lördag 1 oktober 2016

Totalitär

Nätverksfel Wexnet men jag slet mig runt med en text även om det inte riktigt var den jag skrev och skulle ha ut på Wexnet. Håll till godo en timme senare än jag tänkt. Men några av er har väl sovmorgon!

Det finns anledning att påminna att ordet totalitär från början (Giovanni Amendola, 1923) är ett positivt ord, som uttrycker hur medborgarna ska förses med en helhetslösning för ett gott liv. Den totalitär staten skulle vara en välfärdsstat. Vi vet hur det blev. Det borde skrämma - men inte en kyrkokristen. För en kyrkokristen är synden med i allt och ger åt allt det sköna en främmande gestalt. Det goda vänds i sin motsats. Ordet totalitär har fått en betydelseförskjutning som utgör en hel utläggning av temat.

Det är en totalitär lösning som motionärerna i vigselfrågan eftersträvar. Men de vill det i god mening. Ingen ska behöva möta en präst som inte tror på enkönad vigsel. Och prästerna ska värnas för att slippa hamna i den situationen genom att inte bli prästvigda. Det blir en totalitär lösning som är bra för alla. Löftesbrottet? Utskottsmajoriteten strök i betänkandet varje antydan om att löftesbrottet skulle vara just ett sådant. Vad det är, vet jag inte. När vår vän Klas Hellborg slet ner krigarkungens bild från väggen på Atheneum, kallades handlingen "partiell kulturupprensning" (tavlan var inte en äkta Ehrenstrahl, noteras). Kanske skulle utskottets beslut betraktas som "partiell språklig rensning"? Fast i sak är det ju så, att för själva handlingen får inte ett ord användas som antyder vad det faktiskt handlar om. Det är om inte annat totalitärt och ni får bestämma i vilken mening.

Vi vet alltså vilken kyrkovalfrågan är.
Folk ska mobiliseras i folkkyrkan för att rösta för samtidsideologin. Då röstar de också mot Läronämnden och gestaltar det folkliga beslutandet inte bara i folkkyrkan utan över folkkyrkan. Detta är konsekvensen av partipolitiseringen och av den brist på kritiskt tänkande som hör samman med den socialetiska satsningen på 1950-talet. Karl-Manfred Olsson tänkte sig att det skulle vara just så här. Skillnaden kanske var den, att dåförtiden kunde det förutsättas, att folk hade en aniung om vad kristen tro och kristet liv var. Skolan var Svenska kyrkans dopundervisning. Principiellt var det fel redan då, det sa de högkyrkliga, och det är detta principiella fel som leder praktiskt helt vilse, när folk bestämmer över tron i kraft av ett demokratiskt mandat. Det är ett mandat folket gett sig självt.

Kyrkomötet ajournerades.
Med sedvanlig entusiasm sjöngs den fariseiska psalmen O led mig mig med enkla och trygga ord. Det är där vi sjunger om "stränga och klara bud".
Det där med klarhet är en reformatorisk grundbult. Skriften är klar, enkelt fattbar.
Klara bud - vilka är de? Det finns inte så många bud i Nya Testamentet men de som finns är alltså klara. Om något bud då av en apostel /befullmäktigat ombud för Herren/ påstås vara Herrens bud och buden av Kyrkomötet utsjunges vara klara, har vi inte fått problem då? Oh kunde man tänka sig att det enkla förhållandet att äktenskapet ses vara till för en man och en kvinna vara en komplikation? För den ordningen ska väl ses som en Guds egen anordning, alltså utslag av en Guds befallning om tillvaron och till den?

Jag behöver väl inte bli nervös när det som sjungs och proklameras inte har någon riktig bäring på det som sker, men undrande kan jag väl få bli utan att betraktas som demonofob., vilket annars kunde vara en grundläggande kristen hållning för det egna livet. Trollandet med begrepp och ord har jag under första lektionen i demonologi i söndags skolan fattat. Han luras, den Djäveln! Och när det skaver lite i resonemangen, börjar en gammal söndagskolgosse fundera.

Rimligtvis gäller bedrägeriet Svenska kyrkans identitet. Nu ska Kyrkan gestaltas som sekt, samlad kring några högst bestämda meningar, t ex den om enkönad vigsel. Projektet Framtiden bor hos oss har gett ut boken En bra plats att vara på av Kristina Helgesson Kjellin. (Artos Academic 2016) Där talas om Kyrkan/församlingen som en "uenighetsfelleskap"  (ska det inte vara "uenighedsfaelleskab"?, DS) och det är den danske forskaren Lars Laird Iversen som myntat begreppet (s 53). Det är en kyrkosyn där olikheter ryms. Svenska kyrkan ska inte tåla dessa olikheter. Här är det Gleichschaltung som ska införas och Antje ska inte misstänkas för att vilja detta. Hon genomskådar svagsinnet i utskottet och inser konsekvenserna.

