söndag 19 februari 2017

It's been a quiet week in Göteryd

Inte lugn så att ingenting har hänt, men jag ville stoltsera med en anknytning till Lake Wobegon och visa att jag varit med. Vi var i Älmhult i torsdags  eftermiddag och mötte Modéus II och en uppsättning stiftsarbetare. Jag sa bestämt ifrån att det var olämpligt att kalla dem på första raden för ruggugglor. Sedan var det introduktioner till de 18 poängerna i framtidsarbetet och vi vände oss mot varandra i kyrkbänkarna för att utbyta väsentliga synpunkter. Ja, ni vet hur det går till. På kvällen fick ordinarie kyrkoherden avbryta sin ledighet och träda in i leken. "Det var bättre då", sa någon som var med hela dagen.

Nu ska ju allt vara så positivt så jag får väl dra till med syföreningen. 39 000:- hade de tappra arbetat ihop och fördelade. Här är början till det internationella medvetande som är så svenskt. Det kom genom missionen och missionssyföreningarna. Vad kvinnor kan, kan vi allihop. Karlar också. Det var ju de som förväntades ropa in på auktionerna. Syföreningen fixar förtäring på Palmsöndagen, är det beslutat. Göteryd kl 10 om ni vill ha korv efter gudstjänsten.

Lite mullrade det i Göteryd vid insikten om vad VD:n för Verbum drog ihop. Svensk Bokhandels lönespecial är högprioriterad läsning just i Göteryd (fråga mig inte varför). Verbums VD Henriette Zeuchner taxerade 2015 för 2 364 000:-, plus 14%. Går de kristliga böckerna och Kyrkans Tidning så bra? Nja, pengarna kommer från Gleerups men där drar VD Åsa Steholt Vernerson bara ihop 1 726 000. Ändå är hon, men ska inte kallas, kassakon. I Göteryd med omnejd återgavs denna information samman med uppgiften om präster som sagt nej till högre löner med argumentet att de ville vara trovärdiga. Nu vet jag inte så mycket om detta. Jag sitter inte i Verbums styrelse.

Nu blir det inte mer bloggande efter veckouppehållet. Jag känner mig lite ringrostig och ändå hade jag så många uppslag. Men det blir så inte minst som jag bloggar med valp i knäet.

söndag 12 februari 2017

Trygga Moheda

I fredags kväll meddelades att Moheda uppfattades vara en trygg plats, kanske den tryggaste. Saken hade mätts. Jag tror pensionisterna fått frågan om de var otrygga. Ett polisbefäl klev fram och tog åt sig äran. Då skrattade jag. jag har de senaste åren sett en polisbil i samhället vid ett enda tillfälle. Fjärdingsman Hägg höll ordning när jag var barn och i samhället bodde landsfiskalen. När jag var i tonåren - kan det ha varit 1965? - fick Alvesta en målad polisbil. Denna svartvita Volvo kallade poliserna "Kossan". Annars fanns poliser i Växjö som kom ut för att kolla trimmade mopeder och annat i den stilen. Nu får jag problem med att förstå. Är alltså trygghetskänslan mer utbredd nu, när vi sällan eller aldrig ser poliser i målad bil och ingen fjärdingsman heller?

Det sas att Moheda är tryggt "trots att det bor en gammal präst på gatan". Då är det nog objektivt tryggt. Trots eller tack vare, jag försökte det senare. Det förtar dock inte min Ölandslängtan, om någon trodde det. Även om Öland ännu inte fått en riktig fåk, en halvdan fick vi under min tid. Då fick vi order om att ställa in allt, men ön var inte isolerad särskilt länge. Min kunskap om militära bandvagnar kunde dock imponera på befolkningen. Tänk hur det blivit om vi fått en riktig fåk, med snö och sand hopblåsta till stabil materia, elavbrott och allt annat man kan tänka sig. Det kanske, vid närmare eftertanke, inte är så mycket att längta efter.

Stormen har en god effekt. Den klarnar sikten. Det gäller bloggkommentarer också och ibland blogginlägg. En del debatter går dock i cirkel, lyfter aldrig. Det gäller faktikst främst de meningsutbyten som inte handlar om vad som skrivits på Bloggardag utan favoritteman som förs fram utan närmare anknytning till text. Det kan vara djupt känt för det och jag har tanke att det ska vara mycket debatt. Meningsutbyten är informativa. Bloggardag är dock ingen frågelåda, då skulle jag inte få ägna mig åt mycket annat än svara på frågor. Konkret betyder det dock att somliga frågor tas upp vid ett senare tillfälle. Jag är inte okänslig för stämningar och strömningar i den kyrkliga debatten.

