torsdag 22 juni 2017

38.25

Det happade sig så att jag granskade en hylla med böcker i går morse och tänkte sortera. Där i hyllan fanns tre inbundna årgångar Kyrka och Hem. De skulle inte stå just där utan rätteligen å lantegendomen. 1950, 1951 och 1954 års tidskrifter var överraskande. Det är tidningar från min tid på jorden. Det är en annan tid vi talar om - och ett annat kyrkoliv. Det skrämde mig på ett sätt. För jag blev böjd att ompröva blogginlägget om avtalsförhandlingen. Tänk om Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation helt enkelt rätt tolkar tidens tecken och prästerna inte längre är präster i någon rimlig kristen mening utan i stället anställda producenter av civilreligion? Den uppgiften kan schemaläggas och skötas på 38.25 veckotimmar.

Om det inte längre i egentlig mening finns ett kyrkfolk, dvs människor som t ex går alla adventssöndagar och förutsätter att det är gudstjänster hela advent (ja, jag såg deprimerande nog denna morgon att statsministern också går alla adventssöndagar, men insåg att det betyder inte vad meningen säger! Man kan bli deprimerad för mindre än undflyende språkbruk.) Kyrkfolk är söndagliga gudstjänstfirare, det är i vart fall en försöksdefinition som bär rätt långt. Och detta folk har en kyrklig identitet på individnivå också. Välan, finns inte församling i betydelsen kyrkfolk förklarar det att arbetslaget kan uppfatta sig som församling. Nu är det få arbetslag där alla går i kyrkan söndagligen, men den lilla omständigheten kan vi bortse från. Naturligtvis är det då logiskt om alla i arbetslaget ska gå på samma avtal. Men det bygger på en normalitet: det finns inget kyrkfolk, ingen egentlig församling. Arbetslaget producerar för konsumenter. Det är det hela. Det har inte mycket med kyrkokristendom att göra.

Prästen i arbetslaget producerar men de viktigaste producenterna är församlingspedagoger och församlingsvärdinnor (jag tror det heter så fortfarande....). De producerar nämligen verksamhet. Kyrkomusikerna är också viktiga. De producerar musik och de ska kunna musik från gregorianik till den senaste populära låten och allt ska de kunna dra på orgel, gärna också på dragspel. Varför? Därför att kunden alltid har rätt? Prästen kan också ha sin betydelse i producentledet för att producera event av olika slag, dop och vigsel, begravning förstås. Då krävs också lyhördhet för avnämarnas önskemål.  Allt detta kan förstås schemaläggas och klaras av på 38.25. Till och med kyrkoherdens schemaläggning kan hanteras på 38.25. Fast kanske inte en del annat som kyrkoherdar brukade göra på 1970-talet och tidigare.

Hur ska detta förklaras? Är saken så enkel att vi är och har varit oense om vad prästämbetet är och är till för? Det är i så fall inte bara arbetsgivarorganisationen skuld till, den organisationen administrerar eländet. Eländet självt är skapat av många olika och kanske motstridiga intressen. Byråkraters förstås, välvilliga prästers, lättjefulla prästers och naturligtvis kyrkopolitiker med ringa insikt i vad som skulle komma att övergå Svenska kyrkan. 1957/58 års ämbetskonflikt, så illa hanterad den än är, kanske bär oss informationer på djupet? Prästen uppfattas inte har med något sacerdotalt att göra. Det gäller att organisera religion och stå för ett etiskt budskap. De tidigare upptäckterna om prästämbetet, de som hörde till den kyrkliga förnyelsen, tycks helt okända.

Det slog mig att SD och S i årets kyrkoval kan bli goda exponenter för två felsyner under 1900-talet, de två syner som den kyrkliga förnyelsen och prästglädjen stod emot. SD:s kyrkosyn är den nationella kyrkan, korset stod tecknat på fanan och kulturella konservativa värden bärs upp av kyrkan. Ni ser prästtypen i filmen Den enfaldige mördaren. S:s kyrksyn är det eticerande budskap som blir den liberala teologins konsekvens. Den talar om Jesus som förebild, citerar honom men han är inte Frälsaren. Minns Harald Hallén. Hans uppståndelsetanke är att någon kommer och lägger en ros på din grav. "Då är du inte död, du lever!" Båda synerna var antikverade redan på sin tid, förstås. Men lägger socialdemokraterna en ros på den kyrkosynen är den inte död, den lever och SD kan pumpa upp ett ideal som i tiden ligger kring Gustaf V:s borggårdstal.

Jag antar att motmedlet var just den prästväckelse som tog gestalt, den som gav oss de liturgiska kläderna. Gunnar Rosendals bok Kyrklig förnyelse måste en präst ha läst (Gaudete förlag har den tredje upplagan). Och då skulle präster fundera över hur nådatiden används. Jag såg i Dagen att Thage G Peterson inte går i kyrkan "trots att jag är teolog", som han sa. Nå, då är han inte teolog, bara religionsvetare med religionsvetenskaplig utbildning. Teolog blir man på annat sätt, i bön och gudstjänst inte minst. Så hur många präster är teologer, sådana som år efter år får lära sig mer om Gud och har arbetstid att göra det? Det är förresten då som begreppet arbetstid inte blir det avgörande, men prästeriet fylls inte heller av meningslösheter att kommenderas till.

Ska jag fundera ett varv till på det som kallas stress och utsatthet så blir det en fundering om den autentiska kallelsen. Om jag gör något som jag egentligen inte skulle ägna mitt liv åt, är det väl rätt klart att det skaver och att denna insikt gör att uppgifterna i görligaste mån disponeras om och jag vill hem från dem så fort som möjligt. Det kan också förklara att prästtjänsterna blir något annat, något som ska in på 38.25. Och detta att präster far illa. "I själanöd, ho kan av glädje sjunga?"

Medlingen tas upp efter sommaren. Positionerna är låsta. Då finns det tid att ställa grundfrågan om inte Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation tänker fullkomligt logiskt och att utmaningen är att krossa den logik genom att fokusera på vad en präst egentligen är.

onsdag 21 juni 2017

Doktor Marx, kom till vår hjälp!

Översta hyllan längst till vänster och granne med Kapitalet stod Marx - Engels, Kommunistiska Manifestet.
"Bourgeoisin har avklätt alla de verksamheter, som förut betraktades och ärades med from vördnad, deras helgongloria. Den har förvandlat läkaren, juristen, prästen, poeten och vetenskapsmannen till sina betalda lönearbetare."