Nå, tillvaron möter med glada överraskningar.
I går fanns det ett hotellrum till mig nästa vecka när vi ska överlägga om prästlönetillgångar - jag hade nåtts av besked att det inte fanns rum för mig i härbärget. Men det fanns!
Och i dag ska yngsta barnbarnet uppvaktas. 8 år är en aktningsvärd ålder.
I morgon är det butikschefens tur, och när jag hurrat för henne drar jag till Göteryd och Pjätteryd för att sedan ta mig hemåt och festa loss.
Det är så djävulskap ska hanteras - med frimodighet och aldrig återhållen munterhet. Men jag ynkar Svenska kyrkan.
Det är synd om en kyrka när sektmakarna är i farten. De förgör Svenska kyrkan. Med de bästa avsikter förstås. Det är just det som är problemet.

fredag 30 september 2016

Bara för nyfikna

Kyrkomötet ska ajourneras i dag, men det sammanträdet inleds med fyllnadsval till Kyrkostyrelsen. Jesper Eneroth ska in och borgarrådet Olle Burell ut. S attraherar ungdomen. Inget ont om Olle, men Jesper har hamnat i kyrkomötet tack vare SSU-kampanjen i Växjö stift. Nu jobar han i Göteborgs kommunala politiska liv.

22 år gammal sänker han snittåldern i Kyrkostyrelsen. Och enerotharna är av stubbotan rot. Tomas gruppledare i riksdagen och Jesper gruppledare i kyrkomötet. Antingen ser vi ett exempel på socialdemokratisk familjepolitik, ett exempel på rekryteringssvårigheter eller ett exempel på hur begåvning fylkas i samma ätt. Jag ska fundera. Från Kosta kommer alltså både Tomas och hans barndomskamrat LO:s ordförande Karl-Petter. Kanske ser vi helt enkelt hur småländsk idoghet illustreras. Hur eller hur kan vi smålänningar vara glada. (S)målänningarna än mer!

Jesper undertecknade Anna Ekströms motion om vigsel av samkönade som betingelse för att Gud kallar någon att bli präst. I utskottet slöt den omröstningen 8-7 för avslag. En enda rösts övervikt och reservation, förstås.
Då ska man minnas att Läronämnden inte ville ha den motionen bifallen.
Vi behöver kanske inte prisa konstruktionen för läroavgöranden i Svenska kyrkan för det står klart att nästan halva utskottet är berett att köra över Läronämnden. Majoriteten för avslag är inte överväldigande, det skulle efter påtryckningar kunna bli majoritet men då krav på kvalificerad majoritet och avgörande först 2018 .Det betyder att om motionen faller i november, har vi kläm på den politiskt viktiga valfrågan i kyrkovalet 2017. Tacka partipolitiseringen för detta.

Då ska alltså biskoparna röstas ner i en lärofråga.
Det politiska krav som borde drivas är förstås civiläktenskap. Om den frågan var det länge sedan jag läste, men Jansons avhandling har jag tenterat. Det är snart 48 år sedan. Det är lite orimligt att det sekulära Sverige inte sedan länge infört civiläktenskap. Utskottet sägs ha strukit en passus om att en svekdebatt om löftesbrott kunde befaras. Det beror på att löften endast avser innevarande mandatperiod och löftet gavs 2009. Det politiska livet slår restlöst igenom också i det kyrkliga och finessen just nu är att somliga mindre kvalificerade politiker öppet berättar hur det går till. Vallöften är inga löften och de löften som avges, sk beslutslöften, gäller temporärt. De känsliga kan uppfatta att det förfäade i politiken är förfärande.

Anna Ekström, som är en folkpartikelliberal, har blivit ombudsperson, hör jag. Det är mig en glädje att notera. Mina fördomar om den sortens ombudspersonligheter är manifest sedan mer än 48 år tillbaka.

Det finns ett problem med deltagande i Kyrkomötet. Jag får höra nyheter som Kyrkostyrelsen inte ska besväras med. Det kan handla om SKUT (utredningen har jag ännu inte fått) eller interiörer från kansliet och behandlingen av kompetenta medarbetare. Mobbing! Får vi ett kyrkosystem med 537 centralt anställda som till sist alls inte levererar vad det ska? Diskussionerna efter personlig samvaro å lokaler i staden blir intressanta fast allt blir problematiskt. Jag hörde att det varit svårt att få besked a) om hur många anställda det finns på kyrkokansliet och b) varför antalet  anställda ökat så markant de senaste åren. Jag försöker förstå vad det är som sägs i allt detta ordande med dunkla ord. Är det helt enkelt så, att den kyrkliga byråkratin fungerar just som byråkratier brukar fungera?

En del ledamöter förvånar. De säger sådant kritiskt som de aldrig förut sagt. Det kan bero på att de avser att lämna det kyrkopolitiska efter kyrkovalet. Det finns en inomkyrklig kritik och en hel del av den kritiken gäller förstås partipolitiseringen. Ska de romerska katolikerna då glädja sig? Så går det inte till i Vatikanen. Nej, de romerska katolikerna ska inte glädja sig. Livet i Vatikanen är inte felfritt. Den romerska byråkratin är ett kapitel för sig. Bengan kan ibland höras sucka.

