tänka sig att utföra gudstjänster tillsammans med kvinnliga präster.
- Jag tror inte på den ordningen som Svenska kyrkan har infört. Jag tycker inte att den är bibliskt hållbar. Läser man nya testamentet så är detta inte möjligt att förena. Då får man göra avkall på somliga delar av nya testamentet."

Martin Lind är en ärans man, det är de alla. Jag vill ha det sagt.
Han såg också "en stor källa till konflikt" varit Åke Talltorps sätt att klä sig. "Han har försökt klä sig så polisiärt som möjligt och haft en fullständigt orimlig uniformsfixering." På den anklagelsen svarade Åke Talltorp med sanna ord och lugn besinning: "Vad är detta för trams?" Han fann biskopens uttalande vara "en offentlig kränkning av min yrkesheder", för han hade aldrig utgett sig för att vara polis. Polismyndigheten hade tagit fram en tjänsteutrustning för sin präst - och den hade Martin Lind själv skriftligen godkänt för bruk. Jag, som varit chef för fältpräster, kan inte uppfatta saken på annat sätt än att det var samma princip som gällde för tjänsteutrustning för Åke var ute med poliserna i tjänst. Han hade inte bara andakt vid en luciahögtid eller så. Han samtalade, själavårdade, var närvarande.

Vart ledde allt detta? Åke började köra taxi. Vid begravningsgudstjänsten ska jag minnas vad Åke sa till Corren om polisprästeriet:
"Jag saknar det fruktansvärt mycket. Det är en stor del av mitt liv som lyfts ut för mig. Jag vet att jag har utfört ett hederligt arbete."
Ska jag också fundera över faktum att biskop Lind inte visste detta?
Om jag inte blir för vemodig, eller kanske just då, ska jag försöka se alltihop i ljuset från och kring Jesus, det som tydligt finns i en kristen begravningsmässa.

Åke Talltorp var inte värd den behandling Linköpings stift med biskop Lind i spetsen utsatte honom för. Det hela var skamligt. Jag ska meditera på temat att "gott kan nog finns utan ont, men aldrig ont utan gott". Åke bevarade tron på sin Frälsare och var resklar när dagen för avresa kom. Men jag saknar honom. Det blir så, när man kommer i den ålder då vi går på varandras begravningar.

http://www.corren.se/nyheter/min-yrkesheder-kranks-4467171.aspx
http://www.dagen.se/polisen-kampar-for-sin-prast-1.249701

torsdag 23 mars 2017

En kyrka i världen att längta till

Vi behöver arbeta med dem som är mest utsatta, sa Modéus II när Stiftsfullmäktige i går samlades till seminarium. Då kunde man tänka sig att ämnet skulle handla om de exkluderade kv*nn*pr*stm*st*nd*rn*a, men ämnet styrde mot integration (fast inte av dessa...) och Regnbågsnyckeln. Många hämtar inspiration från arbetet i Växjö stift, sa han med slutsatsen att "stolta och glada" ska vi vara för detta. Det brukar sägas så. Alltså "En kyrka som integrerar - en satsning som engagerar". Då återstod för stiftsfullmäktige att känna just engagemang.

Varför ska vi som kyrka jobba med det här?
Hebr 13:1-2 och 5 Mos 10:17-19, Matt 19:14, Mark 10:15, Luk 18:17. Jesus själv var en flykting, hette det. När den enkla biblicismen är användbar, används den. Annars? Vore det inte vettigare att gripa sig ämnet an utifrån en mer allmänmänsklig ansats? Det tror jag. Risken är att bibelanvändning av detta slag blir lagisk. Om den inte blir lagisk så är den i vart fall styrd av intresse att hitta passande bibelord till det ärende som avhandlas utifrån den förutbestämda agendan. Kan man kalla detta "instrumental bibelanvändning"?

Stiftsadjunkten var emot gränsdragningar. De var vanliga, förstod jag, men felaktiga. Vi ska inte avgränsa, för avgränsningar rinner ner och blir till värderingar. Så sant. Han nämnde inte de tydligaste exemplen i Svenska kyrkan. Det fromsinta skitsnacket skaver, tycker de känsliga. Då läser jag Tino Sanandajis bok Massutmaning och inser en hel uppsättning komplikationer när det kommer till migration och de utmaningar vi alla står inför. Utmaningar? Tja, eller utgifter. Det är vi, våra barn och barnbarn som ska betala. Längre sträcker sig inte mitt perspektiv.