Jag är inte heller omedveten om att somligt aldrig kommer på agendan i den svenska offentligheten. Vår vän översten Olofsson är tillbaka i Bryssel, lite oförmodat. Han ringde för att säga ett par ord om hur signalspaningen utfaller.
- Vet du att den ryska allmänheten fått veta att barndop förbjudits i Europa?
Jag visste ingendera. Int att det förhåller sig så och inte att saken rapporterats förhålla sig så.  Jag skrattade lite
-Skratta inte, sa Olofsson. Fundera i stället över vad du hör om krigföringen i Ukraina.
- Ingenting, nästan ingenting i vart fall, svarade jag.
- Så är det. Du borde ställa dig frågan hur det kommer sig.
- Melodifestivalen behöver utrymmet, föreslog jag försiktigtvis. Eller Mellot som det heter. Infantiliseringen har oss i ett fast grepp.
- Och till krigsskådeplatsen är det ungefär lika långt från Moheda som du har till Alet-les-Baines eller fransk-spanska gränsen. Kortare väg än till Barcelona och längre än till Marseille. 185 mil eller så. Men föga i svenska medier.

Vi talade lite mer om komplikationerna och översten förhörde sig om våra personliga krigsförråd. De har kompletterats, berättade jag. Men somligt saknas. Vi utbytte så tankar om att tänka det otänkbara. Som subaltern var ju översten och jag i samma krigsförband. Strukturutskottet har inte förbjudit dysterhet när vi tänker över världen och dess väsende. Strukturutskottet har inte förbjudit munterhet heller. Handelsministerns utstyrsel i Iran var en sanslös humörhöjare. Nästa gång kan hon väl komma i svensk hembygdsdräkt, den har huckle också! Och den svenska regeringen är, minns det, en feministisk regering. Här finns en del att förklara. Det kan bara bli mer underhållande än Mello.

Jag uppfattar nu att bloggkommenterandet drar iväg. Jag säger ogärna nej till våra vänner bloggkommentatorerna för jag är för det vidlyftiga också. Men jag fattar nu beslutet att det blir en veckas blogguppehåll. Jag återkommer med blogginlägg om stort och smått. Deo volente. Och skriver gör jag. Fast på en del annat. Dessutom ska jag vara kyrkoherde en vecka till. När jag är tillbaka, tror jag det blir en del nytt och krytt. Kanske rentav en präktig kyrklig skandal ...




lördag 11 februari 2017

I morgon söndag

Högmässa kl 10 i Pjätteryd och musikgudstjänst i Göteryd kl 16 i morgon. Vi annonserar och kyrkvaktmästaren ringer i kyrkklockorna flera gånger om. Alla ska veta vad som är på gång. Klockans helga maningsljud kallar syndare till Gud. Så bra. Gud hatar inget som han skapat utan kallar på oss och genom oss på hela sin skapelse. Det andra skapade väntar på att människan ska få det rätt ställt med Gud. Det kommer allt skapat till godo. Rom 8:19-21 förklarar.

I det närmast putslustiga men allvarliga kapitel 12 i 1 Korintierbrevet beskrivs hur vi fogas in i Kristi kropp som delar. Med-lemmar. Jag kan inte förstå annat än (tack f. Mikael, Strindberg och jag är usla korrekturläsare..) att varje tal om medlemskap kommer ur denna bibelillustration. Jag hör ihop med andra kristna som kroppsdelarna i min kropp bildar den helhet som är jag. När jag har ont i tummen är det inte bara tummen som har ont utan jag - hela jag, alla kroppsdelarna. Hundarna fattar när något i mig är i olag och jag inte på humör. Då blir de extra uppmuntrande. Slickar och vill vara nära. Det är konstigt vad djur uppfattar, som vi då och då konstaterar. Det kan också vara en hund som först av alla fattar när kroppen är i olag för då drar sig hunden undan. Det är fascinerande alltihop. Själva den kyrkliga poängen är dock att jag inte (lika lite som min tumme) kan vara en kroppsdel på egen hand. Det finns ingen privat kristendom, en som berövat gemenskapen sig själv. Privé betyder ju det som berövats /gemenskapen, offentligheten/. Det privata är hållningen "det har ni inte med att göra".  Så blir det inget sammanhang och inget samhälle.

Är jag inte i kyrkan när församlingen firar, har jag berövat församlingen mig själv. Det kan finnas en uppsättning goda skäl till detta. Prästen är en villolärare, nattvardselementen är inte säkra, det är oklart vad den som framträder som präst egentligen är och kanske en del annat att fundera över. Om det är så, borde man lugnt kunna räkna med att någon kyrkoherde, kontraktsprost eller biskop engagerar sig för att visa att det som sker i X församling verkligen är vad Gud vill för de invändningar som gör att jag inte kommer är ju allmänna, inte privata. Min uteblivna kyrkogång är nämligen inte en privatsak. Det borde smärta när en kroppsdel är borta.