Ni vill ha lite skvaller om Frasses besök?
Kyrkokansliet vände sig till UD för att om möjligt få negativa synpunkter på att Frasse skulle fira mässa i Malmö. När framställan kom, lämnades fallet till en handläggare, som var - romersk katolik. UD svar blev ett besked att UD inte hade några synpunkter.

Kyrkokansliet eller LVF:s folk eller alla i skön förening ville inte att Frasse skulle fira mässa på samma plats där det stora mötet hölls, Malmö Arena. Alltså blir det en utomhusmässa i det sköna skånska novembervädret. Kl 08.30 tror jag. Ska vi skratta åt dem som inte ville detta mässfirande? Jag vet inte. Bedömningen är ju riktig.

Något annat tar över det ärende som alla samlas för. Få kommer att minnas reformationsärendet. Poängen blir att påven var i Lund/Malmö. I perspektiv blir det hela lite konstigt när det är reformationen som högtidlighålls i ett gemensamt arrangemang mellan LVF och Vatikanen, förlagt till Sverige. I mediekulturen blir det så.

Vi som vet, kan förstås tänka över historiens ironier. Blir det reformatoriska ärendet romerskt nu, står Leo X och hans byråkrati lite skandaliserad, väl? Augustinermunken Luther kan inte enkelt avfärdas som heretiker. Reformationen var väl inte riktigt så eländig som de romerska konvertiterna hoppas på - för vad skulle då påven i Lund/Malmö att göra? Det kanske är lika så bra att påven firar mässa utomhus i november för att de som behöver, kan förtränga vilket ärende han egentligen kom till: ett gemensamt högtidlighållande av reformationen.

De romerska katoliker som ironiserar över reformationen, hånar Luther och är spydiga mot Antje kan få det lite svettigt. Frasse kommer att uppträda på ett annat sätt och säga en del annat. Han säger nog något om Luther som trons vittne, uttalar sig kritiskt mot kyrkliga byråkratier och deklarerar sin hållning att Kyrkans frihet att stå maktintressen emot är avgörande viktig. Vad ska han annars säga när reformationen kommer på tal? Vi kanske ska lyssna noga.






torsdag 29 september 2016

Utrensning

Ska det som sker med SKUT kallas utrensning? Eller är det bara en städdag på jobbet, där det beslutas att en medarbetare får gå med 6 månaders lön?

Jag hör till dem som varit mycket kritiska mot SKUT-kulturen och ändå är jag lite sorgsen. Jag har inte läst utredningen, jag vet inte om den kommuniké som sammanfattar (och säger att det mesta är OK) stämmer med rapporten eller har friserats - och bara detta att jag undrar säger en del. Jag är inte säker på att det är fel med förmåner till högre chefer, men den diskussionen kan inte föras i dagsläget av politiska skäl. Nu får ju de högre cheferna högre lön, så det är kanske inte så mycket att bråka om ifall det ställs distinkta krav.

Ingen alkohol vid internrepresentation, nej det gillar jag inte. Det bereder väg för det kristliga eller okristliga hyckleriet. Jag har under mitt kyrkliga liv fått nog av detta hyckleri. Jag anar att det är de fd frikyrkliga eller allmänt politiskt nervösa som nu markerar. Och jag hör till dem som blir alltmer tveksamma när det gäller att det kyrkliga ska adapteras och bli en avdelning inom företaget "De rättfärdigas vägverk". Hellre hederliga rucklare än ohederliga hycklare är ju mitt motto.

Vill någon se en bild från stiftsmiddagen, är det min fb-sida som gäller... Ett glas. Det sas att det var två glas vin, men jag såg att det bara var ett. Det andra glaset var ett vattenglas.

Förutom min tvekan inför det alhoholresistenta är jag allmänt misstänksam mot en folkkyrka som försummar det kyrkliga men lika mycket vägrar det folkliga. Vi ska med ryggmärgsreflex stå upp för medelklassighet. Salig Hellström påpekade detta. Kyrkkaffet är ju under 1800-talet medelklassens sätt att umgås. Detta blev självklar kyrklig kultur.

Jag undrar hur det går med mina motioner.
Hur det går till i Gudstjänstutskottet ser jag. Det är vänligt och välvilligt mestadels. Vi slår vakt om mångfald och förståelse - utom när någon inom mångfaldsförståelsen förklarar sig vara emot en motion som ökat dumheten. Det fick man nog inte deklarera. Mångfalden var nog egentligen inte riktigt så vidsträckt som det förutskickats. Men alla vet att jag har svårt för intellektuellt svagpresterande men pretentiösa präster. Nu ska vi inte låtsas om detta mitt handikapp utan vara förstående. Jag fattar. Men lik förbannat genomskådar jag en del präster. Jag förvånas över att folk inte fattar.
Jag noterar också att det då och då framgår att folk lyssnar fördomsfullt och hör något annat än det som sägs. Detta i det utskott som nästa år ska hantera förslaget till kyrkohandbok. Det kliniskt exakta skulle kunna vara en viktig skicklighet också i de kyrkliga resonemangen.