Vi fick läsa en gammal artikel från Stiftsliv, där god teologi /ja, det hette "bra" teologi men det ordvalet hade folkskollärare Carin Rundblom aldrig godkänt/ definierades. God teologi "utgår från hur verkligheten faktiskt ser ut, och skapar berättelser om Gud och människan utifrån den iakttagelsen." Då blir teologi immanent ideologi, menar jag. Vad är dålig teologi? Den "utgår från en färdig berättelse, som människan och verkligheten och Gud till varje pris ska anpassas efter." Detta är uppenbart dåligt - men vilken glädje har vi av två falska alternativ? Så läste vi en sida ur Paulus brev till svenskarna. Den lagiskheten väckte somligas entusiasm, förstod jag. Jag förstod också att få läst Sanandaji. Jag har.

Som vanligt skulle vi gå till olika hörn, ni vet en sån där trosstärkande positionering. Det handlade om vad vi bad om i församlingen; bli fler, bli aktiva mm. De två sverigedemokraterna satt kvar och utgjorde en egen grupp. De undrade över varför så många numera känner sig främmande i Svenska kyrkan. Det är uppenbart att SD i kyrkovalet avser att kapitalisera på detta diffusa främlingskap. Missnöjespartier fungerar så. Men det ska hederligt erkännas att dessa positioneringar, också SD:s position att sitt kvar på sina platser, var det närmaste vi kom en dialog under hela seminariedagen. Jag fascineras av seminarier, som betonar vikten av dialog och lyssnande, som blir en form för meddelande av insikter, mestadels levererade i monologens form.

I arbetet med utsatthet ska vi visa att vi är kyrka, sa stiftsadjunkten. Exponerad moral, sålunda. Alla församlingar har flyktingar, fortsatte stiftsadjunkten. Han känner inte till hur det är i Göteryd, Pjätteryd och Hallaryd och ville egentligen inte höra med kyrkoherden på plats hur det är. Där finns inte så många urinvånare kvar i den sydsmåländska glesbygden, än mindre flyktingar. Sedan berättade han om nätverksarbetet. Myndigheterna var tacksamma mot Svenska kyrkan. Då handlar det om frågor hur man gör med människor som inte fått uppehållstillstånd och ändå ska ha hjälp att vara kvar. Är situationen inte märklig? Antingen ska väl regelverket vara rimligt och följas eller orimligt och ändras utan att Svenska kyrkan ska ha projekt som handlar om att gå under regelverket?

När stiftsadjunkten kommit till slutsatsen att kyrkan blir trovärdig genom sina insatser, börjar jag tänka på Jesus. Resonerade han så? Sedan fick vi vittnesbörd från integrationsfrämjare. De kritiska frågorna levereras mindre av dem, men detta som kunde uppfattas vara en brist, kompenseras av stor entusiasm. Jag tror inte att de studerat Sanandaji. Det som sägs vara en kyrka i världen ter sig mer diakonal än profetisk. Jag tror det är uppskattat av de politiska eliter, som genomför sin misslyckade politik. Men är inte Svenska kyrkans kallelse något mer utmanande? Det talades om Svenska kyrkans insatser och om pengar som fanns för detta arbete. Ingen, säger ingen, av talarna nämnde Frimodig kyrkas avgörande insatser här. Än mindre tackade talarna Frimodig kyrka. FK:s ledamöter noterade.

På eftermiddagen var det Regnbågsnyckeln vi talade om. Få begrep vad queer betyder men alla försökte läsa in den hbtq-ella gloslistan. Jag måste säga att alla var duktiga elever, tysta i grund och med några snälla frågor när det behövdes.

På väg hem hörde jag om attentatet i London. Jag följde BBC ett slag. Detta är världen. Så vad är det att vara Kyrka i världen om saken ska tas på allvar? Är det något annat än en rätt liten grupp människor som har tid att utsäga förnumstigheter därför att det i organisationen finns alldeles för mycket pengar, som gör detta möjligt? Själv tänkte jag denna morgon över hur livet ter sig i Ramallah och i Kabul. Det är till att vara vidsynt, konstaterade jag belåtet om mig själv. Jag kom på mig med att tänka på en värld att längta till!




onsdag 22 mars 2017

Bramstorps avläggare

Bondeförbundaren Bramstorp var regeringschef för sommarregeringen juni-september 1936. Detta faktum påminner om den goda historien när två bondgubbar tittade in i stian, där det fanns en gris. "Vad heter grisen?" Svar: "Vi kallar han Bramstorp för vi ska bara ha han under sommaren." Det tyckte alla utom bondeförbundarna var roligt. Bondeförbundarna finns kvar under täcknamnet "Centern".