Det finns andra skäl till frånvaro. Malaria och militärtjänst. Annars är det naturliga för en kyrkokristen att vara i Guds hus när klockorna kallar. Så missioneras. Folk drar folk och trängsel ger trivsel. När frikyrkligheten kom och skulle genomföra det Svenska kyrkan misslyckats med, kristna folket, tömdes kyrkor. De fromma snickrade bönhus och var glada. De mindre fromma anslöt sig inte till det nya, men var vilsna i det gamla. Få ting har så sekulariserat Sverige som svensk frikyrklighet, det är bistert men fullt begripligt faktum. Om min vän Kalle och jag möttes i kyrkan på söndagen och Kalle inte längre kommer, krävs det mycket om jag vill fortsätta. Byter man präst i den vevan finns risken att kyrkogången börjar ransoneras. Och som det hette i Västergötland: "Den som inte varit i kyrkan på söndagar tre, vill sedan åt kyrkan inte se."

"Ha vanan så har vanan dig", heter det också. Det är när kyrkogångsvanan upphör som folket i sin helhet förlorar tron. Gudstjänstfirare fungerar som fotbollslag. Också om de inte är fler än 11 och några till på bänken så spelar Kalmar FF för hela Kalmar. Om laget decimerat skulle linka in på Kycklingplan kan ingen räkna med seger för laget och heder för staden. Församlingen helgar sig, lever av det heliga, för världens skull. Och det borde inte kunna uppfattas som enskildas ensak om detta som finns till för världens LIV inte funkar.

Det är massor av högmässor som inte satt djupare spår i mig, vad jag kan se. Det beror antagligast på min tröga natur. Det kan också bero på att Guds gode Ande låter mig vegetera ett slag eller, i värsta fall, på en predikan som inte håller måttet. Men också om jag inte vet vad högmässan gjort med mig, inser jag att Kristus i mässan kommit till mig och vilar under mitt hjärta när jag tar mig hemåt. I min kropp finns Kristus och där har han hamnat kvickt, som Erik Petrén påpekat. Det blir så när mässan firas som den ska - med bröd och vin som element. Adveniat verbum ad elementum et fit sacramentum. Och för att som alla andra gamla präster upprepa sig: jag har ätit frukost de flesta dagarna av mitt liv och kan inte säkert återge vad jag ätit vid alla dessa tillfällen, jag minns ett fåtal. De har gjort nytta ändå.

Nej. kyrkogången är inte den resandes ensak.
Den resandes ensak är det däremot att kolla att hungriga grisar inte vistas under latrinfjölen. Men det är en helt annan sak än söndagens högmässa. Skulle det finnas grisar där, och den resandes uppmärksamhet brustit med olyckliga konsekvenser, då är det den resandes ensak. Det fanns det lag på.

I morgon är det söndag. Det ska vi fira!






fredag 10 februari 2017

Jag blir avslöjad!

Jag blir avslöjad som den begåvning jag är och jag vart, som flickan sa, häpen själver. Jag låg på mitt läger med en foxterrier bredvid mig (ibland på mig) och blädderläste några årgångar Svensk Pastoraltidskrift. Jag var på jakt efter en del material och närmast (i min liggande position!) snubblade över artikeln Kyrkomötet 198? har redan börjat. SPT 1979 nr 26-27 s 508-509

Jag citerar i artikeln lektorn Kerstin Bergman, som dåförtiden inte var partiansluten. För hennes moder var det stort att hon invalts i kyrkomötet, något hon stolt och glad anförtrodde sin svägerska, Morsan, som då kunde berätta att det var jag också. Lite roligt. Fast bara lite eftersom vi är så kristliga. Så blev det kyrkomöte år 1979 med kyrka-statfrågan och frågan om samvetsklausulen. Kerstin Bergman framträder som tidstypisk tänkare. jag analyserade henne  i SPT utifrån Nicos Poulantzas bok Fascism och diktatur (1973):

Småbourgeoisin utmärks av tre drag:
1. Den vill gärna ha förändringar i samhället, men utan att systemet förändras.
2. Den har störst social rörlighet.
3. Den menar, att staten ska hejda tidens förfall. Staten ses som neutral och rättvis, ett uttryck för den goda folkviljan. Denna tanke leder ofta till statsdyrkan.

Den småborgerliga ideologin är det sammanhållande bandet mellan ytligt sett rätt skilda individer. Lektorn i latin och grekiska och den knappast läskunnige kyrkomötesledamoten binds samman av gemensam klasstillhörighet. Småborgare, sålunda.