Mina motioner?
Jag vet inte. Jag vill att biskoparna ska få 30 miljoner för innovationsarbete.
En biskop blev orolig och trodde att biskoparna då skulle bli ovänner, förstod jag. Då har han fattat vad jag är ute efter. Jag vill verkligen veta om biskoparna skulle kunna bedriva ett innovationsarbete eller om det skulle haverera redan i biskopsmötet. Jag få nog aldrig veta. Biskoparna harvar på som vanligt.

På min tid hade vi som mest 29 brigadchefer i den svenska krigsmakten (32 brigader men alla inte på rull). Dessa chefer hade resurser att styra över. Några år före slutet hade vi 13 brigader och alltså 13 brigadchefer. De skulle sköta jobbet självständigt med de resurser de hade. Det är väl en direkt parallell till biskoparna. Skulle de kunna samla sig till innovativa insatser utan att allt vattnas ut i den stora byråkratin?  Nu säger de som vill trösta mig, kan jag förmoda, att det var nio brigader kvar och sedan ingen enda utan det övades som mest på bataljonsnivå. Är detta modellen för ett innovationsarbetet som förläggs till kanslier? Och ni minns att just stiftskansliet i Växjö inte kan samla sig till kursverksamhet våren 2017. Läggs i praktiken brigaden i malpåse?

Vi får väl ladda för plenarförhandlingarna. S vill köra över Läronämnden i vigselpliktsfrågan. Men S har förnyat arbetsformerna. Nu är det gruppsamtal som gäller. I utskotten betyder det att S inte alltid deltar så mycket i överläggningarna men mot slutet röstar kamraterna så som det varit bestämt sedan tidigare, oberoende av diskussionen i utskottet. Så sas det mig efter stiftsmiddagen. Jag lyssnar och lär.


onsdag 28 september 2016

Orienteringsförsök


Jag vaknade och såg regndropparna på fönstret. Ljuset utifrån belyste dem. De såg ut som stjärnfall. Vi ska njuta av tillvarons skönhet. Till det sköna kanske inte Kyrkomötet ska räknas även om Kyrkomötet är platsen för kyrkligt informationsutbyte, dvs skvaller på vanlig svenska. I detta ska man orientera sig mer än njuta.

Jag återvände först till boken Täter und Komplizen i går.
Alldeles för sällan sa Kyrkan ifrån och alldeles för tyst talade Kyrkan om det talades mot nazismen. Tidsandan styrde kyrkolivet (s 14). Slutsatsen är väl Primo Levis: Det har hänt, alltså kan det hända igen.
Omtänkandet av kyrkolivet i nazistisk riktning kom från den tyska kyrkans centrum och bars fram av de yngre prästerna.
För att inte i onödan glädja de romerska katolikerna finns i boken också ett kapitel om bruna katolska präster.
De akademiskt bildade får också sitt.
Antalet krigsförbrytare i absoluta tal var högst när det handlade om akademiker i Tübingen. De ställde entusiastiskt upp också i insatsgrupper som mördade judar. Bildning är ingen garanti mot omänsklighet. Och jag förblir vid min skepsis när teologer ska stötta värdegrundsarbetet. Det kan visa sig bli för lite evighet av det och för mycket tid, dvs tidsanda.

Kyrkans avpolitisering och marginalisering är det problem flera debattörer varsnar nu.
Handlar detta om något annat än att få komma in i värmen och bli betraktade som viktiga intellektuella samtalspartners? Jag vet inte. Någon felsyn anar jag.
Det kan, jag är generös, vara en insikt också. Insikten att det inte finns något medvetet kristenfolk som kan leva världsligt när detta folk lever trons liv. De som kunde, sitter inlåsta på demensboendet. Kvar blir då glada politiker, som vill föra fram sin agenda som uttrycket för vad kristen tro egentligen är. Teologer anar en marknad som ideologimakare. Och då blir det lagiskt.

Nå, Frasse ska komma till Sverige.
På Sturup ska Stefan Löfven hälsa honom välkommen. Sedan ska det firas gudstjänst i Lund. Att Svenska kyrkan är värd för det hela är en tanke som alltmer hamnar i bakgrunden. Värdskapet ska tydligen nu skötas av Kyrkostyrelsens arbetsutskott och sedan ska påven till Malmö för ett evenemang på arenan. Den 1 nov på morgonen blir det utomhusmässa. Hur mycket kommer fokus att lägga på att vi ägnar oss åt reformationen 500 år då? Blir fokus egentligen påven och påvebesöket det som människor minns? Antagligen.

Tänk om Leo X lagt bråkdelen av resurser på att integrera reformationen när det ännu fanns tid genom att avskaffa en del små missbruk som infunnit sig som när nu 500-årsjubiléet ska begås! Ska protestanterna lyssna uppmärksamt efter beklaganden och sedan skandera: "Vad säger Frasse? Frasse beklagar", fritt efter ropet om Tage Erlander år 1968. Vad beklagas? Kyrkosystemets oförmåga på 1500-talet. Och kunde det hända då, kan det hända nu.