Ja, ni vet att allt fast förflyktigas, ni vet för jag utgår från att ni har kännedom om Manfestet. Allt heligt profaneras. Bourgeoisin skapar sig en värld efter sitt eget beläte. Då går det väl att förstå den hotande konflikten om prästernas arbetstid. De ska ha ett avtal som alla andra lönearbetare i Svenska kyrkan, för det vill Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation.

Arbetsgivarorganisationen är den som köper folks arbeten, inte ger arbete. Vi ska vara noga med orden. Men det sitter några högst välbeställda nissar och ordnar den här sortens frågor. Jag hör till den prästkategori som undrar om nissarna vet vad firman tillverkar. Jag hade också velat ha en annan ordning, en där det verkligen varit Svenska kyrkans organisation. Det hette i slutet av 1990-talet att detta var tekniskt omöjligt. Jag trodde det inte då. Jag tror det än mindre nu. Ordningen har inte övertygat. Gör om, gör rätt!

Jag var med på 1960-talet då SACO skulle strejka. Präster var undantagna. De sågs tydligen inte som lönearbetare på samma sätt som t ex lärare. Präster hade ett kall, det var till sist Gud som vigt dem till präster. Luther såg saken så. Dopprästens och ordinators hand var Guds hand. Det kunde alla utom de som helst ville kallas sig lutheraner begripa.

Hur går det nu för lönearbetarna? De ska in på 38.25 veckotimmar. Själva tanken demolerar varje tanke på att prästen är något annat. Fast det är prästen - även om de svagsinta trott att detta betytt att prästen är något förmer. Vigningen markerar, att prästen inte jobbar som präst utan ÄR präst. "Det är allt en jädra skillnad", som de fromma och klarsynta skulle säga.

Kan det bli så lyckligt att medlingen misslyckas och att Kommunal ska teckna avtal för präster, som arbetsgivarorganisationen önskar? Man kan hoppas på det bästa. I går var det tydligen förhandlingar igen. Hur de gick vet jag inte. Om Lenin talar gäller "ju sämre, desto bättre!"

Facket talar om stressen och sjukskrivningarna. Det kan man göra, även om jag inte tror att det är arbete som stressar så mycket som meningslösheter. Samt brist på uppskattning. Jag är ju så biblisk att jag ser ser att prästämbetet liknas vid soldatens tjänstgöring (där förbandet tar hand om soldaten för annars strider soldaten inte) och bonden. Om dem båda gäller, att de inte går på 38.25 timmar i veckan. De svarar mot tjänstens krav. Ibland jobbar de mer. Andra gånger slappar de. Och så förunderligt är det, att en präst som inte har så mycket att göra utan hinner strosa runt och prata med folk, hinner be och hinner läsa åstadkommer mer där och då än bakom skrivbordet. Prästeriet är en livsform, inte ett lönearbete. Och det får konsekvenser, för på söndagen jobbar inte prästen utan firar med Guds folk.

Om det blir 60 timmar en vecka? Tja, det beror på hur man räknar. De skrutinösa kan vara igång 60 timmar och ändå undra: "vad gjorde jag för Guds rike under alla dessa timmar?"

Antagligen borde vi stenhårt markera prästeriets annorlunda, det där med livsform. Och så skulle löner sättas så att ingen utmanas. Kyrkoherdelön och rektorslön i paritet, kanske. Plusfaktorn borde vara stimulerande fortbildning och kanske en arbetsledning, vi hålls ju med en hierarki, där begåvningar tas till vara och insatser uppskattas. Jag umgås med en fd komminister som säger, att på det nya civila jobbet får man uppskattning för sådant man fick skäll för i Svenska kyrkan. Jag har motsvarande erfarenheter från den svenska krigsmaskinen, där jag upplevde enförtroende- och  berömmarkultur. Därtill menar jag att de högre lönerna skulle ges till dem som inte gömmer sig bakom stora skrivbord utan möter människor. Somliga har tillskansat sig löner som är svinaktiga, dvs de har fläskat på. Det finns en trovärdighet som står i omvänd proportion till lönen.

Det jag önskade blev inte. Jag ville ha stiftsanställda präster. Det vill jag fortfarande. Det skulle ha varit en enklare ordning vid konflikter.

Nå, hur upprörda ska vi bli över 38.25 timmar och massor med schemaläggning för arbetsledningen? Rätt upprörda och rätt eftertänksamma. Måste det inte gå så här när präster blir lönearbetare i borgarnas samhälle? Har biskoparna gett några ord till vägledning i den här situationen? Vi bör se avtalskonflikten som ännu ett tecken på en kyrka som är moribund. Moribund? Ja, utan kallelseglädje och utan insikten om att ämbetet inrättats för att vi ska få den saliggörande tron, blir det så.

De lönearbetande prästerna må minnas ett: Proletärerna har ingenting annat att förlora än sina bojor. Men de har en värld att vinna.

Frågan har ställts vad det är att vila i frid. Det är ungefär som att sova gott, om jag fattat saken rätt. Och det kan man ju önska utan att gå in på detaljer om det vi inte har erfarenhet av. I dessa tider skulle man önska att präster också får vila i frid. Jag menar, redan här i livet. Men så har det aldrig utlovats.

tisdag 20 juni 2017

Fanns Norge?

Tyskarna ockuperade Norge den 10 april 1940. Allt gick inte enligt plan men övermakten var för stor och Terboven tog över. Var var Norge då? Kungen med familj fanns i England, där fanns också regeringen och militärer. Var Norge i England? Och möjligtvis på ambassaden i Stockholm, för den var fortsatt trogen det gamla Norge om jag minns rätt. Ska vi tala om en post-norsk storhet? Eller fanns det i, med, under och över det Norge som nazisterna och Quisling styrde ett verkligt Norge?

Ingen ska låta lura sig av att Tredje riket föll samman och att Norge inte bara blev fritt igen utan hittade olja och blev ett rikt land. Hade det funnits ett autentiskt Norge det år som i år är om Tyskland blivit den allt dominerande stormakten efter en fredsuppgörelse år 1942, när Tyskland slagit ner Sovjetunionen, Sverige naturligtvis inordnat sig och vi fått leva i stortysk fred? Vad med Norge då?