Kyrkoval triggar bondeförbundarna, som Lars-Ivar Ericson i Skånska Dagbladet. Om jag fattat situationen rätt, och nu följer utgångspunkt för målangivning, svarade Ann Lång på ett inlägg av redaktören Bengt Olof Dike. Långs korta inlägg (SkD 13/3) kan man läsa på Frimodig kyrkas hemsida. http://frimodigkyrka.se/svar-till-bengt-olof-dikes-debattinlagg-1-mars-2017-skanska-dagbladet-folkkyrkan-vard-att-sla-vakt-om/

Kyrkoherde em Ericson tyckte då att det var gentlemannamässigt att kasta sig över Lång. Två män mot en kvinna. När det gäller Ann Lång, behöver nog Dike assistans, det betvivlar jag inte. Mucka inte med kvinnliga fd kommunalråd med anor i snapphanebygd, det är mitt kordiala råd. Ann Lång svarar för sig själv, men här kan jag i all blygsamhet notera några omständigheter. Dikes och Ericsons inlägg kan jag inte länka till. Ni får hoppas på att jag citerar korrekt.

Ericson passar i sitt svar på att anfalla Frimodig kyrka. Det är de frimodigas lott i kyrkolivet att bli påhoppade och påpucklade av de finkristna. Det får vi bära i saktmods ande. Visserligen tar sig Ericson enligt egen uppgift för pannan, när han läser Lång. Det kan förklara att han inte riktigt förstår, vad han läser. Tar man sig för pannan blir sikten begränsad. Det är i detta stycke lättare om man sätter handen för munnen.  Han har läst in att Ann Långs principkritik av partipolitiseringen ska uppfattas så, att förtroendevalda från andra nomineringsgrupper än Frimodig kyrka inte skulle värna om evangelium och kyrkans bästa. Var detta verkligen vad hon skrev? Det kan kollas.

Denna bristande insikt leder Ericson till städmani. Dvs han tycker att Frimodig kyrka "borde sopa rent framför egen dörr". Citationstecknen är hans. Varför det? Här kommer det, håll i er! Och nu är citationstecknen mina:

"I kyrkomötet möter jag ledamöter från Frimodig kyrka som fortfarande (sic! DS) anser att kvinnor inte kan bli präster och uteblir från gudstjänsttillfällen där kvinnor tjänstgör." Nu är Ericson fd kyrkoherde. Han är född samma år som jag, teologie kandidat och prästvigd 1984. Han syftar inte minst, kanske mest, på mig.

Det är sant att jag uteblir och att jag fortfarande (!) inte övertygats i ämbetsfrågan. Kyrkoherden är alltså av den sort som kräver kyrkoplikt. Noteras. Å andra sidan gick jag till högmässa med nattvard på Österskär när Margit Sahlin var där. Det var i november 1965. Nu undrar jag: När gick Lars-Ivar första gången till nattvarden hos en kvinnlig präst? Och nästa fråga: Hur kom han på att det här var en reform i överensstämmelse med vad Gud vill? Därtill: Varför har han under våra år tillsammans i kyrkomöte och kyrkostyrelse aldrig, säger aldrig, försökt övertyga mig och besvara mina invändningar i ämbetsfrågan, de är dock offentligt angivna i skrift? Jag finner denna försummelse vara märklig.

Men vad ska sopas framför egen dörr? Ska jag sopas bort? Är detta innebörden i Ericsons maning, att jag är en sopa, skräp, trash? Jag vill veta. Ska vi ses bakom möbelaffären i Derbe?