Vill ni bli orienterade om kyrkohandboken?
Arbetet fortgår efter plan med intensiva insatser. Remissvaren, som talar om positiv respons på förslaget, visar den verkliga församlingsopinionen. Det heter att förslaget steg för steg blir bättre. Om det är så, vet vi i januari.

Annars är jag desorienterad.
Det skulle varit sammanträde med kyrkostyrelsen i veckan. Det ställdes in. Inte av presidiet, som inte var informerat, men tydligen av kansliet eller ärkebiskopen. I våras/på försommaren kortades två sammanträden. Det är då ledamöter och ersättare vankar runt och väntar på transporterna hem.

Om jag bara räknar den tid som sparades då och nu så är det 10 timmars överläggningstid som inte används. Tisd när styrelsen finns på plats å orten.
Är Svenska kyrkans situation så problemfri att styrelsen inte behöver överlägga eller är Svenska kyrkans situation så problematisk att det bäst om styrelsen inte får möjlighet att tala om saken?
Jag försöker orientera mig.
När jag säger att jag inte är överens utan tycker att styrelsen borde sammanträda, får jag av olika styrelsemedlemmar beskedet att jag har "fullständigt rätt". Jaha. Ska jag inkalla intresseklubben för att den ska få notera? Har utredningen om det som det larmades om i våras kommit, så kunde väl den rapporten varit värt ett samtal - förutsatt att styrelsen fått läsa den. Eller ska advokatbyråns utredning så som den levererats hållas hemlig för styrelsen?

Jag har verkligen svårt att orientera mig, för jag fattar inte varför styrelsens ledamöter ska gå omkring sysslolösa under kyrkomötet. Finns det något annat svar än att kansliet vill ha det så? Ge mig det svaret då, så att jag kan orientera mig i tillvaron.

Själv avnjuter jag utskottsarbete. Gudstjänstutskottet griper sig verket an med friskt humör.
Honi soit qui mal y pense.




tisdag 27 september 2016

Teologer, teologer

Jag avbidar kyrkomötesstarten. Det är då läge att bli alltmer tveksam till talet om teologer, som ska ge  inte bara stuff for thoughts till den politiska debatten utan säkra det politiska livets värderingsgrund.

Så var det förstås då - men var det så lyckosamt? Jag tar mig igenom boken Täter und Komplizen (Förövare och medbrottslingar), Wallstein Verlag, Göttingen 2015, som beskriver teologinsatser i Tredje riket. Några var uppseendeväckande. Dugliga teologer och så politiskt anings- och/eller hållningslösa. Exegeterna Gerhard Kittel och Walter Grundman t ex. Efter teologers utfärder för att legitimera det politiska systemet, blev det viss försiktighet med teologers betydelse för det politiska. Jag finner att det skedde med goda skäl.

Jag funderar över professor Gustaf Wingren iLund. Han begrep sig inte på politik och det blev närmast genant när han försökte bidra med teologi i politisk frågor. Så vad? Är det Werner Jeanrond som fört in det nygamla, att teologer ånyo ska ge de viktiga repliker som tjänar som bakgrund till det politiska? Är det reformert teologi som lockar?

Nu kan man undra vilken nytta politiken skulle ha av teologer, som vill plädera för "en postkristen teologisk hållning som tillslut varken blir kristen eller icke-kristen utan utgör ett meningsfullt förhållningssätt för var och en som vill tänka teologiskt i en sekulär tradition", för att sammanfatta hur det tänks.
Jag återger professor Martinson i Svensk Teologisk Kvartalskrift nr 1/2016 s 36.
Är inte ansatspunkten fel?
Varför ska vi bry oss om vad de som "söker ett meningsfullt förhållningssätt" ägnar sig åt när vi andra verkligen kan finna det meningsfullt att fira gudstjänst och se vad som kommer ut av den, när människor förstår sina kallelser i den osannolika företeelse som en gudstjänstfirande församling är och lever sina kallelser i världen?

Jag blir lika tveksam till talet om "kyrkans röst på torgen" som väcker goda insikter till liv. (Signum 6/2016 s 37f) Kyrkan ska vittna i det offentliga är hållningen. Problemet är väl bara att "kyrkan" då blir apparaten kyrkan, dvs talespersoner. En radikalare kyrkosyn tänker på det vanliga kristna folket,  som visst kan vara på torget men också på gator och i gränder för att inte tala om arbetsplatser, skolor och hem. Så särskilt märkvärdigt är det faktiskt inte med teologer och talespersoner!

Naturligtvis är de konstruerade tankefigurerna osanna. Där ställs det konservativa teologiska mot det politiskt radikala. Den sortens motsatser gör livet lätt at leva. För somliga. Men vad med en vänster i Svenska kyrkan som aldrig läst Marx, det är svårt att förstå. Labours Tony Blair var teologiskt konservativ av ett slag som svensk socialdemokrati inte sett på flera decennier (och tidigare bara som undantagsfall).

Den hotbild jag ser är en situation där politik och tro blandas till en storhet, där ingen vet vad som är vad. Kyrkokritik förstås utifrån en politisk agenda, som kritikern påstås ha. Detta omöjliggör kyrkokritik för det blir alltid något skumt med en, dolda motiv och avsikter.