När lektorn Bergmans argumentering granskas, fann jag den väl överensstämma med punkten 1:
Gud "blev en integrerad del av vår värld, och vår yrka är och skall vara 'integrerad', som det står i motion nr 44 s 6. Det var alltså bevarad statslyrka saken gällde!
Hon sa också:
"en fri kyrka kan inte byggas på en klausul av innebörden att 'man måste lyda Gud mer än männisior', som under fromhetens sken fritar en grupp från lojalitet." Detta Luther-år skulle man gärna vilja höra vad dr Martin Luther sagt om det ställningstagandet.

Leszek Kolakowski citerade jag också. Sekulariseringsprocessen innebär att det heliga är allmängiltigt, alla former av det profana livet heligförklaras. Det tycker jag är en bärande påminnelse också 2017! Avvisandet av bibelordet om lydnad mot Gud leder till kravet på lojalutet och i nästa led till det Kolakowski kallar totalitarism. Den framträder i olika ideologiska kapprockar men är idag den stora faran för kulturen och de kristna grundvärdena. Jag hänvisade både till Artes och Signum.

Jag citerade herr Persson (S) som i riksdagen den 11 mars 1971 deklarerat och fått 65 instämmanden, jag tror jag skulle vara Jan Myrdal tack skyldig för att han lyft fram Persson:
"Vi är alla överens om, vill jag hoppas, att det i vår demokratiska stat är samhället-staten som är överhögheten över allt, att det således är en hög demokratisk principi att samhället förbehåller sig rätten att till syvende og sidst avgöra alla vitala samhällsfrågor ... det är en fråga om huruvida det är en förnuftig ordning eller om det är något allvarligt skadligt på gång - och sedan gör samhället det som är riktigt. Här gäller enligt min uppfattning i hög grad en pragmatisk ordning." 65 (sextiofem) instämmanden. Så här illa tänkte många riksdagsledamöter.

Kerstin Bergman sa: "Vi vill ha en demokratisk, öppen fri kyrka, om vi skall ha någon, såsom avses i det föreliggande förslaget. Men om man följer dem som nu röstar för en fri kyrka, förskräcker deras spår! Se punkten 3 så förstår ni.

Riksdagsman Persson skulle 1983 ha en partivän i lektor Bergman men de tänker lika också 1979 när det kommer till den så kallade väjningsrätten och Kerstin Bergman fortfarande är partipolitiskt obunden:
"Världen ser klarare än både kyrkominister och kyrkomötesmajoritet: att väja är att kränka. S.k. åsiktsfrihet, som kräver rätt att kränka, det är en skam och ingen lösning, det är inte demokrati."

Jag hakade i SPT-artikeln på med frågan om kristna människor studerat vad staten är så att de kan känna igen tendenserna till statsdyrkan och totalitarism. "Finns här en beredskap att ändra systemet så att kyrkan mycket medvetet kan bli sin samtids kritiker och samtalspartner och just därigenom folklig?"

Då hade jag inte läst det ekumeniska materialet från 1930-talet, det som analyserade de totalitära statsskicken. Hade jag läst, hade det inte gjort någon skillnad. Men tydligt kan man se hur en som varit medveten politiskt också före 1968 kunde tänka i det kyrkliga. Jag ställde ännu en fråga:

"Har just de kristna vi kallar bekännelsetrogna ett försprång och särskilt ansvar här eftersom de levt med i ett konkret utslag av statens inblandning i trosfrågor?" Det var väl en klok och utmanande fråga. Den kunde bära nu också!

De som gör sig av med gamla tidningar kan inte med lätthet gå till läggen, inte vällustigt lägga sig i sängen och bläddra SPT och SKT. Jag kan. Ihop med en foxterrier.

I går utsattes Dr F för bombhot både i Göteborg och Södertälje, där han skulle befunnit sig. Han fick dra sig tillbaka. Så långt har det alltså gått. Han kan antas vara kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*, mot sådana drar man sig tydligen inte för något. Prosten R ringde också. Vi taltes vid. Han tyckte jag skulle få snaps till den fisk som var middagsrätt i vår enkla boning. En torsdag. Gud signe prosten R!






torsdag 9 februari 2017

FLASH! Folke Bohlins yttrande är allmän handling FLASH!

Överklagandenämndens beslut har kommit. Folke Bohlins yttrande är en till Kyrkostyrelsen inkommen handling och inte ett arbetsmaterial. Det anstötliga i hans yttrande, det som skulle döljas, kan inte inte i första hand ha varit att han sett en hel del felaktigheter i notmaterialet utan slutsatsen att förslaget bör genomgå en förnyad grundlig revision. Det var detta professor Karin Nelson inte skulle få veta.