Svaret är att Norge är något mer än ett land och det folk som just nu går på Karl Johan och viftar med norska flaggor (för det gör dom varje fdag året runt). Norge är ett sammanskott av människor sekler igenom, av historia, av geografi, kultur och av en mentalitet, präglad av ett språk och vice versa. Till denna folkliga mentalitet, det norska, hör också sedan mer än tusen år det kristna. Ockupationen kunde inte beröva människorna detta. Noregs skjønne land fanns alligvel. Ockupanterna kom inte åt identiteten.

Ockupanterna skadade mycket, förstås. Också enskilda människors omdömen. Somliga kristna spelade med ockupanterna. Johannes Bjaaland prästvigdes av NS-niskopen Lars Fröyland och blev kyrkoherde i Petrus församling, Oslo. Sonen Josef Bjaaland, född 1921, prästvigdes 1944 under kriget i Quslingkyrkan av Fröyland (före sina studier till teologisk ämbetsexamen, som misslyckades på den korta tid som stod till buds, men hade ett stipendium för fortsatta studier hösten 1945...) Josef var hjälppräst i Oslo stift. Josef Bjaaland prästvigdes på nytt år 1957 av biskop Malmeström för Växjö stift. Biskop Malmeström har antingen inte vetat om den tidigare prästvigningen eller underkänt den, jag tror det senare är vad som stämmer.

Quislingkyrkan behövde 1943 många nya präster då de gamla hedervärda avkragats. Så gick det till. Josef Bjaaland blev en uppskattad kyrkoherde i Skara stift år 1964.  Daniel Bjaaland hann inte prästvigas. I den desperata situation som rådde i Quislingkyrkan skulle detta vara möjligt, men född 1924 var han för ung. Den 7 maj 1945 skrevs kapitulationsdokumenten under. NS-folket som befolkat kyrkodepartementet fick besked att de den 9 maj inte behövde gå till jobbet. Man kan läsa Ragnar Norrmans bok Quislingkyrkan, Norma 1998. Vilka stod emot? De som höll ämbetet högt och visste något om bekännelsen! De visste således  något om Kirkens Grunn. (Norrman s 155)

Den poäng jag är ute efter fattar de som följt Bloggardag och läst kommentarer. Ett ockuperat land och en ockuperad kyrka behåller i det längsta sin identitet. Inte för alltid, men för rätt många år, tänker jag. Kritiken mot ockupanterna eller Quslingkyrkan kommer inte åt det kyrkliga liv som finns där innanför, där under eller där bortom. Och det var de ohavliga prästerna som var bärarna. Ungefär som vid den tid när arianerna var i flertal, men Kyrkan i sin katolicitet likväl var minoritet ihop med Athanasius.

Gunnar Rosendal skrev boken Den ockuperade kyrkoprovinsen. Året var 1982. Det handlade om den nya situationen där de gamla utfästelserna skulle bort. Det kan vara av intresse att följa f Gunnars resonemang, boken finns väl att beställa fram på sockenbiblioteket. En av slutsatserna var det nödvändiga kravet på en kyrka fri från staten, som missbrukat sin utnämningsmakt i fall efter fall och går, inte på meriter, utan efter de sökandes åsikter. Fader Gunnar var upprörd. Jag är inte säker på att han skulle varit mindre uppröd nu, men kanske mer förvånad över att så många accepterat att leva under ockupanternas villkor. Vi lever under villkor som sammanfattas så: med lögnen som vapen och sveket som verktyg. Så går det till och så har det gått till länge. Men bortom detta finns Svenska kyrkan, hon som har en bekännelse och som katolskt inte bara rapar upp utan formas av det hon bekänner; den nicenska trosbekännelsen, katolicitetens själva märke. Detta kan de andra, nominalisterna med sina metaforer och alternativa sanningar, inte upphäva ens om de skaffat sig all makt i kyrkoapparaten.

Se på Norge!
Norge fanns också under de mörka åren, också när det fanns en alternativ kyrkoledning. När ändringen kom var det dessa som livet ut levde förnedrade. Inte de som förnedrats fängslats , avsatts, avkragats. Dessa de tidigare var då de anständiga. Livet ut och därefter. Ett vet jag som aldrig gör, domen över död man.

Till alla som tycker att det varit för lite bidrag från Bengt Olof Dike på Bloggardag kan jag idag stolt presentera ett nytt aktstycke, ett litet under på sitt sätt.
http://www.ostrasmaland.se/insandare/sandahl-visar-brister-i-kyrkovalslogiken/

PS
Antje och Hans skulle välsigna ett monument i Akkavare, som uppförts till 60-årsminnet av tågkatastrofen. Initiativet var lokalt och de anhöriga tacksamma över insatsen. Jaja. Det är en pastoral konst att knyta an till människors förväntningar men förlösa dem till något mer än de först tänkte. Sådant tror jag inte biskopar är särskilt byxade att göra, men väl församlingspräster.
DS


måndag 19 juni 2017

Fattar - eller inte

Antje for till samesamling i Arvidsjaur. Biskopen Stiglund var där liksom generalsekreteraren Ottosson Lovén. Samefrågan står uppenbarligen högt i kurs. Men varför? I Dagen fick tre samer frågan om Svenska kyrkans relation till samerna och alla tre tycktes klaga över att samerna kristnats. En samegubbe vid namn Jonsson manar Svenska kyrkan att komma bort från förtrycket och en annan samegubbe, Persson, vill höra en syndabekännelse. Jag tänker inte gräva i detta men jag finner det egendomligt att Svenska kyrkan ska ta kritiken för den svenska kolonisationen.

Kolonisationen är jag för övrigt för. Tack vare den har Sverige fått vattenkraft och malm. Samerna då? Skolgång, sjukvård, kommunikationer och pensioner samt barnbidrag. Jag hör till dem som menar att plus och minus ska räknas samman och skulle Sverige från Idre och norrut varit lappmark och renbetesområde? Jag finner tanken orimlig, bortsett från att tsaren kunde haft intresse att inkorporera ett sådant land med sitt. Nej, något konstigt är det med resonemanget. Inte minst som de flesta samer bor i Stockholmsområdet.