Bottnar denna uppfattning i oförmåga att förstå hur "vanligt folk" uppfattar samhällsförändringar, som de ser de negativa följderna av?
De uppfattar att också Svenska kyrkan förändras, så att de inte längre känner igen den och inte längre har en personlig relation till den.
Här är det märkliga, att folk som sällan eller aldrig rände i kyrkan /allraminst "vareviga söndag", som det hette/ likväl hade en personlig kyrk-relation. Kanske via mormor, men i alla fall. Nu uppfattar människor att den kyrkliga ambitionen att komma dem nära är samma ambition som polisomorganisationen uppvisar. Det var också en strukturförändring med oönskade konsekvenser. Vad ska teologer göra åt det? Prata ihop ett fundament för samhällsbygget?

Jag anmodas att skriva positivt. Så säger kyrkoherdar. Så säger biskopar. Jag har gjort det, men tror att läget nu kräver allvarligt tal om ett mycket riskfyllt läge för Svenska kyrkan.

Jag ser kyrkosystemets grundläggande och självklara hållning.
"Vi fortsätter som vanligt", dvs som om det inte finns några problem. Det gör det. Så allvarliga att det krävs mer än teologer för att reda ut situationen. Det kräver vanliga kyrkokristna, hängivna präster och arbetsvilliga kyrkoarbetare. Teologer som vill "söka ett meningsfullt förhållningssätt" får lämnas åt sitt öde. Men någon borde varna dem så att det inte blir teologer av det slag som fanns i Tredje riket, medelklassteologer. Det finns nämligen inget så politiskt opålitligt som medelklass, det är insikten.

Men vad med kyrkomötet och vad med handboken?
Har ni inte fattat? Vi fortsätter som vanligt!


måndag 26 september 2016

Saknar du utbildningskatalogen?

Jag bläddrade förbi sidan i Stiftsliv med frågan om jag saknade utbildningskatalogen, för jag trodde det var en anvisning hur man skulle skaffa extra exemplar av denna värdefulla publikation och jag trodde jag läst den. Utbildning om Kbok och annat som inte angår mig. Handen på hjärtat är jag ju pensionär. Jag är liksom färdigbildad. Men så fick jag frågan: "Har du sett?" Då läste jag i helgen sidan i Stiftsliv lite mer nogsamt.

Stiftsliv är tidskriften "för dig som är förtroendevald, anställd eller ideellt engagerad inom Svenska kyrkan, Växjö stift." Modéus II redogör återkommande för utsikten från Östrabo på sista sidan. Han ser både ett och annat. Det brukar vara lärorikt. I december kommer nästa Stiftsliv.

Beskedet om utbildningskatalogen var att det inte hålls några nya kurser våren 2017 och av detta basala skäl ges ingen kurskatalog ut. Det är helt logiskt. Det hade varit konstigt om det getts ut en katalog om något som inte finns. Så långt är jag med.

"Varför hålls inga kurser?
Jo, för att vi alla ska få tid att samla våra krafter inför det framtidsarbete som inletts i stiftet. Stiftskansliet ser över sin verksamhet för att kunna stötta församlingarna på bästa sätt i detta arbete. Under hösten målar barn framtidsbilder medan ungdomar och vuxna skrivit till biskopen om sina framtida bilder av kyrkan. Alla har bjudits in av biskopen att tycka till på olika sätt - tillsammans målar vi framtiden."

Nu förstår ni.
Häpnad fyller mitt inre. Fascinosum et tremendum!
Ska vi tala om detta när vi möts i kyrkomötet och till och med ska äta stiftsmiddag?

Vi har ett stiftskansli fullt av folk i en tid av stor förvirring. Vi ser präster och arbetslag slåss med en verklighet som tycks lika obeveklig som ohanterlig. Kunde man inte haft en kurs på temat "Måla samtidsbilder" och bara haft svart och grått i färglådan? Modéus II har rådslagit sedan han blev biskop. Kunde det inte varit kurser som hämtat upp teman från det som sagts och då som uppföljning skapat någon form av tankemässigt sammanhang? Kunde det inte i största allmänhet ha varit behov av att sysselsätta personalen på stiftskansliet, den som alltså nu ägnar 40 timmar i veckan åt att se över sin verksamhet. Men var det inte "semper reformanda" det hette, konstruktiv kritik som en tråd i vardagsväven, liksom?

Har stiftsstyrelsen diskuterat detta?
Jag vet vad vi gjort om en bataljonschef fått för sig att ägna sin tid åt att se över verksamheten och just därför inte utbilda under en tid. På kompanier och plutoner skulle det i stället målas framtidsbilder. Ja, till och med ett kronvrak kan föreställa sig situationen. Bataljonschefen hade fått sig en uppsträckning som när generalen Fale Faleson Burman (1903-1973) hyvlade ner bataljonschefen i Eskelhem år 1962 (var det väl). Var det efter den händelsen det kom in en instruktion i reglementet om hur tillrättavisning inför trupp av underlydande skulle hanteras? Eller var det de bleka åhörarna som funderade över saken? Vad hade den olycklige BatC gjort? Han hade väntat 2 timmar för att försöka skapa sig en bild av läget. 2 timmar! Det var visserligen just så katastrofalt fel som generalen menade, men det var dock bara 2 timmar. Inte en hel vårtermin.