Nu är Ericson politiker, fd riksdagsledamot. Han utslungar följdriktigt till allt annat en politiskt passlig lögn:
"Ofta röstar de (Frimodig kyrka, DS) på samma sätt som Sverigedemokraterna." De flesta som läser Skånska Dagbladet har inte tid, lust eller kompetens att luska ut om det är sant att Frimodig kyrka ofta röstar på samma sätt som SD. Om därmed inte avses att Frimodig kyrka röstar på samma sätt som SD genom att resa sig upp eller trycka på voteringsdosa avses att vi i sak intar samma positioner Jag gör det enkelt för dem och för oss alla: Upp till bevis, Lars-Ivar! Det var väl inte Sverigedemokraterna men inte heller Centern som tog ansvar för en motion i flyktingfrågan? Det var Frimodig kyrka. När är detta "ofta" och hur ofta inträffar detta "ofta" som visar att Ericson är ett sannfärdigt vittne? Missa inte vad jag frågar som ett ifrågasättande. Jag undrar om Ercson är politiskt hederlig och vill se honom träda upp till försvar för sin politiska heder som centerpartist, alltså visa att han talar sanning. FK röstar ofta med SD. Handsken är kastad, som det heter. Och jag påstår utan omsvep och tills vidare att Lars-Ivar Ericson ljuger. Politiskt passlig lögn - men lögn. Möbelaffärens baksida?

Nu finns det en "risk att Frimodig kyrka blir talespersoner" (Ericson, inte pluralform på ett objekt som följer ett subjekt i singularis, sa folkskolläraren i årskurs 4) "för de anställdas kyrka och 'innegänget'." Det är människor som regelbundet och trofast tar sig till Kyrkans gudstjänst för att lyssna till Guds Ord och fira Herrens Heliga Nattvard som kyrkoherden betecknar som "innegänget". Vilken normalbegåvad gudstjänstfirare skulle vilja rösta på Eri(C)son efter att ha avfärdats med en speglosa? De anställdas kyrka, jo - och Ericson är pensionerad kyrkoherde! Kul. Men somliga är inte bara anställda utan dessutom engagerade och detta långt utöver arbetstid. Jag är själv en sådan. Så vad motiverar avfärdandet? Vad diskvalificerar detta att jag inte bara varit utan denna dag (men inte i morgon) är anställd från kyrkopolitiskt ansvarstagande? Det behöver nog förklaras.

Nå, efter detta EriCsons avfärdande av de kyrkokristna, de som på söndagen gör efter katekesens ord, pläderar han för en öppen demokratisk folkkyrka där alla känner sig välkomna oavsett hur långt de kommit på trons väg. Det brukar heta så. Men somliga av oss fattar ju att egentligen är vi inte särskilt välkomna, vi i de anställdas kyrka och de i "innegänget". Svenska kyrkan har alltid haft det svårt för dem som tror, inte för dem som inte tror, och allra svårast för dem som vet vad de tror.

Jag undrar i all enkelhet. Kan ni tänka er en ICA-handlare som avfärdar sin kundkrets med epitetet "innegänget"? Om ni inte kan det, varför?

Vad önskar Ericson? Håll i er igen! Han "skulle önska en större respekt från er sida (dvs Frimodig kyrka) för alla goda krafter som behövs för att jobba för kyrkans framtid." Har han fattat att prognosen för de närmaste sex-sju åren säger ett tapp på 600 000 medlemmar och en 80-85 000 avlidna varje år. Det blir dryga miljonen. Då är det faktiskt inte läge att avfärda innegänget, tror jag. Och den missmodets kyrka som Ericson de facto står för, är nog inte så mycket att hurra för. Men beröm ska Lars-Ivar Ericson ha. Han gör motsättningarna tydliga. Och den bild han förmedlar ska locka folk till Svenska kyrkan! Valrörelsen har sin egen repellerande kraft, må jag säga.

En gång i tiden slogs centerpartiet för
* bevarad relation kyrka-stat
* bevarad folkbokföring
* bevarat medlemskap utan dop.
 Nu slåss centerpartisterna tydligen för en
* bevarad folkkyrka.
Då är det väl efter sedvanan kört igen. Erfarenhetsmässigt brukar det som partiet vill bevara i det kyrkliga  gå förlorat.

Jag då? Stina Eliasson fick en utmärkelse för sina insatser i Svenska kyrkan. Jag tror att jag ska förvänta mig att få en centerutmärkelse. Kanske Bramstorpmedaljen. Jag hjälpte i vart fall Centerpartiet ut ur återvändsgränden i kyka-stat-frågan och därmed kunde Stina Eliasson få sin fina kyrkliga medalj för insatserna att genomföra den politik hon kritiserat och avpolletterat Anders Svärd för. Var är min av Centern förlänade medalj? Prosten Frithiof ska nog också ha en. Om vi inte kan dela på en - svåra vill vi inte vara.