Vad ska vi säga nu?
Har vi problem eller har vi problem?
Och hur kunde det bli så här?

Minns nu var ni först mötte nyheten... Kyrkans Tidning hade nyheten 09.41 och där finns en hel redaktion. Men det var ju här ni läste!


79 224

79 224 namnunderskrifter fick Juluppropet ihop. I Sändaren av alla tidskrifter höjdes siffran till 80 000. De reformerta vill ha så stora triumfer som möjligt. Den redovisade siffran, jag upprepar 79 224,  är knappt hälften så många som flyktingarna var och alltså ett katastrofalt uselt resultat. Detta är ett resultat som motverkar sitt syfte och det beror på att
1. uppropet hastades igenom
2. inte tog situationen på allvar
3. inte hade några lösningsförsök
4. präglades av enkel aktivism
5. inte förankrades

Det hastades igenom därför att Lasse Svensson är ordförande för Sveriges Kristna Råd. Kritiken ska riktas mot honom i första hand, men därefter mot hela SKR. Brådskan förklarar varför det hela inte fungerade. Budskapet var simplicisstiskt och där det behövs konkreta försök att lösa problemen när staten vältrar över kostnader på kommunerna, sades ingenting. Det blir så när den enkla aktivismen får ta plats och det inte ges tid till mångas delaktighet. Uppropet svarade inte mot ett djupt känt behov, inte ens bland de kristliga. Ska vi förvänta oss att den reformerte Svensson nu avgår och beklagar fadäsen? Antagligen inte. Calvin och Zwingli och deras efteföljare i gudsstaten backar aldrig.

Jag noterar att Svenska kyrkan företräddes av Jenny Sjögreen. Mogge tackade för engagemanget. Juluppropet växte fram som en gräsrotsrörelse, sa Karin Wiborn. På det svaras enklast med ett enkelt "pyttsan!" Men vi får veta att biskopar varit till god hjälp och besvarat vissa debattartiklar. "Det har varit oerhört mycket positivt också", heter det. 79 224, säger jag.  Mig lurar ni inte. Framgången redovisas precis som jag förutsagt. I Kyrkans Tidning på papper fanns dock endast en notis om saken. En notis! Lika stor nyhet som att 17 ppräster vill bi domprost i Lund.

När nu Juluppropet inte blev den framgång det var tänkt, hur ska vi då ställa upp för rättfärdigheten? Det enkla svaret är förstås att vi inte vet. Agneta Adeen beskriver dilemmat i Östra Småland i tisdags (en plusartikel). Det är klart att romer, som bodde i Salvestaden, Kalmar och fick stöd av kommunen och Stadsmissionen, for runt på stöldturnéer. De forslade i omgångar stöldgods till Rumänien tills de åkte fast. De kunde alltså göra detta med stöd för sitt boende av kommunalskattemedel och välvilliga bidrag till Stadsmissionen, som brydde sig. Vad säger vi om det?

Jag antar att vi evangeliska läser Galaterbrevskommentaren och konstaterar med dess författare, en Dr Martin Luther, att detta är kärlekens villkor. Den bedras. Det är bara så det är. Men det ändrar ingenting. Jag kan möjligtvis tänka på en av mina vänner i Rom, i San Egidio (som jag mötte långt innan det blev kyrkpop att röra sig där). Jag frågade Erica om tiggarna i Rom, skulle jag ge eller är det bättre att ge ett större belopp till kommuniteten. Hon svarade: "Du har råd med bådadera." Ett svar fritt från sentimentalitet förstod jag att uppskatta. Men det är klart att det krävs både kärlek och gränser. Vi ska i görligaste mån hindra banditerna för annars drabbas de andra, de som inte stjäl men behöver vår hjälp - för att inte tala om småföretagarna vars verkstad töms på verktyg. Så nu gäller att skära tunna skivor. Jag menar att till kärlek hör att ställa distinkta krav på tullen och gränskontrollen. Kolla skåpbilar som körs ut ur Sverige. Sätt dit buset innan någon skyddar sin egendom med hagelbössa. Var det inte konfirmationsprästen som lärde oss att vi ska låsa våra cyklar för att ingen ska lockas stjäla?