Kommer domen över Svenska kyrkan att vara att människorna inte tog vara på den tid när de var sökta? De målade i stället. Inte vet jag. Jag är mest häpen över hur det går till eller inte går till i ett kunskapsföretag som Svenska kyrkan. Fortfarande betalar folk kyrkoavgift för att hålla igång också ett stiftskansli som ser över sitt arbete...

Modéus II tittar ut över tillvaron på sista sidan, som sagt.
Han ser att Svenska kyrkan på senare tid "fått utstå en del kritik". Han ber att detta "inte ska få skymma det faktum att Svenska kyrkan är en av civilsamhällets viktigaste aktörer för dem som flytt sina hemländer med längtan efter en fristad." Det vore väl ofint att frimodigt påminna om vilken nomineringsgrupp som 2014 och 2015 såg till att det blev pengar till den viktiga aktörens verksamhet. Modéus II funderar vidare.

"Ibland hör jag människor ställa frågan vem kyrkan egentligen ska hjälpa. Alla är mitt svar."
Det hela låter som predikotöna från Jönköping, men inget ont om det. "Ibland" är ibland ett ord som betyder något annat än ibland, tror jag. Det betyder att predikanten vill ha upp ett tema. Nu fick Modéus II det. Alla! Men så sa faktiskt inte farbror Sven, min konfirmandlärare Sven Hultman. Han sa "min nästa" och nästan kan vara någon du ser i tv-nyheterna som lider nöd och då finns Lutherhjälpen. Han sa inte "alla" för han visste att "alla" i realiteten betyder "ingen".

Modéus II hävdar att "dagens realpolitiska beslut är morgondagens värderingar". Det tror jag inte. Mina värderingar går djupare än så. Men jag är tacksam för informationen, en inblick i Modei tankevärld.
Hade detta inte kunnat vara en kursdag för präster?
Hur formas och formar dina värderingar - och vilka är de? En studiedag om den där besvärlige Jesus som vill vara Herre och för den delen aldrig målade framtidsbilder utan sa hur det var och hur det ska bli.
Anmälan senast och adress till stiftskansliet på Östrabo.

I brist på utbildningskatalog kan annars envar hågad bilda sig sjäv.
Jag tipsades så vänligt om en stor intervju med Antje Jackelén. Den gav inblickar i en ärkebiskops tankevärld.
http://www.expressen.se/nyheter/har-fragat-mig-hur-lange-jag-kan-orka/
Johanna Andersson var snar att respondera genom ett öppet brev, som kan läsas på Kristen Opinion Hon tycks mig inte vara riktigt nöjd med det hon inhämtar i Expressen. Irritationsmarkören formuleras "jag har med stor förvåning tagit del av". I Vilda Västern hade samma sak uttryckts sålunda: "Jag har osäkrat min revolver." Johanna är egentligen lika rakt på sak med de ord som borde bli bevarade i tacksamma hjärtan. "Jag har med stor förvåning tagit del av..." Öva in den repliken.
https://kristenopinion.wordpress.com

Vart ska allt detta barka vart? Vi kanske kan klara bildningen utan kurskatalog och utan kurser när vi bildas så effektivt i, om och av Svenska kyrkan detta underliga år 2016.
Nu är det så mycket tåga i mig att jag tågar till Uppsala.
I eftermiddag ska biskopsmöte och kyrkostyrelse hantera handboksfrågan.
Det är nåt mest varje dag. Till och med utan utbildningskatalog.

söndag 25 september 2016

Socialdemokraten

Ledsen för att somliga mödar sig i onödan, men kommentarerna ska handla om inläggen. Fältet är inte avsett för dem som gärna vill publicera sig i skiftande ämnen. Naturligtvis inser jag behovet av debattarenor och debatterna på Bloggardag är yviga, unika på så vis i den kyrkliga bloggosfären, men i allt detta yviga finns begränsningen att kommentarer gäller det jag skrivit. Om någon blir ledsen nu så kanske det kan vara en tröst att jag deklarerat mig ledsen också? Kanske kan någon känna glädjen över att för egen del ha formulerat en tanke, om det nu var en tanke.

Min vän socialdemokraten funderade jag över igår.
Jag var ju på resande fot och kom både till Hässleholm och Älmhult. Människan är människans gamman. Socialdemokraten ser problemet. Han är kyrklig. Ibland ses vi i samma högmässa, faller på knä bredvid varandra. Vi pratar som alltid politik, fast inte vid nattvardsbordet. Vi intar samma distanserade hållning till beskäftiga teologer som ska reda ut hur fromhet och politik ska kombineras. Han skulle inte drömma om att sitta ihop med, som han säger "de religiösa galningarna" i det som var Broderskapsrörelsen och blev något annat. "Lika illa", som han säger. "Jag fattar inte varför deras ordförande ska sitta med i VU", kan han också få ur sig. "En liten sekt ."