Nu kan vi avbida en replik av kyrkoherde Ericson, hoppas jag. Visserligen tycker han att jag skriver långa drapor på bloggen, men jag undrar om han ändå inte tagit sig igenom denna....

Vill ni muntras upp?
https://www.facebook.com/filmsforaction/videos/10153810179575983/


tisdag 21 mars 2017

Det går att begripa också obegripligheter

Det var som om fjäll föll för mina ögon (Apg 9:18), när jag läste en bloggkommentar och plötsligt förstod vad "demokrati" kan betyda. Demokrati kan också, lite alternativt alltså, betyda "folkförankring". Och mot tanken att en kyrka skulle vårda det folkomspännande draget har väl få invänt? Däremot har många under 1900-talet funderat över den demokrati som kan bli totalitär och den demokrati som inte kan stå under uppenbarelsen eftersom den beslutar om allt, också om uppenbarelsen från Gud. Men om uppenbarelsen kan man inte rösta. Bara bestämma sig om man vill vara med eller inte. Ord kan alltså vara mångtydiga, förstod jag. Det blir konstiga debatter om folk inte är överens om vad orden betyder. Alice i Underlandet-känsla, kan jag tycka. Om demokrati är ett sätt att fatta beslut, är vi oeniga. Om det betyder "folkförankring" är vi överens. Men för klarhets vinnande kanske demokrati ska betyda vad ordet faktiskt utsäger - av demos och kratein. 

Socialdetikerna på 1950-talet påstod att det inte var uppenbarelsen som stod under omröstning. Det var ett argument som inte riktigt gick hem. Inte hos de kyrkligt förnyade, men inte heller hos professor Gustaf Wingren. Den fösta kategorin jobbade med friskt mod (i kyrkovalsouvertyren kan man nog inte skriva "frimodigt") för att bygga församlingar, tänka igenom grundfrågor, finns nya vägar med studiearbete och evangelisation men också genom att reflektera över sina sammanhang; kyrkoidentitet, ämbete, Bibel, bekännelse. Allt var arbetsuppgifter att entusiastiskt  ta itu med. Det som sedan hände, var att det kom en frostnatt i vårtiden och det som spirat dog. Så uppfattade de saken. Den här sortens präster hade dock den ekumeniska rörelsen på sin sida liksom ärkebiskopen Yngve Brilioth, som skrivit boken Vården om kyrkan (1956) med preciseringar om vad Kyrkans frihet krävde.

De här prästerna hade uppgörelserna med Gustaf Wingren i färskt minne. Inte minst kanske därför att de uppfattade att Gustaf Wingren inte kunde svara i sak på deras inlägg. Debatten rasade i två omgångar i Svensk Kyrkotidning. Den är sammanfattad i ett avsnitt i en bok som heter Kyrklig Splittring. Men när det kom till demokratiseringsfrågan var det gemensam front mot socialetikerna, de som företrädde den ideologi som efter år 1982 slagit igenom i Svenska kyrkan. Gustaf Wingren kunde blottställa skillnaden mellan borgerlig och kyrklig demokrati. Den ligger i (kursiverat här) "förankringen i den lokala gudstjänstgemenskapen" (Wingren, Demokrati i folkyrkan, Gleerups, Lund 1963 s 59) Både prästen och de förtroendevalda är underställda nådemedlen, kan det heta. Visst är detta en idealistisk syn, som en lärd författare tidigt påpekat, och den har inte genomslag i det faktiska livet. Den beskriver dock hur folkkyrkotänkare i Billings efterföljd tänkte.

Den socialetiska delegationen tänkte inte så. I deras tänkande slog demokratin restlöst igenom, men inte i betydelsen folkförankring så mycket som beslutsform. Deras tänkande var/fungerade som ideologi för beslutsfattare i kyrkan. De principiella frågorna om gränserna för demokratin ställdes aldrig på sin spets. Frågan vad som i demokratisk ordning inte kan beslutas, ville de inte klargöra. Skälet var enkelt. De såg inga gränser. Har det i demokratisk ordning beslutats att rött är sött, gult är fult och blått är flott, är det också så. Det var detta problem som den ekumeniska rörelsen hanterat under 1930-talet genom att tala om "den totalitära demokratin".