Hade jag frågat Stina Eliasson, på sin tid c-kraft i centralstyrelsen (dåv. kyrkostyrelsen), hade jag fått höra politiskt inkorrekta sanningar om samer. Stina bor i Stugun, Jämtland. Jag är inte säker på att Stina varit noga med att skilja på den verksamhet ecklesiastikdepartementet och Svenska kyrkan bedrivit, hon var nog så mycket emot besvärliga samer att hon inte skar tunna skivor, men ett nogsamt särskiljande borde nog upp på agendan. Det är svenska staten som använt sina ideologiska apparater för att sköta den s k samefrågan. Den vettiga kyrkliga frågan handlar om hur Svenska kyrkan lyckades hålla distansen till Makten och dess propåer. Det gick förstås inte.

Urbefolkningsfrågan skapar entuasiasm. Kyrkornas Världsråd är på tårna. Men då kanske det är tid att ta i Svenska kyrkans verkliga urbefolkningsfråga, den om dem som tror vad Svenska kyrkan tidigare trott och tänkt, men nu marginaliserats i syfte att elimineras. Det handlar då inte om kolonialism utan om imperialism. Urbefolkningen ska tystas. Urbefolkningens frågor blir icke-frågor och dess erfarenheter irrelevanta. Systemet är aktiverat för att på alla möjliga sätt komma åt yttringarna av urbefolkningens tro. Självfallet kallas detta folk vid epitet. Och lika självfallet ska detta folk inte bara berövas sin kultur och de uttryck som dess tro kan ta sig. De som hör till detta ursprungsfolk ska också på ett personligt sätt stoppas vad gäller utvecklingsmöjligheter. Vad skulle en tilltagande medvetenhet om metoderna Svenska kyrkan nyttjar för att komma sin egen urbefolkning till livs kunna innebära? Behövs en sanningskommission och en ursäkt av ärkebiskopen, som vidgår att urbefolkningen i decennier med listig medvetenhet hanterats orätt?

Vid de samiska kyrkodagarna fanns Antje, Heinz och biskop Hans, som han kallades så personligt och nära - inte biskop Stiglund alltså, i Akkavare. På twitter såg jag Heinz höll ljus, sådana man sätter på gravar i allhelgonatid. De högtidlighöll minnet av tågolyckan  den 28 mars 1956. Det var samma år som olyckan i Ställdalen. När jag såg tweeten från tillfället rann ordet "låt de döda begrava sina döda" upp i mitt medvetande. Natuligtvis behöver vi minnas, men det är väl uppenbart att Antje och Heinz inte har något särskilt med olyckan i Akkavare att göra och möjligtvis inte heller Hans. Det var en tragedi och den inträffade för två generationer sedan. Ska jag fatta det hela som något annat än ett uttryck för civilreligionens åstundan att alltid vända tillbaka till sina minnen till skillnad från kristen tro som startar i minnet och går framåt? Jag fattar inte finessen.

I Akkavare dog 16 och i Ställdalen 20. Man kan läsa på om alla järnvägsolyckor, den i Getå ska högtidlighållas nästa år, vet jag:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Kategori:Järnvägsolyckor_i_Sverige
Det med hundraårsjubileum kan jag förstå, för det är just ett hundraårsjubileum fast det åfr förstås kallas "högtidlighållande". Men vad pågick nu i Akkavare? Poserande i sorg? Eller  var det bara ett inslag i kampanjen att bidra till ifrågasättande av visheten hos biskopar? Eller ett uttrycl för biskopars relevans? Vad sa dom? Vad gjorde dom, förutom att tända gravljus? Ordnade sig för en tweet? Var den bärande tanken att ju fler som dör i en olycka, desto större katastrof är det. Jag tror inte på det viset. Kan vi addera enskild död så att döden blir större och värre när det är fler döda - eller fler enskilda döda? Är det i så fall inte feltänkt?

Jo, jag har föst konfirmander och kyrkliga ungdomar till platser för illdåd, men då handlade det om att lära sig något. Vad lär man sig i Akkavare? Att rälsbussföraren glömde tågmötet? Jag fattar nog inte finessen. Det ska en enkel fd komminister på landet inte ha skäll för.

Ond, bråd död är något annat än när någon dör efter en lång tids sjukdom, så mycket begriper jag och är så pass rädd för den onda bråda döden är jag, att jag ber mot den i litanian under fastetiden. Men jag har kommit i den ålder att jag på begravningen för generationsvännen för ett par månader sedan möter den vän, som dog nu. Lars Närstad (1950-2017), Malmö.

Han hörde till den första generationen i "gamla" Två Systrars kapell, dvs i källaren på Två Systrars väg. Vi hade juniorarbetet tillsammans. Lars var reflektören, läste och kom med goda insikter, satte värde på teologiska arbeten som styrde in mot det andliga livet. Han sökte en bok som jag dessvärre inte lyckades få fram till honom, en om bedjandet av Psaltaren. Han hade lånat den på bibliotek, men ville gärna ha ett eget exemplar. Jag har hållit ögonen öppna sedan i höstas och nu behöver han inte den boken längre. Lars gjorde inget väsen av sig. Någon dödsannons ville han inte ha. Döden kom inte oväntat, för Lars var svårt sjuk men, som prosten Pehr sa, också när vi väntar det kommer döden oväntat. Och den berövar oss vännerna, Lars med ett roat leende inför tidens absurditeter till exempel.

Jag hade gärna talat om Johanna Andersson inlägg Luthereffekten - allmänetiska plattityder? med Lars. Hade han läst Johannas artikel på Kristen Opinion, hade jag hört ett litet skratt och kanske därtill en underfundig fundering. R.I.P.

söndag 18 juni 2017

En profet i Åhus

I dag är det söndag och lätt att skriva, fylld av glädje och med positiv ansats. Strukturutskottet kan vara förnöjt.

Bloggposten om uppenbarelsen resulterade i uppskattning (jag fick tillrop!), uppståndelse och faktiskt upprördhet. Det flöt in repliker annorstädes, eftersom en präst tipsat om bloggposten. Jag läste och  kunde för ett ögonblick vara lite bekymrad eftersom någon "en gång i tiden" tillhört "min församling" och redovisade vad jag uppfattade som kritik vad gällde bemötande. Församlingen hade inte förmedlat en känsla till henne där hon kände uppmuntran att "söka prästyrket". Det pinsamma var i första hand inte detta, utan att jag inte kunde placera personen. I min nöd ringde jag förstås s Kerstin. Hon gick lika bet på uppgiften.  Sedan klarnade bilden.