I det kyrkliga är det något helt annat än upprop som ska göras. Vi behöver förstärka Svenska kyrkans egen socialetiska kompetens, den som med hårdfakta kan bidra till samhällslivet. Det var inte allmänna välvilliga stämningar som fungerade på 30-talet utan gedigna analyser av det totalitära. Sådant talades det om i Oxford och Edinburgh 1937 och det vara analyser som bar långt. På motsvarande sätt med Geneve 1966. Ska då detta arbete inte utföras ekumeniskt? Inte i den svenska ankdammen, tror jag. Då tar de refomerta hand om det hela och hur det blir då har vi fått ett färskt exempel på.  Svenska kyrkan ska själv göra jobbet och så får de som vill haka på.  Efteråt. Det är ändå Svenska kyrkan sokm får ta kritiken och utträdena! Vi behöver helt enkelt ett socialetiskt institut. Jag har sagt det tidigare. Jag säger inte mitt "vad var det jag sa", men Frimodig kyrka borde skriva en motion i ämnet. Vi kan inte ha den typ av julupprop som slutar som, ja i rymden ni vet.

Hur det går i Göteryd? Ambitiöst vill kyrkoarbetarna något, men de funderar mycket över glesbygdslivet. Och så planeras för gudstjänster som det kommer att vara en glädje att få komma till. Om spenatsoppan i Hallaryd säger jag inte ett ont ord. Det upprepades att Karl-Alfred blev stark av spenat och det gällde mig också, förstod jag. Soppsällskapet var trevligt. Vi talade inte julupprop alls. Det här är människor som tar socialt ansvar ändå.

onsdag 8 februari 2017

Rekordmagasinet

När jag var ung läste jag Rekordmagasinet och på ett sätt är Bloggardag också ett rekordmagasin. Många sidvyer och många bloggkommentarer. Finns det något annat ställe i det svenskkyrkliga där det debatteras på motsvarande sätt? En del blir arga. Några gillar inte att klumpas ihop till en doakör, allra minst med dem som inte sjunger riktigt rent. Några träder fram alldeles grandiost. En del tar bloggpaus för att lugna nerverna. Och några planerar hur det enklast ska gå att få stopp på Bloggardag. Är det inte rätt fantastiskt, egentligen?

Förra året påmindes jag om ett förbryllande faktum. De som tänker annorlunda och käpprätt fel, tänker sig faktiskt ha rätt och menar vad de skriver. Det kan för ett oförvillat sinne te sig obegripligt men förvillas sinnet, kan saken gå att förstå. Det är rätt fascinerande. Inte minst med perspektivskiftet. I en framtid hägrar inte bara Shangri-la, där möter också Svenska kyrkans nya storhet som folkkyrka/nationalkyrka. Det som lockar människor är det demokratiska styrelsesättet med politiska partier och självfallet 1958 års ämbetsreform, som satte fart på det kyrkliga systemet. Att lagen om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst, som började gälla 1 jan 1959, avskaffats, tycks inte bekymra. Själv är jag alltmer fascinerad av att se den samtida statsreligionen. Jag uppskattar också att se hur den lokale POSK-aren i Mörrum driver gruppens program i den kyrkliga vardagen. När POSK försvarar partipolitiseringen blir jag förtjust häpen.

Jag förstår att alla inte delar min fascination inför de kyrkliga fenomenen. Det behöver ni inte. Bloggardag är kanske inte alltid jag, men Bloggardag är alltid min bloggsida. Jag är fostrad i ett hem där det fick tänkas och argumenteras fritt men med sakargument. Jag inser att denna tradition förts vidare till mina döttrar och till barnbarnen. Jag tycker detta är en framgång. För mig! Jag kan citera min bror, som sa att "sanningssökande för gymnasister bedrivs till helvetets portar och gärna en meter innanför också". Hur ska man annars få veta något. Kan det förklara min entusiasm också för dumma kommentarer med bedömningar jag alls inte delar, men gärna delar vidare för allmän reflektion. Väsentliga debatter försiggår med yviga armrörelser och ibland högljutt tonläge, andra gånger i förtroliga och utlämnande samtal mellan två. Värdeomdömen tillför inget i sak men livar understundom framställningen.

Till Rekordmagasinets behållning hör naturligtvis rekord i dumhet. Det är meningslöst att tilldela docenten Bo Hanson denna utmärkelse, för han läser ju aldrig Bloggardag och är stolt över denna sin hållning. Den tappre soldaten Svejk har fått en kompis, det kan jag sätta värde på för Hansons del.

Jag har fått en promemoria från Kyrkoråttsavdelningen om Behörighet som arbetsledare. Det var sagde Hanson som motionerade om att arbetsledande komministrar och diakoner skulle skriva på idiotförklaringen för att komma ifråga som arbetsledare. Inte bara kyrkoherdar, alltså. De ska alltså förklara sig beredda att i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till uppdrag inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön. (KO 34 kap 9§ 4 mom). Själv är jag just nu kyrkoherde i Göteryd utan att ha skrivit på! Den begärda förklaringen, som inte begärts av mig, är en idiotförklaring. Det är ju inte könet som ifrågasätts utan ämbetet. Frågorna om detta är så komplexa att de går över de flestas horisont. De behöver inte vara dumma för det. För övrigt kan jag självfallet   inte i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra. Inte när jag hör bikt och avlöser t ex. Och det jag pysslar med i mässan är en uppgift som är prästens, inte diakonens, som ju vigts till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst.