Är Kyrka och demokrati så uppbundna vid varandra som det sagts? Inte i urkyrkan eller fornkyrkan, förstås. Inte i det feodala samhället. Inte i något sammanhang före den moderna demokratins genombrott. Och då var den kyrkliga demokratin så konstruerad, att den utgick från den lokala församlingen med vid kyrkstämman valt kyrkoråd och därefter valda elektorer representanter till de andra organen. Den partipolitiska ordningen slår brutalt igenom när Svenska kyrkan börjar förlora folket. Det är en historiens ironi eller en alldeles självklar konsekvens av det förhållandet.

Handlar det om folkförankring står emellertid andra verktyg än partipolitisk demokrati oss till buds. Det var folkförankring när Sverige kristnades och det likväl inte fanns ett enda kyrkoråd och ingen var demokratiskt vald. Vad var det som grep människors hjärtan då? Jag hör sannerligen inte till dem som tror att de partipolitiska företrädarna säkrar folkförankringen i kyrkolivet heller! Plats för skratt. Jag har varit med för länge för att tänka så. Den missionerande kyrka som slog igenom under tre århundraden hade inget politiskt koncept. Den hade en mission! Det blev något av den.

Nu tror ni att jag glömmer att vara pigg, käck och munter? Icke! Samhälle & Existens kan bland deltagarna räkna in en kyrkopolitiker från Mörrum. Han tänker sig vara där för att opponera, var det nu ska ges utrymme för sådan opposition, för det är medverkande i seminarier och gemensamma uppställningar som tycks stylade. Kyrkopolitikern berättade i en kommentar att han skickas till Malmö av sin församling. Har vi inte då fått en illustration till hur politiker finner nöje i att för kyrkliga medel konferera om frågor i skärningspunkten med mycket men inte "tro". Något om "Gud och Jesus" står inte på programmet. Så är det också ett program i korsvägen mellan politik, kultur, media och teologi. Läs en gång till. Teologi. Inte tro, inte den tro som skulle vara motståndskraft i politik, kultur, media och teologi. Das lässt tief blicken.

Detta var det jag hade på hjärtat. Det går att begripa också obegripligheter. Nu till Göteryd, som vi säger.


söndag 19 mars 2017

Friends eller Arena

Situationen klarnar. Det gäller kyrkosynen. Det gäller också en ideologisk uppgörelse, dvs nödvändigheten att värna Svenska kyrkan mot övertagande. Man får tycka illa både om blogginlägg och bloggkommentarer, men somliga insikter ger båda slagen om man står ut med det yviga, det förvirrade, det tentativa och det felaktiga. Om inte annat så klarnar det när det gäller verklighetsförståelsen. Vi förstår inte verkligheten på samma sätt och använder inte begrepp på samma sätt. Inte konstigt om det blir konstigt då, skulle man kunna säga.

Kyrkan kan uppfattas vara "Friends" eller "Arena" om vi ska beskriva i två tydliga kategorier.

Friends
är Kyrkan efter Herrens ord, för han kallar de sina just för vänner. Kyrkan består av människor, ett Guds egendomsfolk (1 Petr 2:9-10). Aposteln Petrus hela dopundervisning (1 Petr) går ut på att göra saken tydlig. Om detta folk, Guds familj och vänner, gäller att de är främlingar i världen (ni kan läsa på i apostelns brev själva) och samtidigt har Gud utvalt dem. Det är något som särskiljer dem från andra. Det betyder en annan livsföring och slutinsikten att allt handlar om Guds nåd. Dessa vänner kan få lida i världen, utsatta för förföljelse. Det var villkor då och är i grunden villkoren i alla tider. Om lidandet blir vardag, ändrar det likväl inte grunden. De kristna är Guds vänner och kallade till ett liv i gemenskap.

De kristna lever i världen. Den gamla insikten är (Brevet till Diognetos) att de kristna i världen är vad själen är i kroppen. Det finns något bland Guds vänner som är till för de andra. De kristna upptäcker uppgifter från Gud i det vardagliga, lite roliga i sitt slag eftersom de bara ligger där och väntar på att bli utförda (beredda gärningar). Det har visat sig betyda att de kristna gjort avtryck i sina samhällen. Somliga sedvänjor har förändrats och en kristen kultur har avlöst den hedniska.