Det var "en väldig massa år sedan". Det kan stämma. Jag slutade i Två Systrars för 17 år sedan. Sedan lättade skuldbördan något, men vem vet hur ofta han felar, när jag fick läsa att "vi hade inte direkt någon personlig kontakt". Det var tydligen inget som förmedlats i förkunnelsen i familjehögmässorna heller. När  personen ifråga är född år 1985 tror jag att jag måste ta lätt på anklagelsen, att jag uttrycker att alla i församlingen inte har "rätt till samma yrke". Denna sats är alls inte vad jag vare sig menar eller agerar efter om man ska vara exakt. Hon är prästvigd i år om ni undrar. Jag tror mig inte med någon 14-15-åring eller någon yngre ha diskuterat att han eller hon skulle bli präst. Så illvillig är jag inte. Men utbytet av repliker gav mig just ett utbyte. Så här kan det tänkas.

I den lilla konversationen kom också en replik från kyrkoherden i Åhus, Magnus Tyche. Han är född 1958 och kör nedcabbad BMW. Det imponerar på mig. Men än mer tagen blev jag av hans insikter. Hans omdöme om bloggposten Uppenbarelse löd kort och gott:
 "En del sanning, en hel del nostalgi och ett unket uns av självgodhet."

Det där med att en del var sanning får väl gå an. En hel del nostalgi kan väl diskuteras, jag trodde jag gjorde reda i en teologisk grundsanning, men i min ålder har man rätt att vara nostalgisk. Dubbelt så gammal som jag är nu, blir jag inte. Det fanns en tid när jag var häften så gammal som nu. Det ursäktas om en något åldrad vill återvända dit. Fenomenet är uppenbart och biologiskt, det behöver man inte vara profet för att inse.

Det riktigt beundransvärda är personbedömningen, meningens tredje led. Det vi sett i två punkter är intellektuell bedömning av text. Nu kommer bedömning som styr direkt på person: ett unket uns av självgodhet. En text kan inte vara självgod, bara uttrycka vad den självgode formulerar. Jag är övermåttan imponerad. Jag vet mig inte ha träffat kyrkoherden i Åhus.

Sommaren 1967 cyklade på tjänstecykel i trakterna, men då var kyrkoherden en gosse på 9 år så det räknas inte ens om han var i Åhus vid den tiden. Nu framträder han som Svenska kyrkans motsvarighet till padre Pio, helgonet i San Giovanni Rotondo (född i Pietrelcina). Sankt Padre Pio kunde snabbt avgöra människors andliga status, när han satt ner med dem och talade med dem. Från Åhus kommer det som är mer - om det inte är så, att bilocation är en av kyrkoherdens kompetenser. Padre Pio kunde det också nämligen, vara på två ställen samtidigt. Men jag har inte sett någon nedcabbad BMW i samhället, så jag tvekar. Jag tror kyrkoherdens kompetens är att utan samtal veta hur det ser ut inuti en människa. Han har förmågan att i en svart själ utan vidare urskilja också ett unket uns av självgodhet. Sådant imponerar.

Unket. Det är bra. Helgonen luktar gott, paradisiskt och denna doft från paradiset kan djuren känna igen, för av denna doft har de ett heligt minne. En syndares självgodhet luktar unket om det så också är ett uns. Jag höll på att skriva "bara". Men kyrkoherden är så duktig att han alltså varsnar också unset. Kanske borde jag mer uppskattat om det inte bara varit ett uns utan högst rejält utifrån maximen pecca fortiter, men inget annat än sanningen ska göra oss fria. Ett unket uns är illa nog och  kyrkoherden varsnar det.

Då kommer jag till huvudfrågan:
Hur bär sig kyrkoherden åt för att komma på den lilla illaluktande självgodhet? Det kanske är ett knep han inte vill lära ut? Andra stackars präster hör bikt och ger själavård, år ut och år in, men de fattar inte när de känner doften av ett unket uns av självgodhet. Hade de snabbt fattat, hade arbetstid kunnat användas till annat. De fortsätter samtala och de flesta präster skulle nog inte beskylla konfidenten för självgodhet ens efter ett utförligt samtal. Det beror på att de fattat situationen för dåligt. De saknar kyrkoherdens kompetens

Om vi vidgar perspektivet måste frågan ställas till stiftet hur denna utomordentliga kompetens till insikt bättre kan tas tillvara. Klart att det kan byggas ställen för pilgrimer som kommer Åhus på samma sätt som pilgrimer samlades i San Giovanni Rotondo, men vore det inte enklare, att städsla kyrkoherden som profet? Han skulle kunna ha till uppgift att gå runt på stadens gator och torg och ställa snabbdiagnoser på alla han möter. "Där är ett unket uns av självgodhet, där ett unket uns av kättja, där mer än ett unket uns av skvalleraktighet." Listan kan göras mycket lång, minst en post per person som kyrkoherden/profeten möter i Lund, Malmö, Helsingborg, för att nämna de syndigaste bland städer i Skåne. Hässleholm, Trelleborg och Ystad med alla mord kanske inte att förglömma. Eller Kristianstad?

Ni förstår hur grunden för en omfattande väckelse nu läggs. Lagen hugger till och avslöjar också unkna uns av synden. I  kyrkoherdens/profetens spår kunde andra präster följa för att upprätta människorna och föra dem till livets vattenkällor söndag förmiddag i församlingskyrkorna.

Jag är imponerad. Kyrkoherde Magnus Tyche har avslöjat något hos mig genom att helt enkelt läsa något avslöjande och har allt klart för sig, det som jag inte ens själv begrep eller avsåg att avslöja. Om någon frågat mig om det i mig rymdes självgodhet, vet jag inte vad jag skulle svarat. Vem märker själv sina hemliga brister? Men poängen just nu är att för Magnus Tyche är de inga hemligheter. Får han hålla på, bör det inte dröja alltför länge innan vi får honom helgonförklarad. Kunde padre Pio bli Sankt Padre Pio så. Men då krävs att stiftet tar sitt ansvar antingen genom att ge Magnus Tyche den post i Lund som han bör ha eller bygga ett pilgrimscentrum  i Åhus för alla som vill komma och konsultera. Något tredje gives icke! Leve profeten!!!