Då svaras att detta inte är avsikten. Nähä. Men i så fall är avsikten oförenlig med svensk grundlag! Vi behöver inte inför det allmänna, och dit vill Svenska kyrkan räkna sig, tala om vad vi tror  och tänker.  Idiotförklaringen är et sätt att komma runt svensk grundlag. Politiker gillar sådant fifflande. För oss andra borde trosbekännelsen vid vigningen torde räcka som personlig och offentlig deklaration vad vi tror. Att det vore av intresse att se vilka konkreta konfliktsituationer politikerna velat komma åt är uppenbart. Minns jur stud Torsten Persson säger jag bara!

Nå, om det Hanson är ute efter varit krav i Kalmar eller på norra Öland hade jag nog inte skrivit på. Hade Svenska kyrkan därmed fått en mer kompetent arbetsledare? Det tror jag, uppriktigt talat, inte. Jag kan vifta med militära betyg och intyg från arbetsledarkurs. Hansons förslag är helt enkelt dumt, ett elegant sätt att skjuta sig i foten och på en oviktighet göra sig kompetens kvitt. Det Hanson fått igenom blir nästan lika dumt som när rektor Kjell Hammar i kyrkomötet krävde samverkan "fullt ut och i alla sammanhang" med de kvinnliga prästerna. Jag avfärdade det kravet som utslag av en äldre herres snuskiga fantasi. Vad annars kunde det vara?

Varför krävs för den delen inte samverkan med alla oavsett kön, också de icke vigda? Borde det inte vara minst lika viktigt för att komma åt eventuell sexism? Kan en arbetsledande komminister i fortsättningen vägra samverka med en församlingspedagog på grund av hennes kön, t ex. Och vad skulle det handla om? Jaså, finns det lagstiftning mot sådant. Nå då så.

En enda åtgärd är klok. Ta bort bestämmelsen om att idiotförklaringen ska undertecknas. Tron lever med osäkerheten. Kan tron inte leva osäkert är den något annat än tro och faktiskt med erfarenhet i 1900-talets politiska historia något rätt förfärande: en övertygelse utan spärrar. Är inte det något som platsar i Rekordmagasinet i så fall. Rekord i förföljelse, t ex.

Men är det där med kvinnor i prästämbetet inte något väldigt viktigt? Det tyckte inte ärkebiskopen Yngve Brilioth. Det tyckte inga av biskoparna hösten 1957. Det är värt att fundera över. Nu gör jag det när jag ska köra till Göteryd för personalmöte. Jag gör en del viktigt som tf kyrkoherde också. Ber och välsignar. Som i går. I dag ska jag ha andakt i Hallaryd. Sopplunch. Spenatsoppa med laktosfri grädde fick jag veta. Mitt minspel avslöjade mig.

På personalmötet ska vi tala framtid. Nu är det fem dödsfall på Solgården de senaste två veckorna. Pastoratet har inte 2000 invånare. Hur ter sig framtiden i glesbygden? Vi frågar som Vladimir Iliitj Lenin: Vad bör göras?

tisdag 7 februari 2017

Sjukt

I går, måndag, sammanträdde Strukturutskottet och konstaterade att jag var sur. Det var jag inte. Jag var kanske lite uppbragt över skojeriet med biskopsämbetet. Jag var inte uppbragt över modern som i processionen travade efter stiftets biskop med sin till biskop utklädda dotter. Jag var mer frågande hur detta gick till. Jag citerade för centerpartisten i utskottet Fälldins ord: "Håll gränsen!" POSK-aren ville att jag skulle vara muntrare nästa gång vi möttes. Det kan man tycka. POSK-aren sitter i Domkapitlet. Say no more! Say no more!

Jag tänker över den kyrkliga situationen och de kyrkliga miljöerna.
Sjuka miljöer drar till sig sjuka. Friska miljöer lockar de friska. Här får Kyrkan problem för vips dyker Jesus upp och säger att det inte är de friska som behöver läkare. Kyrkan blir lätt - och rätt! - en miljö för sjuka utan att besinna risken att den blir miljö bara för de sjuka. Alla friska och normala håller sig undan.