Det fanns samhällen där lagstiftningens grundackord angavs: Kristus är främst i vår lag (Västgötalagen). Det kunde också under brinnande  krig formuleras så, att den svenska linjen är den kristna linjen (eller var det tvärtom?) Riksdag och kyrkomöte uttalade sig gemensamt och året var 1942. Nu var detta inte riktigt sant, men de vänliga kristna var inte beredda att se det. Den svenska linjen skulle kvickt visa sig vara något annat. Det betyder att det gamla blir det nya, främlingskapet accentueras på nytt. Den som är vän till Jesus blir ovän med andra. Detta faktum ändrar ingenting. Uppgiften är fortfarande att förkunna Herrens storverk och vara beredd på lidandet. De som är Herrens vänner får inte dra sig undan ansvaret. De är ett medvetet folk, dessa vänner. De ser sig som Guds familj på platsen och firar gudstjänst för att världen ska leva.

Arena
är Kyrkan som en pigg idé att visa sig relevant. Det finns så många frågor och problem att ta ställning i och människor behöver hjälp för att orientera sig. Då behövs en arena där människor kan mötas och få inspiration att tala om frågorna och problemen. Kyrkan blir denna arena. Politiker blir tacksamma, för de grundläggande värderingarna kan de egentligen inte själva tänka ut. Alternativt har de redan tänkt ut dem och finner att deras idéer behöver just en arena. Kyrkans unika uppdrag på den arena som tillhandahålls blir att visa hur viktiga värderingar är. Om detta går det att samtala länge och Kyrkan står för några viktiga värderingar, till exempel den om alla människors lika värde. Det skulle kunna sägas att en poäng med arenan är att på den sägs allt det kloka som alla kan vara eller bli  överens om. Kyrkan blir en arena för det etiska i samtiden.

Självklart betyder detta att somliga särskiljande markeringar hålls undan. Vid konferenser kan det finnas möjlighet till morgonbön och det blir en avslutningsmässa när konferensen avslutats (se programmet för konferensen Samhälle & Existens, t ex). "Gud och Jesus", som det heter, saknas också i programmet och det är lika självklart. De särskiljande markeringarna kan inte vara på arenan. Det är som det brukar vara. "Tro får du göra i kyrkan!"

När Kyrkan uppfattas vara en arena står den öppen för inflytanden från många håll och berikas så. Människor med annan tro blir i det perspektivet kyrkliga tillgångar och ju mer integrerad kyrkan som arena blir i det samhälleliga, desto mer relevant visar den sig vara. Kyrkan, alltså. Kanske inte budskapet.

Visst kan man undra vad som är nytt i detta med en kyrka som fungerar som arena och är noga med att hålla sig till makt och makthavare. Är det inte egentligen "same but different"? Det har nämligen alltid funnits en grundläggande skillnad mellan Kyrkan som ser sig vara vänner med Herren och Guds eget folk och den kyrka som ser sig vara en arena. För de första kristna var arenan något annat. Det var där de fick ge sina liv för sin tros skull och bli martyrer. Till den arenan förs aldrig institutioner som vill vara optimalt relevanta. Dit förs bekännarna.

Till bloggkonnässörerna ett kort besked. Det är verkligen konstigt att detta blogginlägg som jag skriver tidig måndag morgon hamnat som inlägg i går kväll. Då skrev jag bara ner rubriken, som slagit mig på väg hem från Pjätteryd men det var kanske lite ofokuserat riset kokade under tiden och hundar skulle bemötas med individuell vänlighet.


Säg, har ni erat glada barnasinne kvar?

Jag har det glada barnasinnet kvar. Det är bejakande och nödvändigt att ha det så. Hur skulle annars livets vedermödor hanteras? Barnasinne och barnaskap hör nämligen ihop och en kyrkokristen förmår uppfatta vad dopet åstadkommit. Vi borde, som Kolingen på sitt eget sätt påpekade, åka på barnbiljett. Han blev lite upprörd när polettförsäljerskan påstod att "ni är väl inget barn heller!" Kolingen utbrast: "Man är väl Guds barn för farao, sabla polettsubba!"

Mitt barnasinne stimuleras när jag ser programmet för Samhälle & Existens. Det är ett event i korsningen mellan politik, kultur, media och teologi och motsvarar sålunda högt ställda krav på pk-ism. Viss dysterhet kan drabba en smålänning när det hela kostar 2795:- och då tillkommer dryck vid måltiderna samt resa till Malmö och övernattningar. För många behövs två övernattningar, konferensen börjar kl 9.Sådant får man sätta sig över.