Själv? Kyrkoherden i Åhus har inte gett någon anvisning om hur självgodhet ska hanteras. Jag är väl moraliskt deklasserad för det där med den diagnosticerade självgodheten. Just nu kanske jag inte har ork till självgodhetshanterandet. All kraft går åt för att beundra kyrkoherden i Åhus och hans närmast övernaturliga förmåga, ja, det är just så jag ser den, att avslöja djupet också i sådana han inte ens behövt samtala med. Jag borde inte vara förvånad. Profeter är sådana. Men jag är förvånat imponerad och sådant tar kraft. Jag tar mig till Göteryd för att komma till Ord och sakrament. Vad ska jag annars göra?

lördag 17 juni 2017

Det ogenerade

I kyrkovalet kommer vi att möta det ogenerade. Det är som i det sista kyrkoherdevalet i Kalmar, det där alla medlemmar i pastoratet kunde rösta. I upprop mot en av kandidaterna, en enda, deltog ogenerat damer från andra pastorat. De hade alltså ingen rösträtt i valet, men kom med synpunkter ändå. Det var den sortens aktioner som lurade folk från både Vissefjärda och södra Öland att ta sig till Kalmar för att rösta De stod timmavis i kö för att till sist få veta att här fick dom inte rösta. Då blev de arga. Nu är det på samma sätt när Kommunal går ut i valet. Jag läser, som så många andra så ingen egen berömmelse över detta, Mölndals-Posten.
http://molndalsposten.se/debatt/lat-inte-kyrkan-bli-en-bakatstravare-i-samhallet/

Kommunals Elpida Georgitsi, som säkert är en förträfflig person, har med två andra undertecknat. Det är kanske ändå ett problem att Elpida inte är medlem i Svenska kyrkan. Ett annat problem är Kommunals uppropsmakares deklaration: "Även om många av oss sällan besöker en kyrka finns det ändå anledning att fundera över vilken kyrka vi vill ha?" De skrev så, med frågetecken och allt. Men det vore kanske vettigare tat fundra över varför de själva går sällan och varför de ska fundera över vilken kyrka de vill ha om de nu inte i praktiken vill gå i kyrkan när klockorna kallar? Lite tankehjälp att förstå det, får vi.

De vill ha en kyrka som hjälper människor i nöd, oavsett härkomst, välkomnar människors olikheter, låter alla visa sin kärlek, oavsett om man tillhör olika eller samma kön, som aktivt arbetar för kvinnors och mäns lika värde och, håll i hatten, "tar ställning för kvinnliga präster". Bortsett från frågan v ad de egentligen behöver präster till för om detta Röda Kors-upplägg av kyrklighet måste man säga att allt detta levererar redan Svenska kyrkan.

Det kommer ett önskemål till: "Som arbetar för heltider, vettig arbetsmiljö och kollektivavtal för de anställda." Det är bra. Jag vet ju socialdemokrater på stiftsnivå och lokalt som fuskar förskräckligt med detta och uppträder i arbetsrätten som om de drev en enmans-pizzeria med den brist på regler som då kan tyckas vara det lämpligaste. Kul att stå samman med Kommunal mot stiftsstyrelsen i Växjö!

"Låt inte kyrkan ta rollen som bakåtsträvare i samhället", heter det. Tankemodellen är den som gällde för kyrkoorganisationen i Wahrtegau.
Så vad bör göras?
Låt inte mindre partier "med starkt värdekonservativa och intoleranta värderingar" få använda kyrkan som språngbräda in i den politiska värmen. Det är bra att det blir sagt. Det visar hur politiska partier i grunden tänker och vad som styr deras engagemang.
Vad ska vi göra då?
"Gå till vallokalen och välj en politiker eller ett parti som du har förtroende för och som låter den här viktiga institutionen fortsätta att utvecklas i en positiv och öppen riktning." Där fick vi besked av Elpida och hennes kamrater.

Verkligheten tecknas så: "De politiker som är högst ansvariga i Svenska kyrkan bestämmer allt det här." Inte ett ord om Gud. Inget om Jesus. Inget om Anden. Inget om Skriften. Inget om Traditionen. Inget om allt det arbete för människor som faktiskt utförs och inget om problemet att ett fack ska bestämma vilka som ska bestämma. Sådant kunde Mussolini gilla, för han omfattade den korporativa samhällsmodellen. Då grottar jag för tillfället inte ner mig i det alltmer problematiska att det finns en särskild arbetsköparorganisation i Svenska kyrkan.

Vi får nu och på nytt markera vad det är firman tillverkar, bekänner och håller fram som kärnvärden. Vart ska annars detta barka vart?

Elpida hoppas att du tycker att det är viktigt att du använder din röst den 17 september. Själv kan hon alltså inte. Hon har ingen rösträtt. Intressant på många sätt. Intressantast att kommunalarna i Mölndal inte funderat över detta förhållande, när de lyckliggjorde Mölndal-Posrten med sin insändare.

Jag har nämnt risken att Antje blir fixstjärna i ett val som inte är hennes. Till rollen som ärkebiskop hör att utsättas för kritik. Det har en ärkebiskop betalt för. Avsikten var dock att skilja mellan kyrkoval och ärkebiskop. Tydligen går inte det när Antje själv och egentligen i oträngt mål klipper till med valet som argument.

Det handlar om reformationsbordet, det planerade konstverket vid Uppsala domkyrka för 4 miljoner.
http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/ab-om-lutherbordet-bra-konst-vacker-alltid-debatt
"Bra konst väcker alltid debatt", hävdar Antje. Men debatten har faktiskt inte handlat om det, för någon bild eller skiss av konstverket har inte funnits förrän nu. Frågan har gällt själva idén, platsen och kostnaden. "Men man hade kunnat önska att diskussionen motiverades av saken, och inte av rykten", säger Antje då. Noga taget är det just saken, som på det tillgängliga sakmaterialet (att men inte hur och egentligen oklart vad), som har debatterats. Antje fortsätter: "Men vi måste sätta kritiken i proportion. Vi ska inte glömma att det är kyrkoval till hösten. De olika nomineringsgrupperna vill göra sig kända, och gott så." Så talar en översåte som inte vill samtala. Det är helt bedrövligt.

Bertil Murray, Frimodig kyrkas gruppledare i Kyrkomötet, har argumenterat, men det har inte varit för att göra nomineringsgruppen känd utan för att han och fler i Uppsala (för att inskränka sig) såg skäl att komma med invändningar. "Proportionen" mellan det fina bordet och det kyrkopolitiska nomineringsgruppsintresset är emellertid nu av Antje återställd. Bordet vann, egenintresset förlorade. Men vad säger denna utsaga om Antjes syn på kyrkovalet? "Gott så" - alls inte. Det är illa om det vore så som Antje säger. Riktigt illa.