Rune Klingert i Surahammar sökte helt normala ungdomar till det kyrkliga ungdomsarbetet, sådana som Claes Bertil Ytterberg t ex. Det betydde inte att de som behövde extra mycket omvårdnad var utestängda, men det var inte de som angav tonen. Det var dessa friska och normala som skulle kunna tänkas bli präster. Sådana som var som folk är mest och som därför kan möta människor utan att utmana till medlidande för en som är lite eljes.

När en kyrkostruktur blir en sjuk miljö, kommer den fortsatt att locka till sig dessa de annorlunda, som snart nog rekryteras till kyrklig tjänst och i tjänsten driver de egna agendorna. Men folk är inga dumskallar, inga filosofer heller, men alls inga dumskallar. Det knasiga och självuppfyllda har ingen lockelse för andra än de sjuka. Men i osunda kyrkliga miljöer ges möjligheter. Jag tror vi ser det.

För min pågående forskning fick jag av en synnerligast klok kvinna låna en pärm. I den fanns ett par brev från år 1978. Nu ska ni få höra! Här opp, gott folk, och lyssna, som vi säger.

Först bakgrunden. I mars månad 1977gick larmet om att kvinnor som vill bli präser trakasseras i Lund. "Ni är djävulens utsända av djävulen". Expressen visste berätta (31 mars). Bortom detta uppseendeväckande ifrågasattes det som kallades särvigningar och en kvinnlig präst i Växjö stift hade, sa hon, mobbats/förföljts så att hon blivit så psykiskt knäckt att hon förskingrat kollekt. (Östra Småland och DN 11 mars)

Jur stud Torsten Perssons anmälan om förföljelsen i Lund sammanfattades i DN: "Det är inte att likna vid annat än pennalism och psykisk tortyr. (DN 2 april). "Vi mobbas av manliga kollegerna" hette det. (SvD 2 april). Det var väl ingen nyhet när DN konstaterade att rektorsämbetet mellan raderna klargjorde att utredarna av anklagelserna "varken kan eller vill avfärda beskyllningarna. Svaret från den teologiska fakultetens utredningsgrupp, undertecknat av Gustaf Wingren "friar definitivt inte de anmälda teologerna!" skriver DN med utropstecken och allt. (14 april) Detta räcker för att alla ska förstå.  Kanske någon också förstår att jag har ett hyfsat arkiv? Men hur var det? Det är här den lånade pärmens material blir av intresse:

Eva Brunne och troligen Lu-Kriss ordförande Barbro Gustafsson kallade till en Tjejsamling,  för att utreda mobbingen på Theologicum i Lund. Ett 30-tal samlades. En tjej ansåg sig vara lite mobbad eftersom någon hade frågat henne om hon verkligen skulle bli präst. "När man diskuterade om man skulle tala om högt att ingen var direkt utsatt för mobbing röstades det ner. Någon tyckte att de inte skulle stryka killarna medhårs."

Svaret på den direkta frågan om någon mobbats var nej. Däremot konstaterades att "killarna var fula och mobbade rent allmänt". Mycket som kommit fram i pressen är luftslott, sa en kvinnlig teolog efteråt - men då hade några uppfattat att det vid tjejsamlingen fanns kvinnor "var emot" och frågade efter mötet om de var ditskickade av killarna.

Jag kan ta den andra rapporten också: "Det Torsten Persson och tidningar hade skrivit om var helt fel. Ingen kunde tillstyrka de uppgifterna. Då föreslog bl.a. (namn, utlämnas här, DS) att man skulle gå till tidningarna och säga detta. Det förslaget röstades ner med motiveringen att det var gott åt pojkarna. De kunde gott ha pressen på sig."

Torsten Persson kan vi strunta i även om jag undrar vad det blev av honom, men det sjuka att inte kunna säga vad sant var och sedan fortsätta in i präst- och biskopsämbete, det stör mig. Kliniskt. För det är inte friskt. Vi har alltså en uppsättning kvinnliga präster i Svenska kyrkan som utifrån ett medialt överläge agerade så här. Lögnen som vapen och sveket som verktyg. Skulle det vara möjligt att förstå vad som skett i Svenska kyrkan som ett resultat av denna och annan draksådd? Jag frågar, för jag vet inte hur man sår drakar nuförtiden.

Vi har en kooikervalp på 9 veckor. Han kan somna in som en Guds ängel för att sedan vakna som ett monster. Är det samma sak när det först är roligt att hålla tyst, se änglalik ut och sedan unna sina motkristna alla möjliga smällar och därefter med massmedial uppbackning göra sig en vacker kyrklig karriär? Jag vet verkligen inte. Vill jag veta? Eller räcker insikten om det sjuka? Jag tycker det hela är rätt förfärande.