Konferensåret ställer sina krav. Verbums inspirationsdagar i Stockholm, Teologfestivalen i Uppsala, nu Samhälle & Existens, Almedalsveckan och till detta Bok & Bibliotek. Vilket är det för konferenser gemensamma? Någon annan betalar. Detta är en omständighet som en smålänning till dels kan glädja sig över och sålunda sätt sig över det kostsamma. Till dels? Ja, till dess att tanken slår att det är mina pengar som bekostar konferenserna. Kyrkokommunala medel.

Så läser jag listan över de idoga. KG Hammar, Anders Wejryd, Anders Ekhem, Bengt Kristensson Uggla, Kent Wisti, Martin Lind, Ulf Bjereld,  Helle Klein, Wanja Lundby Wedin, Elisabeth Gerle, Sara Wrige och Cecilia Nahnfeldt har alla varit på konferenser tidigare och framfört sina synpunkter. Nu får de vara ihop med Eva Hamilton, Claes Elfsberg, Marianne Rundstrom, Heidi Avelan, Per Svensson, Ebba Witt-Brattström, Karl-Petter Thorwaldsson, Susanna Alakoski samt ytterligare folk och adligheter.

Martin Lind ska ge sina synpunkter på frågan om lönearbete är den enda utvägen och KG Hammar besvarar frågan "Det krackelerade samhället - vem faller emellan?" Rikitgt vad Wejryd ska göra, fattar jag inte men han ska vara där och säga något. Kanske kan han ha någon synpunkt på frågan där de med fina titlar diskuterar: "Vilka är alternativen till yrkt som en främsta identitet och vad skulle människor och samhälle vinna på en ny syn?" Ordet går till ärkebiskop emeritus, agronomie doktorn h c Anders Wejryd. Barnasinne! Samhällsklassen prekariatet har dock sin företrädare på konferensen. Men då är väl fortfarande yrket främsta identitet och man kan framträda som "lönebidragsarbetare"?

Icke få av de medverkande röstar på samma parti, inser jag. Hur känns det för dem att myndigheter och statliga institutioner hänvisar till civilsamhället för att få till ett fungerande välfärdssamhälle. Det diskuteras. Och jag återvänder till den småländska frågan, är detta effektiv svensk socialdemokrati som konfererar i trygg medvetenhet at också på denna arena är det andra som betalar? Det var en dum fråga att ställa. Varför det? Det är söndag. Men kan det hela inte uppfattas som lite "tilltagset" trots allt?

Det finns en del som inte diskuteras. En konferens av det här slaget som en informativ beskrivning av en förvirrad men fortfarande välvillig - dock introspektiv - medelklass, kunde vara tema för ett av seminarierna, dvs "vad är det vi håller på med?"- men icke. Eller en genomgång av den opålitliga medelklassen i de tyska städerna under perioden mellan de två världskrigen med frågan om inte barn till den tidigare medelklassen, som nu blir prekariat, är politiskt lika farliga som när det begav sig. Det var en besviken ungdomsrörelse som organiserade sig då. Och nu? Perspektivet faller utanför Samhälle & Existens och det var just så det var då också. Tror jag.

Nu förtar detta på intet sätt mitt goda humör eller mitt barnasinne. Det är när vi får se konferensprogrammen som vi i behändigt format ser vår tid och vårt samhälle. Och tro mig, de tror på det de säger, de konfererande. De får valuta för dina pengar, om man säger så. Vad det välmående Malmö ekonomiskt stoppar in i konferensen vet jag inte. Men om Malmö kommun inte har råd mer än att låta kommunalpolitiker medverka, har Svenska kyrkan pengar. Livet är underbart för oss med barnasinnet kvar.

I dag är jag kyrkoherde i Göteryds, Pjätteryds och Hallaryds kristna församlingar. 10 högmässa i Göteryd, 16 musik och väckelse i Pjätteryd. Det senare skulle kunna kallas Väckelse-sång... (bara roligt för sådana som bor i Kronobergs län och känner till Tingsryds kommun. Det barnsliga och det glyttiga ligger nära varandra).

http://svenskakyrkanmalmo.se/om-oss/samhalle-och-existens-2017/