Tyder vi allt till det bästa, har Antje rest för mycket och är trött och sliten. London - Rom - Arvidsjaur och dessförinnan Namibia, Sydafrika och Berlin, insatserna tidigare i år i Mellanöstern inte att förglömma. Tröttheten gör att blir dumt, det kan man förstå. Men tänk om hon verkligen tänker så här och tror att det är de olika nomineringsgrupperna som är presskåta och driver egenintressen?
Då har Svenska kyrkan allvarliga problem, uppbyggd episkopalt och med demokrati därtill, som hon är.

Den kritik som hörs, beror inte på att det är kyrkovalår och Antjes replik stärker inte intrycket av respekt för den demokratiska processen. Tvärtom anas här ärkebiskopligt behov av att distansera sig från kyrkopolitikerna, de som kommer med sakligt omotiverad kritik byggd på rykten därför att de driver sina egna intressen. Varsnar ni problemet? Jag är generad inför den ogenerade och i grunden föraktfulla kritik Antje för fram.

fredag 16 juni 2017

Minnen från Kyrkostyrelsen

Jag minns fortfarande hur det var i onsdags när Kyrkostyrelsen fattade det historiska beslutet om kyrkohandboksförslaget.

Ordföranden/ärkebiskopen var på påvens generalaudiens i Rom och beklagade att hon på grund av ett ekumeniskt åtagande inte kunde närvara på sammanträdet. Detta åtagande var "en direkt följd av Svenska kyrkans engagemang" när reformationen skulle högtidlighållas och Antje ville vårda den ekumeniska energi som då skapades. KUl att se ärkebiskopen på plats vid den kyrka som byggdes av medlen från avlatsförsäljningen, Broder Tetzel fick till det. Sjöälen svingade sig till himlen när myntet klingade i skattkistan. Där står Antje och högtidlighåller den tidigare högtidligheten.

Ersättaren biskopen Eckerdal hade blivit sjuk. Han hade nog inte energi att vårda annat än sig själv i det läget. Dessutom är han arg för att han får låg pension, eller hur det förhåller sig. Sådant tar på krafterna.

Första vice ordföranden Wanja Lundby Wedin hade ramlat och brutit handleden. Auspicierna kunde för den i det romerska bevandrade knappast ha varit dystrare när just handboksförslaget skulle beslutas. Vi skulle kanske övervägt att fånga in en kråka för att undersöka inälvorna och så få besked om framtiden? Det finns sådana vid Kyrkans Hus. Men Wanja stöttade upp armen så gott det gick, gipset hade inte riktigt torkat, och sammanträdet startade. Hon klubbade med andra handen, förstås.

Först blev det en kort diskussion om vi kunde sammanträda utan biskop på plats, en fäskalle undrade, men de inkallade juristerna sa att det gick, men att biskop Ragnar Persenius likväl skulle komma när handboksfrågan togs  upp. Det var efter lunch. Ett litet problem i sammanhanget var att beslutet omedelbart skulle justeras, vilket måste betyda att reservationer och särskilda meningar skulle lämnas precis när beslutet fattats. I vanliga fall finns det tid efter beslutet. Jag hade tänkt mig att lyssna på debatten och därefter i god ordning skriva en särskild mening. Som väl var hade jag min dator med mig och kunde, när begravningsfrågorna (som jag är lik-giltig inför) kom upp, skalda ihop ett aktstycke. Alltså visste jag då inte vad poskarnas reservation innehöll, men jag skrev mig fri om musiken också. Ordinarie får reservera sig, ersättare skriva sin särskilda mening. Jag noterar att saken inte uppmärksammats av en kyrklig rikstidning, som utkommer i pappersformat på torsdagar.

Varför var det så viktigt att justera beslutet om kyrkohandboksförslag omedelbart? Jag fattar att det handlade om medias stora intresse, dvs kommunikationsavdelningen skulle få ut information till den informationstörstande allmänheten. Informationen kom också med bild på Antje, som inte varit med, och Wanja, som med tapperhet och utan tappat humör, hanterat smärtorna genom märg och ben.

Diskussionen i Kyrkostyrelsen ska inte återges, den är sluten. Så mycket kan sägas dock, att det inte var så mycket till diskussion. Vi fick emellertid nya papper, denna gång så utformade att de gick att läsa. Färggrafer i svartvitt är inte helt lätta att tyda nämligen. Något litet påpekande gjordes och föranledde någon liten rättning av skrivelsen i det teologiska. Poskarna ville ha ordentlig omröstning med namnupprop. Här skulle de andra punktmarkeras och kyrkomusikerna förstå var de har sina uppbackare. Det var väl inte fel. Men lite genomskinligt, kanske. Det är POSK som vår vän Bengt Olof Dike tillhör, som ni minns. Å andra sidan har POSK varit med i hela arbetet med ny kyrkohandbok, så jag noterar märkligheten att frågan då inte tagits upp tidigare. Konstigt.

Är verkligen förslaget "så pass välarbetat vad gäller exempelvis (?! DS) struktur, språk och teologi att det är redo för att framläggas för behandling i kyrkomötet" som poskarna menar? Bortsett från den filosofiska frågan om ett förslag kan vara redo att framläggas (är det inte styrelsen som ska vara redo och förslaget förberett, men jag vet inte) delar jag inte den bedömningen. Hade jag skrivit min särskilda mening som jag trdde jag skulle få göra i går morse och hemma vid skrivbordet, hade jag nog markerat, att jag saknar en analys att stampa av i när det handlar just om språket. Vilka begrepp tas bort eller tonas ner och varför? Hur försvaras plattityder i det liturgiska språket?

Strukturen är väl inte märkvärdig. Det börjar, det fortsätter, det fortsätter ett tag till och så avslutas det. Det kan kallas "ordo" eller vad som, men märkligare är det inte. Teologin blir en besvärjelse. De ekumeniska insikterna har inte tagits till vara. Men så sägs ju! Jag svarar: Läser ni inte Klemperer, LTI? Jag bråkar inte. En ny teologi kräver en ny kyrkohandbok, där det där med Jesus som Herre eller Gud som Fader inte blir besvärande framträdande. Jag fattar! Kolla begravningsgudstjänsten, där överlämnas vi inte till Gud, vår fader utan till Gud som är barmhärtig. Det är öppna formuleringar för civilreligiöst bruk. Kristen tro brukar vara mer distinkt. Men jag bråkar inte. Jag ifrågasätter bara själva klokskapen.