Socialdemokraten är folkrörelsemänniska, demokrat.
Ombudsmän och ombudsmannavälde har han mer än svårt för. Så har det varit sedan SSU-tiden. Vi visste båda vilka som skulle klättra och han hörde inte till dom. Nu frågade han om jag läst Tage Erlanders Dagbok 1968, som Lillemor och Sven Erlander arbetat för att få ut. Jag hade det.

"Såg du hur lite Erlander fattade av vad som tänktes då?" Jag svarade att jag noterat det men att det blir så när statsministern sitter på kansliet och åker ut för att hålla sina tal. Så var det Fras-Nilsson på Arbetet han träffade och gamla studentkamrater samt landshövdingen Gösta Netzén han diskuterade med. Därtill de unga socialdemokrater som ville sig upp.
"Men du gick arm i arm med Tage i Lund", sa min vän socialdemokraten. Jag svarade att vi inte hann prata så mycket, men att Tage apropå polisaktionen på Kiliansgatan sa "så ska det inte vara". Gösta Netzén gick bakom, knackade mig i ryggen och ropade "Unge man! Unge man!"
Min vän mindes. "Vad skriver Tage om detta möte med dig i dagboken?" Han frågade för han hade sett att Tage inte skrev ett ord, inte ett.

Det har hänt att min vän socialdemokraten fått bära ansvar för SAP:s politik. Det gör han på ett modererat sätt. Han är folkrörelsemänniska men inte partigängare. Han noterade farorna med Sverigedemokraterna för länge sedan. "Populism är egentligen ett vänsterprojekt i USA", sa han, "som högern tagit över. Jag läste om Demokratins förgörare (SOU 1999:10) och vet du, jag undrar vilka som egentligen hör dit. Det fanns en politisk oförmåga att hantera det lilla SD då för utfrysningen demonstrerar just oförmågan. Så kunde ju SD ta sig in i värmen via Svenska kyrkan och med stöd av Svenska kyrkans pengar. Det förs inget samtal om socialdemokretaras ansvar för detta", sa min vän socialdemokraten. Jag tänkte stillsamt att det ska Torgny Larsson vara tacksam för.

Jag har aldrig frågat om min vän inte borde stå på Frimodig kyrkas lista. Han är ju kyrklig och han är frimodig, kan tänka, analysera, ser och förstår kyrkolivets svagheter och kan formulera alternativ till den pågående implosionen. Jag frågar inte. I så fall åker min vän ut ur det socialdemokratiska partiet, som han tillhört i decennier. Några uppdrag för partiet har han haft, nu är det något revisorsuppdrag kvar men trohet på möten och uppmuntrande rop till kamraterna som har uppdrag.

Jag vill inte att han ska stämplas som förrädare i sitt politiska parti för att han ställer upp i en kyrklig nomineringsgrupp. Söndagsskollärare hade han fått vara utan att bli utesluten men inte Frimodig kyrkans man i stiftsfullmäktige. Det beror på att partiet ställer upp i de kyrkliga valen, dvs de val där han aldirg röstar med partiet utan med Frimodig kyrka. Hans solidaritet med "de religiösa galningarna i partiet" är, som antytts, begränsad. Han har också ett väl övat sensorium för vilka som använder partiet för sin klättring uppåt, "präster och andra fina", som han säger. I det läget är det inte lätt för en kyrkokristen socialdemokrat.

Men, handen på hjärtat, är inte detta ett orimligt system med ett politiskt parti som ställer upp i kyrkovalet på ett program som partistyrelsen fastställer (och där behöver man inte vara medlem i Svenska kyrkan för att vara med) som omöjliggör för somliga partikamrater att engagera sig kyrkligt eftersom partiet engagerar sig politiskt?

"Ska jag ställa frågan 'Hvad vilja socialdemokraterna?' så blir  det slagord och slagordsförståelse", säger min vän. Jag håller med. Det är nödvändigt och självklart att det blir så. Och kyrkliga socialdemokrater håller sig alltså utanför och röstar på Frimodig kyrka.

"Åk du till kyrkomötet", sa min vän. "Själv ska jag illfänas med ombudsmannen med frågan om vårt kyrkopolitiska läge efter några kriser vars verkan ombudsmannen måste försöka skademinimera. Populismen i partiet slår tillbaka mot partiet. Deras kyrkopolitik kan börja oss kosta politiskt. Jag undrar om han fattar det?" Min väg tänker ideologi, har kapacitet att göra konkret politik av ideologi och hör till dem som ska kallas 'kamrat i ledet'. Det är därför han har så svårt för de kamrater som i utsatta lägen med ovälkommen information om parallellsamhällen och bilbränder i utsatta stadsdelar får ur sig ett: "Jag vill inte tro att det är så." Vi skrattar bistert tillsammans. Vad ska sådant folk i allvarlig politisk verksamhet att göra.

Jag håller av min vän socialdemokraten. Jag är inte säker på att ombudsmannen uppskattar honom efter förtjänst.