Jag fortsätter ifrågasättandet när min vän Wanja verkligen är nöjd. Jag läste det kyrkliga bladet på nätet i går eftermiddag. Hon meddelar sitt förnöjda med betoning på att medlemmarna ger sitt stöd till kyrkohandboksförslaget för det vet vi, håll i hatten, därför att förslaget varit på remiss i två omgångar. I ett pastorat skrevs remissvaret av en ditkallad präst utan minsta förankring i pastoratet, men när han skrivit var remissvaret allmänt och glatt mottaget av tre personer och skickades in. Så vad med den samstämmigheten för det remissvaret var inte i allt väsentligt enstämmigt positivt för förslaget? Vad är "allt väsentligt"? Wanja säger att man inte ska avfärda kritik, men inte heller bortse från den demokratiska processen. Minns det. Detta är ett nyckelord när majoritetsbeslut fattas om liturgi. Här behövs nog ett riktigt Kristusrop!

Sammanträdet avslutades ungefär 3 timmar före den prognosticerade tidpunkten. Generalsekreteraren fick nytt förordnande på sex år, de 40 miljonerna för att granska SKUT var behövliga, skattemyndigheterna i Rom hade två personer från Kyrkans Hus i Uppsala förhandlat med och kommit överens om att det var 2 miljoner svenska kronor som skulle betalas allt i ett för utebliven skatt. Där, medger jag, borde jag bett Wanja om ett par smärtstillande piller, men gjorde inte. Det svirrade i hjärnan, men jag uthärdade Tänka sig två svenska tjänstemän från Kyrkans Hus inför skattefolk i Rom för att bena ut skatteproblem, där det italienska fogdeväldet bara kan hämta in pengarna. Det är väl just i Rom som att sno gelati från bambini? Men jag är härvidlag inget sanningsvittne. Just kombinationen SKUT och Rom är ingen succé mer än så, att efter mina erfarenheter ger jag inte en spänn till SKUT när det är kollektdags. Jag viftar då avvärjande, som för att fösa bort kyrkvärden med håven.

Det sista tråkiga var att Christina Bexell avtackades efter 37 år och 1 månad i den kyrkliga apparaten. Wanja höll ett fint tal, vi stod upp och applåderade flera gånger och Christina tackade med fyndiga utblickar. 37 år tillbaka - det kändes som om jag knappt var påtänkt då. Men det var jag ju. Nu minns jag att det var för att hon skulle få närmare till jobbet och slippa pendla till Stockholm varje dag, som vi flyttade hela alltet till Uppsala. Så viktig var hon. Nu förstår ni.

Det sägs att Kyrkans Tidning inte återgett min särskilda mening. Då kommer den här.

Särskild mening av Dag Sandahl
Vid ett sammanträde som ärkebiskopen inte deltagit i, hennes ersättare blivit sjuk och kyrkostyrelsen i detta läge adjungerade biskopen, dr Ragnar Persenius, beslöt kyrkostyrelsen att för kyrkomötet lägga fram ett kyrkohandboksförslag. Detta är enligt min enkla mening synnerligen olyckligt och kan skada receptionsprocessen.

Kyrkohandboksförslaget har uppenbarligen medvetet tagits fram utan att några av de främsta liturgiska experterna i Svenska kyrkan tagits i anspråk; Christer Pahlmblad, Mikael Löwegren och Michael Isacson. I boken Mässa för enhetens skull har docenten Pahlmblad markerat vikten av att det i en kyrka måste finnas något, som uttrycker att det är en gemensam gudstjänst som firas i de olika församlingarna för att den kyrkans identitet ska vara möjlig att känna igen av alla och överallt, att det också måste finnas en medveten strävan att ta ekumeniska insikter om eukaristins väsen (läs: BEM- dokumentet) till vara och låta dessa komma till uttryck i kyrkohandboken. Detta har i det framlagda förslaget inte utförts.
Därtill måste liturgin vara ett tydligt utflöde av ”den stora berättelsen”; Kyrkans heliga sammanhang genom alla tider, där vi nu står samman i heliga gestalters rad. För en kyrka där gudstjänstdeltagande och medlemstal sjunker är det än mer nödvändigt att koppla ihop sig med den stora berättelsen och den större kyrkliga gemenskapen diakront och diaspatialt. Detta måste vara särskilt märkbart i de eukaristiska bönerna.

Jag har inte övertygats av argumentet att det inte ska kunna vara möjligt för de församlingar som så önskar, att behålla HB 86. Vi kommer att hamna i en situation där kyrkohandboken hanteras som en liturgisk plocklåda och då gör det varken till eller från om några församlingar vill ha en väl fungerande gudstjänstordning enligt HB 86.

Den uppenbara risk jag ser är att arbetslaget i församlingen, förstärkt med en gudstjänstgrupp, varje vecka kommer att lägga mycket tid och arbete på att gestalta gudstjänster med kyrkans kor som en scen för det som känsliga personer skulle kunna uppfatta vara en föreställning. Liturgi har mer med gudsfolkets liv, tillbedjan och mottagarglädje att göra. Det finns ett värde, inte minst för barnen, i att vårda ”det vanliga” i gudstjänstsammanhanget.

När ärkebiskopen frågade om den kritiska hållning hon mötte hos en organist var många organisters hållning, skapades en Facebooksida. Det stod då klart att 25 % av kyrkomusikerna anslöt sig till skaran av kritiker i detta sociala forum. Det är uppenbart att den återkommande kritiken från kyrkomusiker visar att den kyrkomusikaliska frågan inte tagits på tillräckligt stort allvar. Det måste beklagas.
Det förslag kyrkostyrelsen nu lägger fram för kyrkomötet kräver en stor fortsatt arbetsinsats i första hand av kyrkomötets ledamöter att kritiskt reflektera över det framlagda förslaget och komplettera genom motionsförslag och därefter av Gudstjänstutskottet inför beslutet som ska fattas.

Att de i handboksarbetet ratade experterna på nytt ska samla sig och ge ut ett användbart missale är självfallet min förhoppning.